Meriter

Elmlund, Axel Wilhelm Julius, f. 12 april 1838 i Stockholm (Hedv. EL), d. 23 nov. 1901 där (Hovf.). Föräldrar: skomakarmästaren Sven Axel Elmlund och Christina Dorothea Wilhelmina Björkman. Elev vid K. teaterns balett 1850, elev även vid den dramatiska scenen från 1 juli 1856; figurant 1 juli 1855–1 juli 1857; pantomimdansör 1 juli 1858–1 juli 1861, även aktör från 1 juli 1858; kvarstod under den k. scenens skilda organisationsformer som aktör till sin avgång 30 juni 1891, fr. o. m. 1864 med kontrakt som premiäraktör; säsongen 1888–89 medlem av Dramatiska teaterns styrelse (under den s. k. associationen); verksam som regissör. Litteris et artibus 1882. – Ogift.

Biografi

Axel E. tillhörde det icke ringa antal skådespelare som fått sin första utbildning vid baletten; förhållandet var vanligare här under 1800-talet än numera, eftersom då till K. teatern under långa tider voro förlagda både den dramatiska och den lyriska verksamheten. Han antogs till elev vid baletten redan vid tolv års ålder samt avancerade till figurant och pantomimdansör. Med sin välväxta figur hade han här framgång och medverkade bl. a. lyckligt i flera av Bournonvilles balettskapelser. Det framgår f. ö. av dennes brev, att den store balettmästaren fäst sig vid E:s talang, och sannolikt kom han att utöva inflytande på E:s utveckling, liksom han tack vare sin genialitet gjorde på så många andras. Han förefaller inte med helt blida ögon ha sett, att E. övergav dansen för skådespelarkonsten. Vid sidan av sitt arbete i baletten började denne nämligen även studera i den dramatiska elevskolan samt lyckades vid tjugu års ålder bli anställd som skådespelare. Under hela sin verksamhetstid fortsatte han sedan att vara knuten till den k. talscenen, fr. o. m. 1864 såsom premiäraktör.

Vid 23 års ålder ägde E:s konstnärliga genombrott rum. Den 19 nov. 1862 gavs nämligen på K. teatern sorgespelet »Fäktaren från Ravenna» med E. i huvudrollen, den germanske fäktaren Thumelicus. Författaren var Friedrich Halm (pseud. för Münch-Bellinghausen), och det kan anses vara signifikativt för E:s bana, att den började med denna versroll i ett drama, som icke tillhörde de klassiska mästerverken, utan måste betecknas såsom ett senromantiskt epigonarbete. Han hade här som allt framgent stor nytta av sin balettutbildning, som givit honom utmärkt herravälde över kroppen och lärt honom föra sig vackert i stilroller. Hans manliga växt kom också sällsynt väl till pass för denne germanske fäktare, som blivit gladiator vid det romerska kejsarhovet. E:s deklamation och karaktärsteckning präglades av ungdomlig idealitet och öppet flödande känsla. Denna rollskapelse blev också en av hans allra bästa, och genom att dramat hölls kvar på repertoaren, fick han under kommande år upprepade gånger tillfälle att visa den. År 1869 skriver t. ex. Stockholms dagblad: »Titelrollens utförande på vår scen tillhör också hr E:s bäst lyckade partier, ja vi tro att hans 'fäktare' kanske står främst av alla de karaktärer, i vilka han hittills haft tillfälle att uppträda». År 1875 fortsätter Nya dagligt allehanda om denna rollskapelse: »Hr E. återgiver sant den till anlagen ädla, men av slaveriet förkrympta karaktär, för vilken orden frihet och fosterland blivit obegripliga ljud, och vars högsta strävan är gladiatorns utmärkelse. Hans apparition och plastiska skick äro som av naturen skapade för ett parti sådant som detta.»

