Carl Georg Dahlqvist

Född:1807-06-22 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1873-09-20 – Stockholms stad, Stockholms län

Skådespelare


Band 09 (1931), sida 752.

Meriter

Dahlqvist, Carl Georg, f. 22 juni 1807 i Stockholm, d. 20 sept. 1873 därstädes. Son till hushållerskan Kristina Charlotta Bergqvist. Var enligt mantalslängderna 1810 och 1820 fosterson till översten, friherre K. G. von Dankwardt, som vid sin död 1822 testamenterade sin egendom till ovannämnda Kristina Ch. Bergqvist och hennes två barn. Vistades enligt uppgift som barn i en prästgård i Östergötland; sattes 1823 i lära hos lärftskramhandlare i Stockholm, bl. a. hos handlanden och kyrkoskrivaren J. Björck Johansson; handelsbetjänt hos denne 1828—31 och erhöll av honom tillstånd att i hans bod försälja egna varor; ingav konkursansökan 16 aug. 1830; elev vid K. teatern 1 okt. 1832—30 apr. 1833; debuterade 18 jan. 1833; engagerad i Kr. Svanbergs landsortssäll-skäp 1 maj 1833; debuterade ånyo å K. teatern 7 nov. 1834; aktör därstädes från 1 dec. 1834 (erhöll livstidsengagemang 1 juli 1863); företog resor mest till fots i Tyskland och Österrike somrarna 1837 och 1838, besökte Paris samt företog ett stort antal konstresor i Sverige, Norge, Danmark och Finland; uppträdde sista gången 12 sept. 1872. RVO 1867.

Gift 21 okt. 1845 med Livia (Olivia) Myrtala Eloqventia Törnfeldt, f. 15 aug. 1825, d. 18 apr. 1912, dotter till uniformsskräddaren Johan Törnfeldt och Karolina Matilda Spongberg.

