Carl Fredric Dahlgren

Född:1791-06-20 – Kvillinge församling, Östergötlands län (på Stens bruk)
Död:1844-05-01 – Stockholms stad, Stockholms län

Författare, Riksdagsledamot, Präst, Journalist, Lärare


Band 09 (1931), sida 654.

Meriter

Dahlgren, Carl Fredric, f. 20 juni 1791 på Stens bruk, Kvillinge socken, d. 1 maj 1844 i Stockholm. Föräldrar: bruksinspektören Sven Dahlgren och Elisabet Lundgren. Inskrevs vid Linköpings trivialskola 25 sept. 1801; elev vid Linköpings gymnasium våren 1805; student i Uppsala 14 okt. 1809; idkade filosofiska och teologiska studier vid universitetet därstädes ht. 1809, ht. 1811 och ht. 1812—vt. 1813; avlade prästexamen i Linköping 14 juni 1815; prästvigd i Stockholm av biskopen i Linköping 22 juni 1815. Informator i Östergötland och Västmanland våren 1810—sommaren 1811 och våren 1812 samt hos löjtnanten och stallmästaren Olof Malmerfelt på Österby i Vallby socken våren 1813; medarbetare i Phos-phoros, Nya extra posten, Heimdall och Freja; lärare vid regementspastor Lars Afzelius', från 1815 hovpredikanten A. A. Afzelius' privatskola i Stockholm 1814—18; komministersadjunkt vid Ladugårdslands församling 11 juli 1815 och pastorsadjunkt därstädes 20 aug. 1816; innehade egen privatskola i Stockholm 1818—22; v. pastor i Ladugårdslands församling 2 maj 1820—30 apr. 1822; ånyo pastorsadjunkt därstädes 30 apr. 1822—30 apr. 1825; avlade pastoralexamen i Linköping 24 sept. 1823; komminister vid Ladugårdslands församling 14 sept. 1824 (tilltr. 1 maj 1825); erhöll 30 nov. 1825 rätt att räkna dubbla tjänsteår för tiden 1 maj 1819— 30 apr. 1822; medutgivare av Kometen 1 okt. 1825—29 dec. 1827; riksdagsman i prästeståndet för Stockholms komministrar 9 jan, 1829—1830, 1834—35 och 1840—41 och var därunder bl. a. ledamot av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet vid samtliga dessa riksdagar, av förstärkt statsutskott 1834—35 och 1840 —41, av förstärkt konstitutionsutskott 1834—35 och av förstärkt lagutskott 1834—35; komminister vid Storkyrkoförsamlingen 10 mars 1829; fullmäktig i riksgäldskontoret från 1834; sekreterare i Samfundet pro fide et christianisr mo 1837; utgivare av Djurkretsen 1841 (erhöll utgivningsbevis 6 okt.). Stiftade Manhemsförbundet tillsammans med A. J. Cnattingius 1815; deltog i stiftandet av Gröna rutan 1816, Bellmanska sällskapet 1824 och Aganippiska brunnssällskapet hösten 1839; erhöll pris av Vetenskaps- och Vitterhets samhället i Göteborg 1818 och Lundbladska priset av Svenska akademien 1831; ledamot av sällskapet Par Bricole.

Gift 29 juli 1832 med Sofia Kristina Christiernson, f. 21 juni 1808, d. 26 jan. 1890, dotter till kryddkramhandlanden, ledamoten av Stockholms borgerskaps femtio äldste Johan Peter Christiernson och Brita Kristina Lönngren.

Biografi

D: s föräldrar härstammade från allmogen. Om hans far är icke något närmare bekant, modern beskrives som en enkel, from och arbetsam kvinna, från vilken sonen säkerligen ärvt en religiös läggning, som alltid fanns latent under ett fladdrande och lättrörligt sinne. Barndomsåren saknade sålunda ej religiösa upplevelser av intensiv art, t. ex. konfirmationstiden, som för D. blev en nästan krisartad tilldragelse. Också längre fram, särskilt under Manhems-tiden, hade han perioder av religiöst grubbel.

Enligt vittnesbörd från skolkamrater var D. under barndomen vanligen sluten och »dåsig». Men vid en glad majfest, då det vankades en hel del punsch, kunde det inträffa, att han förvånade sina vänner med tal, fyllda av en flödande komisk svada. Det var preludier till den blivande ordensbroderns uppträdande. Under de sista gymnasieåren kom så ett intellektuellt uppvaknande. Tack vare inflytande från skolkamraten Per Adolf Sondén började D. nu hysa ett livligt intresse för svensk skönlitteratur; när »Sällskapet för vitterhet» på våren 1809 instiftades vid gymnasiet, var D. en av de ivrigaste initiativtagarna. Man odlade emellertid här nästan uteslutande diktning i den mest urvattnade 1700-talsstil. Endast ett sporadiskt prov på den parodiska genren visar hän mot den senare D.

