Meriter

1. Carl Gustaf Ekman, f. 25 dec. 1738 i Nyköping, d. 22 okt. 1819 i Stockholm (Nik.). Föräldrar: landskamreraren Olof Ekman och Beata Elisabeth Westerling. Landskontorsskrivare i Nyköping 1755; e. o. kammarskrivare 12 april 1759 och ordinarie 1761; kammarförvant 31 okt. 1766 (lön som sådan 1 mars 1770); kamrerare i riksgäldskontoret i Statskontoret 22 dec. 1773 från 1 jan. 1774 med sin förra lön; kamrerare i Statskontoret med kammarförvants lön 8 juni 1777 (kamrerares lön 1778); statskommissaries titel 1778; räntmästare i Statskontoret 24 febr. 1780–1785; led. av K. riksgäldsdirektionen 1784; k. ombud hos riksgäldsfullmäktige 1789; led. i finansadministrationen 12 okt. 1790; anges vid sin död även som direktör i tullverket. RNO 1800. – Ogift.

Biografi

Ett allmännare intresse äger E. genom sina insatser i fråga om riksgäldsförvaltningen på skilda poster alltsedan 1770-talet. Under den tid Riksgäldskontoret var ett underkontor inom Statskontoret (1766–78) hade han jämte statskommissarie Johan Ruther om händer de speciella riksgäldsärendena som föredragande inför Statskontorets president. Ett memorial av 19 febr. 1777 om riksgäldsfondens för pantningsräntor visar E. i denna funktion. Under K. riksgäldsdirektionens tid som Riksgäldskontorets styrelse (1778–89) blev han efter Ruthers död 1784 konstituerad till ledamot av denna direktion och hans lön (600 rdr sp.) uppfördes på kontorets e. o. stat. I denna egenskap deltog han bl. a. 29 dec. 1787 tillsammans med finanssekreteraren friherre Eric Ruuth i dess session och uttalade därvid en förmodan, att Statskontorets förskott på riksgäldsfonden (106 500 rdr sp.) skulle reduceras vid förestående årsskifte. Vid sessionen 14 jan. 1789 mottog han 12 000 rdr i riksgäldssedlar på ett år med 4 % ränta, vilka sedlar direkt skulle överlämnas till Gustav III. Enligt den kungliga rekvisitionen av föregående dag skulle beloppet nyttjas till »ett visst hemligit utbetalningsbehov», vilket skulle ske »nu genast». Tydligen hade den just förestående, betydelsefulla riksdagen gjort detta behov aktuellt. Jämte kammarrådet Olof Elias Lagerheim, ävenledes ledamot av K. riksgäldsdirektionen, verkställde E. åren 1784–88 och 1790 revisionen av kontorets huvudböcker.

Under riksdagen 1789 biträdde E. sin chef Ruuth i Hemliga utskottet med diverse upplysningar. Sedan Riksgäldskontoret genom riksdagens beslut fått en styrelse av riksgäldsfullmäktige, fick E. konungens uppdrag att vid sidan av Ruuth vara kungligt ombud därstädes. Denna ombudsinstitution hade Gustav III särskilt önskat som garanti för att kungamakten icke på samma sätt som beträffande den likaledes ständerstyrda Riksbanken skulle komma att stå utan möjlighet att göra sitt inflytande gällande. De tvenne av K. M:t som ombud förordnade ämbetsmännen skulle alltså ha »fritt tillträde» hos fullmäktige att bevista deras sessioner, »när så gott synes». De saknade dock rätt till arvoden och all rätt att delta i omröstningar eller beslut. § 16 riksgäldsfullmäktiges reglemente av 1789 öppnade emellertid en utväg för konungen att genom ombuden eventuellt helt dirigera fullmäktiges åtgöranden. I samband med kontorets allvarliga julikris 1790 var det från ombudens sida också starkt ifrågasatt att göra denna möjlighet gällande. Så blev dock icke fallet, då segern vid Svensksund med ens löste de närmaste svårigheterna och bragte riket fred.

