Meriter

2. Magnus Jacob Crusenstolpe, den föregåendes sonson, f. 11 mars 1795 i Jönköping, d 18 jan. 1865 i Stockholm. Föräldrar: v. presidenten i Göta hovrätt Johan Magnus Crusenstolpe och Kristina Charlotta Nymansson. Sattes vid tolv års ålder i pension i Stockholm; student i Lund 5 febr. 1811; avlade hovrättsexamen 1814. Auskultant i Göta hovrätt 30 juni 1814; förde upprepade gånger hovrättens protokoll i kriminal- och civilmål, höll två ordinarie häradsting och utförde femton e. domareförrättningar samt förestod tidvis häradshövdingämbete under åren 1814—17: v. häradshövding. 17 okt. 1817; kanslist vid riksens ständers expeditionsutskott vid riksdagen 8 dec. 1817; e. o. kanslist vid justitiefördelningen av konungens kansli 14 febr. 1818; förvaltade domarämbetet i Kinne, Kinnefjärdings, Skånings och Laske härader och förrättade fyra ordinarie och fyra urtima ting under tiden 14 jan. 1819—30 apr. 1820; auskultant i Svea hovrätt 21 mars 1820; erhöll häradshövdings namn, heder och värdighet med tur och befordringsrätt 2 maj 1820; tf. adjungerad ledamot i Svea hovrätt under två sommarvakanser 1820 (förordn. 30 juni) och 1821 (förordn. 4 maj); tf. assessor därstädes 20 juni 1821; tf. landssekreterare i Skaraborgs län 30 juli 1821—1 dec. 1822; kanslist hos ridderskapet och adeln för det instundande riksmötet 21 dec. 1822; bevistade riksdagarna 1823, 1828—30 och 1834—35 och var därunder bl. a. elektor för ståndets utskottsval 1823 samt bänkman 1828—30; sekreterare vid justitieombudsmansexpeditionen 15 aug.—1 sept. 1823; tf. revisionssekreterare 9 jan. 1824; uppfördes på tredje förslagsrummet till assessorsämbete i Svea hovrätt 27 okt. 1824; assessor i Svea hovrätt 15 febr. 1825; utgav tillsammans med L. J. Hierta Riksdags-tidning 5 nov. 1828—10 maj 1830 (erhöll utgivningsbevis 28 sept. och 22 okt. 1828); medarbetare i Den objudne gästen 1829, Svenska Minerva, Aftonbladet 1834—51, Östgöta correspondenten, Hermoder 1847, Folkets röst (»Till våra läsare i landsorten»), Fäderneslandet och Nya dagligt allehanda; utgav Fäderneslandet 1 dec. 1830—27 apr. 1833 (erhöll utgivningsbevis 27 nov. 1830); erhöll avsked från assessorsbefattningen 18 jan. 1834; utgav Ställningar och förhållanden från jan. 1838 (utgivningsbevis som månadsskrift 21 jan. 1852); av Svea hovrätt dömd till tre års fängelsestraff för tryckfrihetsbrott 19 juni 1838; medlem av redaktionen av tidningen Dagen dec. 1845—apr. 1846; utgav Europas hof apr. 1853—1856.

Gift 4 nov. 1825 med Sofia Palmstruch, f.. 22 ang. 1807, f 12 mars 1865, dotter till ryttmästaren Johan Vilhelm Palmstruch, den bekante utgivaren av »Svensk botanik» och »Svensk zoologi».

Biografi

C, mottog under barnaåren starka intryck av sin farfader, och den förkärlek för frihetstidens aristokratiskt parlamentariska statsskick, som följde honom genom livet, är säkerligen att betrakta som ett trofast vårdat arv från den gamle oppositionsmannen sedan Gustav III:s dagar. Hans sorg vid farfaderns död var också mera djup än man kunnat vänta hos en tioårig parvel. Föräldrarna synas ej ha betytt lika mycket för den unge C. Får man tro hans eget vittnesbörd, framstod för honom på äldre dagar bland barndomsminnena främst »föräldrafärlan, den oundvikliga, den outtröttliga», men han tillägger ej utan skrymteri, att han är skyldig föräldrarna den innerligaste erkänsla, för att de hos honom »bokstavligen inpräglat avsky för flärd och lögn». Nog förefaller det, som om den energi, som föräldrarna påstås ha utvecklat vid den unge Magnus' uppfostran, i detta avseende varit spilld möda. Få torde ha haft så svårt som han att motstå flärdens lockelser, och vad lögnen beträffar, torde C. i konsten att ljuga på ett elegant och trovärdigt sätt kunna göra anspråk på ett obestritt och obestridligt mästerskap i vår litterära och politiska historia.

Vid tolv års ålder sändes C. till en internatskola i Stockholm, där han bl. a. undervisades av sedermera statssekreteraren K. G. Grip och amanuensen vid K. biblioteket Karl Ödmann. Om den förre, vilken under sin statssekreteraretid gjorde sig känd som en duktig expeditionskarl men knappast som någon betydande politisk personlighet, lyckades bibringa den unge C. någon historiskt-politisk bildning, må lämnas därhän. Den senare däremot synes ha betytt mycket för C., i det han uppmuntrade honom att försöka sig på skönlitterärt skriftställen. C. författade också små romaner, vilka behagade Ödmann så mycket, att han profeterade, att Sverige en gång i C. skulle få sin Lafontaine eller Spiess, tidens mest lästa romanförfattare. Det är möjligt, att C:s visserligen eleganta, men samtidigt något sirliga och mången gång uppstyltade stil i viss mån är att tillskriva denne lärares inflytande.

Vid sexton års ålder blev C. student i Lund, där han med energi ägnade sig såväl åt juridiska studier — föräldrarna hade bestämt, att han skulle gå ämbetsmannavägen — som åt den förnäma världens sällskapsliv. Ung, strålande vacker, spirituell och med ett på en gång förbindligt och sirligt förnämt sätt, i allt en fulländad gentleman i enlighet med tidens ideal, var han en ofta och gärna sedd gäst i den skånska högadelns salonger på herrgårdarna och slotten i Lunds närhet. Under studenttiden framträdde också ett annat drag, som kom att spela en stor och delvis ödesdiger roll i C:s liv, oförmågan att handskas med penningar och begäret att leva ett högt liv. Att en ung student hyrde två rum och ansåg sig ha råd att leva upp femhundra rdr rglds om året, var förvisso en mycket sällsynt lyx den tiden. Även två andra för den mogne mannen utmärkande drag, den starka sensibiliteten och det ytterst lättrörliga temperamentet, som hastigt kunde slå över från en ytterlighet till en annan, framträdde redan under studenttiden.

Vid denna tid kunde man ännu ej förmoda annat än att C. skulle bli en skicklig, korrekt ämbetsman av konservativ läggning. Ofta brukar anföras, hur den sedan så ryktbare tryckfrihetskämpen i sin dagbok för året 1812 gav uttryck åt sin sympati för den då införda indragningsmakten. Samtidigt insöp han emellertid den senare upplysningstidens radikala och sentimentala idéer genom studiet av Rousseau och andra franska författare. När han 1814 avslutade sina studier genom hoyrättsexamen inför professor J. Holmbergsson, skall denne ha yttrat, att han aldrig gav lägre betyg än laudatur åt studenter av C:s begåvning och rang, »ty det är meningen, att sådana skola dominera samhället».

C:s ämbetsmannabana blev också till en början lysande, och redan vid tjugusex års ålder finna vi honom såsom tillförordnad landssekreterare i Skaraborgs län. Han vann här en mäktig gynnare och en faderlig vän i Kasper Ehrenborg, som under Georg Adlersparres tjänstledighet var tf. landshövding i länet. C. ger flerstädes i sina skrifter uttryck åt sin varma erkänsla och beundran för denne man. Genom honom blev han också 1822 för första gången föreställd för konung Karl Johan, då denne på en av sina resor i landet gästade Mariestad. Karl Johan komplimenterade vid detta tillfälle C. för en skrift, han kort förut utgivit och tillägnat konungen och kronprinsen, en broschyr om allmänna magasinsdirektionens och järnkontorets olika inverkan på Sveriges båda modernäringar. Denna skrift, som genom sitt solida sakinnehåll fördelaktigt skiljer sig från C:s många följande politiska skrifter, bidrog i sin mån till 1823 års riksdagsbeslut om magasinsdirektionens upplösning. Skriften var väl väsentligen inspirerad av Ehrenborg, och då denne 1823 blev justitieombudsman, blev C. hans sekreterare. Men Ehrenborg avled redan efter någon månads ämbetsutövning, och C. återvände till den bana, han ursprungligen varit inne på, domarebanan. År 1825 utnämndes han till assessor i Svea hovrätt.