Icke heller D:s korta studenttid i Uppsala och de långa konditionerna på landsbygden bragte hans andliga egenart till mognad. Den fosforistiska kretsen, som han anslutit sig till 1812, gav honom riklig uppmuntran till poetisk alstring, och under de följande åren tillkommo också åtskilliga dikter i romantisk anda, mest naturallegorier, enligt nutida uppfattning en opersonlig och ganska oinspirerad produktion. Fosforisterna sågo likväl i D. en förhoppningsfull adept, ett begåvat »naturbarn», vars bristfälliga studier man beklagade. Det gjordes från detta håll åtskilliga ansträngningar att skaffa honom anställning i Stockholm, där det ju fanns en skara meningsfränder, som kunde sörja för hans fosforistiska utbildning. Slutligen lyckades det, antagligen genom Lorenzo Hammarskölds förmedling, att placera D. som lärare i Afzeliuska skolan, vilket Atterbom betraktade som en mycket glädjande tilldragelse. D. skulle nu få vistas bland hans »vänner, vilkas umgänge utan tvivel bör vara honom i alla avseenden fördelaktigt», heter det i ett brev. D: s utveckling utföll likväl ej alldeles efter Atterboms beräkningar. Väl fortsatte han till en början sin rättroget fosforistiska diktning, men ganska snart började andra toner tränga fram, tecken på ett burleskt realistiskt konstnärstemperament. En hel del omständigheter ha samverkat till denna utveckling.

Alltifrån 1815 innehade D., till 1822 vid sidan av fortsatt pedagogisk verksamhet, olika prästerliga befattningar i Stockholm. I sin ämbetsutövning ansågs han oförvitlig; hans predikningar vittnade om renlärighet, och han visade särskilt stort nit i vården om fattiga och sjuka. Men sin egentliga insats gjorde han ej i kyrkans tjänst utan på .ett helt annat område: i Stockholms litterära liv och sällskapliga umgänge. Under sina konditioner hade han suckat efter huvudstadens »goda sällskap». Snart efter sin ankomst hit blev han en centralfigur i umgängeslivet, hela livet igenom oerhört anlitad som festtalare och tillfällighetspoet. D. var ej den som isolerade sig inom ett exklusivt diktarkotteri.

Hos det borgerliga Stockholm levde kvar en ganska stark Bellmanstradition, som fick stor betydelse för D: s utveckling. Till en början anknyter han i sin diktning endast till Bellmans idylliska naturbilder. Men i »Mollbergs epistlar» (1819—20), D:s genombrottsarbete, har dennes betydelse för skalden i hög grad stegrats. Bellman betraktas nu som den store realisten, som så »träffande målat det svenska humoristiska lynnet». »Mollbergs epistlar» vimla av Bellmanska inslag: i genrebilder återgivna med impressionistisk teknik, i backanaliska scener och travesterande mytologiska upptåg återfinner man förebilden. Men det är ej rokokoskaldens värld utan Stockholm från 1820, som här passerar revy, lika spritbeskänkt men mer småborgerligt anständigt och sentimentalt. D: s maner är handfastare och mindre graciöst — ej utan inflytande från svensk 1600-talsdiktning — vartill kommer en smak för romantiskt bisarreri och romantisk ironi, som alltid skulle påminna om hans samband med det fosforistiska lägret. Verket är i sin stilblandning ett mycket belysande exempel på övergången från romantik till realism.

Bellmansdikten blev för D. också symbolen för ett mer jordiskt och inskränkt levnadsideal än det fosforistiska: en anspråkslös förnöjsamhet i det enkla glada laget med frihet från allt slags strebertum och ärelystnad. Denna kvasibellmanska lära, anpassad för tidens bourgeoisie, förkunnades av D. ständigt på prosa och vers, framför allt i Gröna rutan och Bellmanska sällskapet, två backanaliska ordnar, som särskilt odlade Bellmanskulten. Ingenstädes trivdes D. så. väl som i ordenslivet, där hans arrangeringsförmåga, sinne för mystifierande och naiva upptåg och improvisatoriska talang firade stora triumfer. På ett oefterhärmligt gravallvarligt sätt brukade han här föredraga sina uppsluppna tal och dikter. D. tillhörde också instiftarna av Manhemsförbundet (1815). Men fastän han var personligt gripen av denna sammanslutnings djupare syften, ägnade han sig karakteristiskt nog också här företrädesvis åt den yttre apparaten, ceremonielen o. dyl.

