Nils Dacke

Död:1543

Lantbrukare, Upprorsledare


Band 09 (1931), sida 519.

Meriter

Dacke, Nils, var enligt Gustav Vasas uppgift en danskfödd man från Blekinge. Hans släkt bar namnet D. som familjenamn; den var stor och ansedd och bosatt på såväl småländska som blekingska sidan av riksgränsen. Hans hustru, dotter av en Gertorn, tillhörde en liknande släkt, närmast hemma i Södra Möre. D. och hans fränder voro sålunda typiska gränsbor. Vid tiden för sin historiska insats förefaller D. ha varit en man i sina bästa år. Bevarade källor låta oss följa honom under hans sju sista levnadsår 1536–43.

Biografi

D: s framträdande får sin förklaring dels i Gustav Vasas ekonomiska politik, i någon mån även hans kyrkliga, dels i Smålands ställning som gränsprovins. Landskapets läge, naturliga förbindelser och produktionsförhållanden gjorde det till uppland åt kusthamnar, vilka i flera fall lågo inom danskt statsområde. Unionsregenterna hade under 1400-talet dragit konsekvenserna härav, i det de öppnade den dansk-svenska landgränsen i avsikt att ekonomiskt erövra Sydsmåland åt Danmark. Nya vägar tillkommo, t. ex. Ronneby—Växjö och (Åhus—) Loshult—Växjö. Utvecklingen avspeglar sig särskilt i Ronneby stads snabba uppblomstring under 1400-talet. Det svenska statsintresset och de svenska kusthamnarna blevo härigenom lidande, men för bondemenighetema längs gränsen har förändringen oftast varit till fördel. Särskilt var detta fallet med Värend. Under senare medeltiden pågick en omfattande kolonisation inom Värends yttre obygder i söder och öster. Något ordentligt jordbruk var det ännu icke tal om. Svedjebruket gav visserligen i regel brödsäd till husbehov. Men det viktiga var, att de rika betena på övergivna svedjeland och i röjda lövängar nu togos i bruk för en boskapsskötsel av storartat omfång. Det var just dennas avkastning, som danskarna så begärligt köpte: dragare, slaktboskap, hudar, talg, smör och ost. Jämsides med den ekonomiska utvecklingen tillväxte folkmängden starkt, proportionsvis hastigare än i något annat svenskt stift. Men denna ökning föll just på skogsbygderna, och så uppstod en under Dackeupproret klart påvisbar motsättning mellan den oroliga nybyggarbefolkningen av boskapsuppfödare på skogarna och den lugnare, i egentlig mening jordbrukande bondestammen i den centrala järnåldersbygden. Det är den förstnämnda folkgruppen, som skaffat denna tids smålänningar deras onda rykte. Böteslängderna från 1500-talets mitt ge en skrämmande bild av rättstillståndet, och ännu i det tidiga 1600-talets domböcker framträda skogsborna vid gränsen som ett folk av ren vikingatidskaraktär. Den offentliga myndighetens förfall förvärrade det onda; exempel finnas, att häradsting ej hållits på två år.

Under statsmaktens upplösning på Sturetiden utvecklade sig Värend alltmer till en halvt självständig bonderepublik med landstinget som ledande organ. Man vande sig att trotsa regeringen i Stockholm, i krigstid sökte man hålla egen kurs (upprepade bondefreder), och huvudmålet för all politik, i krig och fred, blev att värna, om den fria handel med Danmark, dvs. främst Ronneby, som var förutsättningen för Värends ekonomiska blomstring. Den svenska hamnstad, som närmast förlorade härpå, var Kalmar, vilket nu var inne i en period av tydlig nedgång. Men denna berodde ej blott på förlusten av Värend som uppland. Den småländska skärgårdsbefolkningen (liksom ölänningarna) bedrev sedan gammalt egen seglation och frånrev därmed Kalmar en stor del av dess återstående uppland. Södra och östra Småland hade sålunda genomfört en självständig handelspolitisk orientering mot Danmark.

