Carl Olof Cronstedt

Född:1756-10-03 – Finland (på Botby i Helsinge sn.)
Död:1820-04-07 – Finland (på Härtonäs i Helsinge sn.)

Amiral, Skärgårdsofficer


Band 09 (1931), sida 305.

Meriter

8. Carl Olof Cronstedt, sonson till C. 2, den föregåendes syssling, f. 3 okt. 1756 på Botby i Helsinge socken i Finland, d. 7 apr. 1820 på Härtonäs i samma socken. Föräldrar: majoren Johan Gabriel Cronstedt och Hedvig Juliana Jägerhorn av Spurila. Volontär vid prins Fredrik Adolfs regemente maj 1765; volontär vid fortifikationen 4 sept. 1766; rustniästare vid nyssnämnda regemente sept. 1768; kadett vid artilleriet maj 1769; sergeant vid arméns flotta 25 maj 1770; undergick officersexamen 28 febr. 1772; underlöjtnant vid artilleriet 12 aug. 1772; fänrik vid arméns flotta 22 apr. 1773; löjtnant därstädes 2 maj 1774; kapten 19 febr. 1777; adjutant hos generalamiralen H. af Trolle 1780; major 17 sept. 1783; sekundmajor vid sjöartilleriregementet 26 jan. 1785; ledamot av utredningskommissionen i Karlskrona 31 maj 1788—15 febr. 1789; bevistade riksdagarna 1789, 1792 och 1800 och var därunder bl. a. ledamot av hemliga utskottet 1800; flaggkapten hos överamiralen K. A. Ehrensvärd i slaget vid Svensksund 24 aug. 1789; överstelöjtnant vid arméns flotta 27 aug. 1789; beordrad att företaga tjänsteresa till Amsterdam 20 jan. 1790; överste i armén och generaladjutant hos konungen 22 juli 1790; statssekreterare för  sjöärenden i krigsexpeditionen 26 okt. 1790—28 sept. 1792; chef för finska eskadern av arméns flotta 9 dec. 1790; en av de deputerade över förflutna utredningsanstalter 15 dec. 1790—12 apr. 1796; ordförande i generalsjömilitiekontoret 1 juli 1791—28 sept. 1792; beordrad att tjänstgöra vid finska eskadern 28 sept. 1792; konteramiral av blå flaggan 22 dec. 1793; ledamot av kommittén angående krigsakademiens omorganisation från maj 1797; en av de kommitterade för granskning av de kommitterades för förvaltningen av flottans ärender plan till flottans iståndsättande 8—19 maj 1797; tjänstgörande generaladjutant för flottorna 26 juni 1797; ledamot av tillförordnade regeringen juli—sept. 1797 och juni 1798; ledamot av kommittén angående vården av kronans skogar 10 jan. 1798 och av kommittén angående flyttning av styckgjuteriet i Stockholm till Marieberg m. m. 16 apr. 1798—26 maj 1799; revisor vid banko- och riksgäldsverken 11 juni 1800; v. amiral av blå flaggan 9 apr. 1801; tf. befälhavande amiral i Karlskrona och ordförande i kommittén för örlogsflottans utrustning 9 apr. 1801; erhöll tillstånd att avlämna befälet över örlogsflottan 18 aug. 1801; kommendant på Sveaborgs fästning 4 dec. 1801; entledigad ur rikets tjänst 4 maj 1808; in contumaciam dömd att mista liv, ära och gods 11 febr. 1809; immatrikulerad på finska riddarhuset 30 jan. 1818. RSO 1781; RmstkSO 1790; erhöll Svensksundsmedaljen 1790; KSO 1796; KmstkSO 1799; KmstkJohO 1800;. förklarades sina svenska ordnar förlustig 26 mars 1811.

Gift 31 aug. 1794 på Fogelmara i Kristianopels socken med grevinnan Beata Sofia Wrangel af Sauss, f. 6 maj 1762, d. 9 dec. 1840 i Helsingfors, dotter till en av rikets herrar, förste amiralen greve Anton Johan Wrangel af Sauss.

