Elisabeth (Vasa)

Född:1549-04-04 – Kung Karls församling, Västmanlands län (i Kungsörs kungsgård)
Död:1597-11-20 – Stockholms stad, Stockholms län

Prinsessa, Hertiginna


Band 13 (1950), sida 341.

Meriter

Elisabeth, f. 4 april 1549 på Kungsörs kungsgård, d. 20 nov. 1597 i Stockholm. Föräldrar: konung Gustav I och Margareta Leijonhufvud. Prinsessa av Sverige.

G. 7. maj 1581 på Stockholms slott m. hertig Kristoffer av Mecklenburg, f. 1537, d. 3 mars 1592 i Tempzin, Mecklenburg.

Biografi

Av Gustav Vasas många barn har hans yngsta dotter E., i historien vanligen kallad Elisabeth Vasa, blivit i litteraturen framställd som den mest harmoniska naturen, utan spår av det ödesdigra släktarvet, sinnessjukdomen, och helt i avsaknad av den härsklystnad, hetsighet och misstänksamhet, som eljest kännetecknade många inom syskonskaran. Om E:s barndom veta vi föga, blott att hon i likhet med Gustav Vasas alla barn fick en vårdad uppfostran. Först när hon vid 13 års ålder förlovades med hertig Kristoffer av Mecklenburg, tredje son till hertig Albrekt VII, bli källornas uppgifter något rikare. Förlovningen var ett led i Erik XIV:s livländska politik. Kristoffer var nämligen koadjutor över ärkebiskopsstiftet Riga. Även om han vid tiden för förlovningen var fördriven därifrån av polackerna, hoppades Erik kunna begagna sig av den blivande svågerns anspråk på stiftet. Därav blev nu intet, ty redan året efter förlovningens ingående blev hertigen tillfångatagen och fick utstå en sexårig fångenskap i Polen. E:s förlovning kom därunder uppenbarligen att betraktas som upphävd; när Johan III kom till makten, hade han för övrigt intet intresse för mecklenburgarens eventuella rättigheter i Riga. Detta hindrade dock icke Kristoffer att efter frigivningen åter söka knyta an till sina svenska förbindelser, men han avvisades 1571 bryskt av Johan, som meddelade honom, att prinsessan själv ej längre var intresserad av giftermålsplanen. Om E:s egen inställning vet man dock intet.

Prinsessan E. blev såsom den enda ogifta av systrarna på 1570-talet föremål för en rad vitt skilda giftermålsprojekt från sina bröders sida. Bland de olika kandidaterna skymta en son till storhertigen av Toscana, en arvprins av Cleve och en pommersk furste. Personligen stod E. sin bror hertig Karl nära, och denne jämte en krets, som även omfattade Charles de Mornay (SBL 11, s. 77), förtärde hösten 1573 vid tiden för den skotska sammansvärjningen mot Johan III åtskilliga kannor rhenskt i »frökens kammare». Att hon skulle varit alldeles okunnig om konspirationerna, i vilka Karl var invigd, är svårt att tro. I de Mornays planer ingick även tanken på ett kommande tillägg till E:s hemgift från konung Eriks, av de sammansvurna mycket omtalade, förborgade skatt.

Den dittills mest remarkabla händelsen i E:s liv inträffade, när legaten och sekreteraren Glaude Pinart de Cramailles med viktigt uppdrag från Henrik III av Frankrike och åtföljd av den skicklige porträttmålaren N. Belon på nyåret 1575 anlände till Sverige. Pinarts kreditivbrev, daterat 5 dec. 1574, meddelar, att han var betrodd med allt, som frågan gällde. Att hans ärende var att höra sig för om ett eventuellt gifte mellan sin herre och prinsessan E. var uppenbart. Henrik III, nybliven fransk konung och redan förut vald till konung av Polen, för övrigt i konkurrens med Johan III, hade i denna fråga rättat sig efter sin mors, änkedrottning Katarinas av Medici önskningar. Hon drömde om att alliansen Valois-Vasa skulle medföra Sveriges anslutning till Frankrike-Polen och lätta den spansk-kejserliga inringningen av Frankrike. Den franske diplomaten Charles de Danzay i Köpenhamn, hennes handgångne man, dessutom befryndad med de Mornay och tidigare inne på allehanda fantastiska svenska omvälvningsplaner, lämnade i några depescher till det franska hovet i entusiastiska ordalag en skildring av E. »Man försäkrar mig, att hon skall vara mycket skön», skriver han sålunda 29 jan. 1575 till Henrik, »hon har gott förstånd, är behaglig, har vacker figur och god hållning ... Alla berömma hennes stora anspråkslöshet. I sanning, Sire, alla som känna henne, prisa och ära hennes dygder ... Hon finner sitt nöje vid spinetten och trakterar den bättre än de flesta, och hon spelar även luta. Dessutom är hon av ett milt sinnelag och välgörande.» Men Henrik III, som aldrig varit road av den polska affären, som nu efter sin flykt från Polen lät detta rike glida sig ur händerna och som dessutom hade speciella personliga önskemål i äktenskapsfrågan, gifte sig 15 febr. 1575 med Louise de Vaudémont. Då alltså Claude Pinart, efter besök hos Danzay i Köpenhamn och hertig Karl i Nyköping, där han för övrigt träffade E. själv, i slutet av febr. anlände till Johan i Stockholm, var hans mission redan meningslös. När Pinart nåddes av underrättelsen om Henriks ändrade planer, vet man ej. Försök från Katarinas av Medici sida att i stället lansera sin yngre son, Frans, hertig av Alençon, som kandidat och därmed rädda de franska intressena i norr och öster ledde ej till något resultat.