Biografi

Om D: s ungdomshistoria och första försök på scenen har en hel legend utbildat sig, som väl antagligen på vissa punkter är tämligen starkt färglagd men som dock i väsentliga delar torde vara med verkliga förhållandet överensstämmande. Sin utformning har denna legend fått av August Blanche (berättelsen »Död och uppståndelse», i »En skådespelares äventyr»), som måhända haft sina upplysningar från D. själv, med vilken han var förbunden genom personlig vänskap. D., som såg ovanligt bra ut och hade ett synnerligen älskvärt sätt, skall enligt denna berättelse ha dragit så mycket folk till den lärftskramhandel, där han var anställd som biträde, att principalens affärer bragtes i ett lysande tillstånd, dock utan att biträdets löneförmåner därav rönte någon påverkan. D. beslöt därför att börja försäljning för egen räkning och fick många kunder, framför allt bland Stockholms dampublik, som älskade att göra affärer med den unge expediten både för hans fängslande utseendes skull och därför att han gärna lät pruta med sig. Emellertid hade han trots publikfrekvensen svårt att få affärerna att gå ihop, måhända som det sades av den anledningen, att han alltid mätte upp varorna för frikostigt, då vackra damer gjorde honom besök. Efter ett par år måste han avträda sin egendom till borgenärerna (enligt konkursakten med 52,148 rdr i tillgångar och 50,125,26 rdr i skulder). Det gällde då för honom att söka sig en annan levnadsbana, och han valde trots förmaningar från sina yrkesbröders sida teatern, för vilken han alltid hyst ett glödande intresse och där han med sitt utseende borde äga utomordentliga förutsättningar att göra sig gällande. Han blev också antagen som elev och fick efter endast något mer än tre månaders studier sin debutroll som Si-cinius i Leopolds tragedi Virginia. Om debuten berättas, att stadens hela lärftskram-handlarsocietet stämt möte på teaterns parterr, förenad i det gemensamma beslutet att till vad pris som helst förvandla debuten till ett snöpligt nederlag. Redan D: s första framträdande på scenen hälsades därför från parterren med hånskratt och visslingar. Hela aftonen igenom fortsattes dessa demonstrationer, vilket helt naturligt hade till följd, att debutanten helt och hållet förlorade fattningen, kom av sig och gjorde det mest fullständiga fiasko. Möjligt är ju, att antagonism från forna kamrater hade sin del i D: s misslyckande, men efter all sannolikhet motiverades detta (som en av D: s minnestecknare, Axel Krook, med rätta framhållit) i än högre grad därav, att hans spelsätt och uppfattning alldeles icke harmonierade med den roll, som anförtrotts åt honom. D: s våldsamma temperament och häftiga rörelser passade icke för den fransk-klassiska tragedien, vilken fordrade en jämnare diktion och framför allt en- formell teknik, vida mera avslipad och genomarbetad än vad den unge, ännu knappast halvfärdige debutanten var i besittning av. D. tappade emellertid trots sitt nederlag icke modet. Blanche berättar, att han efter, föreställningens slut infann sig på Operakällaren, där han slog sig ned i sina antagonisters krets och avlade det högtidliga löftet, att han, om han också syntes ha blivit både död och begraven, dock en gång i framtiden skulle stå upp igen ifrån de döda. Efter allt att döma har den unge debutanten ganska väl förstått, att hans svaghet framför allt låg i brist på rollpraktik och scenvana. Han valde därför att tills vidare lämna Stockholm för att i stället inför landsortens mindre krävande teaterpublik fortsätta sin utbildning och upphjälpa, vad som brast i dessa hänseenden. Uppgiften var icke lätt, helst som ju vid dåtidens kringresande sällskap lika litet som vid de fasta scenerna existerade någon regissör, som kunde komma de unga nybörjarna till hjälp och systematiskt bistå dem vid bortarbetandet av tekniska fel och svagheter. Traditionen i förening med den mer eller mindre välvilliga kamratkritiken fick härvidlag tjäna som nödtorftig ersättning. Olägenheten med denna primitiva utbildningsmetod var framför allt, att skådespelaren från början alltför mycket vande sig vid att spela den stora publiken till lags. Åskådarnas applåder blevo skådespelarens enda rättesnöre. För D. fick detta förhållande en avgörande betydelse. Det sällskap, vid vilket han ingick, det Svanbergska, var tämligen nybildat. Dess ledare, skådespelaren Kristoffer Svanberg, hade varit anställd vid Isak de Broens trupp i Stockholm men sedermera (1832) bildat ett eget sällskap, där han och hans maka, de Broens änka Kristina Maria Cederberg, uppburo huvudrollerna. I övrigt var sällskapet rekryterat med yngre krafter, bl. a. tre bröder Deland, av vilka en, Fredrik, sedermera skulle nå högt i anseende och popularitet. Repertoaren var den inom dåtidens landsortstrupper vanliga: populära sångspel (»Slottet Montenero», »Målaren och modellerna»), komedier (»Universalarvingen»), dramer av mera allvarlig natur (»Kabal och kärlek») m. m. Vad de konstnärliga prestationerna beträffar, så tyckes standarden ha varit tämligen medelmåttig; ett utförligt omdöme, fällt av en kritiker i Göteborgs dagblad år 1832, präglas av tämligen sval entusiasm. Det är lätt att förstå, att en ung, ståtlig och temperamentsfull aktör som D. i denna omgivning skulle komma att göra sig mycket starkt gällande. Han fick nu också roller som bättre passade hans läggning, framför allt Karl Moor, vilken redan från början blev hans favoritroll och vari han firade triumfer vart han kom. Emellertid var det också under denna tid, han vande sig vid att med negligerande av all teknisk underbyggnad spela på inspiration och kritiklöst hängiva sig åt stundens stämningar. Hans växande popularitet gjorde, att han aldrig tänkte på att inlära sin konsts första grunder, och det var därför, han även under sin storhetstid av en klarsynt bedömare (Frans Hedberg) kunde klandras för bristande förmåga att röra sig på scenen, ofullkomlig röstbehandling och bisarra överdrifter i rolluppfattningen. I tekniskt hänseende förblev han hela sin bana igenom vad man i klandrande bemärkelse kallar »landsortsskådespelare».