Biografi

Från början destinerad att ingå vid skärgårdsflottan, anställdes C. efter erhållen utbildning jämväl till artilleriofficer 1773 vid denna. Då han icke ägde några släktförbindelser, som kunnat främja hans intressen, måste de snabba befordringar, som från första stund kommo honom till del — han blev sålunda kapten vid tjuguett och major vid tjugusju års ålder — ha berott på tidigt visad och uppmärksammad duglighet. Härpå tyder också den omständigheten, att han vid krigsutbrottet 1788 fick säte i den stora kommission, som under överamiralen K. A. Ehrensvärds ledning skulle omhänderhava flottans utrustande. C. nedlade här ett betydande arbete och utsågs därefter av Ehrensvärd att som flaggkapten bliva dennes närmaste man, då han 1789 tog högsta befälet över skärgårdsflottan.

I denna egenskap stod C. vid Ehrensvärds sida i det första slaget vid Svensksund 24 aug. 1789. Den kritik, som från flera håll riktats mot den senare för hans uppträdande under detta slag, har i viss mån också drabbat hans flaggkapten. Det har sålunda gjorts gällande, att denne bör bära en del av ansvaret för att försänkningarna vid inloppet till sundet ej blivit fullbordade i tid, varigenom en eljest viss seger gick svenskarna ur händerna. Likaså har det klandrats, att C. åtföljde överamiralen, då denne mot stridens slut gick ombord på en slup, som snart avskars från kontakten med flottan; hade han stannat ombord på något av krigsskeppen, hade flottan under reträtten ej behövt sakna en anförare (Munthe). I vad mån kritiken är berättigad, låter sig ej med visshet avgöras, då någon ansvarsfördelning mellan en befälhavande amiral och hans flaggkapten endast undantagsvis kan ske. Här skall endast framhållas, att i det förra fallet konungens ingripande varit den väsentliga orsaken till att Ehrensvärds plan att genom försänkningar dela den ryska flottan i två grupper misslyckades. I det senare fallet åter bör det nämnas, att metoden att leda striden från en slup vid denna tid ofta brukades, exempelvis av Gustav III i det andra slaget vid Svensksund. Utgår man vidare från att Ehrensvärd ej kan tänkas med avsikt ha låtit sig avskäras från sin flotta (Warburg, Munthe), synes det ej berättigat att klandra C. för att han sin ställning likmätigt åtföljde amiralen.

Med härberörda fråga sammanhänger den om konungens efter slaget visade missnöje med Ehrensvärd också drabbat C.- vilket möjligen kunde tyda på att denne ej gjort, vad man kunde ha fordrat av en officer i så framskjuten ställning. Den enda antydan i denna riktning, som veterligen framkommit — ett av Ehrenström i hans memoarer framfört antagande, att C: s kort efter slaget skedda förflyttning till Pommern vore att betrakta som ett uttryck för konungens onåd — motsäges emellertid av Ehrensvärds uppgift, att denna transport skett på hans eget initiativ (Warburg). Ett faktum är också, att C:s verksamhet i Stralsund, där han förblev över vintern, var av så betydelsefull natur, att den näppeligen tilldelats någon, på vars pålitlighet konungen ansett sig ha orsak att tvivla. C. övervakade nämligen här utrustandet av en ny eskader av skärgårdsflottan, vilken för nästa års kraftmätning med ryssarna skulle bliva av stor vikt.

