Meriter

Jakob Eriksson, f. 30 sept. 1848 i Hyllie i Malmö (Limhamn), d. 26 april 1931 i Stockholm (Osc). Föräldrar: lantbrukaren Anders Eriksson och Eva Bergh. Mogenhetsex. vid högre allm. läroverket i Malmö 11 juni 1866; student vid Lunds univ. 16 sept. 1867; fil. kand. 31 maj 1872; genomgick provår i Lund 1872–73; extralärare vid Lunds h. a. läroverk vt. 1874 samt läsåret 1874–75; disp. pro gradu 9 maj 1874; fil. dr 3 juni s. å.; docent i botanik vid Lunds univ. 15 okt. 1874–18 okt. 1877; vik. adjunkt vid h. a. läroverket i Lund ht. 1875; adjunkt i botanik och zoologi samt svenska och tyska språken vid Nya elementarskolan i Stockholm 25 dec. 1875–31 mars 1886; förordnad till botanist vid Lantbruksakademiens agrikultur-kemiska försöksanstalt vid Experimentalfältet i Stockholm 15 dec. 1876; disputerade för lektorat vid Uppsala universitet 16 maj 1877; föreståndare med professors titel för den nyinrättade växtfysiologiska avdelningen vid Lantbruksakademiens experimentalfält 11 dec. 1885 (k. brev om föreståndarens professorsvärdighet 18 dec. s. å.); förordnad 28 sept. 1906 att från 1 jan. 1907 vara föreståndare för avdelningen för lantbruksbotanik vid Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet; avsked 17 okt. 1913. LLA 1893; RNO 1897; LVA 1901 (preses 1915–16); LFS 1901; HedLLA 1913; KN02kl. 1914; innehade även utländsk orden och var ledamot av flera utländska akademier och sällskap, bl. a. danska Videnskabernes Selskab och l'Accademia dei Lincei i Rom.

G. 3 aug. 1876 på Sjöryd, Ås sn (Skarab.) m. Hilma Mathilda Carolina Knutson, f. 28 april 1849 där, d. 4 febr. 1936 i Malmö (Limhamn), dotter av godsägaren Mauritz Knutson och Brita Iverson.

Biografi

E:s botaniska intresse framträdde först vid växtsamlandet under skolåren i Malmö, och i Lund blev botaniken hans huvudstudium. Inom denna vetenskap kom han att utöva en mångsidig och betydande verksamhet. År 1873 inledde han sitt omfattande författarskap (nära 400 skrifter) med en uppsats, skriven i samarbete med botanisten, sedermera geologen S. A. Tullberg och innehållande åtskilliga bidrag till kännedomen om Skånes flora. I fortsättningen kom E. emellertid knappast att ägna sig åt floristik. Under påverkan av Fredrik Areschoug övergick E. till undersökningar inom växtanatomien, och i maj 1874 framlade han sin doktorsavhandling »Studier öfver leguminosernas rotknölar». Han tog därmed upp ett gammalt problem till behandling, ty baljväxternas rotknölar hade redan i slutet av 1600-talet omnämnts och avbildats av den italienske läkaren och anatomen Marcello Malpighi, som ansåg dem vara gallbildningar, en på sitt sätt riktig tydning. E:s undersökning gav till resultat, att en svamp förorsakade uppkomsten av rotknölarna, som alltså vore av patologisk art. Numera vet man, att baljväxterna leva i symbios med kväveupptagande bakterier i marken och att rotknölarna innehålla kvävenäring, som utgör resultatet av bakteriernas verksamhet. Fastän det ej förunnades E. att besvara frågan om rotknölarnas natur, får det ej glömmas, att han vid sina undersökningar av dessa knölars uppträdande och anatomiska byggnad m. m. påvisade förekomsten av främmande kroppar i deras celler. Dessa kroppar, som ofta äro avlånga och visa en oregelbunden förgrening i ena eller båda ändarna, äro bakterioider, som förmå upptaga kväve ur luften och bilda den för baljväxterna nödvändiga näringen. E. var också inne på denna tankegång: »Eget synes det vara, att parasitiska bildningar så allmänt och så normalt förekomma hos en hel växtfamilj, utan att dock några symptomer av sjuklighet, ej en gång hos de med knölar rikligast försedda exemplaren kunna skönjas. Huru nära låg ej till hands att i dessa bildningar se organ av vikt i och för växtens liv!» E:s avhandling, som bidrog till en ökad kunskap på detta område, trycktes i Lunds univ.s årsskrift, och han belönades med Zetterstedtska priset vid promotionen samt förordnades till docent.

