Pehr Enehielm, af

Född:1742-01-24
Död:1807-11-17 – Finland (på Lappträsksgård)

Arméofficer


Band 13 (1950), sida 498.

Meriter

Pehr af Enehielm, före adl. Hellenius och Enhielm, f. 24 jan. 1742, d. 17 nov. 1807 på Lappträsks gård i Lappträsks sn (ö. Nyland). Föräldrar: k. räntmästaren Anders Hellenius Enhielm och Elisabeth Sunn. Student vid Åbo akad. 1758; underkonduktör vid Fortifikationen 15 sept. 1761; sergeant vid Björnbergska reg. 16 maj 1768; stabsfänrik 26 jan. 1770; fänrik vid samma reg. 12 juni 1771; adlad jämte bröderna 13 sept. 1772; löjtnant vid Änkedrottningens livreg. 25 sept. s. å.; löjtnant vid Björnbergska reg. 3 mars 1773; kapten vid Kymmenegårds lätta infanteribataljon 21 jan. 1778; major och chef för nämnda bataljon (Elimä bataljon) 4 april 1781; överstelöjtnant i armén 26 juni 1787 (med tur fr. 22 juni 1785). RSO s. å.

G. 30 april 1784 i Lovisa m. Anna Christina Gylling, f. 29 nov. 1764 där, d. 7 maj 1821 på Kristineberg i Lappträsks sn (Ö. Nyland), dotter av landskamreraren i Kymmenegårds län, kammarrevisionsrådet Gabriel Gylling och Margareta Christina Printz.

Biografi

E. gjorde som många andra unga officerare lycka vid statsvälvningen 1772, då han som fänrik vid kommendanten på Sveaborg generalmajor Björnbergs värvade regemente på J. M. Sprengtportens order 16 aug. mottog trohetseden av garnisonen på Långörn och i staden Helsingfors. Därigenom vann han Sprengtportens förtroende och sändes som kurir till Stockholm med rapport om de åtgärder Sprengtporten vidtagit för att trygga revolutionen i Finland. E., som under resan skall ha mött många vedervärdigheter, synes ha anlänt till Stockholm söndagen den 20 aug., tydligen före löjtnant Glansenstierna, som redan 16 aug. avsänts från Sveaborg med en första rapport om fästningens intagande. E. avancerade relativt snabbt och blev 1781 chef för Elimä bataljon (92 man). Denna, som bestod av jägare, utbildade enligt G. M. Sprengtportens reglemente, och som sålunda var en av de modernaste truppenheterna inom svenska armén, skulle övervaka gränsposteringarna i den trakt, där bataljonen var indelt. E. deltog med sin trupp i Gustav III:s stora manöver vid Parola malm sommaren 1787. Huruvida E. redan nu närmat sig oppositionen mot konungen och statsskicket är osäkert men kan på goda grunder förutsättas.

Vid krigsutbrottet 1788 ställdes Elimä bataljon med vargering under general C. G. Armfeldts befäl. Den kom sålunda att tillhöra Husulakåren under Fredrikshamns belägring, d. v. s. den del av finska armén, där oppositionen först visade sig öppet, sedan missnöjet spritt sig från de rikssvenska trupperna. Något missnöje hade emellertid, angav E. senare, icke existerat inom hans trupp. Han hade för sin del varit »ett lyckligt medel» att förekomma, att konungens dyra person vid en rekognoscering mot staden blev »på ett betydande sätt exponerad». Kort efter reträtten till Anjala kommenderades bataljonen till Muhuniemi gräns, och då armén skulle gå i vinterkvarter, fick E. ett befäl tre gånger större än tidigare för bevakning av en sex mil lång gränssträcka till säkerhet för arméns vänstra flygel. Mot en av E.s posteringar gjorde fienden under vintern sina två enda försök att oroa armén men blev »till rygga driven», vilket enligt E. vittnade om att andan hos truppen fortfarande var god.