Först under Gustav Vasa ingrep regeringen, pådriven av livliga klagomål från Kalmar, i dessa förhållanden. Konungen fann snart, att kronans intresse bjöd honom att söka vrida de självrådiga landsdelarnas kommersiella front rätt igen. Efter att förut ha nöjt sig med förmaningar åt båda hållen tog han 1532 på allvar itu med saken och utfärdade flera vittgående bestämmelser om handeln. Utförseln av oxar, hästar och livsmedel förbjöds vid livsstraff, maximipriser åsattes, landsköp avlystes, de små skärgårdshamnarnas fria seglation skulle upphöra och ölänningarnas inskränkas. Fogdarna skulle strängt övervaka påbudens efterlevnad. Effekten blev likväl ej den beräknade, t. o. m. under grevefejden fingo de danska städerna öppet tillförsel från Småland. I den mån de ekonomiska mandaten verkligen kunnat genomföras, skulle de helt enkelt betytt ruin för de småländska skogs- och skärgårdsborna. De hotade att rycka undan själva grunden för det välstånd, som byggts upp under hundrafemtio års gynnsamma ekonomiska konjunkturer. Som gränslandskap fick dessutom Småland bära särskilt tunga bördor i grevefejden. En i okt. 1535 utskriven kostgärd för den i danska farvatten övervintrande flottans behov väckte harm, och före årets slut förspordes upproriska rörelser i Värend och Kalmar län. Framför allt riktade sig givetvis hatet mot den kungliga politikens redskap, fogdarna.

I denna situation framträder D. första gången. Fram på höstsidan 1536 ha han och hans stallbroder vid denna tid Jon Andersson, bragt om livet konungens ridfogde i Södra Möre Inge Arvidsson, som gjort sig känd för stränghet. Efter fullbordat dåd synas de ha flytt till Blekinge, där Jon Andersson »och hans sällskap» uppehöllo sig följande år. Vid den i början av 1537 hållna konungsräfsten ha de antagligen stuckit sig undan men torde likväl ha blivit dömda. I varje fall voro D. och Jon Andersson nu fredlösa. Med en skara folk hade de tillflykt på de stora gränsskogarna, gjorde framstötar upp i Småland med överfall på fogdar och deras tjänare och sökte i mars 1538 sätta i gång ett uppror i Värend. De synas t. o. m. ha gjort försök att komma i förbindelse med konungens många fiender i Tyskland, i det att Jon Andersson farit över till Lybeck och sammanträffat med Berend von Melen. Emellertid beslöto sig de fredlösa ätt söka försoning och tillskrevo i aug. 1538 i denna avsikt befallningsmannen på Kalmar slott Ernst Jonsson. Mot utfästelse av en större summa i silver, penningar och oxar samt förpliktelse om undersåtlig trohet erhöllo de nåd. Enligt saköreslängden för Möre 1539 erlade »Nils Dacke i Lindö»  och Jon Andersson vardera 200 mark danska för mordet på Inge Arvidsson. Att D. vid detta tillfälle eller tidigare suttit fängslad i Kalmar, som konung Gustav 1542 uppger, kan icke ur andra källor påvisas.

D. har efter förlikningen slagit sig ned i den trakt, där hans släkt företrädesvis synes ha varit bosatt, först på Lindö utjord i dv. Torsås socken, något senare på kronotorpet Flaka i samma socken, ett kort förut upptaget bygge, där han stannade som kronobonde i tre år. Stället är identiskt med nv. gården Flaken i Rödeby socken men räknades vid denna tid som yttersta gård på svenska sidan. Trots traktens ödslighet låg Flaka egentligen ej avsides. Tätt förbi gick längs Lyckebyån en viktig, av små medeltidsborgar och vapenfynd markerad vinterväg från kusten upp i det inre Smålands skogsbygder, säkert en av skogsborna använd handelsväg, fördelaktig ur deras synpunkt, då myndigheternas kontroll här nere ej kunde bli den noggrannaste. Även på Flaka har D. röjt sitt stridbara och oroliga sinnelag. Han kom i tvist med sin granne på danska sidan, Sven i Lädja, om ett ålfiske i Lädjasjön; halva delen hörde enligt svensk uppfattning till Flaka, men när D. kom till platsen, brukades det helt av de danska bönderna. D. försummade ej att hävda sin rätt. Tvisten skärptes, när Sven ville göra gällande, att hela Flaka hörde under Lädja, fick en dansk synenämnd att fälla utslag i denna riktning och anförde klagomål i Kalmar över D: s innehav av Flaka. Slutet blev emellertid, att Sven år 1542 köpte ut D. från såväl fiskevattnet som torpet, vilket därmed definitivt övergick till Danmark. Enligt en uppgift har D: s harm nu riktat sig mot häradsfogden Nils Larsson, som statt honom till gården. Det misslyckade försöket att inordna sig i det borgerliga samhället hade åter väckt upprorsinstinkterna hos D. På våren 1542 sökte han på nytt skogen, samlade en skara fredlösa kring sig och började förhandla med den missnöjda allmogen i Möre och Konga härads gränssocknar. Den nya rörelsens första utslag blev en rad fogdemord; största uppseendet väckte det av D. själv ledda överfallet på Nils Larssons gård i Voxtorp, varvid såväl denne som häradsfogden Arvid Västgöte miste livet. Härmed kan Dackefejden sägas ha börjat (juni 1542). Stigmannahövdingen hade blivit upprorsledare.

