Elin från Skövde

Död:före 1281

Helgon


Band 13 (1950), sida 339.

Meriter

Elin från Skövde (lat. Helena Schedvicensis), tidigare vanligen Elin av Skövde, svenskt helgon. Namnet på E. — den svenska kvinna, som i våra hävder tidigast med någon motivering kallas helgon — möter första gången i ett berömt rättsligt dokument, Skarabiskopen Brynolf Algotssons stadga för Västergötland 1281, som bestämde straff för den, som sargade eller dräpte man »i Skövde på Elinsmässa». Hon hade således vid denna tid en »mässa», en festdag i Skövde. Därefter namnes hon 1335, då konung Magnus Eriksson daterar ett brev på »Elinsdagen». Under 1300-talets senare del är hon ännu företrädesvis knuten till Skara stift; i ett äldre Skara-kalendarium är hon tillskriven med hand från väl 1300-talets mitt. År 1346 omtalas en åt henne vigd kyrka i Skövde, 1373 existerade ett oratorium (kapell), byggt över den efter helgonet uppkallade Elinskällan. Detta revs 1759, men minnen förevisades för Pehr Tham ännu 1797. Elinskyrkan omtalas upprepade gånger på 1400-talet. Biskop Brynolf (III) i Skara gav 1480 indulgens för Götene (jfr nedan) kyrka för vallfärder på Elinsdagen, liksom biskop Vincens Henningsson för Elinskyrkan i Skövde 1509. I sistnämnda kyrka stod helgonets relikskrin. Abraham Angermannus lät 1596 nedgräva relikerna. I det 1498 tryckta Breviarium Scarense hör Elinsdagen till årets stora högtider, och under senmedeltiden fick hon sin givna plats bland rikets skyddshelgon. Bland dem förekommer hennes namn i »officium patronorum regni Suetiæ» och i företalet till stora rimkrönikan.

Biografi

Något samtida dokument om E. finnes icke. Närmare underrättelser om henne lämnar en enda källa, legenden om hennes liv och martyrium. I sitt kända skick bör den ha förelegat åtminstone under 1200-talets senare del. Legenden ingår i breviarieofficiet för hennes festdag. Bland de tryckta svenska breviarierna förekommer den fullständigt endast i Skarabreviariet. Enligt legenden härstammar »Helena» från en förnäm släkt, är vacker, uppfostras i Herrens lag och giftes enligt landets sed. Efter sin makes död ägnar hon sig helt åt goda gärningar och fromhetsövningar. Då hennes måg dräpes av en tjänare, emedan han misshandlat sin hustru, beskylles E. för dråpet. Hon vallfärdar då till Heliga landet, återkommer och dräpes själv på vägen till Götene kyrka (Skarab.), vars invigning hon önskat bevista. Det talas om helbrägdagörelser genom hennes blod och på grund av hennes förbön för sjuka och ofärdiga, som åkallat henne.

Legenden föreligger på latin och fornsvenska. Den följer i stort sett det traditionella schemat för en som helig ansedd kristen änkas (vidua sancta) levnadslopp. Man kan dessutom fastställa ordagrant övertagna lån ur t. ex. legenden om den norske helgonkonungen Olav och ur påven Gregorius den stores berättelse om änkan Galla. Enskildheterna i legenden om E. kunna därför icke utan vidare godtagas, ej heller legendens uppgift om att hon blivit helgonförklarad redan av påven Alexander III. Man har på ett håll (Östberg) ansett, att E. uppkommit ur ett lokalnamn och att E. aldrig funnits till. Med tanke på hagiografiens (helgonskildringens) allmänna utveckling och karaktär synes det dock troligast, att E. levat, men när veta vi icke. Troligt är även, att hon hjälpt till att bygga kyrkan i Skövde och på grund av en familjetvist dödats samt blivit begravd i Skövde kyrka. Senare identifikationer av E. med olika historiska personer kunna icke godtagas.

Biskop Brynolf Algotsson skrev även en »Historia» om E., d. v. s. en liturgisk dikt om hennes liv och verksamhet, samt en sekvens, avsedd att sjungas under mässgudstjänsten. Hon förblev under hela medeltiden Västergötlands mest populära inhemska helgon. Hennes kult nådde även andra skandinaviska länder och följde med birgittin-klostren till kontinenten, dock utan att där vinna större spridning. Bilder av henne förekomma. Hon framställes gärna med sitt martyrinstrument, svärdet, jämte ett på en bok liggande avhugget finger som attribut. Hennes bild finns också i Skövde stads sigill, ehuru i det på Riksheraldikerämbetets förslag 1939 fastställda vapnet svärdet ersatts med en pilgrimsstav. I Danmark fick legenden om den heliga E. én säregen utveckling i sägnen om »Helle Lene», som är knuten till Lenekilde i Tidsvilde. Vallfärder till Lenekilde företogos långt fram på 1600-talet, och så sent som 1650 tryckte Erik Hansen en vallfärdsbok (»Fontinalia sacra») för dem. — Elins festdag var i Skara stift den 30 juli, annorstädes 31 juli.

Författare

Toni Schmid.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Legenden om E. återfinnes i flera handskrifter, sålunda bl. a. i Codex Laurentii Odonis (tr. i Scriptores rerum sveciearum medii aevi, 3: 2, 1876, s. 133—138) och i en handskrift tryckt i Åcta sanctorum, 34, Julius, T. 7 (Parisiis & Ronioe 1868), p. 340—344; ett urval av legenden på svenska tr. hos Anrep-Nordin (se nedan). Rimofficiet är tr. i Breviarium Scarense 1498, hymnerna i Hymni, sequentise et pise cantiones in regno iSuecire olim usitatse. [Ed.] G. E. Klemming (1885), hos Anrep-Nordin samt i Analecta hymnica medii aevi, 26 (1897), nr 31, och 42 (1903), nr 237. — Diplomatarium suecanum, 1 (1829), nr 709, 4 (1853—56), nr 3157, och 5 (1858—65), nr 4069. — N. Ahnlund, Vreta klosters äldsta donatorer (Hist. tidskr. 1945) ; dens., Drottning Helena och Vreta kloster (ibid. 1946) ; B. Anrep-Nordin, Sekvens och hymner till den heliga Helena (Västergötlands fornminnesfören :s tidskr., 3, h. 7—8, 1915) ; I. Collijn, Redogörelse för på uppdrag af Kungl. Maj :t i kammararkivet och riksarkivet verkställd undersökning angående äldre arkivalieomslag (1914) ; J. Dunney, Saint of the Snows. A chronicle of the Holy Elin of Skövde (Albany, TJ. S. A., 1937, romantiserad skildring) ; De Schedvia Vestergothioe urbe, antiqua iS. Helena? sede, 1—2 (1734— 36) ; P.
(1708) ; K. B. Westman, Den svenska kyrkans utveckling från S :t Bernhards tidevarv till Innocentius III :s (1915), s. 137—141; H. O. Östberg, Sankt Elin

(Mélanges de philologle offerts ä J. Visins. 19251.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elin från Skövde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16002, Svenskt biografiskt lexikon (art av Toni Schmid.), hämtad 2017-12-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16002
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elin från Skövde, urn:sbl:16002, Svenskt biografiskt lexikon (art av Toni Schmid.), hämtad 2017-12-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se