Elsa O K Eschelsson

Född:1861-11-11 – Norrköpings Sankt Olai församling, Östergötlands län
Död:1911-03-10 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Rättsteoretiker


Band 14 (1953), sida 514.

Meriter

Elsa Olava Kristina Eschelsson, f. 11 nov. 1861 i Norrköping, d. 10 mars 1911 i Uppsala. Föräldrar: grosshandlaren och fabriksägaren, konsul Anders Olof Eschelsson och Carolina Lovisa Ulrika Frestadius. Privatundervisning i hemmet; elev vid Wallinska skolans i Stockholm gymnasium 1879; mogenhetsex. där 19 maj 1882; student vid Uppsala univ. 29 sept. s. å.; fil. kand. där 29 jan. 1885; jur. utr. kand. 12 april 1892; biträde vid domargöromål i Uppsala läns södra domsaga maj 1892—juli 1893; jur. utr. licentiat 24 maj 1897; jur. utr. doktor 31 maj s. å.; docent i civilrätt vid Uppsala univ. 5 juni s. å.; förordnad att föreläsa i processrätt okt.—dec. 1897, 1 febr.—15 maj 1898 och 1 febr.—15 maj 1899; förordnad att leda den teoretisk-propedeutiska undervisningskursen i civilrätt och de viktigaste därmed sammanhängande delarna av processrätten ävensom straffrättens allmänna grunder årligen fr. o. m. ht. 1904; förordnad att förrätta examinationen till kansliexamen av dem, som genomgått nämnda kurs 10 okt. 1905; inspektor för Uppsala högre elementarläroverk för flickor från 1905; ordf. i Akademiskt bildade kvinnors förening 25 mars 1904—hösten 1910. — Ogift.

Biografi

Elsa E. tillhör pionjärgenerationen av svenska kvinnliga akademiker: Ellen Fries, Karolina Widerström, Lydia Wahlström, m. fl. Hon tillhörde en förmögen affärsmannafamilj från Norrköping, med gott påbrå även från morfadern, den framstående industrimannen A. W. Frestadius på Bergsund vid Stockholm. Tidigt moderlös flyttade Elsa E. med sin far och tre systrar från Norrköping till Stockholm, där hon vid fjorton års ålder år 1875 miste även fadern. Hennes äldre syster, änkegrevinnan Anna Piper (senare omg. m. envoyén E. Brändström) , bildade där en tid hem för de yngre systrarna Ellen (sedermera överstinna von Hofsten) och Elsa; den äldsta i kretsen, Ida E., var redan g. m. juris professor J. Hagströmer i Uppsala. Elsa E., som undervisats av guvernant, tog sig för att på egen hand läsa latin och satte sig, snart 18-årig, på skolbänken för att ta studentexamen, vilket skedde 1882. Redan på gymnasiet hade hon sin plan klar att studera juridik och uppmuntrades häri av svågern Hagströmer. Hon började emellertid i Uppsala med studier för fil. kand.-examen, som hon avlade 1885, med bl. a. laudatur i historia. En lång utlandsresa s. å. till Egypten, Palestina, Konstantinopel och Wien bidrog till hennes allmänna utbildning. Hösten s. å. inledde hon de juridiska studierna och var 1897 klar med juris utriusque licentiatexamen och doktorsgrad, varpå hon omedelbart förordnades till docent i civilrätt.