Med denna av trettiofyra krigsfartyg bestående eskader ankom C. 17 juni 1790 till Svensksund, där han genast trädde i förbindelse med armén, vars intagande av Högfors 26 juni han verksamt understödde. Ett därpå följande försök att nå kontakt med den i Viborgska viken instängda svenska flottan misslyckades däremot, då ryssarnas övermäktiga styrka framtvang en reträtt till Svensksund. Efter huvudflottans lyckliga utbrytning ur Viborgska viken förenade C. sin med från Sverige komna fartyg betydligt förstärkta eskader med den under konungens befäl stående skärgårdsflottan, som härigenom blev i stånd att återupptaga striden med fienden. I det krigsråd, som föregick det andra slaget vid Svensksund, var C. den ende, som vågade råda konungen att än en gång bjuda fienden motstånd. Orsaken härtill kan ha varit det oförskräckta mod, som vid denna tid utmärkte C. men säkerligen har det bidragit, att han stod i spetsen för en välrustad, i striden ännu oprövad eskader, medan krigsrådets övriga medlemmar samtliga deltagit i de påfrestande striderna tidigare under året. Detta C: s ställningstagande blev emellertid den avgörande vändpunkten i hans liv och den direkta anledningen till hans kort därpå följande lysande befordringar.

Då Gustav III hos C. fann ett stöd för sin egen ståndpunkt, beslöt han att med undanskjutande av den ordinarie flaggkaptenen utse honom till sin närmaste man i det slag, som nu stundade. C. kom på detta sätt att för all framtid fästa sitt namn vid den största seger, en svensk flotta någonsin vunnit, segern vid Svensksund 9 juli 1790. Svårigheterna att avgöra, vilken andel C. personligen haft i slagets för svenskarna så gynnsamma utgång, äro lika stora, som då det gäller att fastställa hans roll i det första slaget vid Svensksund. Officiellt namnes visserligen C. som den, vilken inlagt den största förtjänsten härför, men det har å andra sidan i våra dagar gjorts gällande, att äran av segern bör tillkomma konungen ensam, då denne uppgjort planen till slaget och själv anfört flottan (Munthe). Några närmare detaljer från själva stridsledningen äro icke kända, men det förtjänar påpekas, att C. i motsats till vad man i allmänhet antagit kallats till flaggkapten redan dagen före slaget och följaktligen ej kunnat stå helt utanför stridens planläggande (Ehrenström). Det enda positiva, vi veta om C: s insats, är, att den varit av sådan natur, att den väckt konungens högsta förtroende för den endast trettiofyraårige flaggkaptenen, vilken omedelbart efter krigets slut kallades till den svenska marinens högste ledare. Även om konungens starka framhävande av C: s andel i segern liksom de stora belöningar, som härför kommo honom till del, kunna ha haft politiska orsaker, kan detta svårligen ha varit fallet med ett också i fredstid fortsatt framskjutande av samme man. Allt talar sålunda rimligtvis för att C. som konungens närmaste man vid slagets förberedande såväl som under dess förlopp utövat en självständig verksamhet, vars betydelse för slagets lyckliga utgång ej bör underskattas. Tilläggas kan också, att Gustav III icke ägde någon djupare insikt i sjömannens yrke, varför man måste förutsätta, att hans personliga utövande av stridsledningen i hög grad varit beroende av den sakkunskap, som funnits vid hans sida, i detta fall av C.

Då Gustav III efter fredsslutet omorganiserade flottans högsta ledning, utnämndes C., som tidigare såsom generaladjutant fästs vid konungens person, till förste innehavare av den nyinrättade befattningen som statssekreterare för sjöärenden. I realiteten erhöll han härigenom en sjöministers ställning, vilket ytterligare markerades, då han 1791 även blev ordförande i det nyskapade generalsjömilitiekontoret, som var avsett att övertaga amiralitetskollegiets uppgifter som flottornas centralstyrelse. I denna inflytelserika ställning kvarstod C. ännu någon tid efter Gustav III: s död; om det anseende, han då åtnjöt, vittnar hertiginnan Charlottas karaktäristik av honom som »en särdeles förtjänstfull och uti sitt yrke förfaren man». Redan i sept. 1792 fick emellertid C. lämna huvudstaden och återgå till flottan, denna gång som chef för den i Sveaborg förlagda eskadern av skärgårdsflottan, vilken två år tidigare ställts under hans befäl. Inför samtiden motiverades denna förflyttning med att C. upprepade gånger uraktlåtit att verkställa av hertigen-regenten givna befallningar. Ett sådant fall föranledde också, att C. vid ett tillfälle erhöll ett par dagars arrest på sina rum, på vilket den nämnda transporten nästan omedelbart följde. Även om hertigen kan ha haft befogad orsak till missnöje med C: s självständighet — hertiginnan framhåller på tal härom i sin dagbok, att Gustav III vant sina ministrar vid alltför stor självrådighet i vissa detaljfrågor —, ligger dock den verkliga förklaringen till C:s avlägsnande djupare. Med nära personliga förbindelser till de mot den nya styrelsen fronderande gustavianerna har C. förefallit den redan nu allenarådande G. A. Reuterholm besvärlig, och hans förflyttning är att betrakta som ett led i det konsekventa avlägsnandet av alla den avlidne konungens förtrogna. I sådant syfte har man tydligen med begagnande av en motsättning mellan C. och regenten ådömt den förre en för en ämbetsman i så hög ställning uppseendeväckande bestraffning för att lätt kunna motivera hans avlägsnande.

