Karl Wiktor Engdahl

Född:1864-03-14 – Järstorps församling, Jönköpings län
Död:1940-09-14 – Johannes församling, Stockholms län

Missionär


Band 13 (1950), sida 556.

Meriter

Engdahl, Karl Wiktor, f. 14 mars 1864 i Järstorps sn (Jönk.), d. 14 sept. 1940 i Stockholm (Joh.). Föräldrar: lantarbetaren, senare snickaren August Johannisson Engdahl och Johanna Johansdotter. Skolgång i Jönköping; typograf; elev vid Svenska missionsförbundets missionsskola i Kristinehamn 1885–88; språkstudier vid dr Grattan Guiness missionsinstitut i London 1889–90; missionär i Kina 1890–1913; reseombud och biträdande sekreterare för yttre missionen 1913–29; pensionerad 1930.

G. 28 aug. 1897 i Stockholm (Ad. Fredr.) m. Margareta Elisabeth Ohlsson, f. 17 dec. 1872 i Håtuna sn (Upps.), d. 6 febr. 1949 i Stockholm (Ad. Fredr.), dotter av byggmästaren Per Ohlsson och Anna Augusta Wikman.

Biografi

E. var äldst av elva syskon, och hemmet var starkt påverkat av den lågkyrkliga väckelserörelse, som organiserats av Jönköpings missionsförening och Evangeliska fosterlands-stiftelsen. En av faddrarna vid E:s dop var den i dessa trakter välkände söndagsskolepioniären skomakare J. Delfin. Vid 18 års ålder genomlevde E. en religiös kris, som ledde honom till personlig avgörelse. I samband därmed föddes hos honom det nit för andras andliga väl, som förblev ett utmärkande drag i hans karaktär livet igenom. Själv skriver han därom: »Utan att någon kristen uppmanade mig, började jag vittna om Jesus . . . Jag besökte fattiga i deras hem, gick ofta till stadens stora fattighus och lasarett och sökte genom läsning av Guds ord, samtal, bön och sång samt genom utdelandet av någon liten lekamlig hjälp till de allra fattigaste vinna deras själar.»

E. tillhörde den grupp av banbrytare, som Svenska missionsförbundet utsände 1890 för att upptaga ny mission i Kina. Efter någon tvekan i valet mellan Nordkina och Centralkina stannade de för det sistnämnda som sitt blivande arbetsfält och utsago Hupehs provinshuvudstad Wuchang till centrum. Denna stad låg vid Yangtsefloden mittemot traktatstaden Hankou, och missionärerna kunde där känna sig jämförelsevis trygga. Sedan språket inlärts nödtorftigt, sökte missionärerna komma till förut oupptagna fält, och riktade sin uppmärksamhet mot de tättbefolkade trakterna norr och nordost om Hankou. Tillsammans med O. F. Wikholm utsågs E. att undersöka möjligheterna för en sådan utvidgning av fältet. De företogo en färd uppåt staden Macheng, men under resan fingo de erfara, att de kommit mitt upp i den främlingsfientlighet, som för flera år framåt skulle göra alla missionsförsök i dessa trakter omöjliga. »Hundratals kineser följde oss genom byarna», skriver E., »och larmet var bedövande. Slå dem! Döda dem! voro ord och tillrop, som ofta hördes från de vildaste i dessa larmande hopar.» Den gången kommo de undan med livet, men då Wikholm tillsammans med A. D. Johansson året därpå gjorde ett nytt försök att nå dessa orter, blevo de båda slagna och trampade ihjäl.

På grund av den obetvingliga fientligheten började några av missionärerna överväga, om det inte vore bättre att söka sig till ett lugnare fält i norra Kina, men E., som var både modig och envis, vidhöll, att de skulle stanna, där de voro, ty »även detta vilda folk behöver evangelium». Så blev det också. Tankarna på Machengtrakten måste emellertid för tillfället övergivas. Man valde då att söka upptaga verksamhet i traktatstaden Ichang, belägen vid Yangtsefloden omkr. 50 svenska mil väster om Wuchang flodvägen. E. sändes 1894 dit tillsammans med K. A. Fernström för att om möjligt där anlägga en huvudstation. Det lyckades dem att förvärva tomt, och stationen byggdes. E. kvarstannade sedan på denna plats, med avbrott för ferier i hemlandet, till 1912.

Det väsentliga banbrytararbetet var dock skapandet av ett sådant förtroende, att det möjliggjorde förkunnelsen av evangeliet. Här kommo E:s tålamod, uthållighet, artighet och människokärlek till sin rätt. Predikan, skriftspridning och undervisning blevo de vanliga metoderna, understödda av en god skolverksamhet och även sjukvård. E. vann framgång och byggde upp en kristen församling. I arbetet bland kvinnorna hade han en utomordentligt god hjälp i sin maka.

Boxarupproret 1900 förnams i sina verkningar även i Hupeh, men större våldsamheter avstyrdes av provinsguvernören, som var både klok och modig nog att trotsa den kejserliga ukasen att »döda alla utlänningar». På svenske konsulns inrådan lämnade missionärerna dock för en tid landet, och E. begav sig med sin familj till Nagasaki i Japan. Redan i januari 1901 voro de tillbaka, och tiden därefter fram till 1911 var en verklig skördetid för missionen. Den lilla församlingen i Ichang tillväxte, och verksamheten kröntes med framgång. Revolutionen, som utbröt 1911, hade ingen menlig inverkan på missionsarbetet, snarare gynnades det genom de nya religionsfrihetslagarna.

Om den insats E. som missionär gjorde i missionsarbetet säger en av hans kamrater från de tidiga åren, att den var »betydelsefull och utomordentligt god».

Efter sin hemkomst 1913 tjänstgjorde E. som reseombud för yttre missionen och var en gärna hörd talare. Tidigt började Svenska missionsförbundet använda filmen i missionspropagandans tjänst, och trots sin konservativa läggning ägnade E. mycken tid och kraft åt den. Ett skötebarn för E. var Svenska skolan i Kina, vars styrelse han tillhörde många år. Den kristna verksamheten i hemlandet hade i E. en trogen och nitisk arbetare. I den missionsförsamling, som han tillhörde, Immanuelskyrkan i Stockholm, innehade han förtroendepost som medlem i församlingsrådet.

Författare

G. PALMÆR.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Församlingsböcker i Bankeryd och Jönköping; Johannes förs:s i Stockholm dödbok 1940; Adolf Fredriks förs:s i Stockholm vigselbok 1S97 och dödbok 1949; Håtuna förs:s födelsebok 1872; Sv. missionsförbundets biografiska arkiv. – Ansgarius 1914 och 1940; Missionsförbundet (olika årgångar); Svenska missionsförbundets årsberättelser. – Tjugofem år i Kina, red. av W. Sjöholm & F. A. Wennberg (1016); Vid Yangtseflodens stränder, red. av G. Palmaer (1940); K. Werner, På hedningarnes väg (18981.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Wiktor Engdahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16118, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. PALMÆR.), hämtad 2019-05-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16118
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Wiktor Engdahl, urn:sbl:16118, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. PALMÆR.), hämtad 2019-05-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se