Påföljande år hade Johan på grund av det återväckta hoppet om Sforzaarvet glidit över till kejserliga lägret, och E:s namn användes nu i stället som bricka i spelet på den spansk-italienska fronten. Förhandlingar, dock utan påföljd och mer eller mindre på eget bevåg, bedrevos av Johans ombud Carlo Brancaccio rörande hertigen av Montalto och av Johans legat Pontus De la Gardie med hertig Alfonso II d'Este av Ferrara. Samtidigt som De la Gardies förhandlingar med hertigen av Ferrara i juni 1577 definitivt strandade, avfärdades emellertid en beskickning från hertig Kristoffer av Mecklenburg till Sverige. Visserligen hade Kristoffer, sedan han 1571 avvisats av Johan III, följt sina bröders råd och ingått äktenskap med den danska prinsessan Dorotea – för mecklenburgarna var en förbindelse med det danska furstehuset långt mera eftersträvansvärd än med »uppkomlingshuset» Vasa – men efter hennes död 1575 var han åter redo att försöka sin lycka hos E. Denna som nu ej var i sin första ungdom – De la Gardie kände sig i de italienska förhandlingarna föranlåten att göra henne sex år yngre än hon var – förklarade sig hågad för giftermålet, och Johan III hade nu intet att invända, om blott spörsmålen om livgeding och morgongåva läte sig ordnas. Efter åtskilliga tvister med sina släktingar, som fortfarande voro emot det svenska äktenskapet, lyckades Kristoffer också få till stånd en livgedings- och morgongåvoförsäkring, som äntligen öppnade vägen. I dec. 1580 anlände Kristoffer till Sverige, och 7 maj 1581 firades under stora högtidligheter det furstliga bröllopet på Stockholms slott. I juli s. å. begav sig fursteparet till Mecklenburg, där slotten Gadebusch och Schönbeck för framtiden blevo E:s bostad. I Schönbeck föddes också 1584 hennes enda barn, dottern Margareta Elisabeth.

Om E:s tolvåriga vistelse i Mecklenburg är föga att säga. Vissa antydningar i hennes brev till brodern Karl tyckas visa, att den vid en viss lyx vana Vasaprinsessan fann förhållandena vid det mecklenburgska hovet skäligen enkla. I Sverige hade hon haft eget hov med ett fyrtiotal personer närmare knutna till sin tjänst (enligt rikshuvudboken 1573 jämte lägre befattningshavare t. o. m. 90 personer). Icke stimulerades äktenskapet heller särskilt av de ideliga tvisterna med släkten i Mecklenburg eller av E:s och Kristoffers täta korrespondens med Johan III om utbetalning av den till 100 000 dlr uppgående hemgiften; Johan III.s kroniska penningnöd hindrade honom nämligen att fullgöra de stipulerade amorteringarna. Sedan E. 1585 uttalat sitt skarpa ogillande av Johans giftermål med Gunilla Bielke, blev förhållandet mellan syskonen för övrigt avgjort kyligt. Hertig Karl stod hon alltjämt nära. Denne vände sig till henne för hjälp i sina planer på ett nytt gifte efter Marias av Pfalz död 1589, och det var genom E:s förmedling Karls äktenskap med Kristina av Holstein kom till stånd.

Hertig Kristoffer avled i mars 1592, och kort efter makens död beklagade E. sig över den behandling, som kom henne till del, i det att hennes rättmätiga underhåll ej utbetalades. Vid samma tid anhöll emellertid hertig Johan Fredrik av Braunschweig-Lüneburg om hennes hand, och hon synes ej haft något emot ett nytt äktenskap. För att få råd i denna och andra angelägenheter begav sig E. till Sverige och anlände 29 okt. 1593 till hertig Karl i Nyköping. Den följande tiden fördes diskussioner såväl med Karl som med Sigismund, vilken ju då befann sig i Sverige. Båda lovade att inträda såsom förmyndare för Margareta Elisabeth, men det nya giftermålet synes ha stött på motstånd; i alla händelser var det i fortsättningen tyst kring denna äktenskapshandel.

