Abraham Cronhiort

Född:1634-01-01 – Lettland (i Kockenhausen, Livland)
Död:1703-11-12 – Finland (i Helsingfors)

Arméofficer, Landshövding, General, Florentinsk kammarherre


Band 09 (1931), sida 209.

Meriter

1. Abraham Cronhiort, f. 1 jan. 1634 på Kockenhausen i Lifland, d. 12 nov. 1703 i Helsingfors. Föräldrar: översten Abraham Larsson Hirsch, adlad Cronhiort, och Dorotea Vellingk. Volontär vid Närke-Värmlands regemente och vid svenska armén i Tyskland 1648; fänrik vid regementet 1648; student i Rostock hösten 1649 och i Greifswald 3 dec. 1651; löjtnant vid fältmarskalken greve G. A. Lewenhaupts regemente i Lifland 4 apr. 1655; kapten därstädes 1 maj 1655; erhöll avsked 22 jan. 1657; kapten för ett kompani av Strömsholms och Ulvsunds läns dragoner 6 juni 1657; major vid bergsregementet 26 okt. 1658; »kasserad» vid mönstring 18 aug. 1659; erhöll avsked 9 apr. 1661; företog utrikes resor 1661—66; kammarherre hos storhertigen av Toskana i Florens 1663—64; återinträdde i svensk tjänst och erhöll överstelöjtnants pension 1667, vilken indrogs 10 maj 1669; erhöll avsked samt tillstånd att träda i utländsk tjänst 2 aug. 1670; inträdde i hertig Eberhards av Württemberg tjänst 1670; överste för blåa regementet till fots därstädes 7 mars 1671; obervogt i amtet Kirchheim; överbefälhavare över infanteriet; erhöll pass för hemresa 3 juli 1675; inträdde ånyo i svensk tjänst; överste för Smålands dragonregemente 3 aug. 1676; överste för Kronobergs regemente 2 aug. 1678; erhöll avsked ur wiirttembergska krigstjänsten 12 juli 1680; landshövding i Nylands och Tavastehus län 26 juli 1696; friherre 24 okt. 1696; generalmajor av infanteriet 3 nov. 1700; chef för ingermanländska armén 1700—5 apr. 1703.

Gift 22 sept. 1685 på Kläckeberga med Brita Skyttenhielm, dotter till biskopen i Kalmar stift Henning Schutte, adlad Skyttenhielm.

Biografi

»Anno 1648 uti begynnelsen burit musquet och pique under min sal. faders bataljon av Närkes och värmländiske regemente och sedan för Prag i tyska kriget varit volontär», så börjar C. en sin meritförteckning. Efter fredsslutet fullbordade han sin utbildning genom studier vid universiteten i Rostock och Greifswald men återvände snart till krigstjänsten. Som kapten vid G. A. Lewenhaupts regemente hade han med all sannolikhet tillfälle att med detta bevista de framgångsrika operationerna i Lifland under Karl X Gustavs första krigsår. När svenskarna efter ryssarnas fredsbrott 1656 trängdes tillbaka till Riga, deltog han med sådan utmärkelse i försvaret av denna stad, att såväl överbefälhavaren M. G. De la Gardie som generalmajoren S. G. Helmfeldt hos krigskollegiet rekommenderade honom till befordran. Han lämnade nu Lewenhaupts regemente och övergick, fortfarande i kaptens grad, till Strömsholms och Ulvsunds läns dragoner. Med detta regemente låg han under danska kriget på gränsen mot Norge, då han på hösten 1658 befordrades till major och togs i anspråk för det nyuppsatta bergsregementets organisation. Han stötte till detta i Falun, följde det på tåget till Jämtland vid jultiden 1658 och på återmarschen därifrån i mars 1659 samt ryckte därefter i spetsen för två kompanier till Halmstad. Medan hans trupp låg förlagd där, inträffade talrika rymningar, för vilka ansvaret lades på den högst kommenderande officeren. C. »avdankades» vid en mönstring 18 aug. 1659 och sökte sedan förgäves rehabilitera sig. I krigskollegiet avvisades han med en förmaning att i framtiden taga sig till vara för »sådana abuser, som han begångit haver», och ej vidare klaga i en avdömd sak. Efter freden fick han definitivt avsked.

