Robert Dahlander

Född:1870-06-09 – Göteborgs stad, Västra Götalands län


Kraftingenjör


Band 09 (1931), sida 596.

Meriter

3. Robert Dahlander, son till D. 1, f. 9 juni 1870 i Göteborg. Elev vid Stockholms h. latinläroverk å Norrmalm ht. 1880—vt. 1884, vid h. realläroverket å Södermalm ht. 1884—vt. 1885, vid Hj. Berwalds privatkurs ht. 1885—vt. 1886 och vid tekniska högskolan 14 sept. 1886; avlade avgångsexamen som väg-och vattenbyggnadsingenjör vid sistnämnda läroanstalt 30 apr. 1890. Biträde hos distriktingenjören i västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet juli 1890—sept. 1891; reste utrikes 1891; elev, därpå ritare och biträdande ingenjör vid Maschinenfabrik Oerlikon i Schweiz 1892—93; ingenjör vid Allmänna svenska elektriska a.-b. i Västerås juni 1893—dec. 1902 och var där avdelningschef från 1896 samt chef för filialen, den 1898 inköpta mekaniska verkstaden, 1898—1902; erhöll i uppdrag att verkställa utredning om statsbanornas elektrifiering apr. 1902; ledare av elektriska driftförsök och statens järnvägars ombud vid förhandlingar om inköp av vattenfall för statens räkning; sakkunnig beträffande driftens elektrifiering vid statens järnvägar från 15 febr. 1903; förestod elektriska kontoret 1904; ledamot av styrelsen för Nya ackumulator a.-b. Jungner 27 jan. 1906—1909 och av styrelsen för a.-b. Monofon 28 dec. 1906—6 juni 1913; ordförande i Teknologföreningens avdelning för elektroteknik 1907—08, v. ordförande i föreningen 1909, ordförande 1910—11; byrådirektör i järnvägsstyrelsen 31 dec. 1907 —1908 (erhöll avsked 26 juni); direktör för Stockholms stads gas-och elektricitetsverk 2 maj 1908 (tillträdde 1 aug); ledamot av styrelsen för a.-b. Telotelefon 18 nov. 1909—16 maj 1913; ordförande i Svenska kommunaltekniska föreningen 1912—16 och i Svenska elektricitetsverksföreningen från 1913; ledamot av kommunala omorganisationskommissionen 1914—19; stiftare av Svenska gasverksföreningen 1915 samt dess ordförande 1915—24; ledamot av styrelsen för Dalälvens regleringsförening u. p. a. från 1916; ordförande i Gas- och koksverkens ekonomiska förening u. p. a. från 1918 och Svenska elektricitetsverkens ekonomiska förening u. p. a. från 1919; av styrelsen över Stockholms gas- och elektricitetsverk utsedd till ledamot av styrelsen för Brännkyrka elektriska distributions-a.-b. från 27 juni 1919; ledamot av styrelsen för a.-b. Svarthålsforsen från 14 apr. 1920, av Stockholms stads löneavtalsnämnd från 1923 samt äv styrelserna för Lanforsens kraft-a.-b. från 18 juni 1926 och för Krångede a.-b. från 30 maj 1929. E.NO 1911; RNS :tOO 1918; KV02kl 1919; hedersledamot av Svenska gasverksföreningen 1924.

Biografi

Gift 4 febr. 1899 i Västerås med Elna Broberg, f. 5 juni 1875 i Munktorps socken, dotter till direktören för Västmanlands läns lantbruksskola å Stenby Johan Withman Broberg och Elisabet Molin.

Efter avslutade studier vid tekniska högskolans avdelning för väg- och vatten-byggnadskonst specialiserade sig D. vid Maschinenfabrik Oerlikon i Schweiz på elektrotekniken. Elektricitetens användning som drivkraft inom transportväsendet stod då på dagordningen. Den elektriska spårvagnsdriftens problem var redan löst, och projekt att använda elektriciteten även i fjärrtrafikens tjänst framkommo. En av frukterna av D:s reseiakttagelser blev en uppsats i Teknisk tidskrift 1892, »Några ord om de elektriska järnvägarna i Tyskland», där han gjorde sig till tolk för tron på det. nya trafikmedlets framtidsutsikter och betydelse även för vårt land. Efter hemkomsten fick han, snart i framskjuten ställning, vid Asea verka för dess exploatering i Sverige. En betydelsefull biprodukt av hans arbete under denna tid blev en uppfinning för hastighetsreglering vid induktionsmotorer genom polomkoppling.

