Meriter

Dahléen (skrev sig Dalheen), under studietiden Dalenius, Abraham, f. omkr. 1690 i Dagsbergs församling, d. 10 febr. 1728 i Stockholm. Son till Jonas... Elev i Norrköpings skola samt i Linköpings gymnasium 6 juni 1703; student, i Uppsala 7 juni 1707. Under studietiden notarie hos häradshövdingen i Olands och Frösåkers härader P. Nobelius; e. o. notarie i kammaradvokatfiskals-kontoret i sex år; var därunder sekreterare vid en kommission i Linköping; e. o. kanslist i kammarrevisionen 15 sept. 1713 och ordnade dess arkiv; kanslist i kammarkollegiet 27 nov. 1713; erhöll kollegiets rekommendation'till borgmästareämbetet i Norrköping 17 maj 1717; genom tjänstebyte notarie i riksens ständers kontor 14 sept. 1720; erhöll kontorets rekommendation till nyssnämnda borgmästareämbete 16 nov. 1721; arresterad 6 maj 1723; av en särskild ständernas kommission dömd att mista liv, ära och gods 23 juli 1723, vilken dom de tre lägre stånden ändrade till två års fängelse å Karlstens fästning i Marstrand; återfick äran enligt K. resolution 8 nov. 1727; kallas vid hustruns död sekreterare och vid sin död bokhållare.

Gift med Justina Maria Salberg (Sahlberg), d. 19 juni 1727, dotter till kamreraren Johan Salberg.

Biografi

Efter studier i Uppsala, där han tillhörde Östgöta nation, och åtskilliga års tjänstgöring i kammarkollegiet och kammarrevisionen blev D. hösten 1720 genom tjänstebyte med notarien J. Giese notarie i riksens ständers kontor (med 400 dir smt i lön). Som sådan biträdde han med korrespondensen och förde protokollet från hösten 1720 till våren 1723. Före sin häktning (se nedan) medhann han att renskriva sina protokoll t. o. m. 1722 och utarbeta registret till 1722 års protokoll (registret 1721 är av annan hand). Vidare hade D. 1721—22 befattning med den bekanta försäljningen av som krigsbyte tagna kanoner. Vid hans häktning var redovisningen för detta uppdrag ännu icke avslutad och sammankopplades sedan med likvideringen av hans lönefordringar, som icke avslutades förrän 1738.

Vid 1723 års riksdag inträffade så de händelser, vilka berett D:s namn en blygsam plats i vår politiska historia. Bondeståndet hade redan vid 1719 och 1720 års riksdagar varit, i opposition mot det nya statsskicket. Dess syfte var främst att stärka regeringens makt över de lokala myndigheterna, och denna dess önskan utnyttjades av konungen och vännerna av en starkare konungamakt. En aktion för en ändring av regeringsformen, dvs. ökning av konungens makt, igångsattes, och 6 febr. 1723 trädde bondeståndet fram med ett memorial därom till borgarståndet. Då de tre högre stånden ställde sig helt avvisande, förberedde bönderna nya inlagor.

För aktionens motståndare var det tydligt, att bönderna hade hemliga rådgivare. Slumpen förde dem på rätt spår. Den 6 maj sammanträdde ständernas deputation över riksens ständers kontor i dettas sal. Å D: s bord påträffades då bl. a, ett projekt och ett memorial angående inrättande av s. k. justitiefiskaler samt två exemplar av ett projekt om ökad konungamakt, avfattat som en skrivelse från bonde- till borgarståndet. D. togs genast i förhör, och samma dag gav sekreta utskottet tillstånd till hans häktning. Den 8 maj tillsatte ständerna en särskild kommission att döma D. och de övriga i saken inblandade, f. d. korpralen Lars Wigström, kaptenen A. Prange, kommissarien J. F. Osthof, fältsekreteraren L. Brodzenius (se denne) samt två ledamöter av bondeståndet, vilka vid kommissionens konstituerande utfarit i hårda ord om regeringsformen. Rannsakningen varade flera månader. De anklagade skyllde på varandra, på andras förledande och på egen enfald och okunnighet. Så småningom befanns det, att D. författat flera memorial (delvis renskrivna av Wigström och Prange). Han försvarade sig med att han brukade biträda bönderna från sin hemtrakt Östergötland med skrivgöromål och skyllde på uppdrag av den nyligen avlidne greve G. F. Lewenhaupt och av Osthof. Vid riksdagens början hade D. sökt bli bondeståndets sekreterare och lovat ståndet att giva det »en stor och särdeles uplysning». Även senare hade han umgåtts med riksdagsbönder och förespeglat fördelar genom sitt inflytande och sin juridiska sakkunskap samt framlagt allehanda statsfinansiella och statsrättsliga reformplaner. D. utvecklade i sitt försvar vidlyftigt en teokratisk statsuppfattning, vilken nu icke alls förekom i bondeståndets memorial men vid föregående riksdagar hävdats av Lewenhaupt och Leijonbrinck. Regeringsformen stred mot Guds lag, landslagen och föregående riksdagars beslut och innebar, att man i syndfullhet satte sig upp emot Guds skickelse. Mot denna uppfattning polemiserade kommissionen i sin dom med en argumentation, som är hämtad från Thomasius' polemik mot den danske hovpredikanten H. G. Masius. Vidare menar kommissionen, att, om D. anmodats att skriva, han i stället borde ha undervisat bönderna om deras orätt. För övrigt vore D. ingalunda »av så ringa och svagt förstånd, att han ju kunnat lätteligen begripa», hur olovligt hans tilltag var.