Som politiker gjorde C. sin debut på riddarhuset vid 1823 års riksdag. Han var då till sin läggning väsentligen en konservativ aristokrat, även om han kände en obestämd dragning till liberalismen. Partiförhållandena voro vid denna tid ej på något sätt fixerade, och C. var förvisso ej den ende av riddarhusets dåvarande ledamöter, som kunde sägas stå med ett ben i vardera lägret. Han tillhörde det s. k. debatterande sällskapet, vilket stiftats av Lars Johan Hierta, den sedermera så mäktige »Aftonbladsfursten». Det måste ock ha varit vid denna riksdag, som det av honom själv omtalade samarbetet med den då oppositionelle Aug. von Hartmansdorff ägt rum, då de båda herrarna »lutade rätt ofta sina huvuden tillhopa och gjorde upp oppositionslistor på tu man hand i riddarhuskamrerarekontoret, vilket då var herr von Hartmansdorffs ämbetsrum». Någon utpräglad oppositionsman var C. vid denna riksdag dock icke. Närmast synes han ha lutat åt den meningen, . att det var genom regeringen, som de nödvändiga reformerna skulle genomföras.

En moderat-liberal ståndpunkt ligger också till grund för C:s första inlägg i debatten om representationens ombildning, hans skrift av 1825: »Idéer till en förbättrad national-representation». Själv erkänner han tretton år senare, att hans »idéer» varken voro djupsinniga eller nya. Skriften var till stor del en sammanfattning av föregående författares tankar i ämnet. Han förordade en utvidgning av representationsrätten, så att representationen skulle bestå av »samhällets levande elementer». Han ville bibehålla själva ståndsorganisationen men ogillade fördelningen på fyra stånd. Riddarhuset såsom stånd tilltrodde han, som han själv senare erkänner, större livskraft än det i själva verket ägde. Tanken på en genomgripande, radikal reform på »personlighetsprincipens» och de samfällda valens grund var honom fullkomligt främmande.

Först vid riksdagen 1828—30 började C. spela en mera framträdande politisk roll. Han deltog nu med iver i riddarhusdebatterna och dokumenterade sig som en. slagfärdig debattör och en många gånger verkligt lysande parlamentarisk talare. Vid riksdagens början ställde han sig avgjort på oppositionens sida. Själv omtalar han, att tre omständigheter stadgade hans föresats att öppet bekänna sig till oppositionen: regeringens fumlighet i skeppshandelsfrågan, Karl Johans försök att göra intrång i norrmännens rätt att fira sin nationaldag (17 maj) samt de missförhållanden, som blottats genom 1827 års statsrevision. Han deltog i den s. k. Anckarsvärdska klubbens sammanträden, där den liberala oppositionens förnämsta krafter mötte upp. C. började vid denna tid räknas som en av denna oppositions mest betydande män. Tillsammans med Lars Johan Hierta utgav han en riksdagstidning, vilken var en nagel i ögat på ministären. Det var redan avtalat, att C. skulle bli medarbetare i den stora liberala tidning, som Hierta stod i begrepp att starta vid riksdagens slut. Men nu inträffade en episod, som kom att ge C:s liv en helt ny riktning.

Den bekante kungagunstlingen Magnus Brahe arbetade under denna riksdag oförtrutet på att sammanhålla riddarhusets konservativa och regeringstrogna majoritet. Särskilt under riksdagens senare hälft, sedan statsrådets förut ledande man, K. J. af Nordin, förlorat konungens förtroende, var Brahe den verklige ledaren av regeringspartiet, och som sådan arbetade han framför allt på att genomdriva regeringens militära anslagskrav. I denna sin strävan hade Brahe mycken framgång, icke minst genom det goda förhållande, vari han lyckats komma till riddarhusoppositionens ledare, Karl Henrik Anckarsvärd. En novemberdag 1829, då Anckarsvärd av vissa anledningar nedlagt sin riksdagsmannavärdighet, debatterades på riddarhuset regeringens anslagsäskanden till försvarsverkets materiel. Motståndet mot dessa krav var svårt att övervinna, då C. i debattens elfte timme ingrep och genom ett vältaligt anförande lyckades föra anslaget i hamn. Han uppger själv i fjärde brevet av »Ställningar och förhållanden», att motiven till detta hans ingripande voro två: dels övertygelsen om anslagets behövlighet, sedan freden emellan Ryssland och Turkiet påkallade en ökad vaksamhet från svensk sida, dels »ärelystnaden att, ehuru blott en obetydlig civil tjänsteman, gå i land med en sak, på vars genomdrivande hovet och en del av ministären förgäves använt sina förenade krafter». Den sista bekännelsen. verkar rörande naiv i sin öppenhjärtighet, men det finns nog ingen anledning att ej här taga C. på orden. Ty det fanns, som Mortensen har påpekat, hos denne hale och opålitlige man vida mer av ärlighet och naivitet än man skulle förmoda. Och denna naivitet kastar ett försonande skimmer över den hållningslöshet, han vid många tillfällen visade.

Alltnog — nu började en ny epok i C:s liv. Han vände helt och hållet oppositionen ryggen, bröt avtalet med Hierta att medverka vid redigeringen av Aftonbladet och blev i stället ej blott regeringens handgångne man utan också konungens och hovkammarillans förklarade gunstling. Han säger själv, att han vid denna tid. så ofta hade utmärkelsen att äta vid konungens bord, att han kunde skryta med att »där hava varit nära nog barn i huset». Hans spirituella konversation — han talade en flytande franska — och hans utomordentliga sätt öppnade för honom vägen till konungens hjärta, och Karl Johan trodde sig i C. ha funnit en man efter sitt sinne. C. kan icke ens i sitt hätska fejdebrev från Vaxholms fästning undertrycka sin beundran för den genialitet, den inspirationens glöd, som stundom satte sin prägel på den gamle konungens konversation, och utan allt tvivel drömde han under gunstlingstiden om att bli Karl Johans mest inflytelserike rådgivare. Därhän skulle det dock icke komma. Men han användes av Brahe som mellanhand i åtskilligt politiskt intrigspel, och han författade — höga vederbörande till behag — en granskning av J. G. Richerts och K. H. Anckarsvärds representationsförslag av 1830, en kritik, som blev synnerligen nådigt mottagen på högsta ort.

Sin frontförändring sökte C. motivera inför sig själv och andra så, att han sökt följa ett råd, konungen givit honom redan 1825: »Följ icke blint något parti! Var alltid er själv!» Själv hävdar han efteråt, att han aldrig ett ögonblick tänkt byta om grundsatser; han hade endast, efter förändrade omständigheter, bytt om medel att så mycket säkrare göra sina grundsatser gällande! Det var med denna motivering, vars ihålighet är lätt att genomskåda, han av Brahe lät förmå sig att träda i bräschen för det tidningsföretag, som blev hans livs stora olycka. Hans krampaktiga förnekande av att han vid sin frontförändring bytt grundsatser saknar dock ej all sanning. Man kan nämligen knappast påstå, att han någonsin ägt några.