Den burleskt realistiska Bellmansuppfattningen och den borgerliga miljön i Stockholm utgöra ett par viktiga faktorer i D:s separation från Uppsalafosforisterna. En annan anledning är den gryende oppositionen hos Stockholmsfosforisterna själva gentemot huvudkvarteret alltifrån 1810-talets slut. Särskilt under påverkan från vännen, den tidigt självständige Klas Livijn, intog han fr. o. m. 1819 en ganska frigjord ställning visavi både den »nya» och den »gamla» skolan. I kampen mot den senare erinrar man sig särskilt D: s stora andel i »Markalls sömnlösa nätter» (andra natten) och den dråpliga satir, han riktade mot upplysningstidens dygdeuppfattning i »Rosenfesten» (i Opoetisk calender för poetiskt folk, sommarhäftet, 1822). Det förtjänar framhållas, att man hos få författare, tillhörande denna generation, finner så föga känsla för ett klassicistiskt stilideal som hos D. Just på denna punkt, liksom i en hel del andra avseenden, förebådar han onekligen 40-talets så föga klassicistiskt orienterade borgerliga diktare.

D: s hållning mot fosforisterna är till en början ganska oklar och tvetydig. Betecknande är hans uppträdande år 1819, då han ungefär samtidigt hyllade Atterbom i det mytologiska tillfällighetsstycket »Molnskyarne» och privat i brev sade en hel del spydigheter om hans diktning. Uppsala kom för D. alltmer att stå som symbolen för lärt pedanteri samt stel konventionalism, och dess poesi klandras för hyperidealism, imitation av främmande mönster och bristande nationalitet. Dessa synpunkter, stundom ganska förstucket framförda i en ironisk form, återfinnas i en rad skrifter alltifrån tiden omkring 1820, i »Mollbergs epistlar», i »Markalls sömnlösa nätter», i tidningen Kometen (1825—27), i åtskilliga smärre parodierande dikter, t. ex. »Den siste fosforisten» (Kometen, 1826). Kritiken ledde väl ej till formell brytning med Uppsalakretsen, men missnöjet tog sig uttryck i brev mellan vännerna (se t. ex. Atterboms brev till B. von Beskow) och i en och annan, skarp tidskriftsrecension.

D. visade under 20-talet överhuvud taget en stor litterär aktivitet i utpräglat polemisk anda, härutinnan säkerligen påverkad av J. H. Thomander, med vilken han stod i livlig brevväxling. Till gruppen av häcklade och kritiserade hörde också vissa konservativa element (varom mera nedan) samt det liberala organet Argus med dess kände redaktör J. Johansson. Mest bekant är den ganska lustiga, Holbergsinspirerade driften med den senare i 'dramat' »Argus i Olympen» (1825). Tidningens idéer spela mindre roll i dessa polemiska angrepp. Vad den satiriske skämtaren med den flödande svadan och den alltför lättlöpande pennan framför allt ville komma åt var den tunga och lärt pedantiska stilen, långtrådigheten och de stora »vetenskapliga» anspråken.

Den litterära diktart, som D. med förkärlek odlade under 20-talet, var ett slags fantasispel, som med sin formlöshet väl lämpade sig för hans skiftande polemik. I dessa stycken, t. ex. »Rosenfesten» och »Argus i Olympen» samt »Ulla Winblads död» (Opoetisk calender för poetiskt folk, vinterhäftet, 1821), blandas om varandra de mest olikartade ingredienser; realistiska scener, travesterande mytologi, naturlyrik och anspelningar på samtida förhållanden. Det litterära uppslaget har D. fått från skilda håll:. Bellman, Aristofanes, tysk nyromantik etc.

D: s stundom ganska ogenerade skämtsamhet passerade ej alldeles oanmärkt från högre ort. Efter en våldsam artikel av Anders Lindeberg i Stockholmsposten, vari D: s skrifter beskylldes för »liderlighet och fylleri», uppkallades han 5 dec. 1828 till Stockholms stads konsistorium, där han fick allvarliga förmaningar att beflita sig om ett värdigare författarskap. D. lovade också »att för framtiden taga sig till vara för slik otillbörlighet». Från denna tid kan man också datera slutet på hans utpräglat polemiskt satiriska period.

