Albert L J Engström

Född:1869-05-12 – Lönneberga församling, Kalmar län (på Bäckfalls gård)
Död:1940-11-16 – Matteus församling (AB-län), Stockholms län

Författare, Målare, Tecknare


Band 13 (1950), sida 700.

Meriter

Albert Laurentius Johannes Engström, f. 12 maj 1869 på Bäckfalls gård, Lönneberga sn (Kalm.), d. 16 nov. 1940 i Stockholm (Matteus). Föräldrar: stationsinspektoren Laurentius (Lars) Erhard Engström och Antigonia (Gony) Margareta Lindner. Elev vid Norrköpings läroverk 1882; mogenhetsex. där 11 juni 1888; informatorstjänst; student vid Uppsala univ. 16 sept. 1889; elev vid Valands konstskola i Göteborg våren 1892; medarbetare i Söndags-Nisse 1894–96; redaktör för Strix 1897; utgivare av Söndagsnisse-Strix (tills, med Hasse Zetterström) 1924; tf. professor vid Konsthögskolan 192535; fil. hedersdr i Uppsala 16 sept. 1927. Konstnär, författare. LFrKA 1919; en av de aderton i Svenska akademien 1922; RNO s. å.; KNO2kl 1928; KIFO1kl 1936; KNO1kl 1939.

G. 23 sept. 1894 i Nyköping m. Sigrid Malin Fredrika Sparre af Rossvik, f. 9 okt. 1868 på Hesslö, Lerbo sn (Söd.), dotter av majoren Viktor Ludvig Emanuel Sparre af Rossvik och Gerda Sköldberg.

Biografi

Albert E. hade klerikalt påbrå såväl på fäderne som på möderne – båda föräldrarna voro prästbarn. Detta återspeglas också redan i hans båda sista dopnamn med deras klassiska form; namnen hade ärvts från farfar och morfar. E:s far började som lantbrukare men anställdes 1874 vid Statens järnvägar. Så småningom blev han stationsinspektor i Bohult 1875 och i Hult 1878, båda vid Nässjö-Oskarshamns järnväg. Den förra stationen ligger i norra delen av Kalmar län, ett par mil från Oskarshamn, den senare ganska, långt norrut i Jönköpings län och i Linköpings stift. Moderns familj var knuten till Lönneberga, E:s födelseort, inte långt från Hult. Vid flyttningen till Hull var Albert E. endast nio år. Det är alltså dit hans egentliga ungdomsminnen hänföra sig. För traktens befolkning var han, berättar E. själv, såsom stinsens son mest känd som »Albet på stationen». Hult, i socknen av samma namn, är beläget på småländska höglandet, en mil från Eksjö. Denna uppväxtmiljö knöt E. till Småland, men samtidigt var han, liksom hela familjen, såsom »andlig östgöte» nära förbunden också med Östergötland och blev det än mer under sin skolgång. Föräldrahemmet i Hult tycks ha varit ovanligt gott och harmoniskt; de ekonomiska tillgångarna däremot voro blygsamma.

Det var åren i Bohult och senare i Hult som gåvo den blivande konstnären och diktaren de första upplevelserna av ett primitivt folk i intim kontakt med naturen och livets hårdföra realiteter. Redan tidigt studerade han medvetet, gärna med pennan i hand, folkkaraktär och typer i det småländska skogslandskapet. Vad han upplevde var brytningen i mänskor och natur mellan en hemlighetsfullt kvardröjande skogsmystik och den nya civilisationen, som dragit järnväg genom bygden – vid den hade han ju sitt hem – men som ännu inte hunnit skövla skogarna. I sina första memoarer (»Mitt liv och leverne», 1907) berättar E., hur han inspirerad av denna miljö – inrymmande bl. a. den romantiska bergsklyftan Skurugata, tre fjärdingsväg från hans hem – gjorde sina första försök med pensel och palett. Smålandsoriginalet, färgaren och tusenkonstnären Robert Tolf blev hans mentor. I folkstudier från Hult, impressionistiska situationsbilder utförda under hösten och vintern 1891–92, tog sig också E:s konstnärsbegåvning sina första mer märkliga uttryck. Några av dessa bilder, liksom flertalet av de i denna artikel omnämnda konstverken av E. finnas reproducerade i Sven Barthels båda album »Albert Engström och svensk natur» (1939) och »Albert Engström, konstnären» (1941).

