Meriter

Gustaf Magnus Elgenstierna, f. 26 aug. 1871 på Klovsten i V. Vingåkers sn (Söd.), d. 21 mars 1948 i Lidingö. Föräldrar: postmästaren Carl Jonas Reinhold Elgenstierna och Evelina Sofia Antoinette Petersohn. Mogenhetsex. i Örebro 4 juni 1891; postex. i Kristinehamn 24 maj 1892; e. o. postexpeditör 3 junis, å.; extra biträde vid postkontoret i Nora 1 okt. s. å.–1 maj 1893; reservpostexpeditör vid mellersta distriktets järnvägspost i maj 1893; bitr. postexpeditör där 3 aug. 1897; postexpeditör där 12 dec. 1902 och vid mellersta distriktets postinspektionskontor 26 jan. 1903; transport till postkontoret Stockholm 1 20 sept. 1904; tillika bokauktionskommissarie i Stockholm 1 juli 1905–1 juli 1911; förste postexpeditör i Generalpoststyrelsen 18 aug. 1915; kontrollör där 1 jan. 1920 (fullm. 23 dec. 1919)–1 sept. 1937 (avsked 6 juli) med placering som registrator från 1 okt. 1928; biträde å Riddarhusets genealogiska avd. 1940–46. Led. av överstyrelsen för Sv. adelsförbundet 1924–41; korresp. led. av Samfundet for dansk Genealogi og Personalhistorie 1924, dess hed.-led. 1937; korresp. led. av Genealogiska samfundet i Finland 1928, dess hed.-led. 1942. LSkS 1927; RVO 1929; RNO 1936; guldmedalj för nit och redlighet i rikets tjänst s. å.

G. 12 nov. 1908 i Stockholm (Matteus) m. Clara Emilia Sandberg, f. 12 aug. 1877 där (Hedv. EL), dotter av revisorn i Lotsstyrelsen Gustaf Vilhelm Sandberg och Ida Sofia Eleonora Stierncreutz.

Biografi

Såsom statstjänsteman ägnade sig Gustaf E., i likhet med sin fader, åt postverket. I sin egenskap av registrator i Generalpoststyrelsen 1928–37 hade E. inseende över dess arkiv och bibliotek, inom vilka han utförde värdefulla ordningsarbeten. Det är emellertid icke som postman, som han blivit allmänt känd, utan som Sveriges mest bekante genealog i nyare tid efter Gabriel Anrep. Denne var hans avlägsne frände och utövade direkt inflytande på E. Under de år E. var resepostexpeditör mellan Örebro och Köping excerperade han kyrkoarkiven i nämnda städer, vilket bl. a. resulterade i hans första större person-historiska arbete (1907) om Köpings stads tjänstemän 1605–1905. Det är berömvärt, att E., som icke fått någon metodisk historisk skolning utan helt utbildat sig genom självstudier, så snart kunnat tillägna sig både stora personhistoriska kunskaper och en kritisk syn på och behandling av sina ämnen. Efter bosättning i Stockholm 1898 fick E. bättre tillfällen att utnyttja större bibliotek och arkiv. Härtill kom, att han som bokauktionskommissarie åren 1905–11 erhöll en vidsträckt överblick av litteraturen och därjämte lade grunden till sitt stora personhistoriska bibliotek.