Att D., som förut misslyckats i sina försök att resa allmogen, denna gång vann sitt mål visar, att det allmänna missnöjet på sistone vidgats och djupnat. Belysande är, att i fejdens början nästan alla våldsdåd avsågo det kungliga enväldets verktyg, fogdarna, vanligen ofrälse män, någon gång män ur lågfrälset. Adelsfientligheten ingick nog i den allmänna stämningen, men den utgjorde icke något centralt drag. »De rödklädde», som man sade sig vilja slå ihjäl, voro närmast fogdarna och deras tjänare; enligt Kalmar slotts räkenskaper hade en mängd av dem till kungamötet i Brömsebro 1541 utrustats med nya »uniformer» av rött engelskt kläde. Icke någon socialpolitisk motsättning mellan adel och bönder ger förklaringen till rörelsens löpeldsartade utbredning. Legenden härom härstammar från konung Gustav, som förfäktade den med största iver; han behövde den dels för att sätta fart på adelns rusttjänst här hemma, dels för att för Danmarks konung och adel frammana minnena från upproren 1525 och 1534—36 i avsikt att vinna dess i Brömsebro utfästa medverkan.

Vad konungen omvänt med lika goda skäl förteg eller sökte borttolka var, att roten till det onda låg i hans egna nya styrelseidéer och deras hårda tillämpning genom de kungliga fogdarna. Alltifrån konungsräfsten 1537 gjorde sig regeringsmakten starkare gällande nere i Småland, de gamla förbuden eller inskränkningarna i gränshandeln inskärptes, och nya utfärdades i syfte att pressa ned livsmedelspriserna i Sverige (vilket ej hindrade konungen att med förtjänst privat utskeppa från Kalmar). Danska klagomål, att gränshandeln stördes, visa, att påbuden ej voro utan verkan. Gamla glömda bestämmelser om ek- och bokskog, om jakt och fiske återupplivades, nybyggarverksamheten på skogarna sågs med alltmera oblida ögon. Även spåras ingrepp i de gamla förhandlingsformerna vid tingen och ansatser till stävjande av böndernas överflöd i klädedräkt och boningshus. Samtidigt som utkomstmöjligheterna kringskuros, ökades skattebördan. Så fann man sin nedärvda frihet kränkt på alla håll, och den samlande lösen blev återgång till det, som var »gammalt och fornt». För första gången sedan mansåldrar tillbaka hade statsmakten åter hävdats med kraft i dessa småländska bygder, och olyckan ville, att det skedde i ett ögonblick, då denna statsmakt (under Pyhys regim 1538—42) befann sig i full och hänsynslös utveckling i tidens moderna anda. Dackefejden fogar sig naturligt till den långa rad av uppror vid övergången från medeltiden till nya tiden, i vilka det germanska bondeståndet sökte hejda den ekonomiska nedgången. Dackeallmogens klagopunkter 1542 erbjuda i flera fall slående likheter med de schwabiska böndernas från 1525.

I sin strävan att samla alla missnöjda element förband sig D. även med den katolicism, som ännu levde kvar med full kraft i landskapet. Kyrkoplundringen, som övergått Småland 1541, hade ökat harmen och trotset. Det strängare utkrävandet av tiondena samt avgifterna från forna kyrko-, nu kronohemman gav anledning till klagomål, likaså »de gifte (dvs. luterska) prästernas girighet». Som ledare för den kyrkliga oppositionen framträdde präster av den äldre, katolska typen. De blevo värdefulla bundsförvanter åt. D. i egenskap av agitatorer (t. o. m. från predikstolarna), som hans sekreterare och rådgivare. De vidgade programmet och därmed fronten för upproret och blevo D: s envisaste och trognaste anhängare in i det sista. Men intet tyder på att den kyrkliga sidan, katolicismen som sådan, varit någon hjärtesak för D. annat än i sina ekonomiska konsekvenser.