C:s onådstid blev dock ej långvarig. Då Gustav IV Adolf efter övertagandet av regeringen besatte ett flertal höga ämbetsmanna-pöster med nya innehavare, föll hans blick också på C., som i juni 1797 utnämndes till generaladjutant för flottorna och därmed,, ehuru under en ny titel, i realiteten åter kom att intaga en sjöministers ställning. Under de fyra år, C. innehade denna post, nedlade han ett betydande arbete på att främja sjömaktens intressen, vilket i lika hög grad kom örlogsflottan som C:s eget'-vapen, arméns flotta, till godo. Hans inflytande, som ökades genom det förtroende, den unge monarken visade honom, nådde sin höjdpunkt under den kritiska tid år 1801, då Sverige deltog i det mot England riktade väpnade neutralitetsförbundet, och fick då också politisk betydelse. Sålunda åtföljde C. konungen på dennes resa till St. Petersburg i dec. 1800, där förbundet mellan de nordiska makterna ingicks. Vid de förberedande åtgärder, som därefter vidtogos för att avvärja ett väntat engelskt anfall, vilade det största ansvaret på hans axlar. I febr. 1801 sändes han på en beskickning till Köpenhamn för att påskynda de danska rustningarna och förbereda ett möte mellan Gustav Adolf och den danske kronprinsen. Efter återkomsten härifrän uppgjorde C. tillsammans med konungen en instruktion för den svenska eskader, som skulle avgå till danskarnas bistånd, och fick sedan i slutet av mars återvända till den danska huvudstaden, där konungen under den väntade sammandrabbningen med engelsmännen önskade äga en förtrogen observatör. Då Gustav IV Adolf kort därefter avsatte den kommenderande amiralen i Karlskrona, därför att den svenska flottan ej i tid blivit färdigutrustad, fick C. övertaga hans befäl. I denna egenskap ombesörjde han Karlskronas snabba försättande i försvarstillstånd och omhänderhade sedan de skriftliga förhandlingarna med den engelska flottans befälhavare, då engelsmännens anfall på nyssnämnda stad av kända orsaker uteblev. C. kvarstannade nu ytterligare några månader på denna post och ledde därunder flottans återgående till fredsförhållanden.

Kort efter C:s återkomst till Stockholm, i början av dec. 1801, erhöll han lika plötsligt som oväntat order att omedelbart begiva sig till Sveaborg för att övertaga befälet över denna fästning med den där stationerade avdelningen av flottan. Detta C:s utåt omotiverade fall från den inflytelserika ställning, han dittills intagit, har länge betraktats som ett utslag av Gustav IV Adolfs nyckfullhet, helst icke ens de, som stått konungen närmast, fingo del av orsakerna till detsamma. Åtgärden vidtogs också på ett sätt, som var ägnat att giva den skenet av särskild kunglig onåd