I ett par arbeten över rotens bildningsvävnader hos tvåhjärtbladiga växter, särskilt i den även på tyska publicerade avhandlingen »Om meristemet i dikotyla växters rötter» (1877), redogjorde E. för sina jämförande studier av rotspetsen hos många olika växtformer. Frågan gällde, om de olika vävnadsslagen, rotmössa, epidermis och bark, differentieras från var sin initialcell eller från en eller flera gemensamma initialceller. Av de sex typer, som uppställts för de olika rotvävnadernas anläggning, urskilde E. ej mindre än fyra. Det torde numera anses ovisst, om något samband existerar mellan celldelningsmönstret och differentieringen.

Sin docentur i Lund innehade E. till hösten 1877, även sedan han 1875 blivit adjunkt vid Nya elementarskolan i Stockholm. År 1876 utsågs han därjämte att årligen under juni–sept. tjänstgöra som botanist vid Lantbruksakademiens agrikulturkemiska försöksanstalt. Sedan riksdagen 1885 beviljat medel för upprättande av en växtfysiologisk försöksanstalt, utnämndes han i dec. s. å. till föreståndare för den nya växtfysiologiska avdelningen vid Experimentalfältet samt lämnade 1886 lärarbanan; som föreståndare erhöll han i dec. 1885 professors titel. Då institutionerna vid Experimentalfältet omorganiserades och utökades till Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, blev han från 1907 föreståndare för anstaltens avdelning för lantbruksbotanik; sitt ämbete lämnade han hösten 1913.

Inom växtfysiologien publicerade E. flera skrifter, bland vilka främst märkes den i Tübingen utförda undersökningen »Über Wärmebildung durch intramolekulare Athmung der Pflanzen» (1881); han fastslog där, att värmeutvecklingen är liten hos högre växters vävnadsceller vid intramolekylär andning, d. v. s. vid frånvaro av syre, men relativt stor hos jästsvampar i sockerlösning, ja, av samma storlek som vid syreandning, och liten hos jästsvampar i icke jäsbart medium. Ett annat fysiologiskt arbete (1892) behandlade frågan om den inverkan en högre eller lägre vattenhalt har på sädesslagens grobarhet och hållbarhet.

Sin viktigaste insats kom E. att göra som mykolog och växtpatolog, och han blev på dessa områden en framstående och internationellt erkänd auktoritet. Det var framför allt parasitsvamparna och de många olika slags växtsjukdomar de orsaka, som voro föremål för hans mångåriga och ingående undersökningar, och detta grundläggande och uthålliga forskningsarbete har varit till ovärderligt gagn för kännedomen om växtsjukdomarna och deras profylax och terapi. I alldeles särskild grad ägnade E. uppmärksamhet åt växterna inom jordbruk och hortikultur. Hans största undersökning gällde rostsvamparna på sädesslagen och bekostades av särskilt statligt anslag närmast med anledning av 1889 års svåra rostskador på havre. Undersökningen utfördes 1890–93 av E. tillsammans med fil. doktor Ernst Henning, som då var hans assistent och senare efterträdde honom som professor; det bör i detta sammanhang betonas, att med all säkerhet har Henning som den underordnade icke fått sin andel i det gemensamma arbetet tillräckligt uppskattad och icke rönt berättigat erkännande. Under undersökningens gång publicerades resultaten i många specialavhandlingar, och efter hand framlades de av E. och Henning gemensamt i det stora och banbrytande verket »Die Getreideroste, ihre Geschichte und Natur sowie Massregeln gegen dieselben» (1896). Bl. a. kunde E. genom systematiska försök fastslå, att rostsvamparna äro mycket specialiserade och att en och samma svampart, särskilt svartrosten, uppvisar morfologiskt lika men biologiskt olika, på skilda värdväxter levande underarter eller raser. Sålunda kan en av rost angripen havreplanta smitta andra havreplantor samt ett tjugotal vilda gräsarter (t. ex. hundäxing, ängskavle, hässlebrodd) men icke vete, råg eller korn. Senare ha liknande iakttagelser gjorts också hos andra svampgrupper. E. utarbetade även metoder för att förebygga och bekämpa svampsjukdomarna. Han belönades för sädesrostundersökningen av Lantbruksakademien med dess jetong i guld 1897 och av Académie des sciences i Paris med Prix Desmazières 1898.

