Hans Henric Essen, von

Född:1755-09-26 – Hömbs församling, Skaraborgs län (på Kavlås)
Död:1824-07-28 – Uddevalla församling, Västra Götalands län

Arméofficer, Statsråd, Fältmarskalk, En av rikets herrar, Riksmarskalk


Band 14 (1953), sida 576.

Meriter

3. Hans Henric von Essen, son av E. 2, f. 26 sept. 1755 på Kavlas i Hömbs sn (Skarab.), d. 28 juli 1824 i Uddevalla. Student vid Uppsala univ. 3 okt. 1766; studerade där och i Göttingen till 1770; fanjunkare vid Mörnerska husarreg:tet 1 jan. 1768; sekundadjutant där 27 sept. s. å.; kornett vid Västgöta kavallerireg. 27 jan. 1773; stabslöjtnant där 20 dec. 1775; hovstallmästare 5 juni 1777; transport till Livdragonregrtet 19 aug. 1778; ryttmästare vid Smålands kavallerireg. 8 sept. s. å.; major vid Lätta dragonreg: tet 2 juni 1783; reste sommaren 1783 med Gustav III till Fredrikshamn för att möta kejsarinnan Katarina II och 1783—84 med konungen till Italien och Frankrike; <5verste i armén 14 dec. 1787; överstelöjtnant vid Lätta dragonreg:tet 17 dec. s. å.; förste hovstallmästare 27 maj 1788; åtföljde som sådan konungen under de tre kampanjerna i Finland 1788—90; åtföljde 1788 konungen till Dalarna och Göteborg samt tillika med landshövdingen greve C. Ekeblad vid organiserandet av en frikår i Västergötland; tf. chef för Bohusläns dragonreg. 27 april 1789; överste för Lätta dragonreg:tet 26 juni 1792; generalmajor 8 april 1795; överståthållare 23 dec. s. å.—8 maj 1797; tf. riksstallmästare 23 jan. 1796; en av rikets herrar 30 juli s. å.; åtföljde sommaren s. å. Gustav IV Adolf och hertigen-regenten till S:t Petersburg; generalguvernör över Pommern och Rügen samt kansler för Greifswalds univ. 18 april 1800 (instr. som generalguvernör s. d.) — 14 jan. 1815; generallöjtnant i armén 1 mars 1805; general av kavalleriet 7 april 1807; led. av riksföreståndaren hertig Karls konselj 26 mars 1809; statsråd 9 juni—4 aug. s. å.; greve 29 juni s. å. enligt 37 § RF; chef för Skånska husarreg:tet 4 aug. s. å.—9 mars 1813; fredsunderhandlare i Paris sept. 1809—1810 (freden undertecknad 6 jan.); mottog av franska kommissarier Pommern 12 mars 1810; tf. riksmarskalk 24 sept. 1810; fältmarskalk 12 mars 1811; konstituerad befälhavare över de i Småland, Blekinge och Halland sammandragna trupperna s. å.; överbefälhavare för reservarmén (vid västra gränsen) 13 april 1813; chef för 2:a armékåren, tillika sekundchef för hela armén under fälttåget mot Norge juli—aug. 1814; tf. generalguvernör i Norge 13 febr. 1814 (instr. s. d.); installerad som riksståthållare där 11 nov. s. å.; kansler för Kristiania univ. 17 nov. s. å.; norsk fältmarskalk 28 nov. s. å.; avsked från de norska ämbetena 2 aug. 1816; riksmarskalk 7 okt. .s. å.; generalbefälhavare i Skåne 30 maj 1817—24 juli 1818; ordf. i konstitutionsutskottet vid 1817 —18 års riksdag; förordnad att övertaga styrelsen av hela Strömsholms stuteriinrättning (stuteriöverstyrelsen) 28 sept. 1818; tf. generalfälttygmästare under kronprinsens utländska resa 3 maj—31 dec. 1822. Sekr. vid K. M:ts Orden och KNO 1787; RSO 1790; RoKavKMO 1794; RmstkSO 1807; HedLLA 1812; LKrVA 1821; innehade även utländska ordnar. — Ägde Wijk i Balingsta sn (Upps.) och Norsholm i Kimstads sn (ög.).

G. 1) 11 dec. 1788 på Leufsta bruk,Lövsta sn (Upps.) m. friherrinnan Charlotte Eleonora De Geer af Leufsta, f. 5 dec. 1771 i Stockholm (Jak.), d. 20 okt. 1791 i Uppsala, dotter av kammarherren friherre Charles De Geer af Leufsta och friherrinnan Ulrica Elisabeth von Liewen; 2) (med K. M:ts tillstånd) 29 okt. 1802 på Falkenhagen i Reinsbergs sn, Neu Vor-Pommern m. sin systerdotter friherrinnan Hedvig Eleonora Charlotte von Krassow, f. 7 febr. 1779, d. 24 nov. 1855 i Stockholm (Klara), dotter av hovmarskalken och över jägmästaren friherre Carl Georg von Krassow och friherrinnan Jeanna Christina von Essen.

