Biografi

Elofssönernas ätt, konventionellt släktnamn på en medeltida högfrälsesläkt från Östergötland. Ättens äldre ursprung är okänt, och man saknar även närmare uppgifter om dess stamfader, som på grund av sönernas fadersnamn måste ha hetat Elof (Elef). Släkten uppfördes tidigare felaktigt såsom en gren av ätten Ängel; icke heller tillhörde stamfaderns maka, såsom uppgivits, nämnda släkt. C. Annerstedt och H. Toll ha var för sig antagit, att stamfadern Elof var en medlem av Folkungaätten, men saken har ej bevisats och är icke trolig. Svårigheten att klargöra genealogien ökas av att Elofssönernas vapen, om de haft något gemensamt sådant för hela släkten, icke är känt. Endast för Peter Andersson (se nedan) anges ett vapensigill, men detta är icke bevarat; uppgiften härrör från J. Peringskiöld, men även om den är riktig, kan sigillets vapenbild ha varit individuell, och man kan i varje fall icke bygga någon släktkonstruktion därpå. Vid sitt framträdande mot 1200-talets slut tillhör ätten emellertid rikets högsta aristokrati. Dess lokala ursprung framgår dels av arvskiftesurkunder, dels av tvenne dokument i samband med frågan om kanonisering av Elofs dotter Ingrid (se nedan). Så skriver t. ex. Erik av Pommern i supplik 1 april 1414 till påven Johannes XXIII, att Ingrid var av en »adlig götisk familj» (ex nobili gothorum prosapia oriunda). Elofssönernas fädernegods voro belägna i Aska härad i nordvästra Östergötland, men ätten ägde tidigt gods också i Ottenby på Öland. Dess ryktbaraste medlemmar äro två av stamfadern Elofs barn, nämligen Ingrid Elofsdotter (se denna), död 1282, mera känd som den heliga »Ingrid av Skänninge», samt riddaren Johan Elofsson (E. 1), ingift i den förnäma Fånö-ätten (se denna) och svärfader till Upplandslagmannen och riddaren Birger Petersson (se denne i bd 4, s. 436; Finsta-ätten), heliga Birgittas fader, i hans första gifte. Släkten utmärkte sig för stor fromhet av typiskt medeltida art och tillhörde den krets, som stod nära den under 1200-talet i Sverige införda och då så framgångsrika dominikanorden samt de båda mystikerna Petrus de Dacia och den heliga Kristina av Stommeln. Johan Elofsson anger i brev till nämnda Kristina, att han och hans syskon från föräldrarna ärvt sina fromma intressen, liksom Johans systrar Ingrid och Kristina Elofsdotter (var död 1281), vilka tydligen båda varit gifta (Liljeholm), voro de första i Sverige, som anlade dominikannunnornas dok (senast 1271). Även den fjärde i syskonkretsen Anders Elofsson (verksam före 1275 och levande ännu 1292, död senast 1295), hörde till dem, som donerade jord till systern Ingrids klosterstiftelse vid S:t Martin i Skänninge.

Ätten utdog tidigt. Johan Elofssons dotter Kristina (se under E. 1) avled redan 1293. Anders Elofsson hade tre barn. Dottern, Ragnhild Andersdotter (levde 21 mars 1308, var död 18 okt. 1324), synes först ha äktat en eljest okänd Lars i Snytringe, men var i varje fall 1301 g. m. riddaren Eggard Bralstorp (var död 20 mars 1308) av en från Mecklenburg inflyttad, sedan i Södermanland acklimatiserad tysk adelssläkt. Fru Ragnhild uppehöll släktens klostervänliga traditioner, i det hon till Julita kloster skänkte den stora gården Sävasta i Vikstads sn (Upps.). Söner till Anders och bröder till Ragnhild voro den Elof Andersson, vilken namnes som yngling (juvenis) vid en jordtransaktion 1308, och hans tydligen yngre broder Peter Andersson, för vilken Elof vid detta tillfälle, då det gällde en förlikning med fränden lagman Birger Petersson (se ovan), förde talan. Peter Andersson, som 1310 kallas väpnare, var tydligen redan 1313 en av konung Birger Magnussons förtroendemän, då han av konungen erhöll i gåva en tomt vid torget i Linköping. Klarare framträder han 1318, då han som Birgers skattmästare (camerarius) är en av dem, vilka nämnas som svenska beseglare av Helsingörtraktaten 27 febr. nämnda år; eljest är han politiskt okänd. Hans namn har emellertid spelat en kuriös roll inom äldre svensk medeltidsgenealogi. Peter utfärdade 1313 ett brev i Mohammar, väl hans sätesgård och troligen identisk med nuvarande Medhamra i Hagebyhöga sn (Aska härad, ög.). Rasmus Ludvigsson gjorde genom en på rena namnskäl grundad konstruktion »Peter Andersson till Mohammar» till fader åt lagmannen Birger Petersson och stamfader för Braheätten, båda uppgifterna fullständigt felaktiga men vitt spridda i äldre litteratur (jfr K. H. Karlssons tryckta studie samt H. Rosman).