Sin tidigare undervisning, den som avsåg mera traditionell utbildning, erhöll E. på olika håll i hemtrakten. Särskilt i klassiska språk fick han god grund som elev hos den begåvade och originelle kyrkoherden i Hult P. A. Arnman. Däremot var E. svag i matematik. Familjens östgötska orientering och Hults läge gjorde, att då han höstterminen 1882 sattes i läroverk blev det i Norrköping. Jämte sin bror Fredrik E., senare välbeställd apotekare – besjungen av Karlfeldt i »Till en apotekare» – inackorderades han först hos släktingar. En stationsinspektors inkomst på den tiden var emellertid inte lysande, och följande år flyttade pojkarna till en änka, vars »hem» med dess utfattiga, trista och vanvårdade miljö E. själv skildrat i drastiska ordalag (»Inferno» i »Vid en milstolpe», 1929). Efter två år här hamnade Albert och Fredrik hos en ölutkörare för, att de två sista åren före studenten återgå till sin första bostad hos en anförvant, närmare bestämt faderns moster. Hamnområdet låg just intill detta Norrköpingshem. Själv har E. påpekat betydelsen därav för studiet av blivande Strixfigurer. överhuvudtaget hann E. med åtskilligt under gymnasieåren om man får tro memoarerna – även sådant som inte stod på skolschemat. Bevarade skissblad visa, att han på egen hand också fortsatt sina konststudier med karikatyrteckningar av lärare och kamrater.

Efter studentexamen tog E. informatorsplats i det västgötska Mullsjö invid smålandsgränsen. Han fortsatte där sina studier med ritstiftet. Samtidigt blev han bekant med sonen till stinsen där på orten, humoristen Nils Retzius. En informatorstjänst hos prosten O. Carlsson i Mörlunda (Kalm.) sommaren 1891 gav E. inblick i en av hans viktigare motivkretsar, den klerikala. Beväringstiden på Hultsfreds mötesplats lärde honom känna en annan (skildrad bl. a. i »Mitt liv och leverne», med beväringsoriginalet »Klas Alfrek» och ändra). Vid denna tid, 90-talets första år, hade han emellertid med undantag för kortare perioder redan lämnat hembygden. En septemberdag 1889 hade han med målarskrin, böcker och vetenskapliga aspirationer dragit in i Uppsala.

Gustaf Malmberg och Otto von Friesen, E:s kamrater under många år, ha vältaligt skildrat vännens Uppsalatid. Han låg vid universitetet läsåren 1889–90 och 1890–91. Studierna skulle främst gälla språk, klassiska och nordiska. Han bevistade också latin- och grekseminarierna, visserligen inte som trägen gäst, men tillräckligt för att skaffa sig en del gärna ådagalagda latinkunskaper. Klassikerstudierna kunna också, om man så vill, ha bidragit till hans färdighet i att behandla hexametern. I Östgöta nation var E. en flitig och högt uppburen sällskapsbroder, inte minst då han gravallvarligt demonstrerade sina karikatyrer av nationens populära figurer. Sista tiden fungerade han som klubbmästare. Det tycks ha varit en allmänt studentikos jargong, som präglat E:s krets i Uppsala. Som exempel kunna Gustaf Malmbergs skildringar av faderns Uppsalabesök tjäna. Oroande rykten hade nått Hult angående intensiteten i Alberts examensstudier. Det blev inspektion av pappa stationsinspektoren. Redan på perrongen möttes denne av nationens kurator med adjutanter (den ene var Karl Starbäck). De utsända beklagade djupt, att Albert av föreläsning eller dylikt var hindrad närvara. Emellertid fördes stinsen av mottagningskommittén till Grindstugan att förplägas med frukost. Först vid middagstid avtågade sällskapet med hedersgästen, iklädd studentmössa och tronande bredvid kusken, glad över inhämtade vitsord av lovande och lugnande innebörd. Inspektionen avslutades med middag på Gillet, då även Albert fick vara med i faderns och kamraternas lag!