Att upprorsrörelsen vid sin lavinartade utbredning under sommaren 1542 följde de linjer, som de ekonomiska intressena uppdrogo, är fullt klart. Med D. gingo Värends fem härad, det nuvarande Kalmar läns, Njudung, Kind och Ydre. Det var själva handelsfronten det kom an på. Så långt upp i landet man vant sig att själv ombesörja sin export, över sjön eller ned till Blekingehamnarna, grep man till vapen. En fiende blev därvid det av konungen gynnade Kalmar, vars borgerskap D. under hela fejden förföljde på det hårdaste; särskilt ödeläggande blev det verkliga kaparkrig, som Smålandskustens skärgårdsbor förde mot staden. Omvänt sökte och erhöll D. kraftigt understöd från Kalmars konkurrent Ronneby. Så uppstod Dackefejdens paradoxala politiska situation: medan Danmarks konung i enlighet med Brömsebro-fördraget sände ansenliga styrkor till lijälp mot de upproriska, bidrogo hans undersåtar i Blekinge i hög grad att hålla upproret i gång.

De militära åtgärder, som konung Gustav lät företaga under sommarens lopp, voro ej obetydliga, men det brast i planmässig samverkan mellan de mot D. koncentriskt insatta styrkorna. Med beslutsamhet och klar blick utnyttjade D. sina fördelar. Han stod på »inre linjen», hade en förträfflig bundsförvant i landets natur och ägde självfallet ett ypperligt spaningsväsen. Dessutom voro bönderna ingalunda föraktliga soldater; tack vare sina nära förbindelser med Danmark ägde de i stor utsträckning eldvapen, och i det stora slaget i mars 1543 kunde de genomföra en regelrätt eldstrid med de kungliga trupperna (det är första exemplet på att eldvapen ingingo i den folkliga beväpningen i Sverige). Att tillmäta D. några formliga fältherreinsikter vore däremot naturligtvis absurt, sådana funnos ej ens på den kungliga sidan, möjligen med undantag för den i utländsk krigstjänst, skolade Johan Turesson.

Resultatet av sommarens och höstens krig var nästan helt till D: s fördel. Två kungliga styrkor voro utmotade ur Småland, en i grund slagen. Kalmar var isolerat till lands och praktiskt taget även till sjöss. I slutet av okt. ställde sig D. framför sin fiendes huvudställning vid Linköping som en fullt jämbördig motståndare. Här kom det 8 nov. till det stillestånd, som avslutade årets fälttåg. Överenskommelsens former och bestämmelser visa klart D: s övertag. Upprorshövdingen förhandlade med rikets råd som likställd part, erhöll mot förnyad trohetsförsäkran konungens nåd och utverkade löfte om undersökning rörande allmogens klagopunkter.

D. stod nu i en säregen ställning. Med vapen i hand hade han tillkämpat sig ett av konung och riksråd erkänt hövdingaskap över större delen av Småland med bestämda förpliktelser; det var faktiskt om ej formellt ett länsförhållande. Och D. syntes besluten att med kraft och konsekvens genomföra uppgiften. På landsting i Växjö 25 nov. förkunnade han freden och manade till samling kring allmogens intressen, han tillsatte fogdar i häradena och höll räfst med självrådiga bönder. Den katolska gudstjänsten infördes på nytt, och den gamla handelsförbindelsen med Ronneby återställdes. Samtidigt har han hyst förhoppningar att kunna ersätta provisoriet med en definitiv ordning. I flera brev till konungens förtroendemän vid jultiden framkastade han tanken att erhålla Småland som formligt län mot tjänst. Avhjälpande av allmogens besvär och åt sig själv en ställning som garant, detta har D:s politik under årets sista månader gått ut på. Den uteslöt icke en viss sträv patriotism även för rikets del; om konungen hölle sina löften, så ville D. »ingen bättre herre och konung begära».