Ganska tidigt blev frågan om järnvägsdriftens elektrifiering aktuell hos oss, vartill även D. bidrog genom föredrag vid teknikermötena i Malmö 1896 och Gävle 1901. År 1899 hade järnvägsstyrelsen påbörjat undersökningar rörande den viktiga frågan, och någon tid därefter, 1901, framkommo projekt att lösa problemet på det enskilda initiativets väg. Järnvägsstyrelsen tog emellertid utredningen i egna händer. D. tillkallades som sakkunnig och avgav 1902 ett utlåtande, som trycktes i Teknisk tidskrift 1903 och ådrog sig uppmärksamhet även i utlandet, då det var det första projektet till elektrifiering av ett helt järnvägsnät. Det närmaste resultatet blev, att D. anställdes som statens järnvägars specielle sakkunnige beträffande elektrisk drift. Sedan han fått tillfälle att företaga utländska studieresor, ingick järnvägsstyrelsen 10 dec. 1903 till K. M:t med anhållan om anslag till elektrisk försöksdrift. Nödiga medel beviljades, och därpå elektrifierades under D: s ledning bandelarna Stockholm—Värtan och Stockholm—Järva. Försöksdriften pågick under åren 1905—07. Över resultaten avgav D. i samverkan med flera fackmän en berättelse, som trycktes 1908 och utkom även på tyska och ryska. Utredningen hade från början visat sig så lovande, att järnvägsstyrelsen redan tidigt (28 febr. 1905 och 10 mars 1906) kunde ingå till K. M:t med anhållan om utverkande av ett kreditiv för inköp av vattenfall för statsbanornas räkning. Sedan anslaget — mot statsutskottets avstyrkande — beviljats, handhade D. även denna gren av verksamheten. Att man nu ansåg sig ha kommit över försökens stadium, visade sig, då D. 1908 utnämndes till chef för en nyinrättad byrå för elektrisk drift inom järnvägsstyrelsen. Sammanfattande översikter över arbetet för järnvägarnas elektrifiering har D. givit i kapitlet »Utredningar rörande införande:af elektrisk drifkraft» i festskriften »Statens järnvägar 1856—1906» samt i Teknisk tidskrift 1918 (»Elektrisk drift på statsbanorna. En återblick och några ord om framtidsutsikterna»).

Från sin verksamhet i statens järnvägars tjänst kallades D. redan 1908 genom utnämningen till chef för Stockholms stads gas- och elektricitetsverk. Båda verken voro redan då högst betydande etablissement. Jämte ett äldre gasverk i Klara, som staden 1884 inlöst av ett enskilt bolag, hade under åren 1890—93 det nuvarande Värtagasverket anlagts; år 1906 uppfördes därjämte administrationsbyggnaden vid Torsgatan. Beslut om anläggande av ett kommunalt elektricitetsverk fattades 1889. År 1900 beviljades anslag till byggandet av ett nytt elektricitetsverk för ångkraft vid Värtan med uppgift att leverera elektrisk kraft till understatdoner i olika stadsdelar (fem före 1908). Då en oavbruten stegring av kraftförbrukningen kunde förutses, inköptes dessutom 1905 en rad forsar i Dalälven, avsedda att utbyggas till en kraftstation för huvudstaden, det blivande Untraverket. Sin administrationsbyggnad erhöll elektricitetsverket vid Tulegatan.

Den befattning, D. 1908 tillträdde, var i viss mån nyskapad. Elektricitetsverket hade ursprungligen tillkommit på gasverksstyrelsens initiativ och förblivit under dess förvaltning, även sedan det från en ringa början vuxit ut till en stor anläggning, som tävlade med gasverket i betydelse. Chefsskapet för de båda förenade verken hade varit anförtrott åt en överingenjör. Det var denna befattning, som nu ombildades till en direktörspost för att skarpare framhäva de administrativa och affärsmässiga uppgifter, vilka jämte de tekniska i växande mått måste komma att påvila ledaren. I samband därmed inrättades särskilda överingenjörsbefattningar vid bägge verken. Och slutligen ändrades gasverksstyrelsens namn till det adekvatare »styrelsen över Stockholms stads gas- och elektricitetsverk». Sedan D. tillträtt sin syssla, bildades ett gemensamt direktörskontor för att handhava bl. a. den samfällda administrationen, huvudbokföringen, centrala kassarörelsen samt viktigare affärsuppgörelser. Allteftersom rörelsen tillväxte i storlek, blev emellertid den starka centraliseringen ej längre ändamålsenlig. År 1928 fördelades därför direktörskontorets personal och uppgifter till större delen på de båda särskilda verksförvaltningarna. Till chefens omedelbara förfogande behölls endast den personal, som erfordrades för att biträda honom vid det allmänna inseendet över verksamheten.