Efter halvtannat års kringresande med det Svanbergska sällskapet hade D. emellertid trots här och var framkommen kritik (så betecknades han 1834 av en recensent i Göteborgs handels- och sjöfartstidning som en medelmåtta med orimliga pretentioner) vunnit en så pass vidsträckt popularitet, att han ansåg sig kunna våga försöket att erövra även huvudstadspubliken. På hösten 1834 stod han åter på K. teaterns scen men denna gång icke i en fransk-klassisk tragedi utan i ett av dåtidens mest omtyckta repertoarstycken, Victor Ducange's sensationsskådespel »Trettio år af en spelares lefnad». D. spelade den samvetslöse skurken Varner, som genom sitt dåliga inflytande ödelägger den unge George de Germany's liv. Sin glanspunkt hade D: s framställning i sista akten, då han, själv en bild av det yttersta elände, sammanträffar med den likaledes förfallne George och söker locka honom till mord på en förmögen resande. D. hade här skapat en gestalt av en naturalism, som i sin hänsynslöshet betecknade ett djärvt avbrott från då gällande traditioner både i avseende på mask och kostymering. Hans kläder voro verkliga lumpor, hatten en fullkomlig ruin och skorna trasiga och uppstoppade med halm. Publiken häpnade men kapitulerade så småningom inför intensiteten i hans spel, och kvällen blev en stor framgång för den tidigare utskrattade debutanten. Hans nästa roll var Rudolf i Körners romantiska drama »Hedvig eller banditbruden». Även denna figur, en i sin kärlek besviken rövare, som till slut dödas av sin egen älskade, bör ha pjassat utomordentligt väl för D:s våldsamma scenlynne. Framgången blev också här så stor, att K. teaterns direktion omedelbart erbjöd D. engagemang. Ett dylikt anbud borde egentligen statutenligt föregås av tre debutföreställningar, men direktionen. ansåg sig i D. ha funnit en så god kraft, att varje ytterligare prov var överflödigt.

Med undantag för kortare turnéer i landsorten och de övriga skandinaviska länderna förblev D. sedermera under hela sin konstnärsbana den svenska nationalscenen trogen. Han blev också där tagen i anspråk i en omfattning, som en skådespelare med mindre herkuliska krafter knappast kunnat stå ut med. Hans område omfattade praktiskt taget hela repertoaren, bortsett endast från det egentliga lustspelet, där han visserligen också ett par gånger försökte sin lycka men ej vann några större framgångar. Bland hans viktigaste roller voro Hamlet, Romeo, Shylock och Othello, Markis Posa, Franz och Karl Moor, Arnold i »Wilhelm Tell», Wallenstein, Hakon Jarl, Don Carlos i »Hernani», Sigismund i »Lifvet en dröm», titelrollerna i Börjessons »Erik XIV» och Blanches »Engelbrekt» samt dessutom en mängd större och mindre roller i dåtidens populära men nu oftast glömda repertoarstycken. Omdömena om hans prestationer växla med hänsyn till värdesättnirigen men sammanfalla i stort sett tämligen väl i vad gäller spelstilen. Ständigt återkommande är således å ena sidan erkännandet av lidelsen och kraften i hans spel, å andra sidan kritiken av hans excehtricitet och hans benägenhet för att falla ned i smaklöshet och affektation. »Mannen av eld och vatten, av snille och galenskap» kallas han av en recensent i Friskytten 1849. Hans Hamletframställning klandras på sina håll för »taskspelarefasoner» och »fantastiska innovationer», under det att andra (A. Blanche) förklara, att den trots ojämnheter dock bar genialitetens stämpel. Även Ludv. Josephson omtalar kritiskt hans »extaser på scenen», fastän han samtidigt erkänner kraften i hans konstnärliga inspiration. Vissa roller som exempelvis titelrollen i Victor Hugo's »Angelo Malipieri» synes han fullständigt ha spelat bort genom sin bristande behärskning, under det han däremot i andra fall lyckades förträffligt även i roller, som lågo relativt långt bort från hans egentliga område (Markis Posa). Apparitionen hade han alltid för sig. Ännu på äldre dagar beskrives han som »en högväxt gestalt med blixtrande blickar, ett huvud, som tycktes av naturen varit skapat att bära en krona, och axlat, värdiga att omslutas av en romartoga» (B. Schöldström).