C. har i fjärde brevet av »Ställningar och förhållanden» redogjort för de förhandlingar, som föregingo tidningen Fäderneslandets start samt för alla vedermödorna vid dess redigering. Med en ofinhet och indiskretion, som ansåg sig obunden av alla hänsyn, gav han här hela historien om denna tidnings uppsättning och undergång till pris åt den allmänna nyfikenheten. Den mängd av beskyllningar, han riktade mot Brahe, vittnar mera om den förbittring, som sjöd inom honom under de första månaderna av fängelsetiden, än om någon varmare kärlek till den historiska sanningen, i vad den gällde Fäderneslandets historia. Så mycket synes i varje fall vara klart, att tidningen i fråga avsåg att bekämpa på en gång oppositionspressen och Svenska Minerva, det konservativa blad, som samma år (1830) startades av J. Kr. Askelöf och ansågs inspirerat av Nordin, Brahes motståndare inom konseljen. I intetdera avseendet motsvarade C:s tidning förväntningarna. Bladet erhöll ytterst ringa spridning, vilket framkallade den försmädliga anmärkningen i Aftonbladet, att »favorittidningen» vore så väl försörjd, att den saknade ingenting — utom läsare. C. skyller givetvis detta missförhållande på trolösheten och det bristande understödet från principalernas, främst Brahes, sida. Att denne godhjärtade, välvillige och hjälpsamme man medvetet skulle ha lagt några stenar i C:s väg, är nog alldeles uteslutet; att han saknade de insikter i en tidnings skötsel, som varit behövliga för att på ett verksamt sätt understödja C. i dennes svåra uppgift, är däremot säkert. Vad värre var, C. själv saknade denna förmåga. Han var en utmärkt stilist — i varje fall enligt tidens smak — men han ägde vid denna tid ej de egenskaper, som äro minst lika nödvändiga för en tidningsredaktör: beslutsamhet, organisationsförmåga och sinne för det aktuella. Bladet var mycket illa skött, och dess prenumerantsiffra sjönk alltmer. Det hjälpte ej, att C, som enligt egen uppgift omfattade »temperamentsläran» med entusiasm, gjorde »människokännedom till ett alfabetiskt studium», dvs. i sin tidning införde ett »Alfabet av levande och döda», korta karaktärsteckningar, där namnen på de porträtterade ej utsattes. C. hade dock nu funnit den personliga genre, vari han sedan skulle visa sig vara en mästare, och han fortsatte med serien »1809 års män», i vilken han bl. a. presenterade en otroligt elak, men i många avseenden träffande karakteristik av Anckarsvärd. Denna uppsats upptogs ej nådigt av Brahe, som fortfarande önskade stå i gott förhållande till den aristokratiske oppositionsledaren.

Trots C:s alla ansträngningar och understödet från högre ort kunde emellertid Fäderneslandet — eller »Fanderseländet», som Aftonbladet kallade tidningen — i längden ej existera med sitt ytterst ringa prenumerantantal, och i apr. 1833 måste tidningen nedläggas. Några månader senare satt dess redaktör på gäldstugan. C. insinuerar själv, att han av egna medel utbetalt sjuttio tusen rdr för tidningens skötsel, men i denna summa inräknar han utan tvivel även sina mycket dryga privatutgifter. Samtida memoarförfattare ha den uppfattningen, att C. i ekonomiska ting var alldeles oefterrättlig. Georg Ulfsparre uppger, att C. litat på att konungen under alla förhållanden skulle försörja honom genom ett indräktigt ämbete eller på annat sätt, varför han ej ansåg sig på något vis behöva hushålla med sina tillgångar. Det kan ej vara det minsta tvivel därom, att hans eget hejdlösa slöseri och ej i första rummet hans tidnings dåliga affärer fört honom till gäldstugan. Trots detta erbjöd sig konungen att utlösa honom därifrån, vilket också inom kort skedde. Men C. var i högsta grad förbittrad på de herrar, han tjänat, han ansåg sig illa behandlad, sviken, lämnad i sticket. När hans chef i Svea hovrätt vid underrättelsen om hans bysättning infordrade hans avskedsansökan från assessorsämbetet, var han ej sen att inlämna den. Avskedsansökningen var emellertid obehövlig, sedan konungen utlöst honom från gäldstugan. Brahe sökte också inhibera den, men C. tog den icke tillbaka, och avskedet beviljades. Därmed hade C. rivit broarna bakom sig, han var hänvisad att uteslutande leva av sin penna, och han var fast besluten att begagna den till hänsynslös kamp mot dem, som enligt hans mening bedragit honom. Nu ville han visa konungen, hovkamarillan och regeringspartiet, vem de stungit hade.

Vid riksdagen 1834—35 uppträdde C. på riddarhuset, nu åter som svuren oppositionsman. Regeringen hade i honom fått en bitter och slagfärdig motståndare, vilken var så mycket farligare, som han genom sin föregående verksamhet fått en god inblick i spelet bakom kulisserna. Att påstå — som C:s mycket okritiske biograf Arvid Ahnfelt gör — att C. kämpade för »de allmänna demokratiska principerna», är högst överdrivet. Det tarvas dock mer vägande bevis för detta påstående än det sakförhållandet, att C. vid denna riksdag väckte motion om vissa inskränkningar i det då så vanliga barbariska spöslitningsstraffet. C. var aldrig i själ och hjärta demokrat, och hans parlamentariska verksamhet vid 1834 års riksdag styrdes ej av andra principer än den, att han på allt sätt sökte komma sina fiender till livs. Han uppträdde vid flera tillfällen ganska utmanande, och medlemmar av riddarhusets konservativa majoritet ifrågasatte t. o. m. hans utvotering, när han i en debatt råkat använda ett väl starkt uttryck om en av regeringens åtgärder. Förslaget uppnådde dock ej tillräckligt flertal. Vidare var hans försvarsvänlighet från år 1829 nu alldeles bortblåst. I ett mycket skarpt, av de konservativa riddarhusledamöternas stampningar och lantmarskalkens klubba avbrutet anförande yrkade han avslag på de försvars anslag, regeringen begärt. På samma gång han häftigt angrep Karl Johans ryssvänliga politik, hävdade han, att Sverige borde begagna sig äv den trygghet vid den östra gränsen, som denna politik skänkte oss, till att inskränka kostnaderna för försvaret. Efter 1835 deltog emellertid C. ej mera i riddarhusets förhandlingar. Han ville ej återvända till »ett rum, där riksdagsmannens yttranderätt bokstavligen trampades under fötterna».

Efter denna tid levde C. helt för sitt författarskap. Hans usla affärer gjorde det till en nödvändighet för honom att söka slå igenom som oppositionsskribent, och som sådan debuterade han med sina »Skildringar ur det inre av dagens historia», vilka utkommo i två delar 1834. Arbetet blev en storartad publikframgång; det upplevde under tre år ej mindre än fyra upplagor. Det utkom i två delar: »De frånvarande», d. v. s. de som antingen genom döden för alltid avträtt från skådebanan eller av tillfälliga anledningar voro frånvarande från riksdagen, samt »De närvarande», en samling porträtt av den då samlade riksdagens förnämsta medlemmar. »Skildringarna» utgjorde en fortsättning eller en utvidgad omarbetning av de karaktärsteckningar, som förut varit införda i Fäderneslandet. Samtiden beundrade mycket detta arbete, »den förförande, förtjusande, förbannade boken», och även en nutida läsare måste erkänna, att C. här uppnått ett obestridligt mästerskap i den porträtteringskonst, som blivit hans genre. Han var en fin observatör med skarpt öga för en människas, och i all synnerhet en motståndares, svagheter och personliga egenheter. Väl är det sant, att hans karakteristik mången gång var grund och att han för de många smådragen ofta ej blev varse de stora, verkligt bärande dragen i en karaktär. Detta gäller särskilt de fall, där hans personliga hätskhet gjorde, att blicken blev skum och omdömet skevt. Framställningssättet och stilen gjorde dock på samtiden ett obeskrivligt intryck, och även för oss ha de en viss tjusning. Stilen är i det hela förnäm och elegant, även om vi någon gång finna meningarna alltför långa och periodbyggnaden väl tillkrånglad.

Men dessa »Skildringar ur det inre av dagens historia» väckte hos samtiden ej blott intresse och beundran utan också ovilja, förtrytelse och hat. Boken var avsedd att vara en stridshandske mot alla de människor och samhällsmakter, vilka C. förut tjänat. Han bröt t. o. m. med sina ståndsbröder på riddarhuset genom att på bokens första sida förklara, att dettas roll numera vore utspelad. Hans stridsmetod var ej alltid den finaste. Mera sällan blev någon av de behandlade personerna klart och tydligt moraliskt avrättad — så var dock fallet t. ex. med Karl XIII — men C. förstod konsten att genom försåtliga insinuationer och halvförtäckta anspelningar på diverse kringflygande rykten såra eller dräpa sin motståndare. En annan av hans stridsmetoder, i dessa »skildringar», använd t. ex. mot Karl Johan, var att ironisera genom ett groteskt överdrivet smicker. Man förstår väl den moraliska indignation över detta skandalskriveri, som E. G. Geijer gav uttryck åt i Svenska litteraturföreningens tidning, liksom Hans Järtas rättframma omdöme om dessa skildringars författare: »Först borde C. få spö, och sedan borde han tagas in i Svenska akademien».

