Jonas Albin Engeström

Född:1787-03-29 – Mjällby församling, Blekinge län
Död:1846-07-17 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Präst, Kemist


Band 13 (1950), sida 653.

Meriter

6. Jonas Albin Engeström, f. 29 mars 1787 i Mjällby sn (Blek.), d. 17 juli 1846 i Lund (Domkyrkoförs.). Föräldrar: prosten fil. magister Carl Engeström och Sophia Maria Albin. Student vid Lunds univ. 30 sept. 1802; fil. magister där 23 juni 1808; e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket där 20 april 1809; docent i matematik och astronomi vid Lunds univ. samt amanuens vid astronomiska observatoriet 10 mars 1810; studier i Köpenhamn 1810–11; adjunkt och laborator i kemi vid Lunds univ. 27 juni 1811; förordnad att förestå den kemiska delen av professuren i naturalhistoria 14 sept. s. å.; professor i kemi och fysik 9 sept. 1812; befriad från att leda undervisningen i fysik 1813; sekreterare i Malmöhus läns hushållningssällskap 5 nov. 1814–1826; universitetets rektor 1820–21, 1828–29 och 1837–38; kyrkoherde i Hardeberga och Sandby prebendepastorat (Malm.) 3 juni 1824; prästvigd 5 juni s. å.; kontraktsprost 9 mars 1825; diskontrevisor i Malmö 1826–33, direktör där 1835–41; teol. doktor 10 nov. 1830; led. av revisionen av stats-, banko- och riksgäldsverken 1832; led. för Lunds stift av prästeståndet vid riksdagen 1834–35 (led. av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet). LFS 1815 (ordf. 1823–24); korresp. LLA 1815; LNO 1837.

G. 30 nov. 1823 i Lund (Domkyrkoförs.) m. Margrethe Sophia Faxe, f. 5 juli 1799 där (ibid.), d. 29 nov. 1854 där (ibid.), dotter av biskopen doktor Vilhelm Faxe och Agneta Sophia Lindman.

Biografi

Albin E. utgick från ett barnrikt och fattigt blekingskt prästhem men omhändertogs vid sin ankomst som student till Lund 1802 av sin faders kusin biskopinnan Maria Beata Hesslén, född von Engeström, och hennes make samt fick sin bostad hos biskopens; även sedan biskopinnan 1811 blivit änka kvarbodde E. som ungkarl hos henne. Då hennes broder Lars von Engeström 1810 blev universitetets kansler, har denna familjeprotektion betytt mycket för E:s ställning, framkomst och inflytande. Vid universitetet var E. lärjunge till P. Tegman och A. J. Retzius och promoverades, jämte bl. a. B. M. Bolméer och C. I. Heurlin, till magister 1808. E. började sin akademiska bana vid universitetsbiblioteket följande år men fick redan 1810 docentur i matematik och astronomi, för vilka ämnen hans ingalunda ringa begåvning främst torde varit ägnad. När Retzius 1811 fått tjänstledighet, började emellertid det intrigspel – skildrat av Agrell – som medförde den i och för sig berättigade delningen av Retzii professur i naturalhistoria i tre professurer. Det var motsatsen mellan C. Fr. Fallén och C. A. Agardh, som bl. a. ledde till, att den senare förde fram sitt och E:s namn som kandidater till de två nya professurerna. E. var nämligen från hösten 1811 förordnad att föreläsa i kemi, och såväl Agardh som han gjorde nu gällande, att de medelst kommande studieresor skulle göra sig än mer kompetenta. Spelet lyckades, och vid Retzii avgång 1812 fick Fallén professuren i naturalhistoria, nu koncentrerad till zoologi, medan Agardh fick den ena nya lärostolen, i botanik och ekonomi, och E. den andra, i kemi och fysik (fysiken avskildes redan 1813). Den sistnämnde hade då förkovrat sig genom studier för Ørsted i Köpenhamn 1810–11. Det stod emellertid klart för alla, att utnämningen till professor av en 25-årig yngling, som E. då var, utan större produktion, främst var ett utslag av kanslerns välbekanta släktkänsla. Tyvärr infriades icke förhoppningarna på E. Från flera håll är visserligen betygat, att han icke var någon dålig föreläsare utan läste »redigt och med omsorg». Hans bevarade föreläsningskoncept vittna även härom, och hans anteckningar äro fulla av matematiska problemlösningar. Men E. blev aldrig annat än en slät kemist, utan tillräckliga fackkunskaper, och var som experimentator helt enkelt rädd, särskilt för explosioner, och därtill opraktisk. Vid misslyckande kunde han trösta sig själv och studenterna med ord som »Herrarna veta i alla fall, hur det skulle ha varit, om experimentet lyckats»! Berzelius, som i själva verket hade tillstyrkt E:s ansökan och utnämning 1812, hade senare mycket skarpa ord om hans bristande intresse och oduglighet för uppgiften. Sin utlovade studieresa till England förverkligade E. aldrig utan kvarstannade med tillfredsställelse i de glada akademikretsarna i Lund. Universitetsbibliotekets lånejournaler visa honom som en av det dåtida akademiska Lunds flitigaste läsare av rövarromaner.