E:s Uppsalastudier ledde, såsom han själv uttrycker saken, icke till den åtrådda »professorsexamen». Däremot träffade han, vilket var viktigare, i Uppsala Bruno Liljefors, som kom att intressera sig för den teckningsbegåvade studenten. Det var Liljefors, som rådde honom att lämna studierna och bli målare. Det var också den förre, som gav E. råd och direktiv under den viktiga brytningstiden. Våren 1892 anlände E. till Göteborg med endast ett par kronor på fickan. Det har ofta varit fattigdom omkring E. men aldrig tragik, och snart upptäckte han, som han skildrar i »Ur mina memoarer» (1927), att hans konst var säljbar – att börja med i julkortsaffärerna, senare i något mer kvalificerade bodar. E. antogs snart som elev på konstskolan Valand, där den av honom högt beundrade Carl Larsson övertog hans uppfostran. Carl Larsson kom att få en utomordentlig betydelse för honom. Under lång tid framåt spåras lärarens stil i skisser och teckningar. Elegansen i linjeföringen i t. ex. »Göteborgsmotiv» från 1893 eller i porträttet av Carl Larsson från samma år visar inflytandet. Ännu de graciösa teckningarna från Gotska Sandön (1922), långt efter det E. nått sin egen personliga stil, röja hans skolning. Detsamma gäller hans berömda »Eolsharpa» från 1930. E. hade redan tidigt tagit intryck av impressionisternas naturstudium och plein-air-konst (jfr t. ex. teckningen från Värtan, 1891, och Snölandskapet från 1892 i Barthels. album). Carl Larssons undervisning underströk realismen. »Hemligheten är: man måste se, se, se och se jäkligt! Jäkligt och jämt! Inga lakuner i seendet», det var Carl Larssons råd. Valandåren voro som sig bör en studietid men de gåvo också möjlighet till självständigt arbete. E:s viktigaste verk från denna tid var dekorationen av ölhallen Weise i Göteborg efter gammaltyskt, en smula bombastiskt mönster (väggmålningen är nu förstörd). Då Carl Larsson 1893 slutade att leda Valand, lämnade även E. Göteborg.

Det var under de närmast följande åren, som E. kom att skapa sin berömmelse som konstnär. Skämttidningen Söndags-Nisse hade 1894 fått en ny redaktör, Hugo Vallentin. I dennes program ingick föryngring och uppryckning inom illustrationsavdelningen. Carl Larsson, som först anmodats att biträda vid nyordningen, kunde inte acceptera men rekommenderade i stället sin elev. E. hade just refuserats av skämttidningen Kasper och accepterade med glädje. Hans medarbetarskap i Söndags-Nisse varade i bortåt tre år, fr. o. m. 1894 t. o. m. 1896. Teckningarna där gjorde E. hastigt populär bland den bredare publiken. I konstkretsar befästes hans anseende kanske mer genom de humoristiska teckningar, som han utställde vid Konstnärsförbundets exposition 1894, och genom hans tecknade krönika »En gyldenne book» (utställd 1896 i Göteborg). Denna »gyldenne book», som studeras närmare här nedan i samband med andra liknande verk av E., är en humoristisk medeltidspastisch, en variant, tycks det, till väggmålningen i ölhallen Weise.

Under Carl Larssons ledning hade E. övervunnit det första skedets talangfulla men ännu opersonliga och försiktiga streckmaner. Valandtiden gjorde honom till linjens, den hela spänstiga kurvans mästare. Det var denna obrutna linje, som han beundrade hos sin lärare — »hans linje formligen spratt av liv eller kanske rättare av längtan efter liv», heter det om Carl Larsson (Mot aftonglöden, 1932). Sin kärleksförklaring till linjekonsten ger E. 1909 i en artikel i Strix: »Jag har arbetat så mycket, att de tekniska svårigheterna, på samma gång de förstoras, tycks bli lättare att övervinna. Resultatet blir en stilisering, ett förandligande av yrket. De överflödiga linjerna äro ett offer åt människan». Därefter citeras Sar Peladans ord, att då en riktig linje är ritad, komma änglarna ner från himlen. E. tillägger: »Jag vill nästan säga detsamma... Njutningen av en linje är något så kolossalt, att man tycker att man har skapat en glugg att se in i himlen genom.» Denna inställning pekar fram mot en formalistisk symbolkonst. Särskilt i Tyskland och England skulle en likartad tendens leda fram till jugendstilens arabesker och rankmönster. J. A. G. Acke, en typisk representant för denna utveckling, var E:s umgängesvän och kanske i någon mån förebild under brytningstiden i början av 90-talet. Impulser till en fast formstruktur har E. sannolikt också fått av en annan vän från samma tid, Axel Gallén-Kallela. Vidare har linjekonsten sådan den utformats av franska tecknare – Daumier, Toulouse-Lautrec, Forain, Steinlen m. fl. – och av japanska träsnittskonstnärer förmodligen också betytt en del för hans konstnärliga teknik.