Elsa E. var Sveriges första kvinnliga rättsteoretiker. Som sådan representerade hon i sitt grundläggande författarskap den — ännu vid ifrågavarande tid mycket utbredda — rättsvetenskapliga riktning, vars företrädare med starkt understrykande av det logiskt-systematiska elementet i den juridiska forskningen ägnade stort utrymme åt abstrakta, ofta rättsfilosofiskt betonade tankeoperationer, medan intresset för de till grund för rättsreglerna liggande praktiska hänsynen samt för reglernas historiska bakgrund och förutsättningar var mindre framträdande. E:s val av levnadsbana bestämdes överhuvud av hennes »deciderat filosofiskt-spekulativa juridiska läggning» (Karolina Widerström i »Elsa Eschelsson, en minnesskrift», 1929). Sin nämnda inställning modifierade dock E. senare såtillvida, som tyngdpunkten mera lades på en med logisk skärpa, efter vissa principiella riktlinjer, genomförd detaljanalys av rättspraxis. Allt som allt måste E:s insatser i den svenska rättsvetenskapen — med den begränsning som följer av själva forskartypen — anses verkligt beaktansvärda. Hennes produktion utmärkes av skarpsinne, målmedveten ihärdighet och ej sällan påfallande självständighet. Framställningssättet är merendels tungt. Doktorsavhandlingen, »Om begreppet gåfva enligt svensk rätt», utgör som titeln angiver en begreppsstudie. Till utgångspunkt tagas därvid ingående analyser beträffande de föreställningar folk i allmänhet anknyter till ordet »gåva». Resultaten ha sitt värde, men detta står knappast i rimlig proportion till all tankemödan. Än mer begreppsanalytisk till sin typ är hennes nästa större arbete, »Bidrag till läran om besittning enligt svensk rätt» (1904). Här fördjupar sig E. i de sedan gammalt med besittningsläran förbundna, till synes olösliga begreppsmässiga svårigheterna, under decennier dryftade i tysk pandekträttsdoktrin. Liksom i doktorsavhandlingen söker förf., med en uppenbarligen ganska farlig metod, stöd för sina deduktioner i de allmänna lekmannaföreställ-ningarna på området. De abstrakta och ingalunda lättfattliga utredningarna te sig väl numera som delvis rätt ofruktbara. Tankekraften är dock omisskännlig. I ett 1906 utgivet arbete »Om fullbordandet af gåfva af lös egendom enligt svensk rättspraxis» återvänder E. till gåvoinstitutet. Med hänsyn till den valda arbetsuppgiftens skäligen begränsade räckvidd måste den stora omfattningen av det för ändamålet insamlade materialet, som för övrigt icke i allo är av förstklassig kvalitet, och den utomordentliga intensitet, varmed detsamma detaljanalyseras, förvåna. Men undersökningarna innehålla åtskilligt av värde. Till arbetet ansluter sig en nästföljande år publicerad polemisk tilläggsskrift (»Ännu några ord om fullbordandet af gåfva af lös egendom enligt svensk rättspraxis»). E. medarbetade ytterligare i en av Ernest Lehr i Paris utgiven elementär översikt över skandinavisk civilrätt (»Elements de droit civil scandinave», 1901). Nämnas må även den i serien »I vår tids lifsfrågor» ingående uppsatsen: »Om civiläktenskapets framträdande i svensk och utländsk rätt» (1903). De sista åren av sitt liv ägnade E. åt behandlingen av skuldebrevsrätten. Ett arbete med titeln »Om skuldebref enligt svensk rätt» utkom postumt (1912; ofullbordat). Det är en välskriven och i många hänseenden intresseväckande monografi på ett stort och betydelsefullt rättsområde.

E:s akademiska lärarverksamhet var av allt att döma förtjänstfull. Emellertid utsattes hon för åtskilliga motgångar och besvikelser, som under årens lopp synas ha gjort henne pessimistisk och benägen för isolering. Svårigheterna för E. att avancera på universitetsbanan voro från början stora och tycktes alltmer accentueras, främst helt visst beroende på den ovillighet, som alltjämt gjorde sig gällande att på förevarande område acceptera kvinnans likställighet med mannen. När den juridiska fakulteten 1898 sökte utverka förordnande för E. att uppehålla professur, strandade detta på, som det synes, betänkligheter mot att godtaga en kvinna på en post, vilken hon då ansågs icke kunna såsom ordinarie inneha. Under 1897—99 uppehöll E. emellertid under vissa perioder föreläsningsskyldigheten i processrätt vid universitetet. Hon blev vidare, enligt fakultetens beslut, ledare av den genom 1904 års examensstadga inrättade s. k. propedeutiska kursen i civilrätt m. m., varjämte hon från 1905 tenterade för kansliexamen dem som genomgått denna kurs. Även uppdrag att fungera som fakultetsopponent anförtroddes henne vid flera tillfällen.

E., som synes ha hållits om ryggen av fakultetens flesta professorer, bl. a. Ernst Trygger och svågern Johan Hagströmer, motarbetades energiskt, och efter vad det förefaller rätt hänsynslöst, av den 1899 från Lund till Uppsala överflyttade civilrättsprofessorn A. O. Winroth, som gav offentligt uttryck för sin ringaktning för hennes undervisning och t. o. m. överklagade fakultetens beslut rörande hennes handhavande av den propedeutiska kursen. Kontroverserna dem emellan voro många och långvariga; de togo henne hårt.