Jämte Ruuth infann sig E. 16 april 1789 för första gången hos riksgäldsfullmäktige som kunglig ombudsman. Under året kom han att vara tillstädes vid 32 sessioner, därav vid 8 tillfällen ensam. Vid dessa senare tillfällen hade han antingen någon handling att lämna fullmäktige eller som oftast att framföra konungens eller sin kollegas önskemål. Så meddelade han vid en session, att fullmäktige ej vidare kunde förvänta några växlar av Ruuth till en holländsk växelremiss på 43 000 rdr. Vid en annan session frambar han konungens begäran om en omformulering av en av fullmäktiges obligationer på 1 V2 mill. floriner holl. cour. för ett nytt lån i Amsterdam, så att denna skulle förmå väcka mera förtroende utomlands.

Någon självständig roll hos fullmäktige eller hos Gustav III och Ruuth torde E. icke ha spelat. Hans ställning som enbart tillfällig ersättare för den sistnämnde eller dennes biträde medgav knappast heller något sådant. Som tf. chef för Statskontoret var Ruuth även hans nominelle förman. Enligt biskop Wallquists utsago till Gustav III i sept. 1790 var E. »av stor upplysning» i alla riksgäldsfrågor men hämmades högeligen av sin »timidité». E. framstår också i akterna och i samtidens omdömen städse som den plikttrogne och lidelsefrie ämbetsmannen. Ruuth skriver t. ex. till konungen vid samma tidpunkt som Wallquist, att E. ägde »allmänt bifall» på grund av sin duglighet. A. U. Berndes' miniatyr av E. ger intryck av en stram, nobel och samlad personlighet, måhända med drag av svårmod.

Då Ruuth i okt. 1790 drog sig tillbaka från befattningen med rikets finanser, kom han att ersättas av en tremannanämnd, den s. k. finansadministrationen. I denna kom E. att ingå jämte lagman A. (af) Håkanson och generalkonsul C. B. Peyron. Detta arrangemang vidtogs, sedan kammarrådet O. E. Lagerheim bestämt avböjt att överta Ruuths forna befattning. Möjligen har även E. varit föremål för kunglig press omedelbart därefter. Resultatet blev nu, att Håkanson kom att bli den främste inom finansadministrationen. Genom personlig övertalning på Drottningholms slott 12 okt. 1790 lyckades konungen till slut förmå E. att ingå som ledamot av densamma och att jämväl kvarstå som kungligt ombud hos riksgäldsfullmäktige. Håkanson blev på denna post Ruuths ersättare. När Gustav IV Adolf i nov. 1796 blivit myndig arbetade han enligt P. J. Hjelm »mycket med finanserne och har statskommissarien Ekman och vice presidenten Lagerheim ständigt ute hos sig på Haga» (Lange).

E. levde ända till 1819 och dog först vid över 80 års ålder. På hans senare ämbetsmannabana och liv finns ingen anledning att här ingå. Uteslutande genom sin verksamhet i Riksgäldsdirektionen och som kungligt ombud hos riksgäldsfullmäktige kom han att spela någon roll. En förstaplansman blev han dock icke heller på dessa verksamhetsfält, ehuru tillfällen därtill ej helt saknades på 1780- och 1790-talen.

Författare

Bertil Dahlström.

Källor och litteratur

Riksgäldskontorets arkiv, RA; Nicolai förs:s dödbok 1819, SSA. – B. Dahlström, Rikets gäld 1788–1792 (1942); R. F. Hochschild, Memoarer, utg. af H. Schück, 1, s. 200, 2, s. 154, 156, 3, s. 28 (1908–09); J. Kleberg, Statskontoret 1680–1946 (1948); P.-A. Lange, Anders Håkansson som politiker och ämbetsman 1789–1800 (1940).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15854, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Dahlström.), hämtad 2024-10-31.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15854
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Ekman, urn:sbl:15854, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Dahlström.), hämtad 2024-10-31.