Även andra sekelslutstendenser förenas i E:s konstutveckling. I det omnämnda citatet från Sar Peladan uttrycker han sig mycket vanvördigt om Rose & Croix-kretsen. Själv hade han emellertid haft personlig beröring med den genom dess svenska kontaktmän, Olof Sager-Nelson och Aguéli. Framför allt med Sager-Nelson stod E. i livlig förbindelse. Redan under Uppsalatiden träffades de hos Liljefors – Sager-Nelson gjorde vid denna tid ett porträtt av E. i studentmössa – och umgänget fortsatte i Göteborg. Impulser från det symbolistiska måleriet vidgade E:s intresse för den »färgernas och formernas mystik», som han talar om i en av sina första böcker. Den underströk också det krav på personligt engagemang, som redan vänner och lärare ur Konstnärsförbundet hävdat. I brev till en vän har han uttryckt sin opposition mot »l'art vulgaire et l'art facile» och framhävt konsten som »en ständig strävan att dra fram jaget oförfalskat och renat».

E:s borgerliga tillvaro blev mot mitten av 90-talet alltmer tryggad. Inkomsterna från Söndags-Nisse tilläto honom att sätta bo; han gifte sig hösten 1894 med Sigrid Sparre. Hennes bror, sjökaptenen och skärgårdsförfattaren Erik Sparre äktade ett par år senare E:s syster Anna Engström.

Under sin bröllopsresa 1894–95, bl. a. till Tyskland och Italien, dröjde E. kvar i München, där han fördjupade kontakten med de nya idealistiska konstströmningarna. I en teckning till Söndags-Nisse i oktober 1894 porträtterar han sig som »vår A. E. på studiefärd i utlandet. Bland profeterna på Münchener-utställningen». Bland de karikerade konstverken i utställningssalen lägger man märke till nyidealister som Thoma och Böcklin; den äldre Münchenkretsen representeras av Lenbach, Uhde står som skapare av ett symboliskt religiöst motiv. Den svärmiska romantik med anknytning till prerafaeliterna, som E. här mötte, avsatte sig i konstverk sådana som tuschlaveringen »Azalea» från 1895, präglad av en spröd lyrisk ton. Denna vekhet, som då och då tillfälligt skymtar fram hos E., tycks antyda en dubbel botten i konstnärens kynne, kanske ett nödvändigt komplement till den expansiva anda, som är genomgående i hans övriga verk. Drömmeriet inför medeltida motiv ingick i Münchenkretsens program, liksom i Rose & Croix' och det svenska Konstnärsförbundets. Helt vunnen för den motivtypen var E:s kumpan på Valand Otto Holmström. Även om E. tillfälligt kunde hänge sig åt svärmiska motiv, voro emellertid dessa kontakter viktigare för fördjupningen av själva hans konstsyn. Sedan han mottagit vad som passade honom ur sekelslutskonsten, gick han sin egen väg. Det fanns intet av sentimentalitet i de mustiga typskildringarna från Gambrinus' livssaga på väggarna i Weise. Detsamma gäller »En gyldenne book», delvis i den tyske grafikern Josef Sattlers maner. Formellt sammanhänger den med gotisk gravyrkonst fram t. o. m. Dürer, men innehållsmässigt är det en frisk och burlesk fabulering omkring samtida och tidlösa motiv.