År 1834 fick alltså C. uppleva sin största litterära triumf; fyra år senare följde hans största politiska triumf. Det var den högmålsprocess, som regeringen 1838 lät anställa mot honom, som gjorde den föraktade krypskytten, den opålitlige desertören ur alla politiska läger, den hatade och fruktade skandalskrivaren till »nationens man». Martyrkronan förlänade hans namn en helt ny klang; det blev en stridssignal för hela det liberala Sverige. Förhistorien till denna märkliga högmålsprocess är i korthet följande. C. började i jan. 1838 utgiva en periodisk månadsskrift, kallad »Ställningar och förhållanden, behandlade i brev». Hans avsikt var närmast att skriva en revy eller ett resonerande kåseri över dagshändelserna, samtidigt som han i skildringen inflätade små porträtt över bortgångna eller levande offentliga personligheter. Försöket slog mycket väl ut; de två första »breven» rönte stor efterfrågan. C:s karakteristiker voro denna gång mindre giftiga än i »skildringarna», hans sakkunskap i fråga om många »ställningar och förhållanden» var ej ringa, och hans stilistiska talang kom synnerligen väl till sin rätt i den brevform, han nu valt för sin framställning. Man kan t. ex. icke frånkänna skildringen i det andra brevet av levnadssättet hos »la haute volée» ett visst behag, omdömena om Magnus Brahe äro välvilligare än man väntat, och tonen i hela brevet är på mycket få ställen bitter, eljest snarare försmädlig än egentligen smädlig. Man har det intrycket, att häcklaren varit vid relativt gott lynne, då han skrev detta brev.

Dock var det just detta andra brev, som drabbades av lagens hammare. I de liberala dagbladen hade man klandrat, att en äldre och enligt deras mening dugligare officer vid en majorsbefordran fått stå tillbaka för en yngre, som var hovmarskalk hos kronprinsen. C. upptog nu denna befordringsfråga till en ingående granskning, och man kan ej neka till att hans kritik av »préjudicen» var både bister och kvick. Utnämningen var enligt Statstidningens uppgift daterad en söndag. »Således», kommenterar C, »ett sabbatsbrott på köpet! Nog vet jag, att skriften tillåter att på söndagarna draga oxen ur brunnen, men befordringar och hovets dignitärer höra till en helt annan kategori. Konseljen, som säkert inser detta utan förestavning, har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagt både mot Guds och världslig och konstitutionell lag». Denna praktfulla tirad väckte den allra största harm och förtrytelse hos medlemmarna av Karl Johans statsråd, och på förslag av hovkanslern von Hartmansdorff beslöt man åtala C. för majestätsbrott. Den förvisso i mindre vördnadsfull form framförda kritiken mot »konseljen» var alltså enligt hovkanslerns mening att betrakta såsom ett »lasteligt yttrande om den regerande konungens höga person eller gärningar». Denna lagtolkning var ej alldeles ny; man hade förut försökt den i de ryktbara, för regeringen föga hedersamma högmålsprocesserna mot Anckarsvärd 1822 och mot kapten Anders Lindeberg 1834. Den verkade även på samtiden advokatorisk och krystad. Oppositionen mot Karl Johans regering hade ju pågått i två årtionden. Dess talare vid riksdagarna och dess skribenter i tidningspressen brukade alltid vid sin kritik av regeringspolitiken begagna sig av termerna »styrelsen», »ministären» eller »konseljen». Även om ingen av de övriga kritikerna varit på en gång så genomelak och så genomrolig som C., kan man i dåtidens politiska litteratur utan svårighet uppleta många motsvarigheter till den ovan anförda tiraden. Att stämpla alla dessa yttranden såsom smädelser mot kommgen personligen var ju detsamma som att försöka strypa all yttranderätt över regeringspolitiken, för så vitt denna ej lovprisades.

Konung Karl Johan, vars sak man sade sig föra, var från början ovillig mot detta högmålsåtal. Han gav sitt bifall därtill, först sedan man garanterat honom, att det skulle leda till en fällande dom. Av statsrådets ledamöter synas Hartmansdorff och G. F. Åkerhielm ha varit de närmast ansvariga vid åtalets iscensättande. Även så konservativa män som Hans Järta och prosten Kr. Stenhammar ge i brev uttryck åt sin häpnad och bestörtning över denna majestätsbrottsprocess. Det synes ha varit en allmän mening vid denna tid, att hovkansleren ej bort åtala C. för majestätsbrott men däremot för smädelse mot rikets ämbetsmän i och för ämbetet. I så fall hade regeringen säkerligen fått det stöd i den allmänna rättskänslan, som den nu helt fick umbära. Men straffet hade i så fall endast blivit offentlig avbön och 500 dlr i böter. Hans Järta ansåg för sin del, att straffets kvantitet varit av mindre vikt än en moralisk förkastelsedom över C:s skändliga hantverk.

Högmålsprocessen fördes inför Svea hovrätt, den domstol, C. själv en gång tillhört. Han inkom med en mycket talangfull försvarsskrift, där han hävdade, att det var åklagaremakten och inte han, »som stakat sig på skillnaden mellan den höga personlighetens majestät och den moraliska personen», av honom kallad konseljen. Men ingenting hjälpte. Regeringens medlemmar arbetade energiskt, för att juryn skulle få den av dem önskade sammansättningen, och 18 juni förklarade denna jury C. skyldig. Domstolen dömde därefter majestätsförbrytaren till tre års fängelse på Vaxholms fästning. En del memoarförfattare uppgiva, att motivet för att domen med ett år överskred straffminimum (2 år) var, att regeringen önskade bli kvitt C. vid den riksdag, som skulle sammanträda 1840.

Hur djupt högmålsåtalet mot C. sårat den allmänna rättskänslan, blev klart redan 19 juni, då domen skulle offentligen avkunnas. Stora människoskaror hade då samlats utanför Svea hovrätts lokal på Riddarholmen för att ge uttryck åt sin sympati för den dömde. När dörrarna till hovrättens sessionsrum öppnats, inträngde en folkhop, som, när domen upplästs, genom oljud och stampningar anförde sina besvär över den. När C. sedan i vagn återfördes till stadshushäktet, uppstämdes kraftiga hurrarop för honom från folkmassorna på Riddarholmen och Riddarhustorget. Det skulle ej stanna vid detta. Natten mellan 20 och 21 juni demonstrerade väldiga skaror under hurrarop och visslingar utanför C:s fängelse, och en folkmassa på 400 personer krossade fönsterrutorna i det hus i Ålandsgränd, där justitiekanslern K. U. Nerman bodde. Denne ämbetsman hade länge varit en av de mest hatade av männen i Karl Johans omgivning. Massans raseri vände sig nu mot honom, som man, efter all sannolikhet med orätt, trodde vara åtalets egentlige upphovsman. Han hade endast fullgjort sin ämbetsplikt att anställa det av hovkanslern begärda åtalet. Denne sistnämnde hade säkerligen blivit föremål för en liknande missnöjesyttring, om ej hopen blivit underrättad om att hans bostad vid Klarabergsgränd under sommaren var obebodd.

Den gamle konungen blev i högsta grad irriterad av dessa missnöjesutbrott, och på hans order vidtogos militära försvarsanstalter, sannolikt av större omfattning än behovet påkallade. Tidningarna innehöllo under hela sommaren 1838 en mängd berättelser om kavalleripatrullers brutala framfart på Stockholms gator, om arresterade personers hårda behandling m. m. dylikt. Att den jäsning i sinnena, som domen över C. framkallat, var mycket stor och att den oroliga huvudstadspöbeln ofta uppträdde på ett sätt, som gjorde det nödvändigt för militären att inskrida med vapen, är nog otvivelaktigt. Det mest elakartade upploppet utbröt på kvällen 19 juli, då man väntade, att C, sedan besvärstiden utgått, skulle föras från sitt tillfälliga fängelse i stadshuset till Vaxholms fästning. En folkmassa, som beräknades till 2 à 3,000 personer, sökte då storma stadshuset och befria fången. Militären lyckades återställa ordningen, först sedan en mängd skarpa skott lossats och blod flutit. Följande dag vid 9-tiden på morgonen försiggick C:s avfärd till Vaxholm. Lugnet blev då ej stört, men väldiga människoskaror hade församlats, och en stark militärbevakning omgav stadshuset och var uppställd hela vägen ner till kajen, där den slup, som skulle föra statsfången till fästningen, väntade. För C. själv torde detta ögonblick ha varit ett av de stoltaste i hans liv. Nu kände han sig vara »nationens man» framför andra, med martyrens och frihetshjältens gloria kring sitt huvud, omsusad av de allmänna bifallsropen. Genom sitt huvudlösa tillvägagångssätt hade regeringen givit mannen en betydelse, som ej på något sätt motsvarades av vare sig hans personlighets eller hans skrifters inre värde.