Detta sammanhängde nog även med D: s inre utveckling. Vid flyktigt betraktande kunde han kanske te sig som endast en ytlig och världslig skämtare. Men redan hans allvarliga nit i den prästerliga ämbetsutövningen bär ett annat vittnesbörd. Och av ännu mera personlig art var den religiösa väckelse, som umgänget med bröderna i Manhemsförbundet hade åstadkommit. Själv antyder D. detta i ett brev till E. M. Olde 1819. Under den närmast följande tiden finner man i hans korrespondens uttryck för djupa samvetsförebråelser, som stå i fullkomlig motsats till det burleska författarskap, han samtidigt odlade. Ifrån detta skede kvarstod även innerst ett pietistiskt-mystiskt inslag i hans ortodoxa religiösa uppfattning, som förklarar hans utpräglade sympati för läsarprästen Per Nymans »brusande själsbeskaffenhet» (1826) och hans motvilja mot »ett hedniskt förträffligt tal» av J. O. Wallin (1828). Det fanns också en annan anledning till missnöje med den senare, vilket antydes i samma uttalande: Wallin banar som ordensbiskop »väg uppför hovets trappor, men ej till krubban i Betlehem». Ett pietistiskt färgat krav på boskillnad mellan andligt och världsligt förenas här med ett demokratiskt förakt för servilt kryperi. Ännu skarpare låter det i ett versbrev i tidningen Kometen (1826) mot Stockholms stads konsistorium, vilket renderade D. en hotelse från indragningsmyndigheten. I de beskyllningar för nepotism, slöhet och fjäsk för höga maktinnehavare, som här utslungas, märkas redan tydligt anslagen till den allmänt liberala uppfattning, som skulle ställa D. på oppositionens sida, då han 1829 kom in i riksdagen.

D: s insats i riksdagsarbetet blev knappast av djupare betydelse. Mycket sällan uppträdde han i debatter av större politisk räckvidd. Det var framför allt åt smärre frågor av ekonomisk eller kulturell natur, som han ägnade sina krafter. Han motionerade exempelvis om förbättring av lönerna för K. bibliotekets tjänstemän och om understöd åt ett vetenskapligt företag som A. I. Arwidssons svenska fornsånger. Särskilt låg honom om hjärtat den Lingska gymnastiken, ett intresse för ungdomens fysiska fostran, som säkerligen gick tillbaka till Manhemsförbundets dagar.

I grund och botten fanns det ej mycket av omstörtarända i D: s natur. Redan av ett brev till J. Kr. Askelöf 1833 se vi, huru han starkt reagerar inför alltför radikala element i Stockholm, och under de följande riksdagarna närmade han sig alltmer de konservativa. En fullt pålitlig partiman blev D. dock aldrig. Enrollerad bland Askelöfs meningsfränder irriterade han denne gång på gång genom sin hållningslöshet, varom bl. a. ett litet (odat.) brev från Askelöf bär vittne. Han klandras här för personliga relationer till politiska motståndare, vilket direkt kunde skada partiet. Man kan i detta fall tala om obetänksamhet, men det finnes andra exempel från D: s verksamhet, som mer vittna om lust för mystifierande intrigspel och en viss »passion att synas outgrundlig» — för att använda M. J. Crusenstolpes karakteristik. Hans tidigare hållning till fosforisterna och dunklet kring tillkomsten av »Markalls sömnlösa nätter» äro ett par eklatanta exempel, liksom hans dubbelspel gentemot Wallin och K. Fr. af Wingård vid ärkebiskopsvalet 1837. D. var ingalunda en så »öppen» natur, som han ofta framställts. Ett uteslutande sympatiskt bevis på hans förmåga att dölja sina innersta upplevelser är hans stoiska uppträdande under den svåra kräftsjukdom, som drabbade honom under 30-talet och som så småningom lade honom i graven. Han bar de svåra smärtorna allena för sig själv, unnade sig ingen ro och förrådde knappast med en min sina plågor.

D: s i stort sett så frejdiga inställning mot livet undergår likväl under 30-talet en karakteristisk förändring. Hans skämtsamhet i Aganippiska brunnssällskapet (instiftat av honom 1839) verkar ej lika sprudlande som i de tidigare ordnarna, brev till vänner och framför allt hans lyrik bära alltmera vittne om stunder av melankoli.

Det är liksom tidigare framför allt naturen, som D. besjunger i sina dikter, och den gestaltas fortfarande gärna till småborgerlig genre av gemytlig och burschikos art. Men den burleska tonen och den lössläppta impressionistiska stilen mildras nu ofta. Hans dikt om »Vårbäcken» (Opoetisk calender för poetiskt folk, sommarhäftet, 1822), framställd som en okynnig »rustibus», som rutschar utför branterna och nyper till drivor i förbifarten, är mycket betecknande för 20-talet. 'Under det följande decenniet börja höstdikter med en melankolisk touche tränga fram, och det brådskande maneret ersattes ej sällan av en lugnare naturbeskrivning, präglad av längtan mot rofylld idyll. Den försvunna ljuva ungdomstiden besjunges nu allt oftare med vemodig känsla.