E. kvarstannade de följande åren i Sverige, sysselsatt med underhandlingar om den resterande hemgiften. Hennes anslutning till hertig Karl var otvetydig, och av denne fick hon också mottaga en del härad och gårdar såsom underhåll. Helst synes hon ha vistats på Norrköpingshus, som hon 20 nov. 1594 erhållit i förläning av Karl, eller på Kungsbrogård, då hon ej var på besök hos brodern i Stockholm eller Nyköping. De ekonomiska intressena i Mecklenburg krävde emellertid så småningom hennes uppmärksamhet, och på föråret 1596 beslöt E. sig för att återvända till Mecklenburg. Återfärden blev dock aldrig av. Orsaker, som vi ej känna, förmådde henne att kvarstanna i hemlandet; i augusti 1597 var hon i Stockholm, där riksdagen då var samlad. Några månader senare skördade döden den yngsta Vasaprinsessans liv, plötsligt och oväntat. Det ståtliga gravmonument, hon låtit resa åt sin make och sig själv – ännu i dag en av Schwerindomens sevärdheter – kom aldrig att gömma hennes kvarlevor; i jan. 1598 begrovs E. under furstliga ärebetygelser i Uppsala domkyrka.

De få av E:s egenhändiga brev, som numera finnas i behåll, tala om en lugn och harmonisk karaktär. Detsamma gäller också de bevarade avbildningarna av henne: ett porträtt på Gripsholm, som numera med stor bestämdhet anses som en samtida bild av E., är väl – i likhet med porträttskulpturen på gravmonumentet i Schwerins domkyrka – stiliserat och idealiserat, men ger oss likväl ett intryck av hennes charm. Ett medaljporträtt av E. finns reproducerat av Rasmusson 1941. Om hennes intellektuella intressen vittnar hennes bokförteckning (inventarium uppgjort 1600, i Germanica: Giftermålsförhandl. mellan Sverige och Mecklenburg, RA).

E:s dotter, Margareta Elisabeth, kvarstannade hos hertig Karl till 1608, då hon ingick äktenskap med hertig Johan Albrecht av Mecklenburg. Hon avled 1616.

Författare

Wilhelm Tham.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Kungl. arkiv: Prinsar och prinsessor, Germanica : Giftermålsförhandlingar mellan Sverige och Mecklenburg och Reg. över förhandlingar mellan Sverige och Mecklenburg, Gallica: Förhandl. mellan Sverige och Frankrike 1542–1607, RA; Acta matrimonialia principum meeklenburgensium, Vol. 6, Geheimes und Hauptarchiv, Schwerin. – Correspondance de Charles Dantzai... (Handl. rör. Skand. hist., 11, 1824) ; Konung Carl den IX:des rimchrönika... utg. [av B. Bergius] (1759), s. 296 ff.; Rikshufvudboken för 1578... (Hist. handl., 12:1, 1883); .Svenska riksdagsakter, 4:2 (1931), s. 341. – N. Ahnlund, Stormaktstidens gryning (191S), s. 6; J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523–1630,1, 3 (1917–22); A. Bergengrün, Herzog Christoph von Mecklenburg, letzter Koadjutor des Erzbistums Riga (Bibliothek livländischer Geschichte, 2, 1898); dens., Herzog Christoph von Mecklenburg (Baltisches Monatsblatt 1898), s. 91 ff.; H. Biaudet, Le Saint-Siége et la Suéde durant la seconde moitié du 16 siècle. Études politiques... 1570–1576. (Paris 1906); dens., Le saint-Siége et la Suède... Notes et documents..., 1–2:1 (Paris, Genève 1906–12); dens., Carlo Brancaccio (Annales academire scientiarum fennicffi, Ser. B, 5:2, 1912) ; H. Block, Karl IX som teolog och religiös personlighet (1918), s. 108–113, 128; N. L. Rasmusson, Binige mecklenburgische Medaillen (Nord. numism. årsskr. 1941), s. 225; W. Tham, Kring Elisabeth Vasa och hennes dotter (Personhist. tidskr., 34, 1933); S. Wallin, Prinsessan Elisabeth Vasa (Sv. kulturbilder, bd 3, 1930); F. ödberg, Om stämplingarna mot konung Johan III åren 1572–1575 (1897), bl. a. s. 88–91, 102 f., 253–57.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elisabeth (Vasa), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16003, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wilhelm Tham.), hämtad 2018-11-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16003
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elisabeth (Vasa), urn:sbl:16003, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wilhelm Tham.), hämtad 2018-11-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se