De tre årens inspärrning på Vaxholms fästning blev ej för C. ett så hårt slag, som man skulle kunna tro. Det påstods och troddes allmänt den tiden, att kommendanten erhållit order från kronprins Oskar att göra C:s fängelsetid så dräglig som möjligt. Visst är, att han ej behandlades som en vanlig straffånge. Han tilldelades en bostad om tre små rum, som hans trogna maka delade med honom. Han fick obehindrat korrespondera med sina vänner i Stockholm, och dessa fingo besöka honom ute på fästningen. Under 1840 års riksdag fick han mottaga besök av ett stort antal medlemmar av borgare- och bondestånden. Ja, han fick t. o. m. från sitt fängelse utgiva nya skrifter, vilka givetvis fingo en strykande åtgång. När han 1841 återvände till huvudstaden, hade hans hälsa förbättrats av den friska luften ute i skärgården, och han hade dessutom vunnit en del ekonomiska fördelar: relativt billiga levnadskostnader under de tre åren, gratifikationer genom penninginsamlingar till hans familj samt högre honorar från förläggarna för hans utgivna skrifter.

Den första skrift, han utgav från fängelset, har redan omnämnts i den föregående framställningen. Det var fjärde brevet av hans genom högmålsprocessen avbrutna »Ställningar och förhållanden», ett våldsamt fejdebrev till Magnus Brahe — »excellentissimus», som C. nu kallade honom. Brevet torde, som en författare nyligen framhållit, vara ett av de hätskaste angrepp, som i tryck riktats mot någon enskild person i vårt land. Sällan har en högt uppsatt man fått hålla till godo med en sådan mängd öppna eller förtäckta giftigheter, som Brahe fick till livs i detta brev. Att C. var i högsta grad obillig och orättvis mot sin vredes föremål, insåg han själv efteråt, och i en minnesruna över Brahe i Miniatyr-almanack för år 1861 erkänner han oförbehållsamt dennes stora förtjänster. Men just den indignation, som bär upp hela framställningen i det hätska fejdebrevet mot »excellentissimus», förlänar denna en rivande fart,, som oemotståndligt rycker läsaren med sig. När man genomläst detta fjärde brev, förstår man bättre den beundran, samtiden ägnade C. såsom stilist och polemiker.

På våren 1839 utsände C. ett nytt arbete: »Vidräkning och reform, betraktelser i fängelset af en svensk statsfånge». C:s ton är nu åtskilligt lugnare; han försöker vara »objektiv» och saklig. Men han saknade så gott som alla förutsättningar för en saklig historiskt-politisk skriftställarverksamhet. Därför kan denna skrift ej intressera en nutida läsare i lika hög grad som de skrifter, där han odlade den av honom så omtyckta personliga genren. Skriften avsåg att vara en stridshandske mot Geijer och en vederläggning av dennes uppfattning av frihetstiden. I motsats till Geijer ser C. i aristokratien det bärande elementet i den svenska statens utveckling. Vidare bjuder han läsaren en generalrepetition av Karl Johans regerings alla synder, här kronologiskt uppräknade från år 1810 till skrivande stund. Skriftens tendens var att framhäva riksföreståndarskapet som den historiskt motiverade styrelseform, som hos oss borde ersätta monarkien. Dessutom innehöll den ett ganska konservativt och aristokratiskt reformförslag i representationsfrågan. C. ville trots allt ej gärna uppgiva ståndsprincipen.

Ett halvår senare utsände C. ett bistert »bannbrev» till greve Anckarsvärd, kallat »Röst ur ett svenskt statsfängelse om ställningar och förhållanden». Denne man hade ömsevis varit föremål för C:s beundran och hån. I det andra brevet av »Ställningar och förhållanden» hade den förra känslan dominerat, och C. hade t. o. m. givit honom en förtäckt uppmaning att söka etablera en tronförändring, liksom han 1809 hade varit en av de mest verksamma krafterna vid Gustav IV Adolfs avsättning. Men Anckarsvärd lyckades ej på något sätt uppfylla C:s förväntningar. Han hade i Aftonbladet 10 aug. 1839 offentliggjort ett »manifest», vari han förordat en radikal lösning av representationsfrågan på grundval av allmänna val och enkammarsystem efter norskt mönster. Han hade därjämte uttalat sin varma beundran för Norges författningsliv. Detta förtröt nu C, som beskyllde Anckarsvärd att »släpa sitt svenska namn i smutsen». Han framdrog i stället en del svagheter i norrmännens »grundlov» av 1814 — den var enligt C:s mening t. o. m. mera monarkisk och rojalistisk än den svenska av 1809 — men han yttrade sig föga om det norska representations- och valsättet, ehuru det egentligen var detta, som framkallat Anckarsvärds beundran. Vilken harm denna skrift framkallade i det klart liberala lägret, visar ett Richerts brev till Anckarsvärd, där han konstaterar, att det är »tiggarearistokraten, som krupit fram ur kanaljen och som inte kunnat smälta, att en greve på fullt allvar berömt de norska, obestridligen republikanska institutionerna». Richert karakteriserar i detta brev ganska väl de motsägelser, som C. gjorde sig skyldig till vid bedömandet av människor: »Den som den ena gången lyftes till skyarna under jubelrop, kastas andra gången på lyktpålen. Sådan är den rätte pöbelprofeten, och det är denne, som vår välvisa regering arbetat på att göra till 'fäderneslandets man'.»

Genom högmålsprocessen och de tre fängelseåren nådde C. höjden av popularitet och ryktbarhet. Därefter kom han aldrig att spela någon egentlig politisk roll helt enkelt därför, att det småningom blev klart för den politiskt tänkande delen av svenska folket, att han saknade alla djupare kunskaper i samhällsfrågorna, liksom han saknade en fast och mognad övertygelse. Hans opposition var, som O. P. Sturzen-Becker framhöll i sin dödsruna över C, alltid mera riktad mot personer än mot sak. Hatet mot dynastien släppte han ej, när den gamle »stamfadern» gått till sina fäder, och han koketterade ganska länge efter högmålsåtalet med sina sympatier för republiken. Han klandrade skarpt de stora liberala tidningarna för deras välvilliga hållning mot konungamakten under Oskar I:s första regeringsår. Tillsammans med den gamle rabulisten kapten Lindeberg och sin unge vän Teodor Sandström utgav han 1845—46 tidningen Dagen, som drev opposition mot Oskars första moderat-liberala ministär och där C. gav luft åt sina antidynastiska känslor. Med anledning av hans angrepp mot de stora liberala tidningarna skrev J. P. Theorell, en av de mest kunniga och vederhäftiga liberala journalisterna vid denna tid: »Det är tryggare att hava den mannen till fiende än till vän; må det aldrig glömmas».

C. återupptog utgivandet av sina »Ställningar och förhållanden» 1842. I det femte brevet konstaterade han med lysten skadeglädje, att ganska många av de personer, som under högmålsprocessen varit hans fiender — från statsrådet Åkerhielm ner till ett par för honom osympatiska vaktmästare vid stadshushäktet — redan drabbats av Guds straffande hand. Tidskriften blev efter 1852 en regelbunden månadsskrift, och den utgavs ända till C:s död 1865. Den antog alltmer karaktären av en krönika över dagens »on dit» i politiken, litteraturen och sällskapslivet. Den åtnjöt länge stor popularitet, men under det sista decenniet av C:s liv tunnades läsekretsen av. Man tröttnade småningom på C:s maner. Han höll, som en samtida uttryckte det, »öppet kommissionskontor för dagens sladder»; han sökte så vitt möjligt göra en cause célèbre av varje skvallerhistoria, som muntligen eller skriftligen inrapporterades till honom. Hans synpunkter voro alltid bornerade och ytliga; han kunde sällan se en sak i stort. Väl kunde han fortfarande fängsla med sitt ironiska, insinuanta framställningssätt, och väl ansåg man, att hans obarmhärtiga räfst med olika personer och institutioner mången gång var befogad och fyllde en uppgift. Men en politisk skribent, som ej med framgång odlar någon annan genre än den personliga, som aldrig ger någon klar, saklig belysning av någon fråga och vars framställning aldrig uppbäres av några idéer eller ideal, måste ju på längden förlora allmänhetens förtroende. C. trodde själv, att han var kallad till statsman och politisk skriftställare. Det var hans livs stora misstag. Idélösheten samt bristen på saklighet och verklighetssinne blir till sist det mest utmärkande för hans historiskt-politiska produktion. August Blanche har med all rätt påpekat, att man sällan såg honom »bland dem, som sökte draga fram samhällets stora reformer, och var han med, så var det för att retas med spännet». Därför blev hans opposition »för det mesta negativ, personlig, fast alltid pikant, blixtrande». Hans snille upplöste sig i gnistor; det blev aldrig en hel, klar och värmande låga.