Biografi

E. fick en vårdad uppfostran. Han undervisades först i hemmet på Kavlas av skickliga lärare som Fredrik Mellin, senare prost i Hångs-dala, och Anders Falck, senare rektor i Skara. Den bokliga bildningen fullbordades genom studier i Uppsala och Göttingen. Under tiden passerade E. flera militära grader, men förberedelserna för krigaryrket inskränkte sig till övningar i Tidning, fäktning och andra ridderliga idrotter.

Enligt en ofta återgiven tradition skulle Gustav III ha fäst sig vid E. under en mönstring med dragoner på Axevalla hed och »på stället ha utnämnt den unge löjtnanten till hovstallmästare». I själva verket skedde denna upphöjelse omedelbart efter det bekanta torner-spelet på Adolfs Fredriks torg den 29 maj:—3 juni 1777, där E. som riddare utmärkte sig genom överlägsen ridkonst och ett charmant uppträdande. »Skön som en adonis» och utrustad med ett fulländat sätt var E. förutbestämd till stor framgång vid Gustav III:s hov. I alla karuseller, skådespel och upptåg blev E. en självskriven deltagare, och på hovbalerna sågs ingen mer lysande kavaljer.

Året efter E:s inträde vid hovet befordrades han endast 23 år gammal till ryttmästare, men han ägnade helt sina tjänster åt hovstallet och konungens personliga uppvaktning. Att sonen till den forne mössledaren så väl fann sig till rätta i rollen som hovgunstling, väckte undran och på sina håll skarpt ogillande. E :s uppträdande på riddarhuset 1778, då han med kanske större iver än skicklighet förde konungens talan, tillskrevs av Axel von Fersen d. ä. »det kraftiga intryck konungens gunst gjorde på svaga och till träldom födda själar».

Av stor betydelse för E:s utveckling och för hans ställning vid hovet blev hans förbindelse med en av »de tre gracerna», Augusta von Fersen, gift grevinna Löwenhielm, som i valet mellan de många beundrare, som ville efterträda hertig Carl i hennes ynnest, fäste sig vid den ståtlige hovstallmästaren. Samtiden skämtade mycket om den sköna Augustas uppfostrargärning, och det är intet tvivel om, att samvaron med den fint bildade grevinnan hade ett gynnsamt inflytande på den unge E.

E. blev med åren allt närmare knuten till Gustav III:s person och var en ständig följeslagare på konungens resor. Under den italienska resan 1783—84 förde E. en journal (i utdrag återgiven av P. Wieselgren), och från Frankrike gav han i brev till vännen G. A. Reuterholm utförliga och roande skildringar av livet vid det franska hovet.

På våren 1788 inträffade en avgörande förändring i E:s enskilda liv, då han förlovade sig med en av Sveriges rikaste arvtagerskor, den 16-åriga Charlotte Eleonora De Geer, dotter till bruksmagnaten och oppositionsmannen friherre Charles De Geer af Leufsta. Förbindelsens främste tillskyndare synes ha varit Gustav III själv, som icke endast ville ordna ett lysande parti för sin gunstling utan också häri såg en möjlighet att påverka den blivande svärfadern och därmed splittra oppositionen. Som böneman uppträdde E:s förman och förtrogne, hovstallmästaren A. F. Munck, och först sedan denne utverkat föräldrarnas bifall, infann sig E. i baron De Geers hus för att uppvakta sin tillkommande, som han såg för första gången på själva förlovningsdagen. Nyheten om Ers förlovning väckte stor uppståndelse. Enligt hertiginnans vittnesbörd tillhörde grevinnan Augusta de mest överraskade, men andra källor uppgiva, att hon även i denna sak ädelmodigt främjade sin väns framgång. Gustav III, som i ett brev till systern uttryckte sin tillfredsställelse med förlovningen, tolkade saken så, att E. som »med en beständighet värdig den gamla riddartiden brunnit för grevinnan Löwenhielm icke anständigtvis kunde övergiva henne på annat sätt än genom att gifta sig».

Förlovningen fick ett dramatiskt efterspel. Greve Adolf Ludvig Ribbing, som länge uppvaktat fröken De Geer, blev utom sig av förbittring och anklagade E. för »ett nedrigt intrigspel». E. tillbakavisade med sin vanliga köld rivalens tillvitelse men tvingades efter ett våldsamt uppträde till en duell, som så när hade kostat honom livet. Den häftiga striden, som utkämpades inom hovstallets lokaler, slöt med att Ribbings värjspets träffade E. i hjärttrakten men fastnade i ett revben, varvid klingan sprang itu. E. tillfrisknade visserligen snabbt efter sin blessyr, men till följd av kriget kunde bröllopet ej äga rum förrän i slutet av året. Genom sitt äktenskap blev E. en mycket rik man; till hemgiften hörde bland annat Wijks slott, helt utan inteckningar.

Under kriget 1788—90 följde E. nästan ständigt konungen och delade hans faror och vedermödor, men något aktivt befäl utövade han icke ehuru utnämnd till regementschef. I den allt bittrare kampen mellan konung och opposition förhöll sig E. givetvis lojal mot sin herre men undvek så mycket som möjligt att engagera sig och sökte vid 1789 års riksdag påverka konungen till förmån för de arresterade adelsledarna, bland vilka E.s svärfar Charles De Geer befann sig.

