Ferdiand Julius Fagerlin

Född:1825-02-05 – Nikolai församling, Stockholms län
Död:1907-03-19 – Tyskland (i Düsseldorf)

Genremålare, Porträttmålare


Band 14 (1953), sida 748.

Meriter

Ferdinand Julius Fagerlin, f. 5 febr. 1825 i Stockholm (Nik.), d. 19 mars 1907 i Düsseldorf. Föräldrar: sidenfabrikören Carl Wilhelm Fagerlin och Maria Margareta Gnosspelius. Elev vid Nya elementarläroverket i Stockholm 16 jan. 1837—9 sept. 1840; skeppsbyggerielev 1840; elev vid Teknologiska institutet 31 okt. 1842 t. o. m. vårterminen 1843; volontär vid Livbeväringsreg:tet hösten 1843; sergeant jan. 1844; fanjunkare sept. 1845; elev vid konstakade- miens principskola 1845—46, vid lägre antikskolan våren 1847; student i Uppsala febr. 1849; officersex. vid Hazelius' officersskola okt. 1849; underlöjtnant vid Livbeväringsreg: tet 8 febr. 1850; reste till Düsseldorf för målarstudier okt. 1853; avsked från militärtjänsten 19 maj 1854; åter i Sverige sommaren 1855—sept. 1856; målarstudier i bl. a. Paris nov. 1856—maj 1858; återvände till Düsseldorf 1858 och bosatte sig där; erhöll lilla guldmedaljen i Berlin 1890, hederspris i Bremen 1900, stora guldmedaljen i Berlin 1902; tysk titel av professor 1893. LFrKA 1865; RNO 1867. Porträtt- och genremålare. G. 21 dec. 1869 i Düsseldorf m. Alice Ritter, f. 1844, d. 25 april 1931, dotter av den i Canada födde målaren Henry Ritter i Düsseldorf och hans maka.

Biografi

Ferdinand F. växte upp vid Svartmangatan 22 i Stockholm. Den virtuosa skicklighet han som mogen konstnär ådagalade i sitt återgivande av olika stoffer, går helt visst tillbaka till sidenvävarsonens barndomsintryck. Från mödernesidan hade han rik musikalisk begåvning; hans morbror Wilhelm Gnosspelius var tonsättare och dog 1887 som akademikapellmästare i Lund. Själv hade F. en vacker tenor, och musiken skulle komma att spela en stor roll i hans liv. Emellertid fängslades han som ung av livet vid Skeppsbron och ville bli sjöman. Fadern tog honom med till en vän, sjökapten Molin, som dock tillrådde ett års väntan. F. började i stället med varvs- och skeppsbyggeriarbete. Detta uppskov kom att rädda hans liv — Molins skepp förliste med man och allt. F. fick nu tillfälle att genom vackra skeppsritningar visa sina konstnärliga anlag. Intresset för sjömanslivet låg dock latent och fick senare utlösning i F:s genremålningar från Holland. Ett självförvållat huggsår i knät tvang honom att utbyta arbetet på varvet mot studier på Teknologiska institutet, varmed han likväl ej trivdes. Det var med lättnad han 1843 inskrev sig som volontär vid Livbeväringsreg:tet. Den lindriga tjänstgöringen där lade ej hinder i vägen för F. att tillfredsställa sin allt starkare längtan att utbilda sig till konstnär. Han antogs 1845 som elev vid konstakademiens principskola. Han önskade emellertid ha en officersfullmakt som fast ekonomisk grundval och avbröt konststudierna sommaren 1846 för att förbereda sin studentexamen i Uppsala. Här blev han snart en eftersökt kvartettsångare, men den glada Uppsalatiden fick ett brått slut. Ett nattligt upptåg, vari F. var inblandad, ledde till relegation på två år. Med sammanbiten energi tjänade han sin strafftid som fanjunkare och tog med glans studentexamen febr. 1849 samt officersexamen hösten s. å. Officersfullmakten utfärdades febr. 1850.

Under dessa år fortsatte F. sina konststudier. Han tecknade och målade akvarell, men när han började försöka sig på oljemålning, tog det emot. Han behövde bättre handledning, tänkte resa till Düsseldorf och Bengt Nordenberg tillrådde. Hösten 1853 lämnade F. Sverige med ett halvårs permission. I Düsseldorf blev F. först elev till professor C. F. Sohn, en torr akademiker, som förehöll sina elever att »inte överdriva utan snarare förmildra naturen», men som lärde dem en del finesser angående måleriets teknik och konsten att bygga upp en fysionomi. F. kom från början in i en krets av unga sångare och musiker, till vilka även Johannes Brahms hörde. Jämte sachsaren, musikern Dietrich hyrde F. en trerumslägenhet. Det var hans anseende som sångare som blev orsaken till en avgörande händelse: den 24 febr. 1854 kom F. för första gången i det Ritterska hemmet.