Den arkaiserande stilen i »En gyldenne book» blev endast ett genomgångsstadium för E. Ett element, som han redan tidigt experimenterade med vid sidan av den spänstiga obrutna linjen, var de svarta ytorna. Redan i »Ateljé vid Örgrytevägen, Göteborg» (1892) kände han deras grafiska värde. Den måleriska effekten och den samlande syntetiska helhetssynen i avvägningen mellan det svarta och vita utnyttjades allt flitigare, ju mer hans teckningar kommo att avses för klichering. Tidigt kom greppet in i skämtteckningarna (jfr illustrationen från 1896 till den bekanta begravningsscenen: »Dom här kringlorna ska pastorn vara snäll å ta mer utå. Liket har själv bakat dom»). Omslagsteckningen till Strix' midsommarnummer 1899 visar en konstfull sammansmältning av spänstig linje och välberäknad svart-och-vit-verkan. Den mästerliga karikatyren av Richard Bergh är på liknande sätt byggd av endast ett vitt och ett svart fält, avgränsade av en arabesklinje, som ensam får ange ansiktsskulpturen. Denna stil som efter E. länge skulle bli skolbildande i svensk illustrationskonst får i den berömda »Aprilafton, Ingarö» (1900) och liknande blad tona ut i lyriskt naturmåleri.

I stort sett var E:s konstnärliga stil färdigbildad våren 1897, då han skildes från Söndags-Nisse och Vallentin och grundade sin egen skämttidning, den sedermera så ryktbara Strix. För tidningens struktur har E. fått viktiga impulser under sin Tysklandsresa. I München hade han bevittnat förberedelserna för Simplicissimus, som grundades 1896. Strax efter höll E. föredrag i Stockholm om den tyska tidningen och dess avsikter. Det var också E., som räddade Strix från att bli vad initiativtagarna – ett kotteri med Birger Mörner i spetsen – avsett, nämligen en konservativ konkurrent till den liberalt-radikala Söndags-Nisse. I stället blev den i överensstämmelse med redaktörens intentioner en opolitisk skämttidning med plats för gyckel åt både höger och vänster och med plats för en smula medkänsla och förståelse åt båda hållen. Som verkställande redaktör för tidningen fungerade emellertid E. endast de första månaderna. Han kom att så mycket flitigare ägna sig åt det konstnärliga medarbetarskapet, först under tjugusju år i Strix och sedan efter sammanslagningen 1924 i Söndagsnisse-Strix. Det var också E., som gav en artistisk prägel åt Strix' typografi och därigenom gjorde den till en modern tidning (jfr påpekande i Jungmarkers Oscar-Andersson-monografi).

Under tiden i Strix nådde E. ökad kraft i teckningen. Linjen blev alltmer djärv och bestämd, alltmer uttryck för en medveten personlighet. Mot maner och stilschabloner – beskyllningar, delvis berättigade, för sådana undgick han inte under sina sista årtionden – skyddade han sig oftast framgångsrikt genom frisk experimentlust. Carl Larssons råd »se, se, se . . .» hade gett en bakgrund av realistiskt sanningskrav, som bildade den säkra stommen i E:s konst. Ännu sent trimmade han sitt öga och sin hand med croquisteckningar efter levande modell. I boken »Naket o. s. v.» (1934) finns en svit reproducerade. Som lärare i teckning vid Konsthögskolan 1925–35 – enligt Olle Hjortzberg, som då var högskolans direktör, var E. en både god och omtyckt lärare – gjorde han sig också till förespråkare för naturstudier. Ett tilltalande uttryck togo sig dessa i hans egen produktion i de från 20-talet allt vanligare akvarellerna över motivet blommor i natur. Som kolorist var E. alltid relativt osäker. Svart och vitt var hans speciella område. Men i blomstermålningarna, målade med vetenskaplig noggrannhet, har själva bildandets glädje givit verken konstnärlig lyftning.

Ord- eller bildkonstnär? Vilket är E. främst, vilket är han bäst och som vad vill han helst betraktas? Mest är det frågor utan svar. I förordet till sin första rent litterära bok säger han: »Jag tycker för övrigt att det är trevligare att skriva än att rita vrångbilder. Därför vill jag inte ha några illustrationer i den här boken.» Någon annan deklaration var emellertid knappast att vänta i ett litterärt debutverk. Vad som är säkert är, att E. vid sitt framträdande inför offentligheten först var enbart bildkonstnär; vad som också är säkert är, att det rent innehållsmässiga, åskådningsbakgrunden, som finns bakom hans ofta starkt »litterära» teckningar, klarast fixeras i hans författarskap. Detta har emellertid uppenbart också ett eget värde och självständigt liv vid sidan av bildkonsten.