Samtidigt var emellertid D. ivrigt verksam att öka sin försvarsberedskap, givetvis ville han vara beredd på alla eventualiteter. Härvid bedömde D. läget med större realism, än när han drömde att få bli konungens läntagare. En kompromiss med en rebellisk undersåte var för Gustav Vasas unga kungadöme, vars framtid ännu var problematisk, en omöjlighet. I upprorets katolska tendens låg en fara för reformationsverket, dvs. ytterst den finansiella grund, varpå den nyupprättade statsmakten var byggd. Och slutligen har konungen icke utan skäl fruktat, att inbördeskriget i Sverige skulle ge Kristian II: s av kejsaren understödda släktingar anledning till inblandning, i vilket fall striden komme att gälla Vasarnas krona. Hur allvarligt Gustav bedömde situationen framgår därav, att han talade om att övergiva riket och köpa sig ett grevedöme i Tyskland; det var den vanliga komedien, som konungen spelade, när han ville göra en yttersta vädjan till alla att slå vakt kring den krona, som han minst av allt ville lämna. — Vid stilleståndsförhandlingarna under den gångna hösten hade de kungliga förtroendemännen med genomskinlig ängslan till D. ställt frågan, om han hade utländska tillskyndare. D. förnekade det. Den tidigare upprorsrörelsens hela karaktär och förlopp gör det mer än troligt, att D. talat sanning. Å andra sidan väckte D: s uppträdande sensation inom svenskfientliga kretsar i Tyskland, och länge dröjde det ej, förrän dessa sökte kontakt med honom. Men så länge D. hängav sig åt hoppet om en uppgörelse i godo med konungen, avböjde han en samverkan och föredrog att återgå till sin undersåtliga trohetsplikt. Först i den mån hans förhoppningar skingrades, började han politiskt utnyttja de utländska anbuden; han använde dem å ena sidan som påtryckningsmedel mot konungen, å andra sidan för att stärka den vacklande krigsstämningen bland smålandsbönderna. Och till sist, när det blivit klart för honom, att endast den förtvivlade kampen på liv och död återstod, har han beslutsamt berett sig att söka samverkan med utlandet och rättat sina militära dispositioner därefter. Men då var det redan för sent. Den tyska interventionen hann aldrig komma i gång. Själva möjligheten av en dylik har emellertid i hög grad bestämt det senare upprorsskedets karaktär.

Konung Gustav avsåg väl med Linköpingsstilleståndet främst att vinna en tidsfrist. De hittills insatta militära krafterna, som visat sig otillräckliga, måste förstärkas, och för ett verkligt fälttåg i Småland måste man avvakta högvintern, då isvägarna över sjöar och översvämmade mader kunde möjliggöra framförande av tross och artilleri. Rustningarna sattes omedelbart i gång, och D:s anbud ignorerades, allt medan stilleståndet i förhalningssyfte åter bekräftades (10 jan. 1543). Knappt fjorton dagar senare fattades på ett möte av råd och adel i Örebro beslutet om omedelbart vinterfälttåg och bestämdes planen för detsamma.

Läget vid årsskiftet 1542–43 var väl ägnat att oroa konungen och inge hans många fiender förhoppningar. Det område, D. behärskade, tar sig på kartan nog så imponerande ut. Likväl företedde D:s militära ställning stora svagheter. Han ägde icke en enda fast plats som stöd vid avvärjande av anfall norrifrån, ej heller innehade han någon befäst hamn, där han i nödfall kunnat räcka en utländsk bundsförvant handen. I det öppna landet kunde bönderna ej i det oändliga ligga samlade under vapen. Hade det blott gällt upproret som isolerad rörelse, kunde konungen med viss ro ha avvaktat dess inre upplösning (jmfr klockupproret). Det var de alltmera oroande rapporterna från Tyskland, som framdrevo den kungliga partens väldiga energi under det nya årets första månader.