Intill slutet bibehöll E. sin ställning som konung Gustavs uppvaktande kavaljer framför andra, även om han aldrig nådde en sådan favoritställning som Armfelt eller Schröderheim. VidE:s sida träffades Gustav III av det dödande skottet den 16 mars 1792. Omedelbart före operamaskeraden hade E. superat med konungen, som låtit honom taga del av Liljehorns varningsbrev. E. skall med anledning härav ha sökt förmå konungen att avstå från deltagande i maskeraden, men något verkligt avseende synes han, lika litet som konungen själv, ha fäst vid varningen. E. blev sedan föremål för åtskillig kritik, därför att han icke vidtagit särskilda säkerhetsåtgärder; alla voro dock ense om, att han efter själva attentatet visat största mod och sinnesnärvaro.

Regimförändringen fick för E. ingalunda de katastrofala följder som för Gustav III:s övriga gunstlingar och vänner. Medan gustavianerna berövades sina ämbeten och utsattes för all slags förföljelse, överhopades E. med förtroendebevis och utmärkelser. På kort tid blev han generalmajor, överståthållare, riksstallmästare, en av rikets herrar och serafimerriddare. E:s märkliga undantagsställning har av hans biograf Wieselgren förklarats så, att hertig Carl och Reuterholm »kände sig behöva anlita män som bland allmänheten ägde stort moraliskt anseende och inflytande». Det är sant, att E. lyckats undvika ett hårdare engagemang i de partipolitiska fejderna och att hans personliga uppträdande skaffat honom sympatier i skilda läger, men avgörande för hans ställning under förmyndarregeringen torde ha varit den intima vänskap, som sedan den tidiga ungdomen förenade honom med Reuterholm, en vänskap som icke synes ha rubbats av Reuterholms bittra hat mot E:s »nådige herre». E. ägde också en ovanlig förmåga att visa lojalitet mot den härskande regimen utan att därför förfalla till onödig servilitet.

Som överståthållare har E. knappast satt några djupare spår i huvudstadens historia. Han gjorde sig emellertid mycket omtyckt av borgerskapet och lät icke förmå sig att medverka i Reuterholms spionerisystem. I den stora politiken förblev han ett pålitligt stöd för regeringen och ledsagade den nye konungen på den misslyckade friarresan till Ryssland 1796, varvid han på allt sätt sökte befordra Reuterholms önskningar.

Inte heller Reuterholms fall och Gustav IV Adolfs övertagande av regeringen rubbade E:s ställning. Hedvig Elisabeth Charlotta har i sin dagbok uppgivit, att det var E., som gav den fallne favoriten rådet att genast lämna landet, då hans liv eljest svävade i fara, ett råd som Reuterholm genast följde till den nya styrelsens stora tillfredsställelse. R. Fr. Hochschild, som stod E. nära, har i sina memoarer meddelat, att Reuterholm velat, att hans vän E. skulle nedlägga sina ämbeten på samma gång som han själv, men att. E. skyndat till konungen, »talat för sig» och avsvurit all gemenskap med Reuterholm.

Efter en konflikt med konungen i fråga om vissa indragningar beträffande anslagen till överståthållarämbetet och stallstaten samt E:s egna förmåner avgick han 1797 från sin post som överståthållare och ägnade sig en tid huvudsakligen åt skötseln av sina stora egendomar, tills han 1800 ganska oväntat utnämndes till generalguvernör i Pommern.

Som styresman över svenska Pommern i en tid av inre omvälvningar och yttre faror var E. kanske något passiv och bekväm men visade alltid stor omtanke om provinsen och dess befolkning och synes ha tillvunnit sig allmän tillgivenhet. Det intensiva reformarbete, som i grunden förändrade den pommerska samhällsordningen, skedde under E:s ledning men utan hans initiativ. E. ogillade det våldsamma tillvägagångssättet vid författningsreformens genomförande 1806 men trodde, att den nya ordningen med tiden skulle bli förmånlig, även om han fruktade, att den skulle bereda honom själv mycket arbete och bekymmer. För livegenskapens upphörande hyste han ett positivt intresse och uppgjorde flera utkast till bestämmelser. Beslutet om inrättande av ett pommerskt lantvärn tillkom däremot i strid med E:s uppfattning; initiativet synes närmast ha utgått från G. W. af Tibell. För Greifswalds universitet hyste E. ett livligt intresse, och bland den pommerska akademins svenska styresmän intar han utan tvekan en av de främsta platserna (Seth).

