Edmund Wilhelm Isidor Engelbrecht

Född:1855-04-13 – Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholms län
Död:1904-09-26 – Sundsvalls Gustav Adolfs församling, Västernorrlands län

Skådespelare


Band 13 (1950), sida 566.

Meriter

1. Engelbrecht, Edmund Wilhelm (William) Isidor, f. 13 april 1855 i Stockholm (Tyska), d. 26 sept. 1904 i Sundsvall. Föräldrar: kamreraren i Statskontoret Fredrik Gustaf Engelbrecht och Aurora Augusta Sandtman. Elev vid Stockholms gymnasium 1871–73; några månader elev vid K. teatern våren 1874; debuterade på Nya teatern i Göteborg 23 okt. s. å.; engagerad där till 1879; vid Nya teatern i Stockholm 1879–86; egen teaterverksamhet i svenska landsorten, Danmark, Norge och Finland 1886–89 och 1892–95; engagerad vid Svenska (fd. Nya) teatern i Stockholm 1889–91 och vid K. teaterns dramatiska scen 1891–92, vid de Ranftska Stockholmsscenerna 1896–99, vid Svenska teatern i Helsingfors 1899–1904, vid Hugo Rönnblads sällskap hösten 1904.

G. 15 okt. 1881 i Stockholm (Hovf.) m. skådespelerskan Anna Maria Elisabeth (Anna-Lisa) Hwasser (se Hwasser), f. 16 aug. 1861 i Solna, d. 12 jan. 1918 i Stockholm, dotter av sekreteraren vid K. teatern Daniel Hwasser och skådespelerskan Ebba Charlotta Elisa (Elise) Hwasser, f. Jacobson.

Biografi

William E. debuterade efter endast några månaders elevtid vid K. teatern på Nya teatern i Göteborg (direktion: Ringnér-Gustafsson) hösten 1874 som Sune i »Bröllopet på Ulfåsa». E. var sedan under 1880-och 90-talen engagerad vid olika Stockholmsscener men bedrev tidvis även egen teaterverksamhet tillsammans med sin hustru, skådespelerskan Anna-Lisa Hwasser. Under sina sista år var E. anställd vid Svenska teatern i Helsingfors och fr. o. m. hösten 1904 vid Hugo Rönnblads sällskap, där han dock endast medhann några få roller, Marco Colonna i »Monna Vanna» och Shelm i »De landsförvista», innan han i Sundsvall träffades av ett slaganfall, som slutade med döden.

Under L. Josephsons och V. Holmquists chefskap på Nya teatern i Stockholm fäste E. tidigt publikens och kritikens uppmärksamhet vid sig genom sin ovanligt ljusa, sonora talstämma, sin regelbundna apparition och sitt livfulla spel. Understundom blev detta kanske väl maniererat, men i allmänhet gav han vid denna tidpunkt en rad väl utarbetade och sceniskt verksamma skapelser, bland vilka i främsta rummet må nämnas Faust. På Nya teatern blev E. den svenska scenens förste Faust, liksom han senare i Helsingfors blev den förste framställaren av Cyrano de Bergerac på svenskt språk. Han kreerade även med god hållning, kraft och övertygelse och med många träffsäkra detaljer Strindbergs »Mäster Olof» vid urpremiären 30 december 1881. Inom det historiska dramat, kultur- och kostymstycket var E. under dessa år energiskt verksam, och hans blick för historisk mask och typ, hans karaktärsfulla grimering och intellektuellt behärskade och passionsfyllda uttryck firade här triumfer. Särskilt böra nämnas Marcus Antonius' storslagna och dekorativa gestalt i Shakespeares »Julius Cæsar», den i sin inre övertygelse orubblige, i sitt uppträdande auktoritative markis Posai Schillers »Don Carlos», Orlandos karakteristiska kraftgestalt i »Som ni behagar» och narren Triboulet i V. Hugos »Kungen roar sig», hos vilken de rent mänskliga dragen uttrycktes med skarp uppriktighet. Från senare år äro att anteckna hans Hamlet och Egmont som två fullt självständiga, intressanta scenskapelser. Att E. med sin rikedom på känsla, sin fysiska kraft och spänstighet ej skulle bli en vek drömmare, en svårmodig grubblare – del var att vänta. Han blev en renässansgestalt av verkligt fullblod. Möjligen var E. ej den Egmont, som Goethe tänkt sig honom, ej fullt den Egmont, som genom sin börd och framskjutna ställning, sin tapperhet, sin givmildhet, sin vinnande personlighet blir ett helt folks gunstling och märkesman. Hans framställning var endast en mattad reflex av all den glans och tilldragande makt, som böra utstråla från en sådan personlighet; men den var alltigenom nobel, varm och buren av en lyrisk flykt,, som förstod att framlocka all poesi i de vekare scenerna.

Säkrast behärskade E. de scenuppgifter, där hans positiva, lyriska temperament och vackra deklamationskonst kunde göra sig gällande. För ovannämnda stora roller glömde han dock ej den moderna repertoaren. Några med överlägsen psykologisk känsla utformade Ibsen-roller, Osvald i »Gengångare», Stockman i »En folkfiende», konsul Bernick i »Samhällets pelare», assessor Bräck i »Hedda Gabler» och professor Rubek i »När vi döde vakna», vittnade om det starka intresse han alltid hyste för Norges störste dramatiker. Det förnämsta E. skapade på Strindbergsskådespelets område torde, förutom »Mäster Olof», vara Per i »Lycko-Pers resa», Olaus Petri i »Gustaf Vasa» och framför allt ryttmästaren i »Fadren». Denne var en storslagen generalisering och en ursprunglig individuell skapelse. Han representerade i sin typ helt det manliga släktet, så som Strindberg såg det, i dess oförsonliga strid mot den till rasen underlägsna, men i sin vilja till makt fruktansvärda könskvinnan.

Begåvad med en sonor baryton uppbar E. i yngre år med utsökt musikalisk finess åtskilliga opera- och operettpartier såsom Don José de Santarem i »Don Gesar de Bazano» (Massenet), Don Juliano Apuntador i »Svarta dominon», Beppo i »Lyckoflickan», Antonin Plinchard i »Lili» och Gregoire i »Niniche».

Som teaterledare förvärvade E. först och sist aktning för den omvårdnad han ägnade sin repertoar. År efter år bjöd han på idel författarnamn av rang: Shakespeare företräddes med »Hamlet», Goethe med »Faust», Holberg med »Jeppe på berget», Ibsen med »Fru Inger till östråt» och »Samhällets pelare», Björnson med »Geografi och kärlek» och »Maria Stuart i Skottland» samt Strindberg med »Lycko-Pers resa» och »Fadren». Även som skicklig och intresseväckande föreläsare framträdde han under en turné, som han på 1890-talet förelog i landsorten, därvid behandlande »modersmålets vård och ans» med en talang och skicklighet, som väckte intresse och uppmärksamhet hos både lärare och lärjungar vid de olika städernas läroverk.

Författare

Arne Lindenbaum.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Tyska förs:s i Stockholm födelsebok 1S35; dödlista 1918, SSA; dödbok för Sundsvall 1904; Hovförs :s vigselbok 1881. – Den samtida tidningspressen och förf:s egna anteckningar och samlingar.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Edmund Wilhelm Isidor Engelbrecht, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16120, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2019-02-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16120
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Edmund Wilhelm Isidor Engelbrecht, urn:sbl:16120, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2019-02-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se