Det vetenskapliga verket följdes i praktiskt upplysande syfte av en mindre skrift över samma ämne, där E. med anvisningar och råd vände sig till sädesodlarna. Det var den på Lantbruksakademiens föranstaltande författade populärframställningen »Hvad är sädesrost och hvad kan göras mot densamma?» (1896). E:s omfattande undersökningar över rostsvamparna gällde även arter på andra värdväxter än sädesslagen. I ett stort antal arbeten behandlade han bl. a. häxkvastrost på berberis (1896, 1900), blåsrost (1896, 1922), brunrost (1897, 1899), kronrost (1897, 1908), malvarost (1911, 1914, 1922), hornrost (1919) och rost på starrarter (1920). Därjämte publicerade han i en jämn ström studier över andra parasitsvampar och av dem framkallade växtsjukdomar, och det kan förvisso sägas, att han »har mer eller mindre utförligt behandlat snart sagt alla viktigare parasitsjukdomar på jordbrukets och trädgårdsskötselns kulturväxter» (T. G. Halle). Sålunda studerade han klöverröta (1880), örråg (1883), potatissjuka och dess svamp (1884, 1916), fruktträdsskorv och fruktträdsmögel (1903, 1907), filtsjuka på morot (1903, 1915), kolvsjuka på timotej (1904), klumprotsjuka på kål (1906), sot i vete, korn och havre (1908), filtsjuka på potatis (1912), blom- och grensjuka på fruktträd (s. å.), gurksjukdomar (1913, 1915), spenatmögel (1920) samt först och sist amerikansk krusbärsmjöldagg (1905–12). I en rad tidningsartiklar och några större skrifter såsom »Den amerikanska krusbärsmjöldaggen, dess natur och utbredning samt kampen emot densamma» (1907, tillsammans med Th. Wulff) och den populära framställningen »Hvad är amerikansk krusbärsmjöldagg och hvad bör göras mot densamma?» (s. å.) gick han i bräschen för att hejda den nya, allmänt invandrande växtsjukdomen. Han förordade ytterlighetsåtgärder, nämligen att alla med mjöldagg infekterade krusbärsbuskar genast skulle brännas. Detta väckte dock stark opposition hos trädgårdsmännen, och tanken måste övergivas.

Med en utmärkt, mindre handbok, »Landtbruksväxternas svampsjukdomar» (1910), fyllde E. ett verkligt behov icke blott i vårt land. Den utgavs i en av Académie d'agriculture de France 1921 med guldmedalj belönad fransk edition samt på engelska och tyska i flera, starkt utökade upplagor; särskilt 1928 års, tyska upplaga, »Die Pilzkrankheiten der Kulturgewächse», är ett stort och förnämligt arbete, som även redogör för trädgårds- och parkväxternas svampsjukdomar. E. har också främjat kännedomen om parasitsvamparna genom två exsickatverk, nämligen »Svenskt svampherbarium» (1880) och det stora »Fungi parasitici scandinavici exsiccati» (1882–95); det sistnämnda innehåller 500 arter, varav flera nya arter och former.