Under E:s sista tid som generalguvernör skulle de inre problemen komma att träda i bakgrunden genom de krigshändelser, som ledde till provinsens förlust. I början av det krig, som blev följden av Gustav IV Adolfs deltagande i tredje koalitionen mot Napoleon, behövde E. icke utöva något militärt befäl, men som högste representant för styrelsen hade han ett betydande inflytande i fråga om försvarsanstalter och försörjningsåtgärder. I januari 1805, långt före fientligheter-nas början, hade G. M. Armfelt utnämnts till militärbefälhavåre i Pommern. Trots att E. och Armfelt många gånger rivaliserat, senast om generalguvernörsposten, som Armfelt ivrigt eftertraktat, och trots deras helt olika läggning, synas de båda kavaljererna från Gustav III:s hov ha kommit ganska väl överens till en början. I åtskilliga brev från sommaren och hösten 1805 prisade Armfelt E. för »hans goda naturel, hans redbarhet och hans omtanke om Pommern» men fann honom vara väl långsam och alltför betänksam. Vid krigsutbrottet i november 1805 övertog Gustav IV Adolf personligen högsta befälet, men vid konungens hemresa på hösten 1806 uppdrogs överkommandot åt E. med Armfelt som närmaste man. Bestämmelserna om subordinationsförhållandet mellan dessa båda generallöjtnanter voro emellertid mycket oklart formulerade, och samarbetet blev snart allt annat än friktionsfritt.

På nyåret 1807 inryckte franska trupper under marskalk Mortier i Pommern och tvungo de betydligt svagare svenskarna att innesluta sig i Stralsunds-fästning. Men under den svaghetsperiod, som drabbade Napoleons armé efter slaget vid Eylau, drogos stora delar av belägringsstyrkan tillbaka, samtidigt som svenskarna sjöledes mottogo förstärkningar från hemlandet. Armfelt lyckades i detta läge övertala E. att gå till motoffensiv. Den 1 april ryckte svenskarna ut ur fästningen delade i två kolonner, den ena under E:s eget befäl, den andra under Armfelt. Utfallet ledde raskt till stora framgångar; efter blott några dagar var hela svenska Pommern befriat, och de vikande fransmännen hade tillfogats stora förluster. I Sverige firades glädjefester, och konungen utnämnde både E. och Armfelt till generaler.

Men snart vände sig bladet. Medan E. lät sin kolonn göra halt i Demmin, där han överlämnade befälet till överste J. H. Tawast, förde Armfelt djärvt offensiven vidare in på preussiskt område. En kraftig diversion vid denna tidpunkt mot det ockuperade Preussen kunde otvivelaktigt ha inneburit ett allvarligt hot mot Napoleon, men Arm- felts isolerade framstöt skedde med alltför svaga krafter. Fransmännen kastade fram förstärkningar, och Armfelt, som förgäves anropade E. och Tawast om undsättning, blev tillbakaslagen med stora förluster. E. ansåg nu läget så kritiskt, att han föreslog en vapenvila, som Mortier mot förmodan accepterade. Genom stilleståndet i Schlatkow den 18 april lyckades E. tills vidare avvärja en ny invasion.

Då den i striderna sårade Armfelt inträffade i Stralsund, flammade ovänskapen mellan de båda befälhavarna upp i full låga. Armfelt, som ansåg sig ha blivit lämnad i sticket, var utom sig av förbittring och strödde kring sig sottiser om E., som han kallade »en högst egenkär, högst lat och högst inkapabel figur». Han tömde också sin vredes skålar över E:s förtroendemän, särskilt Tawast och den inom armén illa omtyckte överste H. G. af Melin. E. å sin sida, som i nederlaget såg en följd av Armfelts dumdristighet, begärde i skrivelse till konungen den 20 april, att Armfelt skulle skiljas från sitt befäl; E. anhöll »som den största grace att icke vidare få att göra med den man, med vilken han haft så många oangenäma kontroverser». Bakom de tvistande generalerna delade sig garnisonen i två läger. Armfelt var högt uppburen av de yngre officerarna, som öppet visade sin ovilja mot generalguvernören, medan denne stöddes av de civila ämbetsmännen och några högre militärer.

Anledningen till det militära bakslaget får sökas i bristen på tillräckliga resurser men framför allt i det sällsynt dåliga samarbetet mellan de båda kårerna och deras chefer. Denna ödesdigra motsättning bottnade djupast i den fullständiga väsensskillnaden mellan å ena sidan den lugne och ytterst försiktige E., å den andra den djärve och handlingskraftige men obalanserade Armfelt.

Gustav IV Adolf intog en vacklande hållning till konflikten mellan E. och Armfelt. Först accepterade han E:s förklaringar och lät Armfelt falla men synes sedan ha ångrat sig och skilde då även E. från befälet. Sedan konungen själv övertagit kommandot i Pommern och uppsagt vapenvilan, blev läget på sommaren snart ohållbart. E., som icke dolde sin oro inför utvecklingen och sökte förmå kungen till fred, förvisades i onåd till Rügen.

Efter kapitulationen i september 1807 flyttade E. med sin familj över till Sverige och slog sig ned på Wijk för att, enligt vad han skrev till C. G. v. Brinkman, »för evigt renonsera till alla andra göromål än kål- och potatisplantering».