— medan hela hovet och regeringen avreste till Gripsholm, kvarlämnades C. i huvudstaden och erhöll där konungens utan närmare motivering avfattade order om överflyttningen till Sveaborg. Den valda formen kan knappast förklaras annorlunda än genom en hänvisning till de kända egendomligheterna i monarkens psyke — i detta fall tydligen en viss svårighet att personligen avlägsna en förut med förtroende behandlad ämbetsman — men motivet måste otvivelaktigt sökas djupare, än vad samtid och eftervärld förmenat. Sammanställer man ett något senare av C. fällt yttrande (Ehrenström) med några nu från annat håll kända uppgifter, framgår härav, att C., som tidigare ehuru utan framgång sökt förmå konungen att utvidga örlogsflottan (Hochschild), på hösten 1801 motsatt sig ett sannolikt från J. K. Toll emanerande och av konungen med stort intresse omfattat, förslag om ett utvidgande av skärgårdsflottan på örlogsflottans bekostnad. Allt talar då för, att konungen, som synbarligen redan nu beslutat sig för genomförandet av denna reform, avlägsnat C. för att icke i flottans representant i regeringen finna ett.hinder för sina planer (Lundh). Ehuru den post, denne i stället erhöll, var både hedrande och ansvarsfull, måste det sätt, på vilket förflyttningen skedde, ha minskat C:s tillit till konungen, vilket helt visst framdeles fick en ödesdiger betydelse.

Om C:s verksamhet under de sex fredsår, han tjänstgjorde som Sveaborgs kommendant, veta vi mycket litet. Vid flera tillfällen, dels i sammanhang med krisen i Sveriges förhållande till Ryssland år 1803, dels senare, har han påyrkat vissa smärre förbättringar å fästningen. Däremot har han veterligen icke gjort några större ansträngningar för att få dessa förslag realiserade, ehuru han sedan 1803 varit medveten om risken av ett oförmodat ryskt angrepp på Finland. Några antydningar om att fästningen icke var rustad att motstå ett dylikt anfall finnas icke heller i hans rapporter till konungen, som väl därigenom stärktes i tron på att Sveaborg i sitt dåvarande tillstånd kunde bilda hörnstenen i Finlands försvar mot Ryssland. Denna C:s passivitet kan dock lika litet som hans uppträdande 1808, som ofta skett, förklaras med att han skulle ha saknat insikt i fästningskommendantens yrke. C. var nämligen ej blott sjöofficer, han hade också erhållit fullständig artilleriutbildning och vid upprepade tillfällen tjänstgjort som artilleriofficer. All rimlighet talar för att C, som jämväl gjort sig känd som en framstående organisatör med goda chefsegenskaper, vid denna tid måste ha ansetts som och också varit i högsta grad meriterad för den ansvarsfulla befattning han erhållit. Att döma av det allmänna förtroende, han vid belägringens början 1808 åtnjöt såväl inom som utom fästningen, har också hans verksamhet som kommendant under fredsåren varit sådan, att den fullt motsvarat de förväntningar, som ställts på honom. Den omständigheten, att han icke med större kraft påyrkat ett stärkande av Sveaborgs försvafsmöjligheter, ger därför snarast vid handen, att han tidigare ansett dessa tillfyllest, vilket de av nutida forskningar att döma också varit (Generalstaben).

C:s handlingssätt som Sveaborgs kommendant under det ryska angreppet år 1808 har länge varit synnerligen omstritt. Även om

1 våra dagar de stora huvuddragen ligga klara, möta dock alltjämt skiftande meningar, då fråga blir om C:s motiv. Vad man vet om händelseförloppet är i korthet följande. Den 1 febr. erhöll C. underrättelse om fredsbrottet och vidtog då en rad åtgärder för att få fästningen i försvarstillstånd. Arbetet härmed bedrevs med sådan kraft, att det avsedda målet i huvudsak nåtts, då fienden