Sedan K. K:son Leijonhufvuds »Ny svensk släktbok» avslutats 1906, sökte medlemmar av Personhistoriska samfundet och bland dem E. att få till stånd en ny liknande serie. Hans svåger Torsten Uggla i Lund och Vilhelm Ljungfors begynte 1908 serien »Svenska släkter», som dock endast utkom med 4 häften (1908–15). E. startade då, med adelskalendern som förebild, en genealogisk presensmatrikel för huvudsakligen borgerliga släkter, nämligen »Svenska släktkalendern», som 1911 utkom med sin första årgång (för 1912) och varav han utgav trettonde årgången (för 1943) vid slutet av år 1942. Härmed fullföljde E. det uppslag, som V. Örnberg givit i sin »Svensk slägtkalender» 1885–88. De utförliga ingresserna i E:s kalender jämte intagna litteraturanvisningar ökade seriens stora värde. Samtidigt fördjupade sig E. alltmer i adelsgenealogi. Sedan Anreps dagar hade riddarhusgenealogierna i hög grad reviderats och kompletterats. Då fråga uppkom om publiceringen av dessa i sitt nya skick, var det naturligt, att E. med sitt glödande intresse för saken och sin ådagalagda rutin som släktforskare skulle få utföra det utgivningsarbete, som skulle ersätta Anreps ättartavlor. Så utkom det stora verket »Den introducerade svenska adelns ättartavlor» i nio digra band 1925–36. Det bör betonas, i likhet med vad E. själv gjorde, att det här rör sig om ett utgivningsarbete, utan anspråk på att från grunden nybearbeta hela det enorma materialet. Vid det förberedande arbetet i redaktionskommittén överenskoms emellertid, att verket i många avseenden skulle tillgodogöra sig även forskning utöver den, som tagit form i riddarhusgenealogiernas rättelser och tillägg. Från fackvetenskapligt håll genomdrevs, att en ganska stor notapparat infördes med exakta käll- och litteraturhänvisningar. Likaledes tillfördes verket under arbetets gång, utom resultatet av E:s egna undersökningar, även talrika, ytterst värdefulla bidrag från olika forskare, särskilt arkivrådet Joh. Ax. Almquist, professor Gottfrid Carlsson, hovrättsfiskalen O. Adelborg och direktör G. Indebetou. E. var självfallet fullt medveten om, att, oaktat allt samarbete, ett dylikt översiktsverk, som meddelar många millioner uppgifter, icke kan göra anspråk på absolut fullständighet, än mindre på komplett felfrihet. »E:s ättartavlor» är emellertid ett oumbärligt, ständigt använt uppslagsverk för varje historisk, biografisk och genealogisk forskare och har fört den svenska släktvetenskapen långt framåt. Samtidigt måste verket givetvis bedömas utifrån den uppgift, som förelåg – utgivandet av riddarhusgenealogierna i deras reviderade skick – den ovanligt korta tid, sorn arbetet tog, den fåtaliga staben av verkliga medhjälpare och de förhållandevis små anslag, som stodo till förfogande. Den högröstade men missriktade kritik, som på senare år från några håll beståtts arbetet, tar icke hänsyn till dessa fakta. I själva verket hade E. en god kritisk blick, och hans prestation är värd både beundran och tacksamhet. Samtidigt är det självfallet, att då E. saknade fackvetenskaplig utbildning, var han svagare i bedömningen av t. ex. medeltida och 1500-talsproblem. Oaktat det värdefulla bistånd han i dylika frågor fick, särskilt i början av verket, från professor G. Carlsson, märker man, att E:s resonemang på hithörande områden icke alltid äro hållbara och att både källkritisk fördjupning bör ske och uppgifterna kompletteras vid framtida behandling av sådana släkter. E. insåg själv klart, att stora förbättringar kunna göras särskilt i fråga om de äldre genealogierna. I Personhistoriska samfundet var E. en hängiven medlem och publicerade flera smärre studier i dess tidskrift. Personligen var Gustaf E. en försynt, anspråkslös och trofast natur med nobel karaktär.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Slägten Petersohn. Några anteckningar. Nora 1896. 24 s. – Köping [sic] stads tjänstemän 1605–1905. Personhistoriska anteckningar. Sthm 1907. (4), 106 s. (Skrifter utg. af Personhist. samf., 1.) – Spridda rättelser och tillägg till G. Ånrep: Svenska adelns ättartaflor. Prinieroos, adliga ätten n:r 640 (Personhist. tidskr., Årg. 9, 1907, tr. 1908, s. 91–92). – Ätten Galle i Sverige (ibid., Årg. 13, 1911, tr. 1912, s. 51–63). – Om borgerliga släktvapens förekomst i Sverige (ibid., Årg. 16, 1914, tr. 1915, s. 32–35). – Stockholmssläkter. 1. Nils Nilssons adliga ätt (Holmström). 2. Alexander Roslins fädernesläkt (ibid., Årg. 17, 1915, tr. 1916, s. 179–188). – Matrikel öfver borgmästare och rådmän samt stads- och magistratssekreterare i Stockholms stad och Norra förstaden. Sthm 1915–18. 4:o XV, (1), 361, (1) s., 14 portr. (Stockholms rådhus och råd, Afd. 2; tills, med F. De Brun, I. Simonsson & N. östman). – Riddarhusgenealogierna, deras tillkomst och historiska utveckling (Arte et marte, Årg. 32, 1936, s. 19–22).

Utgivit: Kalender över svenska lantbruket. På uppdrag av Kungl. lantbruksstyrelsen utarb. Årg. 2–12. Sthm 1910–20. – Svenska släktkalendern. Årg. 1–13, 1912–43. Sthm 1911–42. – Den introducerade svenska adelns ättartavlor med tillägg och rättelser. 1–9. Sthm 1925–36.

Källor och litteratur

E:s personalakt i Generalpoststyrelsens arkiv. – Nekr. av L. Bäckström i Sv. trafiktidning, 29, 1948, s. 236 f. och G. Indebetou i Personhist. tidskr., 46, 1948. – Postmatrikel 1933, utg. av J. G. Bergforss. – Personlig bekantskap och meddel. av flera personer.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Magnus Elgenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15985, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15985
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Magnus Elgenstierna, urn:sbl:15985, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-23.