Under sin vistelse i Pommern hade E., som redan 1791 förlorat sin första hustru, 1802 ingått ett nytt äktenskap, som också det hade en märklig förhistoria. I Stralsund bodde en syster till E., änka efter en baron von Krassow. Hennes vackra dotter Charlotte uppvaktades ivrigt av unga män ur stadens bästa familjer men avspisade alla friare till moderns stora förtrytelse. Till sist bad friherrinnan von Krassow sin bror generalguvernören att tala allvar med flickan, som under tårar förklarade, att hon skulle förbli ogift, då hon älskade en man, som hon aldrig kunde få. Så småningom gick det upp för E., att det var han själv, som var föremålet för systerdotterns ömma känslor. E., som var mycket fästad vid flickan, beslöt då att trots åldersskillnaden och släktskapen göra henne till sin hustru och utverkade ett medgivande från högsta ort. Äktenskapet blev mycket lyckligt, och Charlotte von E. stod trofast vid sin makes sida under de svåra åren. Hennes mod och självuppoffring under Stralsunds belägring har besjungits i en dikt av C. G. von Brinkman.

I sammansvärjningen mot Gustav IV Adolf tog E. ingen del. Redan på sommaren 1807 hade ett antal missnöjda officerare i Pommern sökt vinna honom för ett kuppförsök mot konungen, men E., som eljest vid den tidpunkten hade all anledning att önska en regimförändring, avstyrde företaget. Under vintern 1808—09 avböjde E. upprepade inviter om samarbete med konspiratörerna, men han gjorde heller intet för att hindra resningen. Efter fullbordat faktum ställde sig E. genast till den nya regimens förfogande och inträdde i hertigens konselj, där han närmast anslöt sig till Adlersparre. Sitt inflytande bland gustavianerna använde E. för att dämpa ivern att hylla prins Gustav. Själv nämndes han vid riksdagen som en tänkbar kronprinskandidat men tog näppeligen detta hugskott på allvar.

Som ledare för den utomordentliga beskickning, som på sommaren 1809 avgick till Frankrike för att blidka Napoleon, gjorde E. genom sitt magnifika uppträdande ett förmånligt intryck, men någon nämnvärd lindring av fredsvillkoren lyckades han ej utverka. Pommern blev emellertid för en tid åter svenskt, och E. hade glädjen att på konungens vägnar mottaga provinsen av de franska kommissarierna.

Efter kronprins Karl Augusts död 1810 verkade E. ivrigt för prinsen av Augustenburg och motsatte sig bestämt Bernadottes val. När den nyvalde tronföljaren i oktober 1810 för första gången beträdde svensk mark, var det emellertid E., som i egenskap av tf. riksmarskalk hälsade honom välkommen, varvid Karl Johan med sydländsk hjärtlighet slöt E. i sina armar. C. A. Löwenhielm har i sina minnen berättat, att de höga herrarnas ordenskedjor därvid trasslade in sig i varandra, vilket gav kronprinsen anledning utropa: »Cest un signe que nos cceurs seront de méme toujours unis.»

E. kom också att i hög grad åtnjuta Karl Johans förtroende. Våren 1811 blev E. chef för kustarmén, d. v. s. de trupper, som med hänsyn till det oroliga utrikespolitiska läget sammandrogos i södra och västra Sverige. E. deltog icke i 1813 års fälttåg mot Napoleon, men under slutuppgörelsen med Danmark koncentrerades hans s. k. reservarmé vid norska gränsen. Efter freden i Kiel utnämndes E. till generalguvernör över Norge, ett uppdrag, som han till en början icke synes ha tagit på fullt allvar. Hans Järta, som anmodades att rådgöra med honom om den norska saken, kunde under en kritisk period ej ens råka E., som dagligen jagade rävar och vargar.

I det norska fälttåget sommaren 1814 tjänstgjorde E. som sekundchef för den samlade krigsmakten närmast under kronprinsen och förde tillika befälet över 2:a armékåren. E. inledde offensiven med överlägsna stridskrafter, och vann med biträde av sin skicklige stabschef J. P. Lefrén flera framgångar men avancerade enligt mångas mening med överdriven försiktighet. Denna slappa krigföring torde emellertid ha stått i full överensstämmelse med kronprinsens önskningar. I fråga om Norges behandling hade E. däremot en helt annan uppfattning än Karl Johan. För unionsverket hade han ingen som helst förståelse utan ville i Norge se en erövrad provins.

Som riksståthållare hade E. därför naturligt nog rätt svårt att finna sig till rätta, men han gjorde intet försök att sätta sig över den nya författningen. Genom sitt lojala uppträdande och sina välvilliga omsorger vann E. norrmännens aktning, men någon verklig förståelse kunde det inte bli tal om mellan den gustavianske aristokraten och det norska folket. Efter mindre än två år begärde och erhöll E. avsked, trött både på norrmännens obstruktion och på Karl Johans upprepade ingrepp i den enligt hans mening alltför passive riksståthållarens ämbetsutövning.

Efter J. Chr. Tolls bortgång 1817 utnämndes E. till generalbefälhavare i Skåne men entledigades redan följande år. Anledningen härtill hår påståtts vara Karl Johans missnöje med E:s hållning vid 1818 års riksdag. Som ordförande i konstitutionsutskottet hade E. nödgats taga befattning med dechargeanmärkningen mot amiralen O. R. Ceder-ström. Efter fruktlösa kompromissförsök ansåg han sig böra biträda anmärkningen, och Cederström ställdes inför riksrätt. Dagen efter omröstningen i riksrätten expedierades beslutet om E:s avsked. Även om avskedet får ses som ett utslag av kungligt missnöje, kan man inte tala om någon verklig brytning mellan Karl Johan och E.; den sistnämnde stod ju också kvar som chef för konungens hov.

