Meriter

2. Carl Sigurd Dahlbäck, den föregåendes son, f. 23 juni 1866 i Falun. Elev vid Falu h. allmänna läroverk ht. 1876; avlade mogenhetsexamen därstädes 3 juni 1884; student i Uppsala ht. 1884; jur. fil. kand. 14 dec. 1885; jur. kand. 28 maj 1892; har företagit ett stort antal resor för folkloristiska studier, bl. a. till Norge 1883, till Schweiz 1901, till Holmön och södra Lappmarken tre månader hösten 1914 och till Härnösand, Uppsala, Lund, Köpenhamn, Göteborg och Stockholm för att besöka bibliotek och museer sju månader 1924—25. E. o. notarie i Svea hovrätt 31 maj 1892 och vid Stockholms rådhusrätt 2 sept. 1892; tjänstgjorde i Ovansiljans domsaga och Falu domsaga 1892—93; tf. domhavande i sistnämnda domsaga hösten 1893—aug. 1894 (erhöll första domarförordnandet 24 nov. 1893); advokat i Sundsvall aug. 1894—1901; Sundsvalls stads juridiska ombud 1897—1902; advokat i Stockholm 1902—14; erhöll av Svenska akademien statsanslag för vittra författare 1915 och 1916; sysselsatt med bebyggelse- och kulturhistoriska undersökningar i norra Sverige från 1915; erhöll statsbidrag för dessa arbeten 1916, 1920, 1923 och 1925; riksantikvariens ombud i Norrbottens län från 1 dec. 1917. KorrespLHA 1931.

Gift 1) 20 aug. 1896— 17 dec. 1907 med gymnastikdirektören Ellen Laura Maria Löfgren, f. 1 apr. 1870 i Högsby, dotter till lantbrukaren och direktören för Rönninge a.-b. Klas Johan Löfgren och Marie Louise Bergman; 2) 31 jan. 1908 med diakonissan Selma Hildegard o Magnusson, f. 7 aug. 1878, dotter till handlanden Anders Gustav Magnusson och Matilda Pettersson.

Biografi

D. fäste under 1900-talets första decennium uppmärksamheten på sig såsom mycket anlitad försvarsadvokat åt arbetare, vilka åtalats eller häktats i samband med då pågående sociala och politiska konflikter. Särskilt framträdde D. efter den bekanta sammanstötningen på Jakobs torg i Stockholm mellan polisen och demonstrerande arbetare 20 apr. 1902. I de s. k. demonstrationsmål, som efter denna händelse, väcktes mot ett sextiotal personer, förde D. de anklagades talan. Han författade också den inlaga, vari socialdemokratiska partiets verkställande utskott i dec. 1902 hos justitieombudsmannen påyrkade åtal mot stadsfiskal Lars Stendahl, en del polismän m. fl. för övergrepp, som de vid nyssnämnda tillfälle skulle ha begått. Då den borgerliga pressen skarpt kritiserade inlagan med dess uttalanden om »klasslagstiftning», tog D. till orda i Socialdemokraten (3 jan. 1903) och försvarade och utvecklade närmare de i densamma framförda synpunkterna. Ett annat celebert tillfälle, då D. framträdde, var då han försvarade de för överfall mot strejkbrytare (»striden på Alnösundets is») 1904 häktade arbetarna vid Sörvik, varvid han särskilt med mycken energi sökte tillbakavisa åklagarens påstående, att överfallet var i förväg beslutat på ett fackföreningsmöte. D:s specialitet var under en följd av år de s. k. Åkarpsmålen, och han angrep i en uppmärksammad broschyr (1904) den bekanta Åkarpslagen såsom varande en ensidig klasslag, därtill godtycklig och osäker i tillämpningen. D. gjorde även flera andra inlägg i tal och skrift i de sociala och politiska frågorna; så t. ex. angrep han i inledningsföredrag vid Stockholms arbetarkommuns möten i skattefrågor 30 okt. och 26 nov. 1903 de rådande skatteförhållandena och påyrkade vidgad skattefrihet för mindre bemedlade, skydd mot hårdhänta indrivningsmetoder m. m., och i en skrift i prostitutionsfrågan (1903) stämplade han den då gällande reglementeringen såsom »en till innehållet rättsvidrig och olaglig instruktion för polismakten». I en av vissa egna erfarenheter föranledd inlaga till justitieombudsmannen (1911) föreslog D. varjehanda radikala och rätt originella åtgärder till skydd mot skvaller och bakdanteri, bl. a. straffskärpning för ärekränkningsbrott, fastställande av hårdare straff i detta fall för män över tjugufem års ålder, som »på grund av omsorgsfull uppfostran, högre bildning, god samhällsställning och dylikt borde mer än flertalet uppfylla höga anspråk på självbehärskning och hederligt handlingssätt». D. hade under sin advokatverksamhet mer  än en gång haft skarpa sammanstötningar med domstolarna, och detta i förening med annat torde ha föranlett honom att 1914 lämna denna sin verksamhet.