Vissa cytologiska iakttagelser under studiet av sädesrosten kommo E. att uppställa den s. k. mykoplasmateorien (1897). Då svampsjukdomen uppträdde även på det följande årets vegetation, kunde detta enligt hans mening ej nöjaktigt förklaras blott med att mycelietrådar levde kvar inne i värdväxten eller med att en ny infektion av svampens sporer hade ägt rum. E. hävdade, att svampens protoplasma under ett visst utvecklingsskede lever ett latent liv i symbios med värdväxtens protoplasma och att de båda därvid bilda ett enhetligt plasmodium, som han benämnde mykoplasma. Senare sker en upplösning av symbiosen, varvid de båda plasmaelementen skiljas åt, och svampen utvecklas till självständigt individ, vilket framgår av rostfläckarnas framträdande på värdväxten. Om dessa förhållanden publicerade E. en rad arbeten, bl. a. »Über das vegetative Leben der Getreiderostpilze» (1904–05), och vid cytologiska undersökningar av malva-rost, potatismögel och spenatmögel m. fl. parasitsvampar ansåg han sig finna belägg för sin teori, som han ytterligare framställde i »La théorie du mycoplasma» (1922). Det måste ha varit en svår besvikelse för honom, att teorien knappast vann några anhängare utan tvärtom praktiskt taget enhälligt avvisades av växtpatologerna. »De direkta cytologiska förändringar, som E. trott sig kunna påvisa, har man i allmänhet tolkat på annat sätt, och inga avgörande direkta iakttagelser till stöd för hypotesen ha offentliggjorts av andra forskare. E:s uppfattning i denna fråga, för vilken han energiskt kämpade in i det sista, vittnar emellertid om en för en forskare värdefull förmåga att anlägga originella synpunkter och mod att vandra nya vägar även i avskild ensamhet» (T. G. Halle). E. var dock en utmärkt kännare av växternas vävnader och dessutom en skarpsynt iakttagare. Det kan tilläggas, att han ansåg sin teori ha den största betydelse som medel att förklara uppkomsten av många sjukdomar, även inom djurvärlden.

Då det gällde den viktiga frågan att praktiskt bekämpa sädesrosten för att skydda den växande säden, kom E. på grund av sin mykoplasmateori att i viss mån intaga en särställning. Det var sedan länge känt, att sädesplantan ej ensam är värdväxt för rostsvampen utan att dennas basidiesporer gro endast på blad av berberis, som alltså är mellanvärd; från denna överföres svampen i form av aecidie-sporer till sädesplantan, som därvid angripes av rost, och på efter-sommaren eller hösten utvecklar svampen teleutosporer, som utgöra ett vilstadium och följande vår avsnöra basidiesporer, vilka i sin tur gro på berberisblad. Då sädesplantan enligt E:s teori innehölle svampens plasma och alltså redan vore bärare av sjukdomen, hade aecidiesporerna ej stor betydelse. E. får väl därför sägas ha underskattat den fara berberis utgör för sädesodling, och han motsatte sig denna buskes utrotning längre bort än 25 meter från odlad mark. Den av Ernst Henning ledda aktionen förde emellertid till 1918 års berberislag; enligt denna kompromiss, som skärptes 1933, skulle busken utrotas inom 200 meter från odlad mark.

Vid den internationella lantbruks- och skogskongressen i Wien 1890 tog E. initiativ till ett internationellt samarbete till skydd mot svårartade växtsjukdomar, och han tillhörde de ledande vid det 1905 grundade internationella lantbruksinstitutet i Rom. Bl. a. strävade han att få till stånd internationella växtpatologiska stationer, lydande under institutet i Rom; de skulle inrättas i olika länder och erhålla var sin särskilda vetenskapliga uppgift. Tanken mottogs välvilligt men kunde av praktiska skäl ej förverkligas. Det internationella Erikssonpris, som 1923 instiftades i Wageningen i Holland och utdelas till yngre, framstående forskare inom växtpatologi och praktisk entomologi, får väl betraktas som en hyllning och ett tack till E.

Viktiga insatser gjorde E. även på andra områden. Han deltog i strävandena att förbättra frökontrollen, och de första instruktionerna för våra frökontrollanstalter utarbetades av honom (1886, 1888). Därjämte ägnade han sig åt sädesslagens morfologi och systematik, vilket resulterade i »Studier och iakttagelser öfver våra sädesarter» (1889, 1892), där han behandlade korn, havre och vete. I anslutning därtill sammanställde han ett exsickatverk över i Sverige mognande sädesvarieteter, »Collectio cerealis varietates cerealium in Suecia matures-oentes continens» (1889–98). Vidare utgav han bl. a. den i Uppfinningarnas bok ingående framställningen »Kulturväxter på åker och äng» (1899) och några botaniska väggtavlor samt författade minnesteckningar över professorerna Oscar Th. Sandahl och Jacob G. Agardh m. fl.