E:s sista år fördystrades av tilltagande ohälsa och svåra sorger. Den äldste sonen Carl Fredrik Reinhold, som trots sin ungdom avancerat till överste och överhovjägmästare i survivans och syntes gå en lysande framtid till mötes, bortrycktes 1820 hastigt av döden, endast 31 år gammal. Förutom hovtjänsten ägnade sig E. under sina sista år åt uppsynen över stuterierna, som alltid särskilt intresserade honom, samt åt vården av sin enskilda ekonomi. För att stärka sin hälsa genom en badkur begav sig E. på sommaren 1824 till Uddevalla, där han avled nära 69 år gammal.

Vid underrättelsen om E:s bortgång skrev von Brinkman till Esaias Tegnér: »Under olyckliga och svåra tider har jag tjänt under honom, och vid alla tillfällen funnit nya skäl att vörda hans ädla egenskaper.» Brinkmans höga uppskattning av E. torde i stort sett ha delats av samtiden, uttryck sådana som »Sveriges främste grand seigneur» (Ulfsparre) och »en riddare i ordets vackraste bemärkelse» (Schinkel) präglade eftermälet. En helt annan bild tecknas av E. M. Arndt i hans 1839 utgivna »Schwedische Geschichte». Arndt, som vistades i Pommern under huvuddelen av E:s styrelse och av denne behandlades med största välvilja, underkänner i skarpa ordalag den forne generalguvernörens gärning, tillskriver honom skulden för nederlaget 1807 och kallar honom »vällustig, lat och sorglös». Arndts föraktfulla, för att icke säga illvilliga skildring av E. har, som Uno Willers framhåller i sitt arbete om Arndts svenska förbindelser, tagit starkt intryck av G. M. Armfelts uppfattning.

P. Wieselgren har i ett särskilt tillägg till Palmblads biografiska lexikon ägnat E. en utförlig och panegyrisk skildring, som emellertid är ganska otillförlitlig i sina uppgifter och virrig i kompositionen.

Fastän så mycket har skrivits om E. och hans märkliga levnadslopp, äro personkarakteristikerna ofta rätt intetsägande och schablonmässiga; det har visat sig svårt att nå människan bakom alla utmärkelserna. E:s utomordentligt fördelaktiga utseende har omvittnats från alla håll. Han var lång och välväxt med regelbundna anletsdrag — »den vackraste karl man kunde se» enligt systersonen C. O. Palmstiernas beskrivning. E. var en skicklig fäktare, en utmärkt ryttare och en outtröttlig jägare, som ända in i ålderdomen bibehöll en förvånande spänstighet. Alltid lika värdig och förnäm i sitt uppträdande imponerade E. i hög grad på sin omgivning, som han under älskvärda former höll på behörigt avstånd.

Tonen i E:s ungdomsbrev till Reuterholm vittna om en även för sin tid ganska bornerad ståndshögfärd, men han utvecklade sig tidigt till en fulländad hovman, lika förbindlig mot låg som hög. Särskilt norrmännen fingo dock erfara, att varje försök att uppträda familjärt mot E. avspisades med kylig högdragenhet.

Som värd visade sig E. från sin allra bästa sida. Hans rikedom satte honom i stånd att utöva en storslagen gästfrihet, och hans bjudningar voro bland de mest eftersökta. Malla Silfverstolpe skriver efter ett besök på Wijk, »att hon aldrig sett ett så förnämt ställe, ej heller så delikata anrättningar eller en så aimabel värd», och själve Schrö-derheim fann E:s bord vara »alltför gott».

E. var otvivelaktigt svag för bordets njutningar men blev aldrig någon försoffad goddagspilt. Hans stora intresse var jakten, och många anekdoter ha bevarats om de väldiga jaktpartier han ordnade — också under brinnande krig. För intellektuella sysselsättningar synes han inte ha haft någon djupare böjelse, men han ägde ett fint bibliotek och omgav sig gärna med lärda och vittra män.

Någon större begåvning kan icke spåras hos E., även om han stundom kunde överraska sina vänner med kvicka infall. Som fältherre synes han ha saknat både fallenhet och nödiga kunskaper. På de mångskiftande, alltmer betydelsefulla förvaltningsposter, som anförtroddes honom, utförde E. ett redligt arbete men visade knappast några större administrativa gåvor, än mindre några statsmannaegenskaper. Han var utomordentligt representativ och ägde inte minst i kritiska situationer ett lugn och en självbehärskning, som imponerade, men han saknade nödig energi och tog ganska lättvindigt på problemen.