C. ansåg sig också kallad att bli en stor romanförfattare. Redan i ungdomen (1821) utgav han tre små noveller, vilka han 1842 skänkte en återuppståndelse under titeln »Första fjetet på skriftställarebanan». Han hade vid unga år med förtjusning läst en mängd sentimental romanlitteratur. Madame Krüdeners »Valérie» hade rört honom till den grad, att han skänkt en fattig gubbe 12 skillingar och 3 runstycken! C: s tre ungdomsnoveller äro helt barn av denna genre. Själv kallade han dem »obetydliga pennefoster», och eftervärldens litterära kritik har ej jävat detta omdömes riktighet. Nyligen ha de av en litteraturhistoriker karakteriserats som »värdelösa bidrag till den sentimentalt riddar- och rövarromantiska efterblomstringen». har i en studie över C:s stilkonst skarpt nagelfarit deras brist på omedelbarhet, deras slitna och smaklösa klichéväsen. Den unge C. var ju en svärmiskt anlagd yngling, därjämte en stor balhjälte och damernas gunstling, men icke ens vid naturskildringar och vid beskrivningen av kvinnlig skönhet kan han finna äkta, naturliga och personligt klingande uttryck för sina känslor. Överallt möter man samma oäkta patos och samma brist på friskhet, åskådlighet och enhetlig skaldesyn.

Nästan lika svag som dessa ungdomsnoveller är »Biktfadern», en historisk novell från inkvisitionstidens Spanien, skriven 1842, alltså när C. stod på höjden av ryktbarhet och skaparkraft. Något större värde måste en svensk samtidsroman från 1847, »Tvenne äktenskap», tillerkännas. Denna tillhörde den talrika prosalitteratur, som med Almquists »Det går an» såsom utgångspunkt behandlade de äktenskapliga problemen. Framställningen saknar icke förtjänster, även om man där förgäves söker personlig färgläggning, friskhet och enhetlighet i skildringen.

Under fängelsetiden på Vaxholm mognade hos C. beslutet att skriva historiska romaner. Han var en intresserad samlare av gamla urkunder, brev och autografer och saknade alltså ej material för sina historiskt-romantiska skildringar eller »tidsbilder». Vad som fattades, utfyllde han med sina minnen från farfaderns berättelser och, vad angår de senaste tiderna, ur sin egen erfarenhet. Så tillkommo de tre stora s. k. historiska romanerna eller rättare samlingarna »Morianen eller Holstein-Gottorpiska huset i Sverige» (1840—44), »Carl Johan och svenskarne» (1845—46) och »Huset Tessin under enväldet och frihetstiden» (1847—50). Det som först, faller i ögonen, när man genomögnar dessa digra verk, är den fullständiga frånvaron av all komposition, enhetlighet och logisk plan i framställningen. Dispositionen hade aldrig varit C:s starka sida. T. o. m. i hans ur litterär synpunkt mest betydande arbete, »Skildringar ur det inre av dagens historia», framträdde hans svaghet på denna punkt. »Han skriver såsom man talar i ett sällskap, dit ämnet för eller händelsen leder», förklarade en kritiker redan 1842. Denna C:s brist på fast och enhetlig komposition i framställningen har gjort hans s. k. historiska romaner till något av det vidunderligaste i den svenska litteraturen. De utgöra ett sammelsurium av autentiska handlingar, riksdagsreferat, brevutdrag, anekdoter och rent diktade partier, där författarens fantasi fått fritt spela. Med all rätt anmärker Blanche, att C. var alltför »rapsodisk i sitt manér att kunna skriva en fullt genomgående roman». Voro C:s verk i denna genre svårsmälta redan för hans samtid, så äro de i det närmaste onjutbara för den nutida läsare, som väntar sig att i dem finna någorlunda enhetligt komponerade romaner.

Men om man avstår från alla sådana anspråk, kunna C:s historiska romaner ej undgå att väcka ett visst intresse, även om detta icke är lika stort i våra dagar som under 1840-talet, vars läsande publik ej hunnit bli bortskämd med den mängd av memoarer, som tryckts och utgivits under det sista halvseklet. C. berättar om hovets intriger och kabaler, om societetens och ämbetsmannavärldens snedsprång och skandaler med ett intresse och en förtjusning, som rycker läsaren med. Att hän saknade all djupare historisk uppfattning, är förvisso sant; hela det historiska förloppet betraktade han som ett lumpet personligt spel om makten. Men många av de detaljer han berättar äro mycket pikanta och målande.

Det är helt säkert en missuppfattning att tro, att hans berömda älsklingsnot »historiskt» alltid tillkommit för att verifiera en ovanligt grov osanning. Ehuru jätteuppgiften att i detalj, med hjälp av tillgängliga dokument, pröva C:s påståenden ännu ej blivit löst, synes det dock av de enstaka stickprov, som gjorts, sannolikt, att det ofta finns en sanningskärna i de uppgifter, som C. bestyrkt med sitt berömda »historiskt», men denna har i många fall förvanskats genom oavsiktlig missuppfattning eller avsiktlig misstolkning. Att C. såsom en nutida historiker skulle sovra sitt material eller pröva sina källors värde, får man naturligtvis ej vänta sig. Som romanförfattare ansåg han sig ha rätt att behandla sina källor med mycket stor frihet, att efter behag fritt omstöpa fakta och händelser, att göra en anekdot mera pikant eller mera elak genom egna förstärkande tillägg. En av hans mest betänkliga metoder är att genom en not bestyrka ett sammanhang, där den åberopade källans av honom begagnade uppgifter om de uppträdande personerna äro oskyldiga nog men hans egna tillägg äro verkligt komprometterande för dem, han vill smäda.

Ty icke ens såsom historisk romanförfattare kunde C. glömma sina polemiska syften. Bäst lyckades detta i den tredje och sista av romanerna, »Huset Tessin». Detta arbete, som samtiden ej uppskattade i lika hög grad som de två första, anses numera vara det mest lyckade av de tre, både ur historisk och litterär syn: punkt. »Carl Johan och svenskarne» utgjorde däremot en rekapitulering av alla händelser i vår historia från tronföljarvalet 1810 till konungens död 1844, sedda ur samma synvinkel som i C:s många föregående rent polemiska skrifter. Att C. i »Morianen», vars första delar skrevos på Vaxholms fästning, ej kunde undgå att ge uttryck åt sitt lidelsefulla hat mot Brahe och konungen, torde ej vara ägnat att överraska. Det skönlitterära blev här ofta blott en färgklick på ytan, det polemiska syftet huvudsaken. Med förtjusning och illa dold skadeglädje skildrade han Magnus Brahes farfaders schavottering och avrättning, och insinuationerna mot Karl Johan kulminerade i giftmordbeskyllningarna mot slutet av boken. Theorell bröt staven över denna nya art av smädeskriveri i en recension i »Vinterbladet» 1844. »Den må kalla sig 'tidsbilder' eller romaner, så är det likgiltigt; saken är och bliver densamma: jagande efter ett privilegium att få ljuga om sina fiender allt, vad man behagar — att göra det, oåtkomlig för icke blott den borgerliga lagen, utan även för moralens bud, den man vill eludera med den reservationen: men det är ju en fiktion!»