2 mars besatte Helsingfors. Garnisonen var då fulltalig, armeringen i det närmaste fullbordad och fästningen, delvis genom C:s personliga skuldförskrivningar, provianterad för ungefär fyra månader, efter vilken tid man kunde vänta undsättning från Sverige. Endast kruttillgången var mindre god, vilket C. redan vid krigsutbrottet rapporterat till konungen. I mitten av månaden hade fienden slutit kedjan kring fästningen, utan att C., som ansåg sig för svag härtill, genom något utfall sökt hindra honom. Den 19 och 20 mars började ryssarna bombardera Sveaborg, ehuru utan någon egentlig verkan. Härpå följde flera dagars förhandlingar mellan de stridande, varunder C. med bestämdhet avböjde ett förslag att kapitulera. Efter ytterligare fem dagars ihållande bombardemang började nya underhandlingar. Denna gång avvisades ej kapitulationsanbuden. Efter några dagars överläggningar underskrev C. 6 april med tillstyrkan av ett bland fästningens officerare sammankallat krigsråd en konvention med den ryska överbefälhavaren, enligt vilken fästningen skulle uppgivas, om ej viss stipulerad hjälp senast 3 maj anlänt från Sverige. Till en början fortsatte C. sedan befästningsarbetena, men redan i mitten av apr. vidtogos åtskilliga åtgärder, som hade till syfte att förbereda kapitulationen, vilken alltså redan nu synes ha betraktats som oundviklig. Då av välkända orsaker någon hjälp ej inom fastställd tid kunde anlända från Sverige, överlämnade C. 3 maj 1808 Sveaborg med den där förvarade eskadern av arméns flotta till ryssarna.

Efter sammanlagt sju dagars bombardemang utan något åtföljande stormningsförsök lämnade C. sålunda Sveriges starkaste fästning i ryssarnas händer, ehuru han vid belägringens början, då man väntade, att ryssarna skulle försöka intaga fästningen, innan isen ginge upp, försäkrat, att »nog skall jag bjuda till vad möjligt är att förhindra det» (F. 826 a, UB). Synnerligen stora svårigheter möta, då det gäller att förklara detta C: s handlingssätt. I sin senare utgivna försvarsskrift har C. som förklaring till kapitulationen framhållit krutförrådets otillräcklighet, fästningsverkens dåliga skick och omöjligheten att försvara den för en sommarbelägring avsedda fästningen mot en över isen framträngande fiende. Inför en förutsättningslös granskning stå sig icke dessa skäl (Generalstaben). C. har här liksom vid överläggningarna i krigsrådet före kapitulationen utgått från omöjligheten att med det existerande krutförrådet hålla fästningen längre än till mitten av apr. Genom att gå med på konventionen ansåg han sig därför ha fördröjt den i varje fall oundvikliga kapitulationen så länge, att möjlighet skapats för undsättning från Sverige. Denna bevisföring bygger emellertid på en otvivelaktigt ohållbar förutsättning. Som redan av samtiden påvisades, beräknade C. nämligen krutmängden i förhållande till fästningens hela kanonantal i stället för till antalet nödvändiga pjäser, då det räckt betydligt längre (Döbeln). Samma förhållande hade inträtt, om C. från början uppgjort en plan, efter vilken krutförrådet fick användas, och nöjt sig med att avslå fiendens anfall och besvara hans eld, där så kunde ske med någon utsikt till framgång. Nu bortskötos däremot stora delar av det knappa förrådet under verkningslösa nattliga skjutningar. C :s ovan anförda övriga skäl för kapitulationen äga givetvis intet bevisvärde, då fienden aldrig gjorde något försök att storma fästningen.

