Meriter

Daniel Julius Elgérus, f. 2 juli 1817 i Norrköping, d. 22 dec. 1903 i Örebro. Föräldrar: handlanden, rådmannen i Norrköping Daniel Gustaf Elgérus och Carolina Cnattingius. I färgarlära i Stockholm 1834; gesäll 1838; studier vid Teknologiska inst., utskr. 1839; gesällvandring till Tyskland 1839–41; färgeriverkmästare i Stockholm och Borås; mästarprov i Borås 22 maj 1843; inköpte färgeri i Örebro juni s. å., anlade nya fabrikslokaler 1875; led. av styr. för Örebro sparbank 1849–69; stadsfullmäktig i Örebro 1863. RVO 1871; RNO 1897; guldmedalj för medborgerlig förtjänst 8:e st.

G. 23 sept. 1849 i Längbro förs. (Ör.) m. Ida Josephina Mathilda Kalin, f. 27 nov. 1829 där, d. 29 nov. 1886 i Örebro, dotter av fältkamreraren Nils Fredrik Kalin på Hjärsta gård och Fredrika Helena Sunesson.

Biografi

Som sjuttonåring valde E. färgaryrket, sändes i färgarlära till Stockholm, och erhöll där gesällbrev 1838. Påföljande vinter bedrev han studier vid Teknologiska institutet, där färgningskonsten vid denna tid stod högt i kurs inom ämnet kemisk teknologi. Vintern 1839 började han sin gesällvandring, som gick till Tyskland, där han vistades i över två år och vandrade vida omkring. Efter anställningar hos L. Born i Stockholm och A. Butsch i Borås avlade E. sitt mästareprov i Borås 1843.

Kort därefter köpte E. ett färgeri i Örebro, troligen med pekuniär hjälp av fadern. Verkstaden låg vid Svartån i ett kvarter, där flera färgerier voro belägna. Den stora eldsvådan i Örebro 1854 utbröt hos en av grannarna-konkurrenterna, ödelade kringliggande färgerier men skonade Elgérus' företag och gård, vilket självfallet gav hans rörelse en trumf på hand. Strax efter branden började färgeriet använda ångkraft. E:s rörelse upparbetades till en av de mest betydande i landet, och själv blev han en av stadens fäder. Den s. k. Elgérigården blev snart för trångbodd. Mot slutet av 1850-talet inredde han en butikslokal vid Drottninggatan, och 1875 byggdes nya, för tiden storslagna fabrikslokaler vid Svartån sydväst om Örebro; tillsammans med arbetarbostäder bildade dessa en särskild liten förstad, Västa. År 1885 tillökades fabriksbyggnaderna med nya lokaler, bl. a. för kemisk tvätt. Hans initiativ på detta område uppges vara bland de tidigaste i Sverige. Firman var känd särskilt för ett färgäkta blått yllegarn, »Elgéri mörkblått». År 1858 anlade firman ett ullspinneri i Elgérigården, vars verksamhet 1876 uppgick i Fors' ullspinneri i Nyköping.

E. var i staden känd för sina sociala och kyrkliga intressen. Han var kyrkvärd och kyrkokassaförvaltare och donerade grundplåt till en ny kyrkas byggande, den sedermera s. k. Olaus Petrikyrkan. Han tog initiativ till bildandet av Örebro arbetareförening 1872; när denna förening 1881 ombildades i syfte att ge plats i styrelsen för arbetarna själva, uppträdde E. vid mötet och önskade den nya föreningen framgång, samtidigt som han reserverade sig mot den politiska innebörden i förändringen. Han var stadsfullmäktig sedan 1863, stiftande ledamot av Nordiska museet och medlem i många styrelser och ideella sammanslutningar. När hans firma 14 juni 1893 firade sitt 50-årsjubileum, innehöll Nerikes allehanda en hyllningsartikel. Ett exemplar av detta tidningsnummer trycktes på siden och överlämnades till E. som en lyckönskan från redaktionen. Denna »sidentidning» finns numera på Färgerimuseet i Norrköping.

I sitt äktenskap hade E. sju barn, av vilka sonen Julius blev hans efterträdare i firman och dottern Fredrique, gift med sparbankskamrern Claes Bergman, blev moder till författaren Hjalmar Bergman. E. beskrevs på äldre dagar som en rödkindad, vithårig patriark, mycket fryntlig men också mycket bestämd i sättet. Troligen har han stått modell till »biskop Arnberg» i Hjalmar Bergmans roman »En döds memoarer» (1918); »biskopsgården» torde också ha en förebild i Elgérigården. Bergman berättar i en memoaruppsats, hur E. en gång på kyrkvallen tog själva landshövdingen i upptuktelse, för att han avlägsnat sig ur kyrkan före gudstjänstens slut. E:s gammaldags konservativa åskådning, som ville värna »altaret och tronen», var ett viktigt drag i hans tidstypiska personlighet. Han åtnjöt en odelad aktning på alla håll, och journalisten C.-H. Atterling, som en tid var affärsman i Örebro, lär ha yttrat: »I hela den staden finnas inga flera hederliga karlar än gubben Engelbrekt på torget, Elgérus och Arvid Gumælius.»

Författare

Ekik Hj. Linder.

Källor och litteratur

Längbro förs:s födelsebok 1829, vigselbok 1840, Landsarkivet i Uppsala. – A. Ahnfelt, Sveriges firmor och män (1886); Hjalmar Bergman, Örebrobekanta och bekanta örebroare (Sv. turistfören:s årsskr. 1930; omtr. i förf:s Det har berättats mig..., 1935); L. De Geer, Minnen, 1 (1892); 100 års minnesskrift. D. J. Elgérus fabriks & handelsaktiebolag, Örebro (1943); [C. F. Lindahl,] Svenska millionärer, af Lazarus, 9 (1904); E. Hj. Linder, Hjalmar Bergman och hans släkt (Hj. Bergman, Minnen och biografiskt, 1940) ; dens., Hjalmar Bergmans ungdom (1942); Örebro sparbank 1826–1926 (1926).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Julius Elgérus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15987, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ekik Hj. Linder.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15987
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Julius Elgérus, urn:sbl:15987, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ekik Hj. Linder.), hämtad 2024-04-24.