Det är icke heller som kemist som E. är mest bekant utan som Tegnérs nära vän och medlem av dennes intima krets, det berömda Härbärget, tillsammans med bl. a. promotionskamraterna Bolméer och Heurlin samt C. A. Agardh. Tegnér, vars vänskap gick ända till direkta uppoffringar för E., som hade kroniskt dålig ekonomi, skämtade gärna med denne och framhöll, att hans kemiska kunskaper främst tjänade ändamålet att blanda toddy. Emellertid var E. visst icke utan inflytande inom Härbärget och användes av denna krets samtidigt ibland som lämplig förmedlare av förslag till sin höge frände universitetskanslern. Tegnérs stora ansträngningar att förbättra E:s kassa genom att skaffa honom prebendepastorat lyckades 1824, då E. fick Hardeberga och Sandby prebende. Att E. i yngre år ändock varit en tillgång, framgår bl. a. av hans kallelse till posten som den förste sekreteraren i Malmöhus läns hushållningssällskap 1814, en plats som han behöll ända till 1826. Även sedan han som äldre haft olyckan komma i offentligt krakel (1832) med en annan prästman, utsågs han till riksdagsman och insattes då (1834) även i utskott. E:s flitiga umgänge i biskopshuset under V. Faxes tid, där han uppvaktade först den äldre, sedan den yngre dottern, ledde till giftermål med den senare, Margrethe Faxe, 1823. För svärfadern var han genom sin delvis oregelbundna livsföring, som i längden tärde starkt på hans krafter, samt sin konkurs 1826 en källa till rätt stora bekymmer. Som sällskapsmänniska var emellertid den elegante E., som såg »kunglig» ut och var en kvick konversatör, mycket uppskattad i lundensiska kretsar, även om man skrattade åt hans såsom rektor ådagalagda drag av kuriös fåfänga eller förargade sig över hans naiva spefågelsupptåg att på vårmornarna blåsa gök för att »dåra» den av honom (och även av andra) föga uppskattade filosofiprofessorn F. J. Cederschiöld. I det nuvarande Lund är E. även ihågkommen genom sitt kvarstående ståtliga bostadshus. När P. H. Ling måst lämna sitt husbygge ofullbordat, övertogs och fullföljdes detta av E., och huset är det nuvarande s. k. Herrehuset å Kulturhistoriska museets tomt, vilket visserligen vid museets övertagande därav 1890 något omdanats till sitt yttre.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

E:s föreläsningsanteckningar m. m. (11 vol.) finnas i Lunds universitetsbibliotek. Han ärvde genom sitt gifte det mycket stora och betydande Faxearkivet, vilket, genom en hans dotter ärvt till familjerna Österman och Rönström i Lund, för närvarande finnes hos rektorn fil. doktor J. Feuk, Bräkne-Hoby.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se Catalogus disputationum Lidenianus continuatus a G. Marklin, Sect. 2 (1S20) och Catalogus disputationum Lidenia-nus iterum continuatus a G. Marklin, Sect. 2 (1856). b) program: se P. Sjöbeck, Program utgifna vid Lunds universitet 1667–1867. Bibliografi (1912–15). – c) övriga arbeten: Observationer om metallers reduction på den våta vägen genom metaller (Physiographiska sällskapets årsberättelse 1823, s. 71–77). – Om jordytans medeltemperaturers beroende af latituden (ibid., s. 23–32). – Anvisning på skyddsmedel mot smittosamma sjukdomar i allmänhet och mot farsoten cholera. Lund 1831. 31 s. – Såsom sekreterare i Malmöhus läns hushållningssällskap undertecknat flera av dess protokoll.

Källor och litteratur

Källor: E:s nämnda anteckningar samt akademiska konsistoriets protokoll, LB ; Lunds domkyrkoförs :s vigselbok 1823, Landsarkivet i Lund; samma förs :s dödböcker 1846, 1854, Lunds domkyrkoförs:s pastorsexp. – Rektor Gustaf Anderssons brevväxling 1832–1863, utg. av B. Möller, 2 (1940); G. Aulin, Självbiografiska anteckningar, utg. av Karin Kock (Skr. utg. av Ystads fornminnesförening, 3,1932); Jac. Berzelius, Brev, 14 [= 6: 2] (1932); Gamla studentminnen från Lund, utg. av E. Wrangel (1918); E. Tegnér, Samlade skrifter, utg. av E. Wrangel & P. Böök, 2–10 (1919–25); P. Wieselgren, Lunds akademi på 1820-talet, utg. av E. Newman (1929). – J. Agrell, Nyinrättade professurer inom filosofiska fakulteten i Lund under 1800-talets första hälft (1949) ; P. G. Ahnfelt, Studentminnen, 2:a uppl., 1 (1882), s. 100 f.; Cecilia Bååth-Holmberg, Morfars bok. Minnen och bilder från Tegnérska tiden, 2 (1910), s. 28–40; O. Gertz, Kungl. fysiografiska sällskapet i Lund 1772–1940 (1940); G. J:son Karlin, Kulturhistoriska museet i Lund (1918), s. 161; William Karlson, Kulturens äldsta tomt (Kulturen. En årsbok, 1938), s. 153 f.; B. Lange, Christoffer Isak Heurlin som politiker (194S) ; C. Sjöström, Skånska nationen före afdelningarnes tid (1S97); C. Sprinchorn, Malmöhus läns hushållningssällskaps historia (1922); M. L. Ståhl, Biographiske underrättelser om professorer vid kongl. universitetet i Lund (1834); H. G. Söderbaum, Jac. Berzelius, 2–3 (1929–31); Elof Tegnér, Eran farfarsfars och farfars tid (1900); Elisabeth Tykesson, Rövarromanen och dess hjälte i 1800-talets svenska folkläsning (1942); M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia 1668–1868, 1–2 (1868–76); G. Virdestam, Kring Östrabo och Sankt Sigfrids källa (1934); E. Wrangel, Herberget (Under Lundagårds kronor, 2 (1921); dens., Tegnér i Lund, 1–2 (1932). – Meddel. av prof. L. Smith, Lund.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jonas Albin Engeström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16149, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-11-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16149
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jonas Albin Engeström, urn:sbl:16149, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-11-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se