Den canadensiske målaren Henry Ritter, som i Düsseldorf skapat sig ett namn med sina friska fiskarbilder från Helgoland och Holland, hade på dagen ett år tidigare avlidit vid 36 års ålder. Den norske målaren Mörten Muller, som övertagit ateljén, ville lätta den tunga stämningen och bad att få inbjuda F. och hans vän, en tysk musiker, för att göra litet musik. Detta blev upphov till en livslång, från F:s sida märkligt uppoffrande vänskap.

Sohns omdöme om F. — »Sie sind zum Künstler geboren» — kom F. att inge sin ansökan om avsked ur militärtjänst; den beviljades maj 1854. Sohn ansåg honom färdig att flyttas upp i den s. k. Meisterklasse. F. tvekade och skrev i ett brev till sin senare svåger J. Rosendahl, att han »hellre ville bli en tusan dj-la porträttmålare än en medelmåttig genre-d:o». Han började dock men fick snart nog av »Meisterklasse» och ville i stället ha egen ateljé. Först slog han upp sitt staffli hos vännen Nordenberg. Från denna tid daterar sig det lilla porträtt i helfigur, som F. målade av sin värd och skänkte honom. Från 1854 är också en bröstbild av Edvard Bergh (Konstakademien). Båda dessa porträtt visa en säker karakteriseringsförmåga men mörk och klanglös färg. Två genremålningar från denna tid åter äro försvunna; han tycks själv ha uppfattat dem som omogna försök.

Sommaren 1855 besökte F. hemlandet. Då Stockholm var kolerasmittat, beslöts att F:s mor och yngre syskon skulle vara i Värmland, där redan hans syster Mathilda (sedan 1854 g. m. ritläraren J. A. Rosendahl) och bror Adolf F., som utbildade sig till jägmästare, befunno sig. F. utförde här en rad utmärkta porträtt av anförvanter och vänner, bl. a. av kartografen G. E. Dahlman — enligt F:s egen mening på äldre dagar hans bästa porträtt — och dennes hustru, Hanna Dahlman. Dessa solida och träffsäkra porträtt överträffas dock i koloristisk charm av den lilla blonda ovalbilden av den 15-årige brodern Albert. F., som vrickat en fot, kvarblev i Värmland längre än familjen. Detta blev hans räddning. Den 7 sept. 1855 avledo båda hans föräldrar och brodern Albert i kolera i Stockholm. När F. hann fram, var även en syster död.

Dessa oväntade händelser orsakade, att F. för att utreda boet kom att stanna hemma ett år. Under denna tid tillkommo några förträffliga porträtt, bl. a. av biskop E. G. Bring (hos arvingarna efter biskop Gottfrid Billing) och, under sommarbesök i Värmland, av svågern Rosendahl. Själv ansåg F. sig inte färdig, utan ville ut igen. När han i sept. 1856 reste till Düsseldorf, var det blott för att hälsa på vänner, främst Ritters, innan han fortsatte till Paris. Till lärare där valde F. Thomas Couture, mästaren till »La décadence romaine» i Louvren. Hos denne fick F. lära sig att måla dessa fina silvertoner, dessa delikata lasyrer, som äro svensk publik bekanta från ateljékamraten Uno Troilis finstämda porträtt. F. visade sig som en synnerligen bildbar elev och fick betyget: »ni har färgsinne». Sommaren 1857 tillbragte F. i Saint-Cloud tillsammans med ett par svenska musiker. På hösten var han åter i Paris. Ateljén hade han tillsammans med Nordenberg. Couture hade F. nu lämnat. Även Troili slöt sig till dem. Det var under denna tid som F:s parisstudier buro frukt i hans första mogna genremålningar, »Violbukettförsäljerska» (1857) och »Pojkar som träta om spelvinsten» (1858).