Denna framgång fäste de största förhoppningar vid E. Man ansåg honom alltjämt som det kommande namnet inom den stora tragiska stilen, efterföljare till Georg Dahlqvist och Edvard Swartz. Genom enskild förmedling erhöll han också 1863 tillfälle att göra en studieresa utomlands, under vilken han främst uppehöll sig i Köpenhamn, Paris och Dresden. En del intryck från denna färd finnas bevarade i hans brev till hans andre lärare, regissören Ludvig Josephson, som visade honom tydligt intresse och har uttalat sig mycket varmt om honom i sitt otryckta memoarverk »Ideal och verklighet». Får man tro Josephson försenades och försvårades E:s möjligheter att bygga vidare på sin första stora framgång genom att Dahlqvist och Swartz stodo honom i vägen; E. hade svårt, att medan han ännu stod i sitt utvecklingskraftigaste skede, nå fram till de stora rollerna i sitt egentliga fack, genom att dessa tillföllo de båda nämnda mästarna, så länge de verkade. Så skriver Josephson, när E. övertog Sigismund i Calderons »Livet en dröm» efter Dahlqvist: »Vid detta tillfälle uppträdde Axel E. för första gången i Sigismunds roll, som ända dittills innehafts av Georg Dahlqvist. Det syntes mig, att E., efter så många lyckade prov av hans ungdomliga och i stort rop ännu stående talang i det högre skådespelet, borde vara självskriven till framställandet av en så ung, romantisk karaktär, till vilken Dahlqvist, för länge sedan en gubbe, trots sin stora och varma konst icke längre passade.» Men, heter det, Dahlqvist vaktade »likt ett rytande lejon» sina roller. Delvis låg emellertid orsaken till att E. hade svårt att nå de allra främsta rollerna uppenbarligen hos honom själv. Han hade av allt att döma icke det ursprungliga geni och den hänsynslösa kraft, den psykologiska inlevelse och den förmåga av individuell karakterisering, som på olika sätt präglade de båda nämnda mästarna. Det förefaller, när man tar del av pressuttalanden kring hans olika prestationer, onekligen förhålla sig så, att han i allmänhet icke lyckades bäst i de stora klassiska tragedierna; där efterlyses ofta styrka och intensitet. I stället lågo hans största framgångar i ett antal roller, som fortsätta linjen från »Fäktaren från Ravenna». Själv romantikerepigon tycks han ha varit mest till sin fördel i romantikerepigonernas dramer. Upplysande beträffande E:s konst synas t. ex. ett par recensioner av Ponsards »Det besegrade lejonet» vara. Nya dagligt allehanda skrev: »Hr E., Humbert, har aldrig förr så klart visat sin förmåga att skapa en natursann, på en gång sträng och vek, varmhjärtad och våldsam hjältetyp som här. Hans apparition ägnar sig även förträffligt för den uppgift, som här ligger före, hans deklamation är icke blott vårdad, utan utbildad till den äkta konstnärlighet, som förstår att låta versens rytmiska klang vara en adlande prydnad för det osökta enkla uttrycket, så att versen endast blivit som en nästan omärkligt gungande våg, på vilken talet flyter.» Stockholms dagblad skriver om samma roll: »Det har icke alltid varit fallet, att hr E. kunnat så helt och hållet rycka åskådarne med sig, som i denna roll. Hans fysiska kraft har lyckligtvis även visat sig tillräcklig för att återgiva denna lidelsefulla karaktär, som fordrar så stora ansträngningar av skådespelaren. Hr E. visar i denna roll fullt samma ungdomsfriskhet, som i de kraftfulla skapelser, han för vår scen gjorde redan för flere år tillbaka, men lägger därtill den mognade skådespelarens förmåga att fint analysera och tillräckligt genomtränga en karaktär.»

Det förefaller därför mycket konsekvent, att E. vid upprepade tillfällen tolkade roller i Edvard Bäckströms dramatiska diktning; även denne var ju en utpräglad romantikerepigon, och i dessa roller mötte varandra en skådespelare och en skådespelsförfattare, som icke blott hade mycket gemensamt, utan också tillsammans äro synnerligen karakteristiska för sin tid. E. tolkade sålunda titelrollen i dennes verstragedi »Dagward Frey», och Nya dagligt allehanda skrev bl. a. därom, att E:s »deklamation är enkel och flärdfri likasom att hans framställning i övrigt icke saknar vare sig känsla eller ädel form».

