Thomas Erskine

Född:1746 omkring
Död:1828-02-06 – Storbritannien och Nordirland (på Cambo House, Fifeshire, Skottland)

Affärsman


Band 14 (1953), sida 480.

Meriter

Thomas Erskine, från 1793 sir Thomas Erskine, baronet, och från 1799 earl of Kellie, f. omkr. 1746, d. 6 febr. 1828 på Cambo House, Fifeshire, Skottland. Föräldrar: David Erskine, esq., och Anne Young Fisherrow. Kontorsbetjänt hos George Carnegie, Göteborg, 1759—65; handelsbokhållare hos John och Benjamin Hall där 1765—67; burskap som handlande i Göteborg 27 febr. 1767; delägare i firman John Hall & Co. där 1767—98; brittisk konsul för Göteborg, Marstrand och övriga hamnstäder vid västkusten enligt engelskt kungl. brev 9 nov. 1775 och svenskt kungl. brev 20 dec. s. å.; ledamot av kommittén för utdelning av bidrag till nödlidande, Göteborg, 1792; baronet 1793 (jfr ovan); innehavare av firma i eget namn i Göteborg 1794—98; delägare i firman Thomas Erskine & Co. i Göteborg 1798—99; nionde earl of Kellie 1799; återflyttade till Skottland s. å. (ej 1794); såsom skotsk pär medlem av engelska överhuset 1804—06 och 1807—28; Lord Lieutenant of County Fife 1824. KVO 1808. Ägde Cambo House, som han inköpt omkr. 1790. G. 1771 i Göteborg m. Anne Gordon, d. 20 mars 1829 på Cambo House, dotter av kaptenen Adam Gordon of Ardoch.

Biografi

Släktens utarmning genom godsindragningarna efter den yngre stuartske pretendentens uppror (se släktart. ovan) var bakgrunden till att E. vid unga år sändes till Göteborg för att skapa sig en egen karriär inom affärslivet. Av flyktade Stuartsanhängare fanns där redan köpmannen George Carnegie (f. 1726, d. 1799), som fått bur-skap som handlande i Göteborg 1758 samt bedrev bl. a. export av stångjärn och bräder, främst till England, och import av spannmål, smör och stenkol. E. fick anställning på hans kontor året därpå. Han övergick emellertid 1765 till de engelskbördiga bröderna John och Benjamin Halls firma, vann själv burskap 1767 och blev samtidigt delägare i firman John Hall & Co. Denne John Hall, den andre av namnet, var som bekant sin tids rikaste köpman i Göteborg, dess störste järnexportör samt ägare av järnbruk, sågverk och skogar. År 1780 innehade firman tredje rummet vid taxeringen i Göteborg. E. var kvar i firman över trettio år, och det är utan tvivel under denna tid han skapat åt sig själv en stor förmögenhet.

I Göteborgs sociala liv kom E. att spela en särskild roll. Man hade i England redan på 1600-talet börjat att samlas några vänner på ett värdshus »for clubbing», varmed början var gjord till det ryktbara anglosachsiska klubbväsendet. De många engelsmännen i Göteborg medförde från hemlandet ett intresse för biljardspel, som de önskade fortsätta också i sin nya hemstad. Emellertid hade en k. förordning av 6 okt. 1731 vid högt vite förbjudit biljardspel på källare. Detta orsakade, att britterna i Göteborg jämte några av stadens egna söner den 19 nov. 1769 sammanträdde för att lösa frågan om fritids-problemet. Sex dagar senare, den 25 nov., satte tjugu ungkarlar med Thomas E. i spetsen sina namn under stiftelseurkunden till den ryktbara Bachelor's Club i Göteborg, som uppges vara den femte klubben i världen av existerande dylika. Sammanslutningen gick bl. a. ut just på hållande av biljard under »en nöjsam och ostörd sammanlevnad». I matrikeln är E. nummer ett. Den i klubbens namn angivna fordran på ungkarlsstånd höll man ej så hårt på — redan 1771 gifte sig E. själv. I klubben, sedan 1787 The Royal Bachelor's Club, fick E. även förbindelser, som sedan kunde vara honom till praktisk nytta (R. Söderström, se nedan).