Återvänd till Düsseldorf i maj 1858 flyttade F. in i Mörten Mullers ateljé — Muller bodde nu hos Ritters. F. ritade i svartkrita den 14-åriga Alice Ritter och var snart som medlem av familjen. Fru Ritters mor dog, förmögenheten var placerad i gruvor, som fru R. saknade medel att bearbeta och F. hjälpte henne att söka avveckla de trassliga affärerna. Han flyttade med Ritters till Jacobigut (Jac-bigarten), där han fick sovrum och stor ateljé. Efter ett sommarbesök i Sverige 1860 ägnade sig F., vilken, för att kunna skaffa fru Ritter kontanter, förmått sin bror Wilhelm F. att lösa ut sig ur den fäderne- ärvda bandfabriken, mer än någonsin åt att söka rädda spillrorna av fru Ritters förmögenhet. Han drog sig nu ifrån konstnärsumgänget. Slutligen fick han dock tid till konstnärligt arbete igen, och hans produktion blev rikare. År 1862 utställde han i Wien sin första målning med holländskt motiv, »Fischerfamilie». Den såldes för 900 kr., och F. var hänryckt. Det var ett postumt inflytande från genremålaren Henry Ritter, som härmed gjorde sig gällande — F. hade tillgång till dennes skisser och delar av hans ateljéutrustning. Han önskade själv studera holländarna och reste till badorten Zandvoort nära Haarlem 1863. Holland fångade honom definitivt, han reste hem med mängder av studier och fiskardräkter. Med åren förlade han sina holländska sommarbesök allt högre upp på kusten, slutligen till Egmond aam Zee, där en hel liten målarkoloni växte upp. »Rökande gossar» var på en gång en frukt av F:s holländska studier och av studierna för Couture; det ena exemplaret (av två) kom till Nationalmuseum.

I april 1864 flyttade F. med Ritters från det idylliska Jacobi-garten in i det nybyggda lilla hus vid Duisburgerstrasse 128, där han sedan bodde till sin död. Hans oförsiktighet att ligga i ett rum, där fukten ännu rann längs väggarna, höll på att stå honom dyrt. Han fick en häftig ögonsjukdom (tydligen s. k. episklerit), som en tid hotade hans syn och under de följande åren gång på gång gjorde sig påmind och tidtals försatte honom i tvungen vila. Familjen Ritters ekonomi blev allt sämre. F. hade uttömt sina egna tillgångar och började låna, varigenom även han fick dåliga finanser för många år framåt. Samtidigt steg dock hans anseende, och han fick bättre betalt för sina tavlor. Sålunda hade han framgång på världsutställningen i Dublin 1865 med tavlorna »Förhånad ungkarl» och »Frieriet». Den senare tavlan fick guldmedalj och såldes för 80 pund. F. blev invald i konstakademien i Stockholm och fick artikel i Illustrerad tidning. Han fick efter segern i Dublin avsättning för sina arbeten i England, som han besökte två gånger för att utföra porträtt. Ägaren av »Frieriet», Mr. W. R. Winch i London, var en rik konstälskare, som efter hand inköpte åtta av F:s arbeten och även, på F:s förbön, hjälpte fru Ritter. Sedan Höckert dött, erbjöds F. professur vid konstakademien i Stockholm, men tackade nej.

Fru Ritter dog 1867 och sommaren 1868 blev boutredningens resultat urarva konkurs. F. knöt dock ännu ett band med familjen, i det han nu förlovade sig med dottern Alice Ritter i juni 1869. De vigdes i december. När fransk-tyska kriget utbrutit, stupade hennes bror Henry d. y. — hans namn gavs åt makarnas förstfödde nyåret 1871; de fingo sedan även två tvillingdöttrar. Vintrarna tillbragte familjen i Düsseldorf, somrarna i Allner vid Rhen; ungefär vartannat år for F. därjämte till Holland för att samla material. I augusti 1885 besökte F. Sverige; han hade kort förut på akademiens utställning fått guldmedalj för »Hemkomsten». Nya motgångar väntade dock, dels ekonomiska bekymmer, dels Henry F:s död i tuberkulos 1896. I Tyskland blev F. uppskattad, fick 1890 lilla guldmedaljen i Berlin, 1893 professors titel och 1900 hederspris i Bremen samt 1902 stora guldmedaljen i Berlin.

Bakgrunden för F. som genremålare var, som antytts, Henry Ritters konst, även den något äldre Rudolf Jordans (d. 1887). När F. började med holländska motiv, hade han ännu ej sett en holländsk fiskare, men snart blev ett träget verklighetsstudium grundvalen för hans arbeten. I en skissbok gjorde han noggranna etnografiska observationer, även interiörerna skildrades ingående. Den etnografiska äktheten var mindre, när F. kom till figurerna, ty till dessa gjorde han visserligen också studier på platsen, men vid fullbordandet fingo hans närmaste eller yrkesmodeller klä sig i holländska dräkter. Med »Frieriet» hade F. funnit sitt speciella område. Han förblev i viss mån porträttör i sin genremålning och var en skarp fysionomist, särskilt beträffande män. F. skapade dramatiska situationer och var en glänsande regissör av det drama han ville skildra. Bl. a. hans figurrikaste duk, »En rival» (1884; enskild ägo), visar detta. Hans förmåga att framhålla huvudmomentet syns även i »Andakt» (eller »I kärlekstankar»; enskild ägo). I F:s motivkrets är kärleken det centrala, men ej en våldsam sådan. Ett annat huvudmotiv är religionen — en mild, försonlig religion — en hälsokälla för de sjuka och en tröst för gamla och ensamma. Någon gång har F. ett mörkare stämningsanslag som i »Utan hopp».