Vid flera tillfällen erhöll dock E. Shakespeareuppgifter som titelrollerna i »Othello» och »Coriolanus» samt Antonius i »Antonius och Cleopatra». Hans framställning i dessa skapelser väckte mycket stor erkänsla och respekt, om ock tydligen ej samma hänförelse, som kom företrädarna till del. Ofta återfinner man honom i rollistorna något under huvudframställaren, t. ex. i Hamlet (Horatio), Schillers Maria Stuart (Bothwell), Timon av Athén (Alcibiades), Richard III (Richmond). Betydande uppgifter i den romantiska eller efterromantiska repertoaren voro bl. a. Bengt Lagman i Frans Hedbergs »Bröllopet på Ulfåsa». Gustav Adolf i Hedbergs »Vasaarvet», Karl XII i Hedbergs »Lejonet vaknar», Eurysakes i Runebergs »Kungarne på Salamis» samt titelrollen i Hugos »Hernani»; även ett par Oehlen-schlagerroller böra anföras, Harald Hårdråde i »Väringarne» och Kjartan i »Kjartan och Gudrun». En av sina största framgångar som skådespelare hade E. i ett numera bortglömt skådespel vid namn »Richard Sheridan» av A. Langlé.

Hade E. länge fått verka i skuggan av genier som Dahlqvist och Swartz och haft svårt att nå fram till de mest åtrådda rolluppgifterna, blev situationen icke lättare för honom, när den stora klassiska repertoaren och den efterromantiska spelstilen på den k. scenen trängdes tillbaka för den moderna repertoar, som vars främsta namn stodo Ibsen och Björnson. E:s spelstil kom icke till sin rätt i dessa nya sammanhang, vilka fordrade en realism i framställningen, en knapphet i stilen och en intimitet i uttrycket, som lågo fjärran från allt vad han själv odlat. Han tycks inte heller ha mäktat med denna övergång. Han fick en del sådana uppgifter, såsom Axel i Björnsons »De nygifta», Fjeldbo i Ibsens »De ungas förbund» och pastor Manders i dennes »Gengångare», men förefaller ej att ha lyckats helt. Det kan antecknas, att Ibsen på tal om rollbesättningen i »Ett dockhem» föreslog E. till doktor Rank, detta dock blott under förutsättning att Swartz vore förhindrad. Ända in i denna nya stil förföljde honom alltså den allmänna beundran för Swartz' geniala skapelser.

E. drog sig tillbaka från scenen redan 1891 och ägnade sig helt åt privatlivet. Ekonomiskt var han oförhindrad därtill, och han trivdes tydligen ej längre på scenen. Det har uttalats den uppfattningen, att detta steg berodde på en alltmer tilltagande premiärnervositet. Sannolikt var denna i så fall dock i stor utsträckning ett sekundärfenomen. Han bör ha känt, att han ej längre stod i samklang med tiden och lidit av detta. E:s avgång från scenen torde även ha stått i samband med en viss klenhet, som man tycks kunna läsa ut ur recensionsuttalanden och pressnotiser. Trots allt var han tydligen ingen fysiskt stark man, vilket måhända också bidragit till att han ej fick avgörande framgångar i det rollfack han främst ville segra i.

Även om E. ej nådde upp i paritet med de allra främsta och även om det synes rättvist att beteckna honom som romantikerepigon, förringas dock ej värdet av den insats han genom sin gärning gjort för det stora dramat på svensk scen. För flera generationer av teaterbesökare inkarnerade han begreppet hjälteframställare i äldre mening. Att hans begåvning ej räckte att ensamt hålla det stora dramat vid liv, kan ej läggas honom till last; tidssmaken försatte alltmer den repertoar ur spel, vari han hade sin rätta plats. Han står i vår teaterhistoria som exempel på en genom sin idealitet och sin ambition vinnande romantisk skådespelare, som i samklang med sin generations teatersyn i första hand byggde sin verkan på talkultur, på plastisk behärskning och på framställandet av ädla och helgjutna känslor. Under närmare tre decennier intog han vid vår nationalscen en ledande position som hjältetolkare.

Författare

Stig Torsslow.

Källor och litteratur

Källor: Hedvig Eleonora förs :s födelsebok 1838, Hovförs:s dödbok 1901, SSA; L. O. Josephson, Ideal och verklighet (handskr., sign. I. j. 7:1–15), KB. – P. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866) ; E. af Edholm, Mot seklets slut (1948); G. Fredrikson, Teaterminnen (1918); F. Hedberg, Svenska skådespelare (1884); G. Nordens van, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 2 (1918); J. Svanberg, Kungl. teatrarne under ett hälft sekel 1860–1910, 1 (1917); S. Torsslow, Bournonvillestudier (Skr. utg. av Fören. Drottningsholmsteaterns vänner, 2, 1940). – Tidningsartiklar.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Wilhelm Julius Elmlund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16033, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16033
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Wilhelm Julius Elmlund, urn:sbl:16033, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow.), hämtad 2024-04-20.