E:s litterära utgångspunkt var 90-talet. Han hade tidigt personlig anknytning till dess diktare; både Heidenstam och Fröding medverkade i debutnumret av Strix, och Karlfeldt tillhörde hans intima umgänge (dikten »Svarta Rudolf» är tillägnad E.; dess huvudfigur är också hämtad ur en prosaskiss av denne). De personliga kontakterna motsvaras av rent litterära. 90-talets dyrkan, av det nationella, dess övermänniskokult och dess intresse för primitivism och exotism återvända också i E:s prosa. Hans sentimentala resa tillbaka i sin själ till barndomsupplevelserna bland bottenlösa gölar, dunkla skogar och enkla ursprungliga människor motsvarade Heidenstams resa tillbaka till Folkungar och Tivedenmystik, Selma Lagerlöfs till Drottningarna i Kungahälla och folksägnen, Frödings till orientalisk vishetslära och till nordiska jättar och troll och Karlfeldts till Gamla testamentet och dalmålarna.

Det var för att locka fram denna primitiva grund och kartlägga sitt skapandes källfloder, som E. redan som trettiofyraårig skrev sina första memoarer (»Mitt liv och leverne»). »Hur mycket poesi ligger ej över de fattiga markerna därhemma ... Jag ville ta den decimerade skogens stackars kvarstående trän i famn och dricka brorskål med enbuskarna och lägga ut stryknin åt träpatronerna.» Det land, som han söker sig tillbaka till – »en blandning av ljuvhet och allvar i granit», som det heter i uppsatsen »Smålandsmystik» – ligger bortom civilisationen och de ekonomiska exploatörernas tid. Men den ligger djupast sett bortom all tid. Diktaren söker sig tillbaka till de enkla naturelement, som springa fram i folkkaraktären och som ge barndomsminnena dess prägel. Den intima sammansmältningen mellan människan och naturen är hemligheten med hans smålandsmystik. Mänskorna ge koncentratet av landskapets stämning. Ofta äro de handgripligt fjättrade vid natursubstratet i kampen för tillvaron; det blir denna som slipar dem till helgjutna karaktärer och individualiteter. »Originalen äro de enda människorna, och studiet av dem är värt livet», säger E. »Fattigstugan» är mästerverket i skildringen av dessa tillvridna existenser, ännu under askan sjudande av animaliskt liv. Med några enkla drag leva gestalterna upp under diktarens hand, primitiva men också hemlighetsfullt danade gnomer, framvuxna ur dunklet i skogshulten eller de bottenlösa myrarna vid Emåns källor.

Det var en nationell realism, känslan för det äkta svenska i natur och folkliv, som redan från början bestämde E:s litterära inriktning. Sin avsikt med debutboken uttrycker han redan i förordet, det kan gälla hela hans författarskap: »Min avsikt... är att tala om för vem som vill höra på, att livet på havet och i skogen och på fjällen gör människan så förnäm i hjärnan och hjärtat, att hon får avsky och ringaktning för en sjuk litteratur, för detta snaskiga rotande i unkna själar, som gamla och lillgamla diktare nu hålla på med». Det är inte någon diktare med valörsinne och intresse för psykologiskt finsnickeri, som ger ett sådant program. Däremot är det en med frisk aptit på det ursprungliga naturbundna själslivet. Det är alltid sällsamt renodlade mänskor, som E. skildrar med penna eller ritstift. Hans bonde ångar av jordisk must. Backstugusittare och fiskare träda fram som typer för sin grupp. Figurerna från kusten komma med allt oftare, sedan E. 1900 slagit sig ned i Grisslehamn. Fram till 1916 bodde han där året om tillsammans med sin vän xylografen Kalle Andersson och andra rospiggar. Från barndomens smålänning vidgades motivsvepet till svensken och från svensken till människan i allmänhet. Under vidsträckta upptäcktsresor – i Lappland, Island, Ryssland, Afrika, o. s. v. – har E. letat efter det oförfalskat mänskliga, det hedniskt primitiva bortom civilisationsmönstren. Vem har – det är Torsten Fogelqvists ord i hans Engströmsbok – så beskrivit saligheten i att lämna kulturen bakom sig, att sträcka kroppen till vila innanför björnfällen i lappens rökiga kåta, att stupa med upptäcktslärare ut på okända och fria farvatten, där äventyret hägrar vid horisonten, att fylka sig med skogsmän kring ett lägerbål, höra mörka och vilda historier förtäljas och livets fundamentala ting sakligt utläggas, medan rött, rått kött glödgas på stekspettet och djurmärg suges ur krossade benpipor. Det finns hos E. en animalisk och vegetativ livskänsla, som blivit hans konstnärliga kraftkälla, som skänkt must och sensuell friskhet åt språk och teckningar och som gett konstnären förmåga att fånga urtidsdraget i landskapet och de primära grundlinjerna i människans anlete.

