Meriter

Elfstrand, Mår ten, f. 29 maj 1859 i Undersåkers sn (Jämtl.), d. 13 okt. 1927 i Uppsala. Föräldrar: lantbrukaren Mårten Olofsson och Anna Maja Jönsdotter. Mogenhetsex. vid Östersunds högre allm. läroverk 25 maj 1883; student vid Uppsala univ. 18 sept. s. å.; med.-fil. ex. där 29 maj 1884; med. kand. 30 nov. 1887; med. lic. 31 maj 1893; disp. pro gradu 30 maj 1895; med. doktor 31 maj s. å.; vik. amanuens vid farmakologiska institutionen i Uppsala sept.–okt. s. å., amanuens där 1 febr. 1896; docent i farmakognosi vid Uppsala univ. 30 okt. 1895; disp. för docentur i farmakodynamik 6 febr. 1897; docent i farmakodynamik och farmakognosi där 22 febr. s. å.; uppehöll på förordnande e. o. professuren i allmän och experimentell farmakodynamik samt farmakognosi 13 febr. 1895–4 nov. 1898, e. o. professor i samma ämne 4 nov. 1898, professor i samma ämne 1 jan. 1909–13 juni 1924. Studieresor till ett flertal europeiska länder. RNO 1912.

G. 20 dec. 1908 i Uppsala m. Adolfina Mathilda Schwalbe, f. 5 april 1877 i Uppsala, d. 12 okt. 1943 därstädes, dotter av köpmannen Carl Adolf Schwalbe och Emelie Elvira Mathilda Dufberg samt fosterdotter till seminarieadjunkten Carl Carlsson och Hilda Bohnsack.

Biografi

E. började vid läroverk först vid sjutton års ålder. Som student företog han forskningsresor och botaniserade 1886–92 i Skandinaviens fjälltrakter. I febr. och mars 1894 bestämde och ordnade han i London tillsammans med hieraciologen Fr. J. Hanbury brittiska hieracier och studerade från april till aug. samma år som innehavare av Hwasserska resestipendiet farmakognosi och farmakognostisk mikrokemi vid det nya farmaceutiska institutet i Bern, botaniserade i alperna mellan Schweiz och Frankrike samt besökte på vägen till och från Bern de farmaceutiska instituten i Marburg och Köpenhamn. Vintern 1895–96 var E. i Dorpat för farmakologiska studier; som innehavare av Ljungbergska resestipendiet studerade han farmakodynamik vid universiteten i Strassburg och Leipzig under olika perioder 1896–98. På detta sätt fortsatte E. att nästan varje sommar förkovra sina kunskaper genom studier vid institutioner, universitet, kongresser och utställningar i Leipzig, Berlin, Paris, Wien, Budapest, Halle, Jena, Innsbruck och genom botaniska undersökningar på fältet, i Norge, östalperna, Riesengebirge, Sudeterna och Tatra samt slutligen 1926, året före sin sista sjukdom, åter i Norge.

E. var farmakolog, d. v. s. expert i läkemedelslära, ett läroämne, som berör många av medicinens arbetsfält, något som bort göra det särskilt omhuldat, men oftare föranlett svårigheter för undervisningen genom att låta det snylta på andra ämnens lokaler och utrustning. Redan inom den för en farmakolog så viktiga botaniken var E. framstående. Med karakteristisk helhjärtenhet slog han sig även på specialstudier av hieracierna – ett kritiskt släkte, svårt att bemästra redan för yrkesmän, även med begagnande av nutida hjälpmedel. »Hieracia alpina aus den Hochgebirgsgegenden des mittleren Skandinaviens» beskrev E. på 73 sidor redan 1893. Han berikade sedan under en följd av år vetenskapen om dessa fiblor med undersökningar, som av botanister av facket alltjämt anses tillhöra de bättre. Av praktiskt värde för sitt ämnes motsatta pol – den allmänna läkemedelsläran – är hans avhandling 1897 för docentur i farmakodynamik »Über giftige Eiweisse welche Blutkörperchen verkleben» och provföreläsningen s. å. »Über die Pflanzenfamilie der Solanaceen vom pharmakologischen Gesichtspunkte aus».