K. V. A. Strandberg, som ofta i sina teaterkritiker uttalat sig om D: s konst, erkänner utan förbehåll de »sällsynta gåvor för den sceniska framställningen, med vilka naturen utrustat honom, antingen man nu ser till rörligheten i uppfattningen, mångfalden i nyanseringen eller den ofta instinktiva säkerheten i karaktäristiken», men påpekar samtidigt som en av hans väsentliga svagheter, att »deklamationen hos honom har en. märkvärdig benägenhet att förlöpa sig i godtyckliga avbrott, både i själva recitationen och i tonhöjden». Genom denna — ibland för övrigt av bristande memo-rering motiverade — teknik åstadkom han stundom, för att fortfarande citera Strandberg, »en underlig villervalla i de sensationer, han ville väcka hos åhöraren». Ej heller synes han i sitt spelsätt alltid ha lyckats undvika enformighet. Till och med hans ryktbara, av teatertraditionen med en rad av anekdoter utsmyckade framställning av prins Sigismund i Calderon's »Lifvet en dröm», betecknas av Strandberg som bristande i psykologisk genomarbetning och därför något monoton. Då han däremot modererade sin våldsamhet och stämde ned sin deklamation till normalt tonläge, lyckades han göra ett utomordentligt starkt intryck även på kritiska åskådare. Som Verrhia i »Fiesoo» skall han exempelvis ha spelat med »en innerlig och förfärande sanning, som ingen lätteligen lärer glömma» (Strandberg). I den allmänna meningen torde huvudrollen i Börjessons »Erik XIV» (1846) ha varit hans främsta prestation. Läser man Frans Hedbergs skildring av hans sätt att återgiva denna sceniskt onekligen tacksamma roll, får man en särdeles god uppfattning om vad han kunde åstadkomma, då tillfälle erbjöds honom att spela på hela Sitt register. För efterromantikens skådespelarkonst torde denna framställning vara i sin art lika typisk som t. ex. någon av Bogumil Dawisons europeiskt berömda rollskapelser.

På sin samtids skådespelarkonst utövade D. ett stort, om också icke odelat lyckligt inflytande. »Det fanns en tid, då varje tragisk landsortsaktör skulle 'göra så som Dahlqvist gjorde'. Samma rusningar, samma rullningar med ögonen, samma 'sepulkrala strupljud', som en kritiker uttryckte sig» (A. Krook). Denna spelstil hade mycket länge representanter inom den svenska landsortsteatern, och även på huvudstadsscenerna kunde man ganska långt fram i tiden någon gång få se prestationer, som vittnade om att dess efterverkningar ej helt förflyktigats. Tyvärr var det emellertid icke bland förstarangsskådespelare, som D:s maner efterbildades. Någor lärjunge av betydenhet hade han icke men väl ett otal mer eller mindre misslyckade imitatörer, av vilka hans maner förvreds intill karrikatyrens gränser. Intressant är, att enligt meddelande av Emil Grandinson det egentligen var detta sätt att spela, som Strindberg mest av allt beundrade. Som elev vid Dramatiska teatern hade Strindberg staterat vid uppförandet av Björnsons »Maria Stuart i Skottland», där D. spelade John Knox, och alltifrån denna tid bevarade han en djup beundran för honom, ehuru han vid denna tidpunkt endast var »en ruin av den forna storheten».