Den 23 juli dömde kommissionen D. som förrädare förlustig liv, ära och gods (utom hustruns giftorätt). Han skulle halshuggas och vid galgen begravas och hans skrifter offentligen brännas. D. och hans hustru bådo ständerna om nåd och förklarade, att han av enfald låtit förleda sig. Under debatten på riddarhuset 10 aug. förklarade lagman S. Blomfelt, att D. »aldrig passerat för en rätt förståndig, utan för en sot och ett fiåll». Adeln ville (12 aug.) låta D. för livstiden sitta i halsjärn på Marstrands fästning samt schavottera på torgen i de städer, som han skulle passera på vägen dit. Men de ofrälse stånden läto honom (20 aug.) undslippa med två års fängelse i Marstrand. Adeln fick nöja sig med en reservation mot denna »obehöriga» mildhet (10 sept.). Av riddarhusmedlen utbetalades också belöning åt »angivare».

Efter utståndet straff sökte D. vid följande riksdag att återfå äran, vilket också på ständernas tillstyrkan bifölls. På grund av hans fattigdom befriade kanslikollegiet honom från de därmed förenade kansliavgifterna (22 nov. 1727). Några månader därefter avled han och begravdes å Solna kyrkogård. Med sin hustru, en syster till den framstående apotekaren J. J. Salberg å Morianen i Stockholm, hade han två barn. Vid hustruns död sommaren 1727 bodde familjen vid Bryggaregatan i Stockholm.

Bouppteckningen efter D. och hans hustru upptager i tillgångar 4,353 dir kmt och i skulder 2,698 dir kmt. Åtskilliga konsumtionsskulder och skulder till nära släktingar visa hemmets betryckta ställning efter de sista fem årens olyckor. Tidigare hade det varit bättre ställt, vilket synes av att juveler och guldsaker fortfarande furmos kvar. Vidare äro fyrtioåtta böcker specificerade, varibland böcker i religion (bl. a. Spener), juridik (bl. a. Rålamb, Loccenius och Grotius), historia och naturvetenskap. Både biblioteket och D: s argumentationer inför domstolen visa ett verkligt intresse för de då aktuella statsrättsliga och statsteoretiska frågorna. Det kan förtjäna beaktande, att hans biträde vid rättegången, svågern hovrättsadvokaten Kr. Springer, var fader till köpmannen Kr. Springer (f. omkr. 1704, f 1788), huvudpersonen i 1743—47 års principalatsstrid.

Författare

B. Linden.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Biographica (Dalheen),. riksens ständers kontors prot. och ink. skrivelser 1720—23 samt handl. ang. troféer (i kontorets huvudarkiv), kammarkollegiets skrivelse till riksens ständers kontor 25 aug. 1720 (i kontorets arkiv), kanslikollegiets prot. 1727 och ink. skrivelser till kanslikoll. (allehanda ansökn.), borgar- och bondeståndens prot. 1723, riksens ständers kommissions över D, J. F. Osthof m. fl. prot. och handl. samt riksens ständers skrivelse till K. M:t i justitieärenden 4 aug. 1727, allt i RA; likvidation, kammararkivet; uppgifter om erövrade artilleripjäser, artilleridepartementets arkiv, krigsarkivet; protokoll 1713 och 1717, kammarkollegiets arkiv; mantalslängd för Norrmalms västra nedre del 1721, justitiekollegiets och förmyndarekam-märens dödlistor 1712—30 (norr—väster) samt bouppteckningar, Stockholms stadsarkiv; ovannämnda kommissions originaldom, UB; brev från D. till H. Spegel 1707, Linköpings stifts- och landsbibliotek. — Sv. prästeståndets protokoll från år 1719, 2 (1922), s. 326—328, 333—335 och 338—341; Sv. riksdagsakter, 2: a ser, 1719—1800, 2 (1913); Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 2—3, 5 (1876—86). — Bj. Beckman, Dalupproret 1743 (1930); G. Bomgren, Sekreta utskottet 1723—1756 (1928), s. 109,-139; R. M. Bowallius, Om sv. statsskickets förändring efter kon. Karl XII:s död och om ståndens inbördes ställning vid början af den så kallade frihetstiden (HA Handl, 21, 1857); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 31, 33 (1863—64); F. Lagerroth, Frihetstidens författning (1915), s. 288; C. G. Malmström, Sveriges polit. historia 1718—1772, 1 (1893); K-. G. Oden, Östgötars minne (1902). — Se i övrigt, ang. hustruns släkt: A. Levertin, C. F. V. Schimmelpfennig- & K. A. Ahlberg-, Sveriges apotekarehistoria, 1 (1910—18), s. 81—82.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Dahléen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15798, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Linden.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15798
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Dahléen, urn:sbl:15798, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Linden.), hämtad 2024-04-25.