Också inom prosans område kan man iakttaga ett liknande fenomen: starkare dragning mot det förflutna och pastoralt idylliska stämningsvärden. Han skildrar sin egen barndom i romanen »Nahum Fredrik Bergströms krönika» (kalendern Freja för år 1832) med en förening av ömsint känsla, humor och realistisk iakttagelse, som gjort dessa kapitel i boken med rätta berömda. Vid samma tid skrevs också novellen »Förlofningen» (kalendern Aftonstjernan för år 1833), som delvis uppbäres av samma konstnärliga kvalifikationer; till hela sin anläggning räknar den för övrigt nära släktskap med tidens prästgårdsidyller. Eljest missprydas D:s prosaförsök gärna av en viss formlöshet, alltför stark stilblandning och en stundom odräglig kvickhetsjakt i Jean Pauls maner. På grund av dessa konstnärliga brister har tyvärr Nahum Bergströms krönika i sin helhet blivit ett ganska onjutbart verk. Detsamma gäller i ännu högre grad D: s andra längre roman under 30-talet: »Grossörskan Vierdumpels resa till kanalfesten» (kalendern Morgonstjernan för år 1834). Det stegrade intresset för romanskriveri är för övrigt ett tidstypiskt fenomen under detta decennium.

D. hade onekligen ganska stora förutsättningar som författare: snabb iakttagelseförmåga, rörligt temperament och poetiskt sinne. Men hans litterära smak var ej tillräckligt säker för att kunna bilda en betryggande motvikt mot en intensiv receptivitet för tidens skilda stilarter. Otillräckliga studier äro delvis orsaken härtill men också i hög grad bristande konstnärlig ambition. Alltför ofta avsåg D. med sin diktning ej annat än en flyktig improvisatorisk underhållning i vännernas krets. »Andra må skriva för den odödliga lagern, min är blott en sommarkrans, som vissnar innan hösten kommer», heter det sålunda i ett uttalande framför en samling tillfällighetsstycken. Tidvis måste D. också driva sin litterära verksamhet en smula industrimässigt för att hjälpa upp sina knappa yttre villkor och för att bistå fattiga släktingar. Ett välkänt exempel är tillkomsten av romanen »Aurora» (1815), som han skrev ihop under två och ett halvt dygn för att få medel till att hjälpa en bror ur hans fullständiga misär.

D. var en mycket hjälpsam och beställsam natur, som alltid stod till sina vänners tjänst. Mycket belysande för hans naturell är också hans roll av »biktfader» för en krets av damer, som stodo honom nära, Julia Kristina Nyberg (Euphrosyne), Emilie Holmberg, Hedda Hammarsköld m. fl. Kanske kommer man ej hans personlighet närmare än i breven till den sistnämnda (i K. biblioteket), där han lägger fram sitt register av uppsluppen ysterhet, sentimentalitet och melankoli och där den farbroderliga tonen förmäles med den uppvaktande förtrogne vännens.