C: s bana var dock ej avklippt härmed. Han begav sig utrikes, besökte »de förnämsta hoven i Europa», tjänstgjorde ett år som kammarherre hos storhertigen i Florens och bands efter återkomsten till hemlandet ånyo vid den svenska armén genom en överstelöjtnantspension. Denna indrogs dock efter ett par år, och C. begav sig då ånyo ut på resor. Även denna gång var lyckan med honom. Anställd som överste i hertigens av Württemberg tjänst, fick han snart taga befälet över hela dennes krigsmakt, som enligt hans egen uppgift bestod av fem regementen. Denna förmånliga befattning lämnade han emellertid, sedan Sverige 1674 inträtt bland de krigförande makterna, och skyndade på sommaren 1675 hem. I spetsen för Smålands dragoner och därpå Kronobergs regemente, som han fick 1678, deltog han med utmärkelse i Karl XI: s danska krig. Efter freden genomfördes indelningsverket och det ständiga knekthållet vid C:s regemente. Knekthållet godkändes 13 maj 1685 men krävde senare en del jämkningar, indelningsverket åter undergick under C: s sista chefsår, 1696, vissa förbättringar. Från sitt småländska regemente förflyttades C. till Nylands och Tavastehus län som landshövding. Vid ankomsten till sitt nya verksamhetsområde möttes han av 1696 års totala missväxt. Liksom de andra landshövdingarna begärde han omedelbart efter de ödesdigra nattfrosterna i aug. undsättning av regeringen, men även i Sverige voro alla tillgångar på säd uttömda. I C: s län rasade nöden lika fruktansvärt, som i det övriga Finland under vintern 1696—97. De små förråd, som funnos, utmättes kapptals åt de mest behövande. Omkring 28,000 personer uppgivas hava avlidit, innan isen bröt upp och spannmål kunde sändas. C. kom ej att länge i ro verka som landshövding. Då det stora nordiska kriget utbröt, fick han, med generalmajors grad, taga befälet över armén i Ingermanland. Detta personval var ett svårt misstag. C. var nu sextiosex år gammal och hade ej på länge varit i fält. Det sätt, på vilket han utförde sitt viktiga, uppdrag, skulle snart visa, att han ej längre var en dylik uppgift, vuxen.

Medan Karl XII efter övervintringen i Lais 1700—01 gick söderut, skulle enligt hans plan H. R. Horn rycka fram från Narva mot Augdov och C. vid Ladoga gå ryssarna till mötes. Allt visar, att Karl XII räknat med att C. genom en offensiv skulle trygga de svenska besittningarna. Redan i dec. 1700 fick han order att gå anfallsvis till väga med Novgorod som yttersta mål. Han överskred också gränsen, men den lilla armén, som räknade omkring 5,000 stridande, mest nyuppsatt folk, mötte ett ganska effektivt motstånd, bl. a. vid Vasilkova (febr. 1701). Enda resultatet av framstöten blev därför en skoningslös härjning av det ryska gränslandet; enbart under febr. 1701 lär C. hava förstört 1,500 ryska byar. Emellertid måste han redan denna månad gå i vinterkvarter emedan hans trupper, som till stor del bestodo av rekryter, lidit mycket av strapatserna och den stränga kölden. Han förlade sin armé i Ingermanland och Kexholms län och tog själv huvudkvarter i Nyen. Redan i jan. hade han rapporterat till konungen, att han ej kunde fullfölja sin avsikt att framtränga till Novgorod och att han bl. a. ej lyckats intaga den ryska adelsgården Saris. Ett sådant meddelande kunde ej upptagas nådigt av Karl XII. Denne uttryckte sin förvåning över att C. — som tidigare talat om att anfalla ryska städer — funnit det så svårt att bemäktiga sig »en lumpen herrgård av trähus-uppbyggnad». Han måste bättra sig och ådagalägga »ett tapprare och en klok general anständigare conduite».