Som personlighet var D. mycket uppburen av sin samtid. Han var en välbekant typ inom Stockholmslivet, känd av alla och hjälte i otaliga anekdoter. I uppträdandet älskade han en viss allvarlig värdighet, den han icke ens under de enklaste och vardagligaste förhållanden avlade. Orvar Odd berättar, att när han efter en repetition på teatern kom in på Pohls kafé, sågs han med en vålnads avmätta steg kliva fram till disken och med glasartad blick betrakta de framsatta tårtorna, tills äntligen ställets härskarinna, den populära »mamsell Rose», skingrade hans svårmod genom frågan: »En anisette, herr Dahlqvist?» Även flera andra samtida omtala hans »dystra Hamletsmin» och hans melankoliska pondus. Svante Hedin, den populäre komikern, brukade ofta roa sina vänner med att parodiskt imitera hans maner, vilket mycket misshagade D., som noga höll på sin värdighet. Sitt romantiska kynne manifesterade han särskilt i yngre år genom att uppträda i en pittoreskt draperad slängkappa. Av hans originalitet på scenen, särskilt under repetitionsarbetet, har Frans Hedberg bevarat åtskilliga karakteristiska drag. Allbekant är, att han för sitt spel var i hög grad beroende av att vara utrustad med riktiga rekvisita, något som inom dåtidens teater var mycket ovanligt. Då han ibland icke fick som han önskade, bekostade han själv sin utrustning; sålunda skaffade han för »Lifvet en dröm» en verklig ankarkätting, som med en gördel fästes om livet på honom och slamrande drogs över scenen, när han som Sigismund i första akten störtade fram ur sitt tornfängelse. Vid ett annat tillfälle, då han spelade Filip i Charlotte Birch-Pfeiffers »Natt och morgon» och rollen föreskrev, att han skulle göra sin entré drypande av vatten, hoppade han omedelbart före sin stickreplik helt resolut ned i det stora brandkaret, som stod i scenfonden, och kom så genomvåt och huttrande av köld in på scenen, till icke ringa sensation för de medspelande. När det gällde sceniska effekter, väjde D. icke för någonting. Ej heller tvekade han att åtaga sig vilken honom förelagd uppgift som helst. En gång (febr. 1871), då Axel Elmlund, som hade Karl Moors roll i »Röfvarbandet», insjuknat, erbjöd han sig utan vidare självmant att spela rollen, vilken han ock gjorde med stor bravur, ehuru han ej utfört den på femton år och var sextiofyra år gammal — ett kraftprov, som länge omtalades inom teatervärlden. Vida bekant var också D: s intensiva metod att bedriva repetitions-arbetet. Icke blott att han från första läsningen av en ny roll allt intill premiären på det lidelsefullaste levde sig in i den karaktär han skulle gestalta, även i fråga om roller som han länge spelat fortsatte han alltjämt att utveckla och fullända framställningen. »Själv har jag varit vittne till», berättar Ludv. Josephson, »huru D. timtals både på för- och eftermiddagar, redan färdigklädd i kostym och grimerad, genomgick sina roller i K. teaterns stora foyer, medan han mätte rummet i hela dess längd med sina steg och stannade framför spegeln i de mest effektfulla scenerna, i vilka plastiken och mimiken hade det mesta att säga.» En liknande episod berättar även Frans Hedberg. Om också måhända en smula affektation ingick i detta (D. ville nämligen gärna framstå som mönster för sina yngre kolleger, vilka han ansåg taga arbetet på scenen alltför lättvindigt), så bottnade det dock tvivelsutan djupast i den glödande kärlek, varmed D. omfattade sin konst.