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: K. H. Karlssons Biografiska anteckningar för medeltiden, Riddarhuset; C. Annerstedt, Svenska medeltidens frälsesläkter (X 58 :a—h), UB. — Acta sanctorum Iunii, T. 5 (ed.-nov., Parisiis 1867) ; Diplomatarium suecanum, 1—2 (1829—37) ; Sv. diplomatarium fr. o. m. år 1401, 3 (1885—1902) ; Petrus de Dacia, TJita Christina? Stumbelensis, ed. J. Paulson (Scriptores latini medii seui suecani, ed. J. Paulson & L. AVåhlin, 1, 1896) ; dens., Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln. I översättning och med inledning av T. Lunden (1950) ; Sverges traktater med främmande magter, 1 (1877) ; Två svenska biografier från medeltiden, medd. av H. Schuck (Antiqv. tidskr. för Sverige, 5, 1873—95), s. 463—474; Arita B. Ohristinae Stumbelensis ex manuscriptis Petri de Dacia et Johannis capellani in Stumbel, utg. av I. Collijn (Sami. utg. av Sv. fornskrift-sällsk., ser. 2, bd 2, 1936). — Y. Brilioth, Den senare medeltiden 1274—1521 (Sv. kyrkans hist., 2, 1941) ; J. Gallén, La province de Dacie de l'ordre des Fréres PrScheurs, 1 (Hfors 1946) ; dens., Kring Fånö- och Rumbyätternas härstamning (Hist. tidskr. f. Finland, 34, 1949) ; B. Hildebrand, Medeltidsätten Bralstorp (Personhist. tidskr., 31, 1930), s. 10 f., 19; H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 3 (1898—1903), s. 998; K. H. K[arlsson], Peter Andersson (»till Mohammar») och hans slägt (Sv. autografsällsk:s tidskr., 1, 1879—88)'; O. M. Kjellberg, Erik den heliges ättlingar (Hist. tidskr., 43, 1923) ; A. P. Liljeholm, Medeltida arvslagar och släktskapsbestämning (Personhist. tidskr., 48, 1950; i korr) ; J. Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder... 1302—1319 (1939) ; H. Rosman, Rasmus Ludvigsson som genealog (1897), s. 123— 127; A. Schück, Ur Skänninges medeltidshävder (Skänninge stads historia, 1929) ; H. Schück, Vår förste författare. En själshistoria från medeltiden (1916), s. 163—174, 200 f.; P. G. Stensland, Julita klosters godspolitik (Nord. museets handl., 22, 1945), s. 35; A. M. Strinnholm, Sv. folkets historia, 5 (1854), s. 311; H. Toll, Folkungastudier (Personhist. tidskr., 20, 1918—19) ; J. Vastovius, Vitis aquilonia, emendavit E. Benzelius (1708), s. 75 f.; K. B. Westman, Birgittastudier, 1 (1911), s. 176 ff. — Om övrig litt. rörande den heliga Ingrid se art. Ingrid Elofsdotter.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elofssönernas ätt, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16041, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16041
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elofssönernas ätt, , urn:sbl:16041, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.