F:s konst karakteriseras av rikedom i det själsliga innehållet och teknisk fulländning i utförandet. Han målade aldrig ur minnet, naturstudiet var för honom outtömligt. Ändock ville han ej kallas realist och kämpade emot för att ej fastna i detaljer. Det är en ständig tvekamp mellan fantasikonstnären och verklighetsiakttagaren, och det är ej alltid den förre, som avgår med segern. Han var en av de säkraste tecknarna bland alla tiders svenska konstnärer, en grundlärd, samvetsgrann mästare. Hans studier i olja, utan det senare finarbetet, utgöra, vid sidan av några skisser av August Jernberg och några landskap av Marcus Larsson, düsseldorfepokens kanske mest betydande bidrag i den svenska konstskatten. Vad färgen angår, började den coutureska silvertonen småningom försvinna. Klara, kraftiga lokaltoner gåvo målningen på en gång lyskraft och realism. Denna nya stil var färdig redan i »Andakt» 1874. Det är ett strålande ljusmåleri, med alla detaljer framträdande; bakom detta låg en oänd- lig möda. Ännu på 90-talet strålade hans färg klar och frisk. Med avtagande synförmåga och sviktande spänstighet hårdnade och mörknade den. F. ansåg sig född till porträttmålare, men hade obehag av, att modellerna pinades av de långa seanserna. Han föredrog betalda yrkesmodeller och blev så genremålare, en mästare på detta område.

F. var varmt religiös, kärleksfull och omutligt hederlig. Det var ur sin kärlek han öste kraft under timmarna på ateljén, »tortyrkammaren», som han kallade den. Klaven till F:s väsen, hans betydenhet och hans begränsning som konstnär finna vi på det etiska planet. Den ligger i den långa uppoffrande kamp han frivilligt påtagit sig att under många år föra för familjen Ritters ekonomiska existens. För den offrade han ej blott sina egna tillgångar, han försummade också sitt konstnärskap. När hans trogna väninna, den gamla eleven Wilhelmina Lagerholm förehöll honom det orätta i att på detta sätt förslösa sina pund, svarar han 23 maj 1864: »Tror du ej att det är skönare att kunna säga: 'när olyckan kommer är jag där och av mitt bröd skolen I alla bli mättade' än njutandet av alla konstnärsärans härligheter? . .. Eller vad ställer du högre, människan eller konstnären? Det är just med mina pund som människa som jag skall hushålla, det är utan tvivel. Jag tror mig ha rätt som tänker mig högre ändamål än konstnärskapet. Detta senare är i min mening endast ett medel.» Det är denna varmt mänskliga livssyn som, vid sidan av den tekniska fulländningen, bevarat livskraften åt den gamle düsseldorfarens anekdotmåleri, så fjärran från moderna stilsträvanden.

Författare

Axel Gauffin.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En av F. själv uppgjord förteckning över sina arbeten är tr. av Gauffin 1910. Hos den senare finnas i avskrift brev från F. 1858—65 till konstnärinnan Wilhelmina Lagerholm. Brev (1853—71) från F. och olika medlemmar av dennes släkt till handelskassören Herman Thunman, huvudsakligen rörande C. W. Fagerlins bandfabrik, finnas i Nationalmusei arkiv.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Ovan nämnda brev; Nikolai förs:s i Stockholm födelsebok 1825, SSA; Biographica och klippsaml., Nationalmusei arkiv och bibliotek. —¦ A. Gauffin, F. F., en lifsbild (Ord o. Bild, 16, 1907) ; dens., F. F. (1825—1907) (Sveriges allm. konstfören. publ., IS, 1910) ; C. Lundin, F. F. (God jul! Hälsning från Kristi, fören. af unge män, 1895). — Meddel. av häradsskrivaren B. Bronell, Filipstad, angående Fagerlinska släktanteckningar om F. F., samt av med. dr C. G. Boström rörande F: s ögonsjukdom.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ferdiand Julius Fagerlin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15600, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Gauffin.), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15600
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ferdiand Julius Fagerlin, urn:sbl:15600, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Gauffin.), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se