I sitt familjeliv var D. lycklig, ehuru han livet igenom — antagligen till ej ringa del på grund av sin brist på praktiskt sinne — drogs med stora ekonomiska bekymmer. Enligt anekdotkrönikan kunde det till och med hända, att teaterdirektionen från bysättningshäktet fick hämta sin Karl Moor eller Benvenuto Cellini, då denne skulle uppträda (Hellander). Hans hustru hade i sin ungdom varit anställd på ett kafé i Storkyrkobrinken och där genom sin skönhet och sitt älskvärda, milda väsen tjusat Stockholms jeunesse dorée. Ännu på äldre dagar bibehöll hon sin skönhet och sitt blida sätt, fastän hon ofta nog fick pröva på konstnärslivets oregelbundenhet. Sina vänner hade D. framför allt bland de borgerliga kretsarna; många av dem hade han förvärvat vid schackbrädet i Delacroix' kafé på Norrbro, där han var en trägen och uppskattad gäst, fastän han icke, som eljest seden schackspelare emellan bjuder, lät spelet försiggå under allvarlig tystnad utan tvärtom ackompanjerade varje drag med häftiga utrop och allt efter omständigheterna tragiska eller entusiastiska gester och miner. Bland hans vanliga motspelare var ett av Stockholms då för tiden mest kända original, antikvariatsbokhandlaren Karl Söderman (porträtterad av Strindberg i Giftasnovellen »Måste» som magister Bloms vän och toddybroder bokhandlaren); om en dramatisk, nära nog till handgripligheter urartande konflikt dem emellan har en annan bokhandlare och schackentusiast, Robert Sahlberg, i sin lilla skrift »Afunden i Gropen» bevarat en konkret tradition. Även bland den gamla klassiska Operakällarens stamkunder intog D. ett av de främsta rummen. Varje dag på slaget ett inträdde han där för att tillsammans med två gamla vänner, Söndags Nisses redaktör Johan Gustav Schultz och värden på Frimurarekällaren E. V. Hummel, vid sitt stambord intaga en »Stenborgare» och ett glas av den s. k. Brandströmska likören. I denna omgivning är han avbildad på Ferdinand Tollins bekanta litografi över Operakällaren (återgiven bl. a. i Klas Lundins och Aug. Strindbergs »Gamla Stockholm», s. 505). D., som förmodligen ansåg det skada sin tragiska pondus att vara avbildad som stamgäst i en så gemytlig lokal, tvang emellertid Tollin att indraga och makulera litografien, vilken sålunda genom D: s förvållande blivit ytterligt sällsynt.

Författare

O. WIESELGREN.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Mantalslängder, mantalsuppgifter, taxeringslängder och bouppteckningar samt D:s konkursakt (n: o 151/1830), Stockholms stadsarkiv; överste C. G. von Danckwardts bouppteckning, Svea hovrätts, arkiv, RA; kontrakt, K. teaterns arkiv. — Minnesruna över D. av A. Krook i kalendern Svea 1874; teaterkritiker i den samtida pressen; W. Berg, Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar, 3, 1816—1833 (1900); F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); Fr. Hedberg, Sv. skådespelare. Karakteristiker och porträtter (1884); [Ad. Hellander], Från mitt teaterlif. Minnen, silhuetter och anekdoter (1898); L. Josephson, Ideal och verklighet, 8 (handskr, sign. I. j. 7, KB); G. Nordensvan, Sv. teater och sv. skådespelare från Gustaf III till våra dagar, 1—2 (1917—18); N. Personne, Sv. teatern, 6—8, 1832—1842 (1925—27); R. Sahlberg, Afunden i »Gropen» (1890); B. Schöldström, I kikaren (1890); O. P. Sturzen-Becker, Grupper och personnager från i går (1861); J. Svanberg, K. teatrarne under ett hälft sekel, 1860—1910, 1 (1917).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Georg Dahlqvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15827, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WIESELGREN.), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15827
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Georg Dahlqvist, urn:sbl:15827, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WIESELGREN.), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se