I en 1906 utgiven skrift om folkskollärarnas löner försvarade E. likalönsprincipen — för henne var problemet om kvinnornas ställning till och i olika yrken både sakligt och personligt en hjärtefråga. De sista åren av hennes liv förbittrades emellertid, utom av striden mot Winroth till dess denne 1907 förflyttades till Stockholms högskola, även av andra förhållanden, som kunde inverka på hennes egna framtidsförhoppningar om professur. E. Trygger och K. Kjellberg hade 1907 motionerat om sådan ändring i § 28 RF, att kompetenta kvinnor skulle få tillträde till ämbeten, vartill k. fullmakt erfordrades, dock endast med tillämpning av grunder, som av konung och riksdag gemensamt godkändes. Denna grundlagsändring genomfördes och blev definitivt gällande genom riksdagens förnyade beslut 1909. Stor förtjänst härvidlag tillkom Akademiskt bildade kvinnors förening, som stiftats mars 1904 med E. som ordförande (till 1910). Efter grundlagsändringens genomförande tillsattes en löneregleringskommitté, som avgav betänkande 1911 angående tillämpningen av den ändrade § 28 RF. En av kommitténs ledamöter, skolföreståndarinnan dr Anna Ahlström, samarbetade mycket med E. Då kommitténs betänkande emellertid bl. a. gick ut på att uppdela professurer i manliga och kvinnliga, varvid just professurerna i civilrätt förklarades böra vara manliga (men professuren i speciell privaträtt kvinnlig), kan man förstå, hur E. reagerade; Anna Ahlström reserverade sig mot förslaget. Kommitténs betänkande, som blev mycket omdiskuterat, remitterades bl. a. till större akademiska konsistoriet i Uppsala. Vid fakultetsbehandlingen dessförinnan uttalade sig juridiska fakulteten för att kvinna kunde kallas till juris professor men icke söka befattningen ifråga. Även konsistoriet uttalade sig mot kvinnas sökande av professurer; däremot skulle hon kunna kallas eller erhålla personliga sådana. Konsistoriets slutsammanträde hölls 18 febr., handlingarna utkommo i tryck den 6 eller 7 mars. Elsa E. låg vid denna tid sjuk men fick tillfälle studera aktstyckena i fråga. På morgonen den 8 mars fann E:s tjänarinna henne medvetslös; hon hade intagit för stor dos sömnmedel. Alla försök att väcka henne voro förgäves. Den 10 avled hon. På hennes bord fanns i ett till Anna Ahlström adresserat kuvert hennes med blyerts skrivna kommentar till konsistoriets uttalanden. Så slutade Elsa E:s liv i tragik.

Personligen skildras Elsa E. som en ståtlig, soignerad och välväxt dam med finskuret ansikte, en lady i sitt uppträdande, karaktärsfast och viljestark till sin natur. Men hon var sluten och i grunden blyg, hade ingen hård hud och isolerade sig, som antytts, alltmer under intryck av motgångarna. Sin efterlämnade förmögenhet, 60 000 kr., donerade hon till Uppsala universitet såsom stipendiefond för kvinnliga juris studerande.

Författare

Hj. Karlgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Enligt E:s eget förordnande förstördes stora delar av hennes papper, däribland en svit dagböcker, efter hennes död. Några av hennes papper ha dock räddats till Uppsala univ.-bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Orn begreppet gåfva enligt svensk rätt. Ak. afh. TJps. 1S97. 136 s. — [Bidrag i:] E. Lehr, Elements de droit civil scandinave (Danemark, Norvége, Suéde). Avec la collaboration de H. Munch-Petersen, K. Johans-sen, Elsa Eschelsson, Paris 1901. XV, 416 s. — [Efterskrift till föreg.] (Tidsskr. for Retsvidenskab, 14, 1901, s. 217-—218). — Om civiläktenskapets framträdande i svensk och utländsk rätt. TJps. 1903. 29 s. (I vår tids lifsfrågor, Årg. 7, H. 5, Nr 31.) — Bidrag till läran om besittning enligt svensk rätt. Besittningsbegreppet, en rättsencyklopedisk studie. TJpps. 1904. 256 s. — Några ord med anledning af K. Maj: ts proposition till riksdagen angående folkskolelärarnes lönereglering. TJpps. 1906. 30 s. — Om fullbordandet af gåfva af lös egendom enligt svensk rättspraxis. TJpps. & Sthm 1906. 290 s. — Ännu några ord om fullbordandet af gåfva af lös egendom enligt svensk rättspraxis. En replik. TJpps. & Sthm 1907. 52 s. — Om skuldebref enligt svensk rätt. Efterlämnadt manuskript utg. af L. Babenius TJpps. & Sthm 1912. 311 s.

Handskrifter: Om hattarnes statshushållning. [Uppsats för fil. kand.-ex.] (P 282 z, UB). •—¦ Propedeutisk kurs i civilrätt höstterminen 1907. [Föreläsningsanteckningar] (B 181 s, UB). — Efterlämnade egenhändiga manuskript. [Föreläsningar o. dyl.; manuskript till tryckta arbeten m. m.; diverse koncept] (B 181 ta—tt, UB).

Källor och litteratur

Källor: Uppsala universitets årsberättelser. — T. Brandberg & J. von Bahr, Uppsala universitets matrikel (1906) ; Elsa Eschelsson. En minnesskrift utg. av Akademiskt bildade kvinnors förening vid dess 23-årsjubileum 1929 (iQ9Qi ¦ T.wHn Wnhlstvrnn T)en svenska kvinnorörelsen (1933) : K. G. Westman, Juris doktorer vid Uppsala universitet 1629—1929 (1929).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elsa O K Eschelsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15472, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hj. Karlgren.), hämtad 2019-01-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15472
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elsa O K Eschelsson, urn:sbl:15472, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hj. Karlgren.), hämtad 2019-01-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se