Thomas E. hade vittförgrenade affärer. Då James Maule, som även var vän med fru E. och hennes syster Elizabeth (Betty) Gordon, på 1770-talet var Ostindiska kompaniets superkargör i Kanton, var han E:s korrespondent och ombud där, liksom han brevväxlade med Mrs. E. Genom Maule gingo också E:s förbindelser med hans två då i Bengalen, Indien, som affärsmän bosatta bröder (som hade kompanjonen A. Mackenzie) David och Methuen E. (se släktart. ovan s. 478). På 1790-talet intresserade sig E. mycket för handeln på Förenta staterna. Han omtalas i konseljprotokoll våren 1794 som korrespondent till sin kamrat från Bachelor's Club Richard Söderström, som 1795 blev svensk konsul i Philadelphia. Tillsammans med M. Törngren, W. Chalmers och Chr. Arfwidsson hemställde E. i skrivelse 1794 till K. M:t om utsträckt nederlagsrätt i Göteborg för att stimulera den amerikanska handeln, vilket beviljades 2 okt. s. å. (I. Hildebrand).

E:s sociala ställning blev i Göteborg mer framträdande, sedan han 1775 utsetts till brittisk konsul för nämnda stad, Marstrand samt övriga västkuststäder. Som konsul har E. spelat en icke obetydlig roll på flera sätt. Man vet nämligen, att han i varje fall på 1790-talet förde en regelbunden officiell korrespondens med engelska regeringen. E. lämnade med stor påpasslighet rapporter om den svenska exporten från Göteborg. Av särskild betydelse blev detta under revolutionskrigen, då E. med vaksamt öga följde den svenska kontrabandshandeln på Frankrike. På ledande finanshåll i Sverige har han åtnjutit förtroende, och då frih. Eric Ruuth 1790 behövde växlar för Riksgäldskontorets räkning, vände han sig till E., som genast (3 mars) lät genom firman John Hall & Co. remittera 1 000 pund sterling i växlar till generalkonsul C. Grill i London. Som kontorsbetjänt hade E. 1787 —92 David Carnegie d. ä., som 1793 blev bokhållare i firman John Hall & Co. E. skapade vid sidan av sin verksamhet hos John Hall & Co. en egen firma i Göteborg 1794 och hade vid denna tid som medhjälpare sin landsman från Montrose i Skottland David Mitchell, med vilken han 1798 bildade firman Thomas Erskine & Co., som året därpå övertogs av Mitchell ensam. I Sophie Elkans roman »John Hall» skymtar E. vid sidan av Carnegie och Mitchell. Emellertid hade E. omkr. 1790 i Skottland inköpt ett gammalt familjegods Cambo House i Fifeshire, och då hans äldre bror sir David E. avled 1793, ärvde E. dennes baronetvärdighet. Han vistades nu i Skottland vintern 1793—94 men återkom sommaren 1794 till Göteborg. E. hyste redan nu planer på tillbakaflyttning till hemlandet. Emellertid kvarblev han i Sverige som konsul ända till 1799, då den definitiva återflyttningen till Skottland ägde rum. Magistraten i Göteborg begärde, att E. skulle betala Ve av sin förmögenhet före avresan från Sverige. E. hemställde hos engelska regeringen att få kvarstå som konsul, tills frågan ordnats. Magistraten lade beslag på E :s egendom och började process; hur saken slutordnades är icke klarlagt.