Frågan måste därför bliva, om C. verkligen trott på de skäl, han framlagt, eller om han medvetet uppställt oriktiga beräkningar för att rättfärdiga en kapitulation, som han av andra, ej uppgivna orsaker, funnit nödvändig. Endast i sistnämnda fall kan man med rätta beskylla C. för förräderi i egentlig mening, ehuru termen knappast kan undvikas, även om man räknar med den förra möjligheten. Något slutgiltigt svar på den uppställda frågan kan aldrig lämnas. Att C. genom ryska mutor låtit förleda sig att uppgiva fästningen, synes icke kunna ledas i bevis (Danielson). Allt vad vi med visshet veta pekar på att det ryska guldet ej trängt längre än till C:s underbefälhavare. Den pension och den penningsumma, han senare erhöll av den ryske tsaren, kunna icke tolkas som annat än en efter tidens sed lämnad ersättning för de inkomster, C. miste genom landsflykten. Härför tala också summornas relativa obetydlighet och de svårigheter, C. hade att övervinna, innan han lyckades utverka dem. Någon annan rimlig orsak till att han på medvetet falska grunder skulle ha uppgivit fästningen kan icke heller uppvisas. Åtskilligt talar däremot för att C. handlat i god tro och av någon anledning underskattat möjligheterna till fortsatt försvar. Härpå tyder främst hans av alla i övrigt vitsordade pålitlighet och absoluta redbarhet, som, då intet bevis i motsatt riktning kan framläggas, gör det sannolikt, att han själv varit övertygad om riktigheten av sin ståndpunkt. C:s redan före beskjutningens början upprepade påpekande av krutförrådets otillräcklighet pekar i samma riktning. Har så varit fallet, bortfaller anklagelsen för avsiktligt förräderi, men kvar står då, att C. gjort sig skyldig till en i hans framskjutna ställning lika ödesdiger som oförsvarlig svaghet, då han utan absolut tvingande nödvändighet uppgav den honom anförtrodda fästningen endast därför, att han ansåg det omöjligt att hålla den, till dess väderleksförhållandena öppnade väg för undsättning från Sverige. Samma anklagelse måste drabba honom därför, att han uraktlåt att i konventionen inrycka en bestämmelse om garanti för att den till konungen avsände kuriren verkligen erhöll obehindrad passage. Till sist måste det framhållas, att C. av sin fattade övertygelse under förhandlingarna med ryssarna lät förleda sig att på ett om pliktförgätenhet påminnande sätt överskrida sina instruktioner, då han mot krigslagens föreskrift personligen mötte den ryske generalen utanför fästningen och senare lät förmå sig att i konventionen inrycka mot konungens uttryckliga order stridande bestämmelser.

Mycket talar emellertid för att denna C:s upprörande svaghet måste ses jämväl i ett större sammanhang. Genom släktförbindelser — han var sålunda kusin till Anjalamannen A. J. Jägerhorn — stod han nära de kretsar, som ansågo Finlands övergång till Ryssland förr eller senare oundviklig, och direkta vittnesbörd finnas om att han själv hyst liknande åsikter, även om han icke varit beredd att. öppet framföra dem. Möjligt är också, att han, som ovan framhållits, av personliga skäl hyst agg till Gustav IV Adolf, vilket omedvetet kan ha påverkat honom. Denna C:s misströstan till de svenska vapnens slutliga framgång har sedan under belägringen ökats genom påverkan från de av fienden vunna officerarna inom fästningen och genom den propaganda, ryssarna bedrevo under stilleståndsförhandlingarna. Svårigheterna att i längden försvara fästningen ha därigenom i C:s ögon tagit överväldigande proportioner, varav så kapitulationen följt som ett naturligt resultat. C. bör följaktligen hänföras till den stora grupp högre ämbetsmän, som genom passivt motstånd mot konungens order eller uraktlåtenhet att med all kraft stödja honom påskyndade det gustavianska kungadömets fall.

Efter Sveaborgs kapitulation kvarstannade C., som i Sverige dömdes till döden för förräderi, i Finland, där han bosatte sig på en i fädernesocknen inköpt gård. Med undantag av ett besök i den ryska huvudstaden, där han skulle bevaka sina ekonomiska intressen, och den redan förut omtalade försvarsskriften framträdde C. icke vidare inför offentligheten. I motsats till vad fallet blev med flera av hans närmaste män på Sveaborg, erhöll han varken några dekorationer eller några ämbetsuppgifter av ryssarna, som synbarligen genomskådat den svaghet, som blivit hans olycka. Sina sista år tillbragte han i stor isolering utan egentligt umgänge med vare sig finnar eller ryssar.