Den 9 aug. 1788 hade E. emellertid jämte sex andra officerare undertecknat Liikalanoten. Denna, som tillkommit dels på oppositionens och dels på självständighetsmännens initiativ, men även indirekt på uppmuntran av konungen, innebar som bekant intet förräderi, utan var närmast tänkt som en fortsättning på konungens egna försök till underhandlingar med ryssarna. Vad E. beträffar, torde han få hänföras till majoriteten bland undertecknarna, som av pliktkänsla mot författningen ansåg, att det olagliga kriget snarast möjligt borde få ett slut, riksdag sammankallas och alla försök från konungens sida att ytterligare utvidga sin makt stävjas. E. intog dock en anspråkslös plats bland undertecknarna. General Armfeldt intygade inför krigsrätten, att han ej talat med E. förrän vid det tillfälle, då noten författades, d. v. s. den 8 aug. om aftonen. E. framhöll, att han ej haft minsta underrättelse om beskickningen till kejsarinnan, förrän samma afton noten undertecknades. Han hade nämnda afton känt sig sjuk men blivit kallad till general Armfeldt, som frågat E., om han ville deltaga i ett beslut att genom beskickning till kejsarinnan i Ryssland söka stillestånd för att avhjälpa arméns svårigheter. Till dessa hörde den ringa framgång expeditionen till Fredrikshamn haft, arméns ställning vid Liikala, den oundvikliga fara, som hotade landet, då en talrik fiendearmé sades nalkas gränsen, där ströverier redan skett. Därtill kommo rykten rörande flottan vid Sveaborg och att kommunikationen var hindrad mellan Sverige och Finland. Det avgörande för E. var, att förslaget gjordes av den person, vars order han tidigare följt, Armfeldt, dock utan att denne befallde eller tubbade E. De i Armfeldts kvarter närvarande cheferna hyste samma tänkesätt som E. Han säger, att han styrdes »mera av nit och iver att i någor måtto vara mitt fädernesland gagnelig, än ett djupsinnigt anatomiserande av sättet, huru det skedde» – han var ju därtill sjuk. E. sade även rentut inför krigsrätten, att han aldrig kunde föreställa sig annat, »än att anledning till ett sådant steg måtte i nåder emanerat ifrån Kongl. Maj:t själv, emedan så unanimt blev antagit vad som skedde, och rapport om alltsammans skulle i underdånighet avlämnas.» Då E. var fullkomligt övertygad om Armfeldts »utmärkta och allmänt kända nit för konung och fädernesland, som ingalunda skulle kunna tillåta honom att taga något emot Kongl. Maj:ts nådiga välbehag och avsikter samt rikets sannskyldiga bästa stridande steg», hade E. sålunda icke dragit i betänkande att utan vidare överläggning »ingå uti en anstalt, varigenom han förmodat, att Kongl. Maj:t åtminstone skulle kunna vinna tid och rådrum att vidtaga anstalter till rikets försvar». E:s bevisföring på denna punkt är i själva verket bestickande. Varken E. eller någon annan av undertecknarna hade emellertid frågat generalen, »huruvida Kongl. Maj:t till detta steg givit nådigt bifall».

Major Klick hade därefter tillkallats för notens »författande i annan form» än den först föreslagna, som E. genomsett. E. hade emellertid varit så illamående, att han förfogat sig till sitt hemvist, innan Klick ännu kommit. Där hade han förblivit, tills noten skrivits färdig, då E. »på förnyad budskickning» åter inställt sig hos Armfeldt och underskrivit. Om arrangemangen med major Jägerhorns avresa hade E. sig ingenting bekant.

Själva förbundsakten hade E. också underskrivit i general Armfeldts tält, till synes med stor tvekan och först »då därå redan varit emellan 30 och 40 namn tecknade». Någon annan orsak till »föreningsskriftens» upprättande kände E. ej än den, att då syftemålet var allmänt väl, borde det, som var gjort i gott uppsåt, icke hållas dolt. Flera underlydande officerare vittnade om att de varit utsatta för påtryckning från E:s sida att teckna under förbundsakten, men mot sitt nekande kunde E. ej fällas härför. E. påstod sig nämligen tvärtom ha avrått flera av sina officerare, bland dem kaptenen F. J. Gustafsson, framhållande för den sistnämnde, att denne var en gammal karl och hade hustru och barn. Å andra sidan hade Gustafsson, då han i E.s närvaro skulle underteckna förbundsakten, velat studera den närmare, vilket emellertid ej beviljades honom. Han fick endast höra den »kort uttydas». Åtminstone tre av E:s officerare hade vid detta tillfälle skrivit under förbundsskriften, som varit framlagd i flera exemplar i tälten vid Anjala.

Om E:s moderation och om hans lojalitet mot konungen vittnade dock den nämnde kapten Gustafsson. Denne hade i mitten av aug. 1788 en afton vid pass kl. 10 passerat genom Åbo läns regementes läger och hörde då i överste Hästeskos tält, vid en överläggning mellan flera personer, vilka alla Gustafsson dock ej med säkerhet kunde igenkänna, ett yttrande, som han trodde härstamma från överste Leijonstedt, att K. M:ts person borde tagas i säkerhet och hans resa till Sverige hindras. Därpå svarades emellertid av någon, som kaptenen »med tämmelig säker övertygelse» förmenade vara hans närmaste förman, överstelöjtnant E., »att så snart de i någor måtte vände sig emot Kongl. Maj:ts egen person, vände han sig med sin bataljon emot dem och skulle skjuta skarpt på dem, så länge han hade en man kvar». Detta vittnesmål förnekades emellertid av E., som tydligen ville skydda sina medanklagade. Väl ville han emellertid »som en dröm föra [sig] till minnes, att någon anfört som ett styrkande motskäl, att intet ont företag kunnat vara ämnat emot Kongl. Maj:t, emedan inga hinder lades i vägen för dess resa från Hussula; vilket jag likväl nu ej kan hågkomma, var eller av vem det blivit sagt». Ehuru kapten Gustafssons vittnesmål ej kunde styrkas, visa några av de inblandades medgivanden likväl, att det han berättat var riktigt och att han knappast misstagit sig, då han trodde sig igenkänna sin förmans röst vid tillfället i fråga.