Med Anne Gordon (silhuettporträtt i Fataburen 1937) hade E. inga barn. Emellertid hade han en i Skottland född, illegitim dotter, Henrietta (Harriet) E. Då James Maule i sina brev 1776—79 aldrig omnämner denna, medan hon 1785 är hos familjen E. (Baeckström), har hon tydligen upptagits i hemmet i Göteborg först vid 1780-talets början. Vid avflyttningen 1799 hade E. kvar en stor del av förmögenheten i Sverige, och eftersom Harriet E. redan 1787 äktat läkaren professor J. H. Engelhart (SBL, 13, s. 594 f.) i Lund, var E. alltjämt med starka band fäst vid Sverige. Orsaken till att återflyttningen till Skottland blev av just 1799 torde varit, att E. s. å., genom arv från en äldre släktgren, ärvde skotsk pärvärdighet och blev nionde earl of Kellie (jfr släktart.). Hans residens blev Cambo House, en praktfull byggnad i medeltida borgstil med flyglar och mitteltorn, belägen i en vacker park med lummiga ekar. I rummen minde bl. a. en Göteborgsvy av Elias Martin om den skotske lordens svenska tid; tyvärr brann slottet med inventarier 1879. Lord Kellie uppfostrade tre av sina dotterdöttrar Engelhart och sin äldste dotterson David Engelhart samt adopterade dottersonen och utverkade för honom 1821 en särskild, till Cambo knuten baronettitel (se släktart.). Som pär inträdde E. 1804 i överhuset och anges såsom politiker ha varit en »anticatholic tory». Från Skottland bistod lorden 1802—03 jordbruksreformatorn C- G. Stjernswärd på Engeltofta genom att sända skotska mekaniker, smeder och plogdrängar med verktyg och redskap för att starta dennes tillverkning av modernare jordbruksredskap — en betydande insats i svensk lantbrukshistoria. Sina sista levnadsår var E. lord-lieutenant i sitt grevskap, Fife. Hos E:s svenska ättlingar i Stockholm förvaras ännu den fryntlige lord Kellies porträtt i olja (se ovan s. 481). E. är en frappant symbol för den gamla, intima förbindelsen och samverkan mellan Skottland och Sverige, särskilt Göteborg.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Konseljprotokoll 1 Inrikes eivilärenden 22 maj (mom. 4) och 2 okt 1794 (mom. 7), Georg III:s diplom för E. 9 nov. 1775 att vara brittisk konsul (kopia, överlämnad av engelske envoyén till kanslipresidenten) i Diplomatica: Anglica: engelska beskickningars memorial ocb noter 1729—1782 samt Bio-graphica, RA; W. Berg, Genealogiska anteckningar om Göteborgssläkter, ser. 2, vol. 3—4 (maskinskrift), Landsarkivet i Göteborg; G. D. Engelharts under släktart. anförda »Some biographical notes etc.»; Superkargören, sedermera tit. krigsrådet James Maules brev till Tbomas E. ocb Anne E., f. Gordon, i Maules brevkopiebok från Kanton 1776—80 (tillb. överste John Maule, avskr. hos flygläkaren dr L. Westring och fru Mary Westring, f. Maule, Stockholm) ; excerpter av professor Lydia Wahlström ur handlingar i Public Record Office, London (hos prof. Walhlström). — Göteborgs stads borgarelängd 1621—1864, utg. af E. Långström (1926), s. 107. — A. Bceckström, Maria Charlotta Holtermans minnesalbum (Fataburen 1937), s. 173 f.; iSigne Carlsson, Sverige och Storbritannien 1787—1790 (1944) ; G. E. C[okayne], V. Gibbs, H. A. Doubleday & lord Howard de Walden, The complete peerage, 7 (1929), s. 103; B. Dahlström, Rikets gäld 1788—1792 (1942), s. 317; A. Esgeröd, Carl Georg Stjernsvärd och Engeltofta (Fataburen 1952) ; Th. A. Fischer, The Scots in Swéden (1907) ; H. Frö-ding, Berättelser ur Göteborgs historia under gustavianska tiden (1922) ; Ingegerd Hildebrand, Den svenska kolonien S:t Barthélemy och Västindiska kompaniet fram till 1790 (1951) ; S. T. Kjellberg, TJr krigsrådet James Maules silhuettbok (i Festskrift till Axel L. Romdahl, 1930) ; G. Lext, Bok och samhälle i Göteborg 1720—1809 (1950), s. 37; Ellen von Plåten, Ensam genom livet (1939) ; The Royal Bachelor's club 1769—1944 (1947) ; [C. G. Stjernswärd], Engeltofta förr och nu (2; a uppl., 1855), s. 7 f., 16; Lydia Wahlström, Sverige och England under revolutionskrigens början (1917). — Meddel. av fil. lic. fru Ingegerd Hildebrand. — Jfr även källor till släktart. ovan.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Thomas Erskine, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15455, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-01-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15455
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Thomas Erskine, urn:sbl:15455, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-01-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se