Centrala delar av de ingalunda lättöverskådliga arbetsfält en farmakolog måste behärska täckte E:s doktorsavhandling »Studier öfver alkaloidernas lokalisation, företrädesvis inom familjen Loganiaceae» (1895), där namnen stryknin, curare och rävkaka visa allmänheten, vilka gifter här äro föremål för undersökning. – E:s »Läkemedelslära, med särskild hänsyn till svenska farmakopéen» (1–2, 1905–08) är hans magnum opus – på gott och ont. Om en lärobok, som fyller rimliga anspråk, alltid är en prestation, gäller detta alldeles särskilt områden, som likt farmakologien och hygienen inom medicinen måste vila på omfattande studier inom vitt skilda ämnesområden. E:s lärobok visar hans stora beläsenhet, rika erfarenhet, originella bedömande och märkliga energi. Men den är svåröverskådlig; de anmärkningar, som i övrigt framställdes, voro ej sällan strid om ord, sköto över målet eller voro, i enstaka fall, obefogade. E. var för övrigt ingalunda den, som stod svarslös. När så behövdes, kunde han både lämna träffande svar och slagkraftiga repliker. Att tiden med sina nyvinningar inom hormonlära, kemoterapi, experimentell forskning och kemisk industri hunnit förbi åtskilliga delar av denna bok, är naturligt. Den behåller dock alltjämt värde.

E. var den förste, som visade, att våra vanliga narcotica, således bl. a. eter och kloroform, i begynnelsen av sina verkningar hos människan framkalla höjd retbarhet i det parasympatiska nervsystemet. Dettas kvantitativt viktigaste del, nervus vagus, försörjer flertalet av bröstets och bukens organ och har, jämte övriga av viljan oberoende vegetativa systemdelar, sin samarbetscentral i mellanhjärnan. Studiet av sömnen, värmeregleringen, moment som inverka på blodtrycket m. fl. processer ha för farmakologen, fysiologen och läkaren lika eminent betydelse. Det bör även antecknas, att E. var mångårig, betrodd läkare (specialist på magsjukdomar) i Uppsala.

E. var till det yttre ej uppseendeväckande: han var kort till växten, en ganska inbunden människa och en anspråkslös kongressare, som gärna höll sig för sig själv och nog betraktades – av dem som över huvud lade märke till honom – som något av en originell särling. Han slets i sitt inre mellan viljan att göra sig gällande, medvetandet om sina förutsättningar och en konstitutiv vaksamhet, som han tidvis, under stigande ålder alltmer omotiverat, riktade mot skyldiga och oskyldiga. Det motstånd han rönte i den ganska remarkabla befordringstvisten vid tillsättandet av professuren i farmakodynamik förbättrade icke dessa sjukliga föreställningar. – Att nå E:s inre var dock ingen oöverkomlig sak. Han förskaffade sig många vänner bland landets främsta kulturbärare och var i sitt hem före den tilltagande ohälsan älskvärd och harmonisk. Spänningen i hans inre utlöste väl också den oavlåtliga flit, varmed han genomförde sina botaniska forskningsresor och studier och varmed han oavlåtligt följde framstegen inom sina vetenskapsgrenar. Även hans, från särskild synpunkt mest kräsna publik, den ungdomliga skaran framför katedern, hade på känn, att denna man med sin vädjande blick icke endast var mycket lärd, utan också mycket begåvad.

Författare

Richard Erhardt.

Arkivuppgifter

Brev från E. till V. B. Wittrock finnas i Vetenskapsakad:s bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se Th. Fries & E. von Döbeln, Uppsala universitets matrikel höstterminen 1926 (1927).

Källor och litteratur

Källor: Uppsala domkyrkoförs:s födelsebok 1877. – Th. Fries & E. von Döbeln, se tr. arb. ovan; Åke Gustafsson, Apomixis in higber plants, 3 (1947), s. 192, 203 ff., 218 ff„ 327; C. Gyllenswärd, Inbjudning till med. doktorspromotion vid Uppsala univ. 31 maj 1945 (1945); Sveriges läkarehistoria, F. 3, utg. af A. J. Bruzelius, 4 (1901), F. 4, red. av A. Widstrand, 1 (1930). – Meddel. av professor L. Backman, Uppsala.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Mårten Elfstrand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15970, Svenskt biografiskt lexikon (art av Richard Erhardt.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15970
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Mårten Elfstrand, urn:sbl:15970, Svenskt biografiskt lexikon (art av Richard Erhardt.), hämtad 2024-04-20.