E. var en framstående pomolog och främjade verksamt den svenska trädgårdsodlingen, särskilt fruktodlingen. Han tillhörde 1878 grundarna av Svenska trädgårdsföreningens tidskrift, som han jämte andra redigerade 1878–1905 och i vilken han flitigt medverkade, och 1906 var han en av redaktörerna för den av Stockholms gartnersällskap och Svenska trädgårdsföreningen utgivna tidskriften Trädgården. Han deltog i stiftandet av Sveriges pomologiska förening 1900 och innehade ordförandeposten där till 1907. Tillsammans med trädgårdsdirektören Axel Pihl stod E. för det vackra och stort lagda verket »Svenska fruktsorter i färglagda avbildningar» (1899–1912), som utgavs av Svenska trädgårdsföreningen och innehöll planscher av etthundra olika frukter; en ny upplaga utkom 1924.

E. företog många resor till den europeiska kontinenten för att i olika länder lära känna de lantbruksbotaniska forskarna och deras institutioner. Som representant för den svenska regeringen eller för Vetenskapsakademien deltog han i en rad internationella kongresser, och han tjänstgjorde som prisdomare vid flera utställningar både i Sverige och utomlands. Han erhöll ledamotskap eller hedersledamotskap i flera svenska och utländska akademier och lärda sällskap. Särskilt högt skattade han den hedrande kallelsen till korresponderande ledamot av Académie des sciences i Paris 1930.

Efter E. har svampsläktet Erikssonia Penz. & Sacc. inom familjen Hysteriaceae, tillhörande gruppen Euascomycetes, fått sitt namn.

E. släppte aldrig förbindelsen med den skånska hembygd, som hade fostrat honom. Ofta vistades han under ferierna på Hyllie gård, som efter fadern ärvdes av E:s äldre broder, och då denne avled 1908, blev E. ägare till gården, som på hans uppdrag brukades av en av hans döttrar.

E. var en intensiv arbetsmänniska, som under nära sextio års vetenskaplig verksamhet framför allt gjorde bestående insatser till gagn för vårt lands jordbruk. Av hans personlighet har T. G. Halle givit en karakteristik: »Jakob Erikssons ursprung avspeglade sig alltid rätt påtagligt i flera drag, som pläga anses utmärkande för särskilt den sydsvenska självägande jordbrukarbefolkningen: en viss trygghet och styvsinthet, god förståelse för ekonomiska realiteter samt en konservativ och nationell läggning». Och han tillägger, att »både hans motståndare och hans vänner, för vilka han alltid var redo att träda i bräschen, uppskattade hans rakryggade hållning, hans redbarhet och hängivenhet åt arbetet».

Författare

Sigurd Lindman.

Arkivuppgifter

Brev från E. till bl. a. A. G. Nathorst, H. von Post och V. B. Wittrock finnas i Vetenskapsakademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se Th. Krok, Bibliotheca botanica suecana, 1925, s. 165 ff., samt Inbjudning till filosofie doktorspromotion... i Lund . . . den 31 maj 1924, s. XIII–XVI. Dessutom: Ett givakt till Sveriges potatisodlare. Sthm 1919. 8 s.

Källor och litteratur

Källor: Mantalsuppgift för J. E. 1931, SSA; Limhamns förs:s i Malmö dödbok 1936 – Otryckt matrikel över ledamöter, LA:s arkiv. – R. E. Fries, A short history of botany in 'Sweden (1950); Inbjudning till filosofie doktorspromotion i Lund... den 31 maj 1924; Th. Krok, Bibliotheca botanica suecana (1925) ; C. Sjöström, Skånska nationen 1833–1889 (1904); Växternas liv, under red. av C. Skottsberg, Bd 2, 4–5 (1934–40); nekrologer av C. Barthel (LA Handl. o. tidskr., 1931), O. Gertz (FS Förhandl., 1931, omtr. i Botaniska notiser, 1932, samt i förf :s Linnéstudier, 1935), T. G. Halle (VA Årsbok, 1932) och T. Lindfors (Landtmannen, 1931) samt i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jakob Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15433, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sigurd Lindman.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15433
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jakob Eriksson, urn:sbl:15433, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sigurd Lindman.), hämtad 2024-04-19.