Det kan synas förvånande, att en man med så begränsade gåvor som E. kunde stiga till rikets högsta ämbeten och i mer än en mansålder stå i händelsernas mittpunkt. Men just Ers begränsning torde i icke ringa grad ge lösningen till gåtan. E. saknade nästan alldeles politisk åskådning och engagerade sig icke i de partipolitiska fejderna. Han var ständigt lojal mot konungamakten utan att därför stöta sig med de oppositionella kretsarna. Han komprometterade sig aldrig politiskt och höll sig fjärran från intrigspelet. Därtill kom, att han genom sitt personliga anseende blev en eftersökt bundsförvant för skilda intressen. E. uttalade själv en gång, att »titlar och höghet ej vore hans ambition och att vad han fått i den vägen skett utan hans begäran». Denna förklaring behöver icke tolkas som skrymteri. E. visade vid flera tillfällen, att han helst ville stanna i lugn och ro på sina gods och njuta av livet, men han kallades oupphörligt till nya uppgifter. För den styrande makten var det givetvis en stor tillgång att i en man med Ers anseende äga en tjänare, som lojalt utförde regeringens önskningar utan att blanda sig i de inre striderna. E. tog ogärna egna initiativ och sökte undvika alla risker men följde plikttroget givna direktiv. Även om han på detta sätt kom att representera de mest motsatta styrelsesystem och mången gång utan att rätt förstå sammanhanget lät bruka sig för tvivelaktiga syften, dagtingade han icke med den personliga hederns bud. Som enskild människa skattades han högt för sin redbarhet och sitt humana sinnelag. E. har nått sin berömmelse icke genom några stora egenskaper eller märkliga in- satser utan genom den betydelsefulla roll, han kom att spela i en händelserik tid, som på ett säreget sätt speglade sig i hans livsöde.

E. efterlämnade ett stort arkiv innehållande dels ämbetshand-lingar, framför allt från den pommerska tiden och från riksståthållarskapet, dels enskilda handlingar. Av dessa samlingar, som skingrades efter E:s död, förvaras nu huvuddelen i Riksarkivet. Redan 1887 hade universitetsbiblioteket i Lund överlämnat en del av E:s papper, som tillhört den De la Gardieska samlingen, och 1924 mottog Riksarkivet som gåva av friherre Carl von Essens (d. 1896) arvingar betydande delar av E:s arkiv. I Riksarkivets samling av E:s papper ingå bland annat hans koncept för tiden 1803—1816, mottagna brev, däribland ett stort antal från Karl Johan, pommerska handlingar och norska handlingar samt diverse räkenskaper. På Säbylund (ör.; jfr ovan s. 566) förvaras viktiga delar av E:s arkiv såsom brev — bl. a. familjebrev från och till E. samt brev från bl. a. R. Fr. Hochschild — fullmakter och andra enskilda handlingar, E:s journal från resan med Gustav III 1783—84, militära handlingar, räkenskaper, Pommerska handlingar, m. m. En del av Ers papper omhändertogos av C. G. von Brinkman och ingå nu i dennes arkiv på Trolle-Ljungby. Här märkas särskilt norska handlingar samt brev från bl. a. Gustav III, Karl XIII, Karl XIV Johan, Hedvig Elisabeth Charlotta, Christian Fredrik, G. Adlersparre, L. v. Engeström och G. af Wetterstedt. Flera av dessa brev äro tryckta i »Handlingar ur v. Brinkman'ska archivet» (1—2, 1859—65). Vidare finnas brev till E. från olika personer för åren 1816—17 i Uppsala universitetsbibliotek (F 842 a) samt 15 brev till E. från Gustav IV Adolf i Rålambska manuskriptsamlingen i K. biblioteket.

Författare

Nils F. Holm.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från E. finnas i ett flertal samlingar. I Riksarkivet märkes främst den stora sviten (kompletterad 1951) av nu mer än hundra brev till G. A. Reuterholm, av vilka några äro tryckta i Historisk tidskrift 1900, samt åtskilliga brev till bl. a. Karl Johan (i Karl Johans papper), till K. E. Lagerheim, G. Löwenhielm, G. af WetteTStedt och G. F. af Wirsén. Tjänsteskrivelser från E. finnas ävenledes i stort antal bl. a. i skrivelser till K. M:t från militära chefer, från överståthållaren och från generalguvernören i Pommern (Pommeranica vol. 176—187) samt i olika diplomatiska samlingar. E:s depescher från den särskilda beskickningen till Frankrike 1809—10 ingå i Gallica-samlingen. E:s brev 1814 till envoyén J. H. Tawast (i Danica) ha utgivits av C. J. Anker.

I Bernadotteska familjearkivet finnes en stor svit brev från E. till Karl Johan. Y. Nielsens publikationer av brev från E. till Karl Johan under åren 1813—-16 (jfr Tryckta arbeten nedan) äro emellertid ut- givna efter E:s koncept. I Uppsala universitetsbibliotek finnas 4 brev till Gustav III (F 500), 11 brev till Gustav IV Adolf (F 657 b), 24 brev till Karl XIII (F 841 g), 26 brev till Cl. Fleming (F 818 b) och 31 brev till C. Carlheim-Gyllensköld (F 822 a) förutom ett stort antal ströbrev till åtskilliga personer.

I K. biblioteket finnas brev från E. till bl. a. Karl XIII, L. v. Enge-ström (94 st.) och B. von Plåten. I Lunds universitetsbibliotek finnas brev från E. till bl. a. J. De la Gardie och J. C. Toll.