Vid fientligheternas återupptagande i början av febr. sökte D. från Holaveden över Svartån tränga fram mot Linköping och återvinna ställningen från tiden för stilleståndet 8 nov. I ett brev, som nått konungen 21 febr., synes D. ha åter framfört sina gamla förslag om fredlig uppgörelse. Men nu var det för sent. Efter svåra motgångar på slättlandet måste bondeskarorna gå tillbaka till den skyddande skogen. Det har med all sannolikhet na gått upp för D., att endast en förtvivlad kamp återstod. När han under de följande veckorna i stället för att med samlad makt möta den kungliga huvudhären gör de största ansträngningar att erövra Kalmar, får väl detta tolkas som ett försök att skapa den väsentliga förutsättningen för ett ingripande av konungens tyska fiender: en tryggad landstigning och en operationsbas. Dispositionerna på den kungliga sidan visa, att man förstått faran; vad Kalmar i främmande hand betydde, hade riket gammal erfarenhet av. Med ändring av Örebroplanen ställde alla de kungliga kårerna sin marsch koncentriskt mot Kalmar. I stigande oro företog konungen ivriga rustningar till sjöss för att kunna undsätta staden vid första vårdag. De fortforo med oförminskad kraft under månaderna efter bondehärens avgörande nederlag och upphörde först efter midsommaren, då det av den framskridna årstiden och lugnande underrättelser från Tyskland blev klart, att faran för Kalmar definitivt var över.

För belägringen av Kalmar stad och slott kan bondehären ej ha varit särdeles skickad, och försvaret sköttes med kraft av Germund Svensson. Tiden drog ut, och i mars nödgades D. bryta upp för att möta den kungliga huvudhären, vars marsch gick på vägen från Vimmerby söderut. Med god blick valde D. ställning vid Högsby i skydd av Emålinjen och lät fälla »en väldig stor bråte, en fjärdingsväg lång». Vid underrättelsen härom inledde de kungliga, som hunnit ned mitt i Aspelands härad, en kringgående rörelse åt väster mot Östra härad. D. skyndade sig att genskjuta, och nära gränsen mellan de båda häradena (möjligen vid sjön Hjorten i Virserums socken) kom det till strid, halvt som renkonterslag, tycks det. Tidpunkten kan bestämmas till omkring 20 mars (långfredagen den 23?). Bondehärens nederlag blev fullständigt. Själv vart D. »skjuten med en hake 2 lod igenom både låren». Han blev dock undanskaffad av sina trogna och var för ett par månader försvunnen, varunder den lagliga ordningen nödtorftigt återställdes i Småland.

Om D: s tillhåll under våren upplyser Östra härads dombok 1543, att han påskdagen (25 mars) varit dold hos prästen i Näshult, herr Laurens, som varit D: s »råd», vid ett annat tillfälle hos Magens Gröm i Skärvete (Stenberga socken); båda platserna ligga blott några kilometer från sjön Hjorten. En tredje tillflyktsort tycks ha varit Gamlehult på Högsby skog, där 1545 D:s hopbragta silverskatt anträffades.

Efter segern och den påföljande grundliga räfsten med allmogen betraktade man på den kungliga sidan upproret som nedslaget. Trupperna tågade till största delen hem, och åt befallningsmännen på Kalmar och Kronoberg överläts uppgiften att fullborda pacificeringen av Småland. Denna stötte dock på svårigheter. I följd av 1542 års missväxt och härjningarna rådde överallt i skogsbygderna svår hungersnöd, och den formliga blockaden av det upproriska området avskar tillförseln av spannmål. Åter växte oron, underblåst av de mest komprometterade elementen, som ingen nåd hade att förvänta. I mitten av maj uppträdde åter D., nu tillfrisknad från sina sår, som ledare för rörelsen. Men förtroendet för honom var nu ej längre detsamma som förr. Den bofasta, med konungen nyss försonade allmogen vägrade att gå med (så vid Fagerhults kyrka söndagen den 1 juli). Från Kalmar ryckte Jakob Bagge ut med 700 man, och från Kronoberg nalkades Jöran Jönsson. Ett lyckat överfall på den senare vid Sävsjö (nv. Sävsjöström) i Lenhovda socken öppnade för D. vägen inåt Värend, men Jakob Bagges häftiga förföljelse skingrade snart D:s lilla hop, och själv var D. för ett par veckor åter försvunnen (början av juli).

Konungen, som med stigande ängslan följt den nya upprorsrörelsen, vidtog kraftiga åtgärder att försäkra sig om D: s person. Den 12 juli sände han i ett öppet brev till smålandsallmogen ett formligt ultimatum: all spannmålshandel förbjöds, och nya straff skulle följa, om ej D. inom tre veckor vore utlämnad. Benådade upprorsmän ur D: s närmaste krets anställdes som provokatörer och utsändes att spana upp den försvunne. Beräkningen slog in. D. hade sökt sig ned till sin förra hemtrakt vid Flaka och höll sig här dold, troligen i väntan på att kunna få trygg lägenhet ut genom de av både svenska och danska krigsfartyg bevakade Blekingeskären. På Rödeby skog, enligt traditionen mellan Lädja och Långemåla byar blott ett par kilometer från Flaka, blev D. överraskad och vid sitt försök att fly ihjälskjuten (slutet av juli 1543). Hans lik fördes till Kalmar och undergick en grov missdådares vanliga skymfliga behandling.