Först i juni 1701 stod C. färdig att efter mottagna förstärkningar utföra sin anpart av den stora offensiven. Men vare sig orsaken bör sökas i truppernas tillstånd, i förplägnadssvårigheten eller i oförmåga hos C, av hela planen blev i vad på honom ankom ej heller nu något utfört. Hans armé stannade i stort sett kvar på samma plats. Under tiden hade tsarens rustningar fortskridit så långt, att han kunde gå anfallsvis till väga. Till en början hade han riktat angreppen mot Lifland, och C. kom därför under nära ett år att stå på sidan om de egentliga krigsrörelserna. Först då ryssarna på hösten 1702 vände sig mot Nöteborg, ryckte faran honom närmare. Vid Ingrishov söder om Neva sökte C. ställa sig i ryssarnas väg men måste efter en dagslång strid (12 aug.) draga sig tillbaka. Därmed var vägen till Nöteborg fri. Kommendanten i denna fästning hade redan tidigare begärt förstärkning av C, men denne hade vägrat, då han ej trodde på möjligheten av en belägring. Nu, när det redan var för sent, sände han en liten styrka på 300 man, som aldrig lyckades komma in i fästningen. Den 12 okt. kapitulerade denna. Nöteborgs fall har, kanske icke utan skäl, tillskrivits C:s brist på handlingskraft. Underrättelsen om fästningens intagande gjorde ett starkt intryck på den gamle generalen. Han stod nu i Nyen, där han under den långa lugna tiden hopat förråd för flera månader. Men redan vid lösa rykten om fiendens anmarsch anbefallde han ett förhastat återtåg. För att trygga Nyenskans brändes därpå staden Nyen, varvid stora förråd gingo förlorade. Från flera håll inströmmade nu klagomål över C: s sätt att sköta sitt befäl till defensionskommissionen, men denna myndighet kunde ej vidtaga några ändringar i konungens dispositioner utan dennes order. På så sätt gick en dyrbar tid förlorad. Först på våren 1703 fråntog konungen C. befälet och lämnade detta åt generallöjtnanten G. J. Maydell, vilken dock ej genast kunde infinna sig på sin nya post. C. fortsatte därför tills vidare att kommendera armén. Tillståndet vid denna var nu bedrövligt. Värst av allt var, att oenighet rådde mellan de olika befälhavarna och att C. ej hade auktoritet nog att bringa ordning i oredan. I apr. ryckte ryssarna fram mot Nyenskans vid Nevas utlopp. Även denna gång försummade C. att undsätta i tid, fästningen föll (2 maj) och Petersburgs grundläggning kunde börja. Efter reträtten från Nyen hade C. intagit eh ganska stark ställning vid Systerbäck. Härifrån gjorde han i juni en framstöt men återgick till sin skyddade ställning, sedan han skingrat en till flankens skydd framsänd rysk styrka. Kort därpå ryckte tsaren själv ut i spetsen för en överlägsen kår och tillfogade C. ett kännbart nederlag (9 juli), som föranledde honom att draga sig tillbaka. Ryssarna hade åtminstone för ögonblicket tryggat sin nyvunna ställning vid Neva, och faran för Finland framträdde med hotfull klarhet.

Ehuru C. i så skonsamma former som möjligt underrättats om att han skilts från befälet, grep detta honom djupt. De följande motgångarna uttömde fullständigt hans krafter. Han blev till slut alldeles oförmögen att leda armén och avled redan i nov. 1703. Det snöpliga slutet på C: s försvar av gränsen mot Ryssland kan säkerligen ej uteslutande läggas honom till last. Vidriga förhållanden av alla slag mötte honom. Men det avgörande var dock, att han vid sin framskridna ålder ej ägde den spänstighet, som erfordrats för att handla i enlighet med konungens intentioner. Om så ej varit förhållandet, hade utgången måhända kunnat bliva en annan, och själv hade han besparats nesan av att ha lämnat nyckeln till Östersjön i tsar Peters händer utan egentligt motstånd. En sägen vet berätta, att finnarna av C: s namn hämtat uttrycket »ti Kurnahjort» (du Cronhiort) för att beteckna en djärv och oförvägen människa. Måhända saknade han ej åtminstone i yngre år egenskaper, som kunde låta en dylik beteckning synas träffande. Men vilka hans personliga förtjänster än kunna ha varit, gäller för hans sista tid ett uttalande, som citerats efter Karl XII: »Cronhiort är en klen karl. Gud bevare oss för sådana generaler» (rådsprot. 7 nov. 1702, 17 apr. 1703). Något porträtt av C. är ej känt. En oljemålning, som stundom reproducerats som sådant, föreställer i stället hans fader översten Abraham Larsson Cronhiort.

Författare

Lenn Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Biographica och militära meritförteckn, RA; krigskollegiets protokoll 26 jan. och 28 mars 1660 samt biographica, krigsarkivet. — Karol. krigares dagböcker, 2 (1903); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 6, 7 (1881, 85); E. W. Dahlgren, Bergsregementet (manuskript hos författaren); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 21—22 (1868, 1856); G. Hyltén Cavallius, Kronobergs regementes historia (1897); Karl XII på slagfältet, 1—4 (1918—19); A. Munthe, KarlXII och den ryska sjömakten, 1 (1924). — Se i övrigt: K. O. Lindeqvist, Isonvihan aika Suomessa (1919).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Cronhiort, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15682, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15682
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Cronhiort, urn:sbl:15682, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se