Av brev från E. i privata arkiv kunna nämnas brev till C. G. v. Brinkman på Trolle-Ljungby samt brev till bl. a. Gustav IV Adolf, Hedvig Elisabeth Charlotta och Fr. Sparre på Eriksberg.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Breve fra Grev H. H. von Essen til H. K. H. Kronprins Carl Johan, inneholdende Bidrag til Norges og Sveriges Historie 1814—1816. Udg. af Yngvar Nielsen. Christiania 1867. XLVIII, 158, (7) s.; [suppl.:] Breve fra Hs. Exc. Grev Hans Henrik von Essen til H. K. H. Kronprins Carl Johan. 15 Juni 1813—24 Marts 1816. (Bidrag til Norges og Sveriges Historie 1812—1816, udg. af Yngvar Nielsen. Christiania 1869. S. 1—117.) — Skrivelser fra Feltmarsehal Grev H. H. v. Essen til Baron Tawast, dateret Wenersborg fra 13. febr. til 12. juli 1S14 (Fra svenske arkiver om unionens förberedelse 1S14, saml. af C. J. Anker, Kristiania 1898, s. 97—142). — Några bref från frih. H. H. von Essen till G. A. Reuterholm (Hist. Tidskr. 20, 1900, s. 155—164.) — Utdrag ur dagböcker i: P. Wieselgren, Essen, ett tillägg till Palmblads biographiska lexicon. Malmö 1855. S. 46 ff.

Källor och litteratur

Källor (utom ovan i texten nämnda brev till ocb frän E. samt E :s papper) : Registratur i inrikes civila ärenden samt i pommerska ärenden, RA; Krigshandlingar 1805—1807, KrA; E : s bouppteckning 11/2 1825, övre borgrättens arkiv, Slottsarkivet; Jakobs förs:s i Stockholm födelsebok 1771 och Klara förs:s dödbok 1855, SSA. — Forhandlingsprotokol f0rt i Regjeringsraadet og Stats-raadet marts til decbr. 1814, udg. fra det norske Rigsarkiv (1899) ; Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 3 (1907) ; H. Järtas och G. P. Wirséns brefväxling år 1S14, utg. av O. Alin (1897). — G. J..Adlerbeth, Hist. anteckningar, utg. af Elof Tegnér, 1—2 (1892—93) ; E. M. Arndt, Schwedische Geschichte, 1—2 (Magde-burg 1909) ; G. Björlin, .Sveriges krig i Tyskland åren 1805—1807 (1882) ; C. v. Bonsdorff, Gustav Mauritz Armfelt, 2 (1931) ; Sten Carlsson, Gustaf IV Adolfs fall (1944) ; L. Dalgren, Sverige och Pommern 1792—1806 (1914) ; N. v. Dardel, Stockholms överståthållare: Grefve Hans Henrik von Essen (Personhist. tidskr., 6, 1904) ; J. A. Ehrenström, Historiska anteckningar, -utg. av 'S. J. Boethius, 1—2 (1882—83) ; L. v. Engeström, Minnen och anteckningar, utg. af Elof Tegnér, 1—2 (1876) ; E. v. Essen, Forna tiders Essar (1934) ; F. A. v. Fersen, Historiska skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 4—7 (1869—71) ; R. Fr. Hochschild, Memoarer, utg. av H. Schiick, 1—3 (1908—09) ; T. Höjer, Carl XIV Johan. 2. Kronprinstiden (1943) ; H. Koht, 1814 (1914) ; dens., H. H. von E. (Norsk biografisk leksikon, 3, 1926) ; O. Dindbäck-Larsen, Den norske hcer og 1814 (Oslo 1945) ; C. A. Löwenhielm, Min lefvernes beskrifning (1923) ; Malla Montgomery-Silfverstolpe, Memoarer, utg. af Malla Grandinson, 1 (1908) ; F. W. Morén, Den gustavianska tiden. Tiden 1792—1818 (Svenska folkets historia 5, 1932—42) ; C. F. Palmstierna, Berättelser ur friherre Carl Otto Palmstiernas lefnad (1880) ; G. Rein, Karl Johan Adlercreutz, 2 (Hfors 1927) ; B. v. Schinkel, C. W. Bergman och C. Rogberg, Minnen ur Sveriges nyare historia, 5—-11 (1854—72) ; E. Schröder-heim, Skrifter till Konung Gustaf III:s historia (1892) ; I. Seth, Universitetet i Greifswald och dess ställning i svensk kulturpolitik 1637—1815 (1952) ; E. Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 3, 2;a uppl. (1894) ; H. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen, utg. af Elof Tegnér, 1—2 (1889) ; G. Ulf sparre, Från Karl XIV Johans dagar, utg. af S. J. Boethius (1907) ; P. Wieselgren, Essen, ett tillägg till Palmblads biographiska lexicon (1855) ; U. Willers, Ernst Moritz Arndt och hans svenska förbindelser (1945) ; E. Wrangel, Brinkman och Tegnér (1906).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Henric Essen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15504, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F. Holm.), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15504
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Henric Essen, von, urn:sbl:15504, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F. Holm.), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se