Det s. k. avertissementet till svenska armén hade E. haft del av men påstod sig icke ha underskrivit. Likaså hade han haft del av de skrivelser Armfeldt insänt under den 12, 21 och 24 aug. till K. M:t. E. påstod sig även för sin del ha yrkat, att alla arméns steg skulle inrapporteras till konungen. Han hade även läst ryska kejsarinnans svar på noten samt deltagit i överläggningen angående överste Montgomerys beskickning till hertig Karl för att förmå honom att »sätta sig à la tête för arméns röst». E. för sin del sade sig dock ej ha haft sig något annat bekant, än att överste Montgomery huvudsakligen skulle hos hertigen avlämna berättelse om arméns vidtagna steg samt anhålla om hans nådiga förord till riksens ständers sammankallande. E. hade varken sett den promemoria Montgomery medförde eller de högförrädiska broschyrer, som cirkulerat inom armén och i riket under Anjalatiden.

Ehuru E:s andel i Anjalaförbundet sålunda var tämligen obetydlig och krigsrätten ej fann skäligt att i brottslighet jämföra honom och major v. Kothen med Armfeldt, v. Otter, Hästesko och Klingspor, dömde krigsrätten efter en långvarig rättegång på Fredrikshovs slott (dit E. fördes 14 mars 1789) den 19 april 1790 honom och v. Kothen till halshuggning. Då polismästaren Liljensparre frambar budskapet om dödsdomen den 23 aug., skall E. ha mottagit detsamma »med mycken fermeté». Avrättningen var utsatt till 28 aug., men förlängning av tiden beviljades till 8 sept. »E. med mycken ståndaktighet var lika nöjd i anseende till tiden förr eller senare och sade, att han sedan 1772 alltid föreställt sig döden – ett yttrande, som var mindre välbetänkt, emedan därav drogs den slutsatsen, som ansåge han personlig säkerhet ifrån den tiden förlorad». Lördagen den 4 sept. underrättades v. Otter, E. och v. Kothen om att de skulle förskonas till livet men utföras till avrättningsplatsen på Ladugårdslandstorget i Stockholm för att där avhöra både sin dom och sin benådning. Efter Hästeskos avrättning hämtades v. Otter, E. och v. Kothen i en vagn tillsammans med deras medicus, assessor Svensson, till torget. När de inträtt inom spetsgården, där var och en hade sin stupstock och likkista, avkunnade överståthållaren å K. M:ts vägnar dem förskoning till livet, daterad fredsdagen den 14 augusti. E. och v. Kothen fördes från avrättningsplatsen tillbaka till Fredrikshov, därifrån de den 9 sept. avfördes, den förre till Varbergs, den senare till Landskrona fästning.

Efter någon tid frigavs E., varefter han framlevde slutet av sitt liv i Finland, där han från 1796 arrenderade Lappträsks gård (nuv. Sjökulla) i Nylands län.

Författare

E. Birck



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, utg. af C. C :son Bonde, 3 (1907); [A. V. Chrapovitskij], Utdrag ur A. V. C:s dagbok 1787–1792, övers, af C. Silfverstolpe (1880); Protocoller och handlingar rörande det brotsliga förhållande, som förekommit emot åtskillige chefs och officerare wid finska arméen under 178S års campagne, 1–3 (1789–91); [J. M. Sprengtporten], Ur J. M. Sprengtportens papper, utg. af H. Schiick (Sv. memoarer och bref, 8, 1904). – G. J. Adlerbeth, Historiska anteckningar, utg. af G. Andersson, 2 (1857); E. D. Birck, Predrikshovsprotokollen som historisk källa (Hist. tidskr. för Finland, 24, 1939); dens., General Tolls krigsplan år 1788, dess utförande och sammanbrott (Skr. utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finland, 296, 1944); dens., Till Liikalanotens uppkomsthistoria (Hist. tidskr. för Finland, 31, 1946) ; F. A. von Fersen, Hist. skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 7 (1871); Herrgårdar i Finland, utg. av G. Nikander m. fl., 1 (1928); R. F. Hochschild, Memoarer, utg. af H. Schück, 2 (1909); G. Nikander & E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland, 1 (1939) ; C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under Gustaf III :s regering, 1 (1885); J. A. Rehbinder, Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel (1781) ; B. v. Schinkel & C. W. Bergman, Minnen ur Sveriges nyare historia, bih. 1 (1S80) ; G. Suolahti, Sprengtportens statskupp och andra essayer (1919).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Enehielm, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16083, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Birck), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16083
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Enehielm, af, urn:sbl:16083, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Birck), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se