Stilen i C:s romaner har givetvis blivit olika bedömd. Många, kanske de flesta, samtida beundrade den, och Ahnfelt finner den i sin 1880 utgivna biografi över C. »förträfflig». Å andra sidan har Ruben G:son Berg i sin ovan omnämnda uppsats om C:s stilkonst meddelat en mängd verkligt praktfulla prov på den uppstyltade trasgrannlåt, de många banala och smaklösa »klangramsor», som påträffas i dessa romaner. Hans undersökning utmynnar i omdömet: »Den som vid mogen ålder med kallt blod begår dylika brott, är icke en prosastilist av rang.» Men man får ej glömma, att 1840- och 50-talens romanläsande publik var mer härdad än vi i detta fall; den svalde med förtjusning åtskilligt, som i våra öron klingar falskt och oäkta. C:s stilkonst står i romanerna utan varje tvivel på ett vida lägre plan än i de politiskt-polemiska skrifterna. Väl kan den även i de senare ofta förefalla oss väl sirlig och cirklad, men den äger dock en friskhet, som romanstilen i stort sett saknar. Dialogen i romanerna är i regel torr och stel; C. har ej fullt observerat skillnaden mellan tal- och skriftspråk. Hans romanstil saknar just den egenskap, hans polemiska stil oftast i hög grad äger: individualitet.

Till sist torde det kanske mest tilltalande i C:s hela produktion förtjäna nämnas: de små minnesrunor över bortgångna samtida, han skrev i Miniatyralmanach och kalendern Svea. De ha samlats och utgivits av Ahnfelt under namnet: »Medaljonger och statyetter». Här har C. låtit agget och hätskheten fara, och han bedömer även forna motståndare med pietet och kärleksfull förståelse. Man möter ej längre den gamle smädaren och häcklaren, utan i stället en varmhjärtad, känslig och sympatisk människa. Att C. i det enskilda umgänget kunde göra detta intryck, ha många samtida vittnat. Sturzen-Becker berättar, att hans sällskap var det allra angenämaste och att han ägde färre personliga ovänner än man kunnat vänta och han ärligen hade förtjänat. Han kunde räkna uppriktiga vänner t. o. m. bland dem, han systematiskt förorättat.

Författare

Knut Wichman.

Arkivuppgifter

År 1858 utbjöds genom bokhandlaren H. Klemming en viktig del av C:s handskriftssamlingar, omfattande jämte mera enhetliga samlingar, härrörande från K. G. Tessin samt Karl och Fredrik Sparre, talrika enstaka urkunder och autografer. Hela kollektionen inlöstes av riksarkivet men har ej där bevarats som enhetlig samling. Trots denna betydande avsöndring funnos bland C: s kvarlåtenskap tre större låsta lårar »autografer», som för 5,500 rdr inköptes av friherre Knut Bonde och införlivades med samlingarna på Eriksberg; även häri ingingo bl. a. Tessinska papper.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vedergällningsrätten. Novell. Sthm 1821. 50 s. (Anon.) — Denis från Normandie. Romantisk berättelse från slutet af sextonde århundradet. Sthm 1821. 44 s. (Anon.) — Kollerstad. Legend. Sthm 1821. 32 s. (Anon.) [Samtliga tre ovannämnda omtr. i förf: s Första fjetet på skriftställare-banan. Sthm 1842.] — Några ord om organisationen af styrelsen öfver jordbruk och jern-handtering i Sverige. Jönköping 1822. 46 s. (Anon.) — Idéer till en förbättrad national-representation. Sthm 1825. 112, (1) s. (Anon.) — Politiska åsigter; af J. M. Crusenstolpe. D. 1*. Sthm 1828. (5), 345, (1) s. — Försök till critik öfver herrar C. H. Anckarsvärds och J. G. Richerts förslag till national-representation; af J. M. Crusenstolpe. Sthm 1820. 206, (3) s. 2: a uppl. Sthm 1830. 206, (1) s. — Skildringar ur det inre af dagens historia. [1.] De frånvarande. Sthm 1834. 12: o (2), 271 s. 2: a uppl. Jemte tillägg, Sthm 1834. 12: o (2), 291 s. 3:e uppl, öfversedd o. betydl. tillökt. Sthm 1836. 12: o XIX, 320 s. 4:e uppl. Sthm 1837. 12: o XIX, 320 s. [2.] De närwarande. Sthm 1834. 12: o (2), 549, (1) s. 2: a uppl., öfversedd o. betydl. tillökt. Sthm 1836. 12: o 563, (1) s. (Anon.) [Utkom även i norsk övers. Kristiania 1834, 35.] — Afbrutet anförande på riddarhuset den 30 okt. 1834, förmiddagen, angående extra stats-regleringen. Sthm 1834. 14 s. — 1720,1772, 1809. Sthm 1836. 12: o (2), 394 s. 2: a uppl., öfversedd o. betydl. tillökt. Sthm 1837. 12: o 429, (1) s. (Anon.) — Portefeuille, utg. af förf. till Skildringar ur det inre af dagens historia. D. 1—4. Sthm 1837—44. (7), 238 s.; (4), 234, (1) s.; IV, 239, (1) s.; IV, 254 s. (Anon.) [Som D. 5 utkom:] Portefeuille, belysande det inre af tidernas historia. Sthm 1845. 202 s. (Anon.) — Historisk tafla af högstsalig f. d. konung Gustaf IV Adolphs första lefnadsår, tecknad o. utg. af förf. till Skildringar ur det inre af dagens historia. Ett sidostycke till »Historisk tafla af f. d. konung Gustaf IV Adolphs sednaste regeringsår». Sthm 1837. 368 s. (Anon.) — Ställningar och förhållanden, behandlade i bref. Br. 1-—19 [br. 1—4: af förf. till Skildringar ur det inre af dagens historia; br. 5—8: af en gammal bekant; de följ. utan tillägg till titeln]. Sthm 1838—51. (Anon.) [Till 12: e brevet (1848) utgavs ett särskilt 'Post scriptum' s. å. och till 15: e (1849), som utkom även i en 2: a uppl., ett tillägg till denna 1850; de fyra första breven utkommo även i norsk övers. Kristiania 1839. Ang. de inlagor, som framkallades av det mot 2: a brevet väckta tryckfrihetsåtalet, se nedan; likaså i fråga om publikationens fortsättning i ändrad form såsom periodisk skrift.] — Försvarsskrift, ingifven till K. M. och rikets Svea hofrätt, den 29 maj 1838, uti tryckfrihetsmålet angående skriften: Ställningar och förhållanden, andra brefvet. Sthm 1838. 12: o 36 s. [Ang. övriga i detta mål utgivna skrifter se Hj. Linnström, Sv. boklexikon, 1, s. 244—245; från C. härrörde ytterligare:] Svar, ingifvit till K. M. och rikets Svea hofrätt, den 12 juni 1838, i anledning af slutpåståendet uti tryckfrihetsmålet angående skriften: Ställningar och förhållanden, andra brefvet. Sthm 1838. 12: o 18 s. — Vidräkning och reform. Betraktelser i fängelset af en svensk statsfånge. Sthm 1839. 12: o (2), 311, (1) s. (Anon.) — Röst ur ett svenskt statsfängelse. Om ställningar och förhållanden (september 1839). Sthm 1839. (4), 159 s. (Anon.) [Följdskrift: [J. W. Sundborg], Väckelse på nya året till förf. af brochuren »Röst ur ett svenskt statsfängelse» från Engelbrecht Engelbrechtson. Sthm 1840. 24 s.] ¦— Tolf motioner för statens räddning och framtida bestånd. Till svenska styrelsen och dess församlade representanter af nationen. Sthm 1840. 24 s. (Anon.) — Morianen, eller Holstein:Gottorpiska liuset i Sverige. Tidsbilder tecknade [4—-6:. började] på fästningen. D. 1—6. [Jämte:] Porträtter af 30 hufvudpersoner, som förekomma i tidsbilderna: »Morianen, eller Holstein-Gottorpiska huset i Sverige». Sthm 1840—44. 12: o 319, (2) s.; 400 s.; 324 s.; 430, (1) s.; 417 s.; 652 s.; 6 pl. (Anon.) [Följd-skrift: [J. A. Fahlroth], Crispus patibuli. Rättelser, tillägg och anmärkningar vid de, under titel: Morianen... utkomne tidsbilder... Sthm 1844. 12: o 62 s.] Ny genomsedd uppl. (utg. af Arv. Ahnfelt). D. 1—6. Sthm 1880. 229 s.. 1 pl.; 280 s., 1 pl.; 224 s., 1 pl.; 296 s., 1 pl.; 375 s., 1 pl.; 368 s., 1 pl. (Historiska tidsbilder af M. J. Crusenstolpe, Ser. 1.) Ny förkortad [illustr.] uppl. (utg. av P. Lindberg). D. 1—6. Sthm 1916—17. 333 s.; 395 s.; 299 s.; 396 s.; 498 s.; 500 s. Omtr. av denna uppl. D. 1—6. Sthm 1928. [Morianen utkom även i dansk övers., Köpenh. 1841—44, och i tysk, Berlin 1842—44 (2: a uppl. 1846), jämte bilder därtill 1845.] — Bigtfadern. Novell af förf. till »Morianen». Sthm 1842. 12: o 107 s. (Anon.) — Första fjetet på skriftställarebanan, af förf. till »Morianen». Sthm 1842. 12: o XII, 128 s. (Anon.) [Inneh. de tre här ovan först nämnda novellerna; även i tysk uppl., Berlin 1844.] — Carl Johan och svenskarne. Romantisk skildring af förf. till Morianen. D. 1—3: Afd. 1—2. Sthm 1845—46. 12: o 427 s.; 378 s.; 345 s.; 518 s. (Anon.) Ny genomsedd uppl. (utg. af Arv. Ahnfelt). D. 1—4. Sthm 1881. 303 s., 1 pl.; 268 s., 1 pl.; 240 s., 1 pl.; 358 s., 1 pl. (Historiska tidsbilder af M. J. Crusenstolpe, Ser. 2.) [Utkom även i dansk övers, i två uppl., Köpenh. 1845—47 och 1846—47, och i tysk övers, i två uppl., Berlin 1845 och Stuttgart 1847.] — Huset Tessin under enväldet och frihetstiden. Romantiserad skildring af förf. till Morianen. D. 1—5.* Sthm 1847—49. 12: o 366, (1) s., 2 portr.; 399, (1) s., 2 portr.; 345 s., 1 pl.; 540 s.; 393 s. (Anon.; av senare tidsskiftet, frihetstiden, utkom endast en första del[=D.5].) Ny genomsedd uppl. (utg. af Arv. Ahnfelt). D. 1—3.* Sthm 1883. 340 s., 1 pl.; 255 s., 1 pl.; 435 s, 1 pl. (Historiska tidsbilder af M. J, Crusenstolpe, Ser. 3.) [Utkom även i dansk övers, Köpenh. 1847—51, och i tysk, Berlin 1847—53.] — Tvenne äktenskap. Roman af förf. till Morianen. Sthm 1847. 396 s. (Anon.) (Nya svenska Parnassen, 7.) — Riksdagen 1850, på scenen och mellan kulisserna. Första taflan. Sthm 1850. 12: o 48 s. (Anon.) — Riksdagen 1851, på scenen och mellan kulisserna. Andra taflan. Sthm 1851. 12: o 48 s. (Anon.)— Anekdoter [på omsl.: Tre hundrade anekdoter] för både historiens och skämtets vänner. Saml. och utg. af förf. till Miniatur-almanachans biografier. Sthm 1851. 12: o 228 s. (Anon.) [Av en tillämnad ny saml. trycktes 72 s, men utgåvos aldrig i bokhandeln.] — Karakteristiker, ur samtidas förtroliga bref och anteckningar hemtade, af förf. till Miniatur-almanachans biografier. Sthm 1851. 12: o 334 s. (Anon.) — Europas hof, från början af 18: de seklet till medlet af det 19: de; dels bearbetningar, dels originaluppsatser af förf. till Morianen. Afd. 1—4. Sthm 1853—56. 12: o. Afd. 1. [D. 1—4.] Preussen. D. 1—4. 1853—54. Afd. 2. [D. 5—8.] Frankrikes hof... Bd 1—4. 1854—55. Afd. 3, [D. 9—12.] Ryska hofvet... Bd 1—4. 1855. Afd. 4. [D. 13—15.] Österrikes hof... Bd 1—3. 1855—56. [C. synes själv endast ha utgivit Afd. 1 och förra delen av Afd. 2; se närmare Hj. Linnström, Sy. boklexikon, l,s. 329—330.] — Revolutionen den 13 mars 1809. Åsyna vittnens hågkomster. Sthm 1859. 12: o 96 s. (Anon.) — Den 8 juli 1859. Ett minnesblad. Sthm 1859. 16 s. 2: a uppl. Sthm 1859. 16 s. (Anon.) — Historiska personligheter. Enligt authentiska och förtroliga källor framställda. 1. Carl XIII och Hedvig Elisabeth Charlotta. Sthm 1861. (3), 612 s. 2. Stamfadrens antecedentia. Sthm 1863. (3), 530 s. — Ett sekel och ett år af polska frågan (1762—1863). Historisk-kronologisk handbok. Sthm 1863. (2), 260 s. — Ett kors på grefve Carl Henric Anckar-svärds graf. Sthm 1865. 46 s. — 160 anekdoter för herrar. Södertälje 1865. 16: o 48 s. (Anon.) — Medaljonger och statyetter. Drag ur vår vittra, konstnärliga och politiska verld. (För första gången i bokform samlade.) [Utg. af Arv. Ahnfelt.] Sthm 1882. 568 s. [Tidigare till stor del publicerade i nedan-nämnda kalendrar.] — Talrika biografier och dödsrunor i Miniatur-almanach (1846—63), Norden (1852—53) och Svea (1856—65), novellistiska bidrag i Nordstjernan (1843) och Valda noveller af sv. författare (1848), samt politiska och andra artiklar — utom i av C. själv utg. publikationer —¦ även i Den objudne gästen (1829), Svenska Minerva (1830 o. följ.), Post- och inrikes tidningar, Aftonbladet (1834 o. följ.), Hermoder (1847), Folkets röst (1849 o. följ.), Fäderneslandet (1853 o. följ.), Svenska tidningen, När och fjerran (1859—61), Nya dagl. allehanda (1859 o. följ.), Östgöta correspondentenm.fi.