I stället överraskade D. världen genom att 1914 under författarnamnet Erik Fahlman utgiva en roman med titeln »Firman Åbergson». Enligt vad D. själv uppgivit, skall han till dess publicerande ha uppmuntrats av Fredrik Böök och dansken Harald Nielsen, och båda dessa kritiker gåvo också boken vid dess framträdande de mest ampla lovord. »Vårt grannland» — skrev Nielsen i Ugens Tillskuer — »är vordet en genial diktare rikare», och Böök betecknade den utkomna romanen såsom hörande till »den litteratur, som kommer att leva kvar till sena tider». Även den övriga kritiken — t. ex. John Landquist i Dagens nyheter och Anna Branting i Tiden — var mestadels mycket välvillig. »Firman Åbergson» har till miljö den gammaldags svenska småstaden, dess huvudperson är en äkta figur, skildrad med bredd och saft, och framställningen präglas på en gång av drastisk realism och spelande fantasi. Med denna bok torde D. kunna sägas tillhöra samma kategori av småstadens skildrare som Ludvig Nordström, Birger Sjöberg och Gustaf Hellström. Följande år (1915) utkommo två nya böcker av D: s hand: en själfullt och intimt skriven karaktärs- och levnadsteckning av Georg von Döbeln samt en samling skisser, novellfragment och subjektiva utkast, som sammanfattats under titeln »Teckningar». De nya böckerna väckte väl icke samma uppseende som debutarbetet, men förhoppningarna om D: s framtid såsom författare togo sig uttryck i att Svenska akademien (1915 och 1916) tilldelade honom statsanslag för vittra författare. Dessa förhoppningar skulle dock icke gå i uppfyllelse. Kort därefter inträdde nämligen en ny vändning i D: s liv. Han lämnade huvudstaden och slog sig ner i övre Norrland för att på uppdrag av Vitterhetsakademien utforska Norrbottens, särskilt Torne- och Kalixområdets, förhistoria, kolonisation och etnografi. I ett meddelande till detta lexikons redaktion har han som utgångspunkt för sina studier betecknat satsen, »att för folkkännedom fordras först och främst människokännedom». Som en förberedelse till sitt studiearbete räknar han därför all den kännedom om landsbygd och småstäder i in- och utlandet, han förskaffat sig under turistresor och i sitt yrkesarbete. »Framförallt har jag just i mitt göra nu nytta av det folk i alla landsändar... jag under tjugutvå år hade göra med i det arbetet». För sin nuvarande uppgift här D. vid flera tillfällen erhållit statsbidrag, och han är sedan 1917 riksantikvariens ombud i Norrbotten. De hittills synliga resultaten av dessa D: s arbeten äro en del tid efter annan insända skriftliga rapporter ävensom några i tidningar eller tidskrifter publicerade undersökningar samt katalogen »'Gamla rådhusets' på Gultzaudden etnografiska museiutställning» (1921).

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: D:s skrifter; samtida tidningar; G. Magnusson, Socialdemokratien i Sverige, 2 (1921); personliga meddelanden.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C. Sigurd Dahlbäck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15787, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15787
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C. Sigurd Dahlbäck, urn:sbl:15787, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.