Författare

Alf Kjellén.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— En större samling brev till och från D. inköptes 1856 till K. biblioteket från D: s änka. Brev från D. och andra handskrifter finnas för övrigt i K. biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek, Linköpings stifts- och landsbibliotek och Nordiska museets bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Strödda bidrag i Norrköpings tidningar 1809, 1810; Phosphoros 1811, 1813; Poetisk kalender 1813—15, 1817—19, 1822; Tidskr. f. religionens vänner 1817, 1819; Nya Extra posten 1819—21; Sv. församlings-tidning 1820; Linköpings-bladet 1823; Stockholms kyrko-tidning 1824, 1825; Svenska Minerva; Östgöta correspondenten; Sista aftonbladet 1837 m. fl. — Aurora eller den norrska flickan. Sv. orig. D. 1—2. Sthm 1815. .64, 80 s. (Anon.) — Feghetens triumph och hjeltarnes fall. Saga. Sthm 1816. 20 s. (Anon.) — Mollbergs epistlar. H. [1]—2. [H. 2 med undertitel: Djurgården den första maji. En camera optica uti nio taflor.] Sthm 1819—20. (2), 42 s.; (1), 88 s. (Anon.) — Markalls sömnlösa nätter. Andra natten. Sthm 1821. XII, 210, (l)s. (Tills, med L. Hammarsköld, Cl. Livijn & P. A. Sondén; D. dock huvudförfattare till denna andra »natt».) — Opoetisk calender för poetiskt folk. 1822. Winterhäftet. Sthm 1821. 12: o (7), 184, (1) s, 3 bl. musikbil. Sommarhäftet. Sthm 1822. 12: o (7), 280 s. (Utg. av D. i fören. med Hammarsköld, Livijn, Sondén, C. J. L. Almquist & C. Ödmann; från D. härrörde talrika bidrag i båda häftena, bl. a. 'Ulla Winblads död' i Vinterhäftet och 'Rosenfesten' i Sommarhäftet.) ¦— Eldsvådan på Blasieholmen. Poem. Sthm 1822. (4), Ils. (Anon.; — Fiskare-flickans sång ur Mollbergs epistlar. Sthm 1822. (4) s. (Anon.) — Vårsång på Valborgmässafton. Tillegnad de studerande vid Upsala academie. Sthm 1822. (4) s. (Anon.) — Theses . . . Linköping 1823. 4: o 4 s. (Teser för pastoralexamen i Linköping 7 maj 1823.) — Babels torn. En rymdskrift norrut. Sthm 1824. (4), 76 s. (Anon.) 2: a uppl., öfwersedd och nödtorfteligen förbättrad. Sthm 1825. (4), 76 s. (Anon.) — Babels torn. Söderut. Sthm 1825. (2), 46 s. (Anon.) — Argus i Olympen. Komedie rned stort spectakel och full orchester; af förf. till Babels torn norrut. Sthm 1825. (2), 98 s, 1 musikbil. (Anon.) — Julklappar åt Argus. Första klappen. Sthm 1825. 45 s. (Anon.) — Sång, afsjungen på fartyget Gefion den 28 maj 1826. Sthm 1826. 4: o (4) s. — Lyckan träffar man, eller en ny och mycket wacker wisa om den fattige Saten, som oförmodadt blef mäkta rik. Sthm 1826. (4) s. (Anon.) — Dygdens första seger i ynglingens hjärta (inledn. till den sv. övers, av G. Friederich, Heliodor eller en ynglings läroår, Sthm 1826, s. in—xxi; i en tidigare form under titeln 'Den nye Hercules' prisbel. av Göteb. vet.- och vitt.-samh. 1818). —Vid Nils Henrik Hjortoffs graf. Sthm 1827. (4) s. (Anon.) — Vid Kongl. bibliothecarien Lorenzo Hammarskölds begrafning i Johannis kyrka, d. 21 oct. 1827. Sthm 1827. (4) s. (Anon.) — Final till tidnings-koncerten eiler en alldeles ny och ganska märkelig visa om en auktor, som gjorde lycka .. . Sthm 1828. (4) s. (Anon.) — Samlade ungdoms-skrifter. D. 1—2. Sthm 1828. (4), 188 s.; (8), 182, (2) s. — Odalgumman, icke en pendant till Odalmannen, Ett poetiskt quodlibet för år 1830. Af förf. till Babels torn norr ut. Sthm 1829. 120 s. (Anon.) — Vid underrättelsen om herr cansli-rådet P. A. Wallmarks utnämnande till riddare af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-orden. Sthm [1830]. 4: o (4) s. — Freja. Poetisk kalender. [1]—2. för år 1832. Sthm 1830—31. 12: o (3), 48, 155, (1) s.; (3), 235, (1) s. (Större delen av förra häftet och hela det senare upptages av den självbiogr. prosaberättelsen: Ungdomsfantasier, eller Nahum Fr. Bergströms krönika af och öfver honom sjelf.) — Freja. Poetisk kalender. 3. för år 1833. Sthm 1831. 12: o (7), 179 s. — Åminnelseord öfver en af rikets herrar, riksmarskalken, . . . herr grefve Claes Fleming, hållne i Frimurarelogen S:t Eric den 22 jan. 1832. Sthm 1832. (1), 21 s.— Aftonstjernan. Poetisk kalender för år 1833. Sthm 1832. 12: o (4), 152 s. 2: a uppl. Sthm 1833. 