Översatt: Ph. J. Meyer, Aret 1772. (Ett år af Gustaf III.-s regering.) Hist. skådespel i fem akter sådant det icke uppfördes på Kongl. theatern den 22 sept. 1858. Tillika med historik af pjesens tillkomst. Sthm 1858. 12: o VII, 164 s.

Utgivit (eller redigerat): Riksdags-tidning. Sthm 6/ii 1828—10/5 1830. (Tills, med L. J. Hierta.) — Fäderneslandet. Sthm 1/12 1830—274 1833. — Dagen. Sthm 1845—"/d 1846. (Red. tills, med A. Lindeberg & Th. Sandström.) — Ställningar och förhållanden [1864—65 med tillägg: Revue och feuilleton]. Sthm 1852 (jan.)—1865 (jan.) [Utgör fortsättning av den serie »bref» med samma titel som C. tidigare utgivit, se ovan. Sista häftet, jan. 1865, slutredigerat av C. H. Rydberg.]

Källor och litteratur

Källor: Brev från C. till åtskilliga personer, Eriksbergs arkiv; brev till Theodor Sandström samt biographica, KB. — A. Ahnfelt, M. J. Crusenstolpe, 1—2 (1880—81); [A. I. Arwidsson], Catilina-Crusenstolpe. En tidsteckning och ett tidstecken (1843); R. G: son Berg, Litteraturbilder, 1 (1912); A. Blanche, Minnesbilder (1872); E. Flygare-Carlén, Minnen af sv. författarlif 1840— 1860, 2 (1878); C. Hallendorff, Från Crusenstolpes arbetsrum (Sv. dagbladet 3 juni 1925); E. Lindström, Walter Scott och den hist. romanen... i Sverige intill 1850 (1925); J. Mortensen. Från Aftonbladet till Röda rummet (1905); C. F. Ridderstad, Regnbågen (1882—83); O. P. Sturzen-Becher, Valda skrifter, 2—3 (1878—82); O. Sylwan, Sv. literatur vid 1800,-talets midt (1903); K. Wichman, Karl XIV Johans regering och den liberala oppositionen (1927).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Jacob Crusenstolpe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15727, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Wichman.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15727
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Jacob Crusenstolpe, urn:sbl:15727, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Wichman.), hämtad 2024-11-08.