Författare

Herbert Lundh.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Ämbetsskrivelser från C. förvaras i riks- och krigsarkiven; riksarkivet innehar dessutom brev från C. till K. E. Lagerheirn, O. H. Nordenskjöld, G. von Nolcken (Anglica) och K. A. Ehrensvärd (Tosterupssamlingen). I K. biblioteket finnas bl. a. ett femtiotal brev till H. H. Anckarheim 1790—97 och några brev till K. N. af Klercker. Uppsala universitetsbibliotek äger ett flertal privatbrev av hans hand till olika personer.

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Sanna upplysningar angående de orsaker, som gifyit anledning till den emellan f.. d. vice-amirålen och kommendanten på Sveaborgs fästning Olof Cronstedt, och kejserliga ryska generalen Suchtelen den 6 april 1808 slutna convention, angående fästningens uppgifvande; på hvilken conven-tion fästningens öfvergång d. 3 maj 1808 grundade sig. Utg. af f. d. amiralen Olof Cronstedt. Jemte bifogad relation i samma ämne, af majoren Gustaf Hjärne. Sthm 1811. 46 s. (därav C:s skrift s. 1—28). [Följdskrift: [G. C] v. Döbeln, Anmärkningar vid de af f. d. vice amiralen O. Cronstedt till trycket utgifne sanna upplysningar .. ., jemförde med conventionen af den 6 april, och amiralens rapport d. 7 april 1808. Sthm 1811. 36 s.]

Källor och litteratur

Källor: Meritförteckn. (militaria) och ämbetsskrivelser, RA; brev till Gustav IV Adolf och K. Lagerbring (sign. F. 657 b, F. 826 a), UB. — C:s ovan citerade tryckta arbete. — J. A. Ehrenström, Efterlemnade hist. an-> teckningar, 1—2 (1882, 83); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 3 (1907); R. F. Hochschild, Memoarer, 3 (1909). — G. Cronstedt, Amiral C. O. Cron- stedt och Sveaborgs fall (1914); J. R. Danielson, Finska kriget och Finlands krigare 1808—1809 (1897); G. C. von Döbeln, Anmärkningar vid de af f. d. vice amiralen O. Cronstedt till trycket utgifne sanna upplysningar... (1811); E. Holm, Har Admiral Cronstedt vaeret Forraader i 1801 og hindret, at Sverige dengang kom Danmark-Norge till Hjaslp ? (Hist. Tidskr., Raskke 8:3, 1910 — 12); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af Generalstabens krigshist. afdeln., 2 (1895); O. Kuylenstierna, Var Sveaborgs kommendant 1808 mutad av ryssarna? (Sv. dagbladet 27 aug. 1927); H. Larsson, Sveriges deltagande i den väpnade neutraliteten 1800—1801 (1888); H. Lundh, Flottreforms- och silveranskaffningsplaner 1802 (Hist. tidskr., 1925); J. Mankell, Studier öfver sv. skärgårdsflottans historia, krigssätt och användande vid Sveriges försvar (1855); A. Munthe, Svenska sjöhjältar, 7:4, 7:6 (1917, 23); G. Schauman, I Anledning af Spörgsmålet om C. O. Cronstedts formentlige Forraederi 1801 (Hist. Tidsskr., Rsekke 8:3, 1910—12); B. von Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare historia, 4 (1854); G. Unger, Illustr. sv. sjökrigshistoria, 2 (1923); K. Warburg, Karl August Ehrensvärd (1893). — Se i övrigt: Alexander I:s brev 9 dec. 1808 ang. utbetalning av penningar till C. (avskr., KB, sign. D. 1043) samt ang. C:s svenska ordnar generalkonsulns i Åbo G. A. Brun-cronas skrivelse 29 apr. 1820 (Muscovitica) och L. v. Engeströms svar 9 maj 1820 (UD dossier, 147), RA.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Olof Cronstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15696, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15696
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Olof Cronstedt, urn:sbl:15696, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se