12: o (4), 152 s. — Toilett-kalender för 1833. Sthm 1832. 32: o VI, (32), 132 s, 1 pl. (Anon.) — Morgonstjernan. Poetisk kalender för år 1834. [Inre titel:] Grossörskan Vierdumpels resa till kanalfesten år 1832. Roman i tolf slussar. Sthm 1833. 12: o VIII, 376 s. — Samlade skrifter. D. 1*. Sthm 1834. IV, 252 s. — Tal i P. B. på Barbara-dagen år 1835, jemte dryckesbalk, förf. af sällskapets ordens-skald. Sthm 1836. 15 s. (Anon.) — Poetisk sångkalender för år 1837 med musik-bilagor. Sthm 1836. 12: o (4), XII, 84 s, 4 bl. musikbil. — Resan till solen, eller Sång för ångfartyget Norrland. Sthm 1837. 6 s. [Ingår även i följ.1 — Ångbåts-sånger. Sthm 1837. 32 s. — Djurkretsen för år 1838. Sthm 1837. 16: o 23 s, 12 pl. (Anon.) — Tal i P. B. på Barbara-dagen år 1837 af sällskapets ordens-skald. Sthm 1837. 16 s. (Anon.; — Jungfrun i det gröna. Poetisk kalender för år 1839. Sthm 1838. 12: o (1), 264 s., 1 pl. — Till brodern B—n den 1 dec. 1838 kl. 1/2 1 f-m. Sthm 1838. 1 bl. — Verser vid skalden Karl A. Nicanders jordfästning d. 18 febr. 1839. Sthm 1839. 8 s. — Erke-biskopen m. m. Johan Olof Wallins afskeds-helsning till S:t Nicolai församling från sin graf d. 19 juli 1839 samt församlingens återsvar. Poem. [Omsl.-titel: Afskeds-helsning och återsvar d. 19 juli 1839.] Sthm 1839. 30 s. — Sylfiden. Poetisk kalender för år 1840 af Euphrosyne och Dahlgren jemte fyra sångstycken: ord och musik af Emilie Holmberg. Sthm 1839. 12: o (1), 241 s., 4 musikbil. (D:s bidrag upptaga s. 99—233.; — Åminnelsetal öfver konungens betrodde man, generalmajoren, . .. herr Henric G. af Melin, hållet i Frimurare S: t Johanneslogen S: t Eric d. 19 febr. 1840. Sthm 1840. 23 s. — Riksdags-almanach för skote-året 1840. Till Stockholms riksdags-horizont, belägen wid upplysningshöjden af 59 S<8 vax- och 20 V2 talgljus. Med riksdags-guden Mercurii begifwande till trycket befordrad af dess förgiftnings-akademi. Sthm 1840. 16: o 32 s. (Anon.) — Vid riksdags-fullmäktigen för Strengnäs stift, prosten och kyrkoherden ... herr magister Nils Åstrands graf d. 16 dec. 1840. Sthm 1840. 4: o (6) s. (Anon.) — Tummeliten. Poetisk riksdags-kalender för år 1841. Sthm 1840. 12: o (3), XI, 92 s. — Djurkretsen N:o 1. Ett blad att läsa vid cigarren. Sthm 1841. 22 s. — Ord afsjungna på Nordiska cirkelns högtidsdag d. 28 febr. 1841. Sthm 1841. (4) s. (Anon.) — Ord afsjungne uti Frimurare S:t Johannes-logen S:t Eric, högtidsdagen d. 30 nov. 1841. Sthm 1841. (4) s. (Anon.) — Barbara-Aftonblad. 1841. Sthm 1841. Fol. 4 s. — Frimureriet med tillämpning på Sverige. Sthm 1842. (4), 184 s. Sthm 1925. 199, (1) s. — Talltrasten. Poetisk kalender för år 1843. Sthm 1842. 12: o (4), 175 s. — Samlade arbeten. Utg. efter förf:s död [af A. I. Arwidsson m. fl.]. D. 1—5. Sthm 1847—52. XXX, (1), 310 s., 1 portr.; (1), 333, (1) s.; 306, (2) s.; (1), 316 s.; (5), 280, (1) s. D. 5 även med titel: ' Noveller och romaner. Utg. efter förf:s död; i D. 1 ingår en av A. I. Arwidsson förf. levnadsteckning över D.) — Samlade arbeten. D. 1—2. 2: a uppl. Sthm 1853. 4: o 419 s. (Skillingsbibliothek af svenska klassikerna.) [Omfattar endast D. 1—4 av föreg. uppl.] ¦—¦ Samlade skrifter. Ny omanordnad uppl. D. 1^-3. Sthm 1875. XXX, (1), 473, (3) s.; (3), 516, (4) s.; (3), 391, (1) s. — Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik Bergströms krönika af och öfver honom själf, i utdrag utg. af B. Risberg. Sthm 1900. 126, (l)s. (För skola och hem, 4.) [Orig.-uppl. i Freja, 1—2, 1832, se ovan.] — Utdrag ur . . . Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik Bergströms krönika... Utg. med anmärkningar av Elias Grip. Sthm 1929. 61 s. — Valda skrifter av D. dessutom i Sveriges national-litteratur 1500—1900, D. 10, Sthm 1910, s. 243—297 (Ur Mollbergs epistlar och Ur lyriska dikter) och Sveriges national-litteratur 1500—1920, D. 10, Sthm 1922, s. 215—262 (samma som i den tidigare uppl.)&D. 11, Sthm 1922, s. 181—226 (Ur Nahum Fredrik Bergströms krönika) samt i andra antologier. — En serie brev av D. till J. Pl. Tho-mander 1823—1828 äro publicerade i dennes Tankar och löjen, Sthm 1876, s. 101—174, enstaka brev dessutom i några av nedan under källor upptagna arbeten.