Enligt en redan av Per Brahe antydd och av Messenius utförligare återgiven sägen skulle den i Rödeby slagne icke ha varit den verklige D.; denne skulle ha undkommit till Tyskland, senare återvänt till Sverige och dött i Stockholm av pesten. Berättelsen är helt osannolik men så mycket mer karakteristisk för folkfantasiens motvilja att lämna i ro en gestalt, som en gång fängslat den. Att man i Kalmar begått misstag på person är otänkbart. Här funnos skaror av forna upprorsmän, nu i konungens tjänst som knektar och spioner. Stadens borgare kände också väl sin hatade fiende till utseendet. Germund Svensson och andra kungatjänare på slottet hade personligen sammanträffat med D. vid skilda tillfällen. — D: s släkt synes ha blivit så gott som utrotad, dess vuxna manliga medlemmar hade omkommit i fejden eller fallit i de kungligas händer och avrättats. D:s unge son satt i nov. 1543 i förvar på Stegeborg och torde aldrig ha sluppit lös.

D. framstår som typen för den primitive germanske bonden: frihetsälskande, obändig och våldsam, vinningslysten och förslagen. Medlem av en storbondesläkt — han uppträdde under fejden nära nog som en klanhövding — ägde han självförtroende och en oförneklig ledarbegåvning. Han skapade icke den stora rörelsen, därtill behövdes en väldig anhopning av missnöje. Men han var dock den, som ensam förmådde tända brandämnena, med hans fall slocknade det hela. — Om hans privatliv har konung Gustav några allt annat än smickrande upplysningar. De varken lägga något till eller ta något ifrån bilden av den verklige D.; när det gällde fiender och pengar, voro Gustav Vasas ord ej alltid kungsord. — Bland de porträtt av D., som finnas, torde intet vara autentiskt; närmast äro de väl att betrakta som utslag av det rudbeckianska tidevarvets intresse för historiska kuriosa. (Om tillkomsten av ett dylikt porträtt se Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening, 1929, s. 42.)

Av icke ringa intresse är den litterära utformning, Dacke-gestalten fått i den svenska litteraturen. D. har bl. a. behandlats av G. O. Hyltén-Cavallius i det av hans folkloristiska intressen färgade historiska skådespelet »Dackefejden» (1846) samt i romanform av Ivar Ljungquist i »Nils Dacke» (1927) och framför allt av Fabian Månsson, som i honom sökt förkroppsliga den gamla germanska bondefrihetens dödskamp (»Gustaf Vasa och Nils Dacke», 1928 o. följ.).

Författare

Albert Vejde.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 5 (1884); Kon. Gustaf I:s registratur, 14—17, 1542—1545 (1893—96); Per Brahe d. ä:s fortsättning af Peder Svarts krönika, utg. af O. Ahnfelt, 1—2 (1896 —97); Rasmus Ludvigssons krönika om k. Gustaf I (Hist. handl, 20, 1905). — J. Messenius, Scondia illustrata (1700—05); Erich Jörensson [Tegel], Then stoormechtighe.. . her Gustaffs, fordom Sweriges, Göthes och Wendes konungs etc. historia (1622). — G. Berg, Bidrag till den inre statsförvaltningens historia under Gustaf I (1893); G. Hafström, Nils Dacke före Dackefejden (Personhist. tidskr, 1928); E. Hildebrand, Gustav Vasa (Sveriges historia till våra dagar, 4, 1920); A. Stille, Dackefejden och det s. k. slaget vid Asunden (Hist. tidskr, 1907); G. V. Sylvander, Kalmar slotts och stads historia, 3:2 (1870); A. Vejde, Erik XIV och ödeläggelsen av Ronneby 1564 (Scandia, 1929).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Dacke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15765, Svenskt biografiskt lexikon (art av Albert Vejde.), hämtad 2018-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15765
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Dacke, urn:sbl:15765, Svenskt biografiskt lexikon (art av Albert Vejde.), hämtad 2018-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se