Bakom 1928 års omorganisation ligger, såsom redan antytts, rörelsens oavlåtliga utveckling. Starkast har denna varit vid elektricitetsverket, i det antalet alstrade kwh elektrisk energi ökats från c:a 17 millioner till c:a 212 millioner om året och antalet utsatta elektricitetsmätare från c: a 12,000 till c: a 160,000 stycken. Samtidigt har gastillverkningen stigit från 36,6 till 78,7 millioner m3, medan antalet utsatta gasmätare ökats från c: a 64,000 till c: a 137,000. Förutsättningen för denna lysande utveckling är givetvis ytterst Stockholms tillväxt, men den har befrämjats genom en ivrig strävan att utfinna nya, för allmänhetens växlande behov avpassade användningar av elektriciteten och gasen samt en målmedveten och mycket effektiv propaganda. En verkningsfull upptakt till gas- och elektricitetsverkens upplysningsverksamhet utgjorde en 1910 anordnad utställning och en serie i samband därmed utsläppta broschyrer. Stor betydelse måste också tillerkännas de permanenta utställningar, som anordnats för att göra allmänheten bekant med de tekniska nyheternas praktiska och ekonomiska innebörd. Slutligen har gasens och elektricitetens popularisering befrämjats av och tillika möjliggjort en human taxepolitik. Det nu gällande gaspriset, 10 öre per m3, är ett av de lägsta i Europa, och även elektricitetens pris anses lågt. Det oaktat lämnar rörelsen betydande bidrag till stadens kassa.

Under D: s ledning ha de stora utvidgningar och moderniseringar, som erfordrats för att möta de ständigt stegrade anspråken, successivt genomförts. Även tekniskt har elektricitetsverket genomgått den största utvecklingen. Här möttes D. av uppgiften att förverkliga planerna på exploateringen av Dalälvens vattenkraft. Utbyggandet av Untraverket började år 1912, år 1918 igångsattes kraftleveransen därifrån, och år 1921 avslutades utbyggnaden. Verket har fyra turbiner om 7,500 kw och uttager alltså för överföring till Stockholm 30,000 kw. Då det kunde förutses, att Untra-verket ej i längden skulle motsvara anspråken, köpte staden 1920 huvuddelägarrätten i Svarthålsforsen i Indalsälven, som beräknas kunna lämna 45,000 kw. Utbyggandet av detta vattenfall har emellertid tills vidare uppskjutits. För att möta de närmaste behoven beslöto stadsfullmäktige i stället till en början 1926 att gemensamt med Sandvikens järnverks-a.-b. utbygga den nedanför Untraverket i Dalälven belägna Lanforsen, som för Stockholms del beräknas lämna efter första utbyggnaden 8,800 och i fullt färdigt skick 22,800 kw. En ytterligare reserv har Stockholm förvärvat genom att 1929 inlösa en sjättedel av aktierna i Krångede a.-b., som äger Indalsälvens mest betydande vattenfall. En följd av Stockholms växande vattenfallsintressen har blivit, att huvudstaden verksamt deltagit i arbetena för Dalälvens och förberedelserna för Indalsälvens reglering. Trots den storartade utveckling, som användningen av vattenkraften sålunda erhållit, har det visat sig ändamålsenligt att bibehålla ångkraften som komplement för att möta förbrukningens variationer samt som reserv. Ångkraftverket vid Värtan har därför utbyggts och moderniserats. För närvarande äger det en maskineffekt av 60,000 kw, men ytterligare utvidgningar äro planerade. De för elektricitetens distribuering avsedda understationerna ha under D: s tid ökats till elva, oberäknat Brännkyrka elektriska distributions-a.-b., till vilket staden levererar kraft.

På hösten 1919 nedlades driften vid det gamla Klaragasverket, varefter det definitivt slopades år 1922. Numera är all drift koncentrerad till Värtagasverket, som i likhet med elektricitetsverket fastän ej i samma revolutionerande utsträckning oavlåtligt utvidgats och moderniserats. All gas tillverkas i kammarugnar, vilka jämväl lämna en för värmeledningar särskilt lämpad koks. Försäljningen av denna och andra biprodukter har utvecklat sig till en alltmer omfattande och för stadens ekonomi betydelsefull affär.

D. har även spelat en ledande roll i olika yrkessammanslutningar, vilket bl. a. funnit uttryck i flera ordförandeuppdrag. Han organiserade också det första elektrikermötet 1905 och tog initiativet till Teknologföreningens första årsmöte 1907. Jämte ovannämnda skrifter har D. lämnat åtskilliga bidrag i fackfrågor till olika tidskrifter, särskilt Teknisk tidskrift och Svenska stadsförbundets tidskrift. I den sistnämnda publikationen tryckte han även 1918 ett inlägg i den då brännande frågan om omorganisationen av Stockholms stadsförvaltning. I denna artikel påyrkade han under åberopande av sina erfarenheter i stadens tjänst bl. a. särskilt, att ledamöterna i den tillämnade kommunala regeringen eller borgarråden, som de senare kommo att benämnas, såsom ordförande i nämnder och styrelser skulle övertaga personligt ansvar för sina förvaltningsgrenar. Som bekant blev detta ett av de bärande dragen i den slutligt genomförda organisationen.

Författare

B. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Personliga meddelanden; Stockholms stadsfullmäktiges prot. och handlingar; Stockholms gasverk 1853—1928 (1928); Statens järnvägar 1856 — 1906, 3 (1906); Stockholms kommunalkalender 1908—30.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Robert Dahlander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15785, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15785
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Robert Dahlander, urn:sbl:15785, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se