Översätt: Chiromantien hos de gamle eller konsten att spå efter handens lineamenter. Öfwersatt [fr. tyskan] från ett gammalt manuskript af år 1553. Sthm 1841. 12: o (4), 40 s., 36 fig.

Utgivit: Kometen. Sthm 1825 Vio—1827 29/12. (Tills, med L. Hammarsköld, A. I. Arwidsson m. fl.) — Ang. av D. i fören. med andra utg. kalendrar se ovan.

Källor och litteratur

Källor: Stockholms stads konsistoriums protokoll 1818 samt akter 1815 n:o'149 och 1829 n:o 46 (meritförteckn.), bouppteckning och mantalsuppgifter, Stockholms stadsarkiv. — Prästeståndets prot. vid riksdagarna 1828 —30, 1834—35 och 1840—41; recensioner över arbeten av D. av J. E. Ryd-qvist i Heimdall (1828, 1831) och P. D. A. Atterbom i Sv. litt.-fören. tidn. (1835); P. G. Ahnfelt, Studentminnen, 1 (1882), s. 206; P. D. A. Atterboms och B. v. Beskows brefväxling, 1—3 (1926—28); E. Flach, Ur en privat autografsamling (Personhist. tidskr, 1914); Emilie Flygare-Carlén, Minnen af svenskt författarelif, 1—2 (1878); M. Hultin, En gammal knekts minnen (1872), s. 7 o. följ.; Cl. Lundin, En gammal stockholmares minnen, 1 (1904), s. 116; Es. Tegnér, Saml. skrifter, 3, 5, 6, 9 (1920, 21, 22, 25); J. H. Thomander, Tankar och löjen (1876); K. Warburg, Ur portföljen. Tre bref af C. F. Dahlgren (Gnistan, 1891); C. E. Wenström, Stockholmslifvet för tretio år sedan. En själasörjares anteckningar (1873), s. 10. — Nekrolog av J. P. Theorell i Vinterbladet (1844) och tal vid D:s jordfästning av A. Z. Pettersson (1844); A. Ahnfelt, Bellmanska sällskapet (1877); A. I. Arwidsson, Lefnadsteckning [öfver Carl Fredrik Dahlgren] (i D:s Saml. skrifter, 1, 1847); C. F. Bagge, Försök till utkast öfver Carl Fredrik Dahlgrens skaldeverksamhet (1869); O. Byström, Bellman i nyromantisk belysning (Bellmansstudier, 1929): J. G. Carlén, Aganippiska brunnssällskapet (Svea, 1876; med ett tillägg av A. Ahnfelt); T. Eklund, Vittra skuggbilder (1868); dens. Förbisedda blad i vår vitterhet (1880); K. Fredlund, Från Carl Fredrik Dahlgrens ungdomstid (Ver sacrum, 1902); dens, Carl Fredrik Dahlgren, 1 (1903); dens, Wallin, Dahlgren och Askelöf (Studier tillägn. K. Warburg, 1912); Kungl. Gymnastiska centralinstitutets historia (1913), s. 53 o. följ.; G. Hasselberg, Realistisk lyrik (1923); Greta Hedin, Manhemsförbundet (1928); O. Holmberg, Några motiv i Amorina (Samlaren, 1920); E. A. Karlfeldt, Carl Fredrik Dahlgren (1924); Linköpings gymnasiums historia 1627—1927 (1927); J. Mor-tensen, Clas Livijns lyriska skriftställarskap (UUÅ 1913), s. 97 och 121; H. Olsson, C. J. L. Almquist före Törnrosens bok (1927); H. Schuck & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, . 3: e uppl, 5, 6 (1929, 30); A. Silow, Carl Fredrik Dahlgren, med anledn. av ett par brev (Studentfören. Verdandis tidningsartiklar, n:o 324—326, 1917); J. W. Snellman, Svenska silhuetter (Saml. arbeten, 2, 1892); Svenska litteraturens historia, utg. av O. Sylwan, 2 (1929).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredric Dahlgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15803, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Kjellén.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15803
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredric Dahlgren, urn:sbl:15803, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Kjellén.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se