Det finns mänskokategorier, som E. inte älskar, mänskor, som glidit bort från den enkla livsekvationen. Där finns greven, frikyrkopastorn, brackan, nykteristen, gulaschbaronen. Mot dem svänger han sitt gissel. Men hans drift är inte elak. Hans gestalter vinna just genom sin rörande litenhet. Det är den E. vill visa, men han vill inte döda. Ett exempel: i nummer efter nummer av sin tidning skämtade han med den judiske storaffärsmannen. Antisemitismen fick just vid mitten av 90-talet vind i seglen, och judehistorierna voro gefundenes fressen för rörelsen. Men E. stod oförstående. Det var det alltför civilisatoriska och det småskurna, som han gisslat. När Hugo Vallentin, hans chef på Söndags-Nisse, ansattes av den antisemitiska hetsen, var E. den, som ivrigast ställde sig på hans sida – »det roar mig just nu att säga att detta, att hata en ras är för mig vidrigt. Jag vill omfamna hela världen och påpeka just faktum, att vi har precis de orientaler vi behöva ha!»

Humorn, som skalar av inbillade värden och kvaliteter och visar fram människan i hennes ursprungliga litenhet för att sedan sluta henne i sin famn, är E:s vapen både som tecknare och diktare. I förordet till »En gyldenne book» slår han fast, att »satiren må uthi Humoris Förklaring in Margina förwijsas». Hurudan E. tänker sig humorn, god och stor humor, skildrar han ofta. »Humorn är ett heligt begrepp. Den förklarar, förstår, försonar, gisslar med smekningar. Ju äldre vi bli, desto mera inse vi att vi behöva ännu mer i ålder för alt leva oss in i humorns väsen». Det är en variant av Frödings humortolkning. För båda har den blivit ett konstprogram. I princip samma bestämning av humorns väsen gör en annan av 90-talsgenerationens ledare, Nathan Söderblom. I en uppsats i »Läsebok för svenska folket» ansluter sig E. uttryckligt till dennes definition.

Här måste påpekas, alt alla de historier, som under åren införts i Söndags-Nisse och Strix med teckningar av E., givetvis inte äro författade av honom. De äro till största delen insända av läsekretsen. Likväl ha de en avgjord anknytning till E. Han har valt ut dem ur ett ofta nästan obegränsat material. Vidare har han ofta turnerat om dem och framför allt har han illustrerat dem. Därmed har han ofta brutit elakheten med ett milt löje eller fört in en bitsk ironi, där historien kunnat tolkas alltför ensidigt. Den snuskige baronen, som anbefaller tvättning »tvöu gaungew um dagen med Eau de Powtugal i awmhöulan», den nyfrälste slaktaren, som förklarar sig beredd att nu slakta själve djävulen, prelaten med den goda maximen: »brännvin förekommer aldrig i mitt hus, men understundom tar jag en genever» och den fula käringen, som, omvänd av frikyrkopastorn, illmarigt grinar: »Lite får en la synda ändå, pastorn?» – allt kunde ge upphov till historier och goda historier, men Engströmshistorier med värme och grace mitt i grovheten bli de först genom den personliga sammangjutningen av innehållet i återberättarens konstnärliga och litterära form.

Den vida humorn, överallt avslöjande, överallt tolerant, är ett av de viktigaste dragen hos E. Det var den, som ställde Strix utanför alla partibildningar. I redaktörens anmälan heter det parodiskt magistralt: »Strix ämnar från sin höga position med medlidsam och nyttig satir behandla det slag av människor, som flåsande springer från valmöte till valmöte och anser riksdagsreferat vara kulturblommor». Strix vill skapa sitt eget parti, som samlas omkring tidningens motto: »Tål intet ont i världen, men var glad åt allt godt», en moralmaxim, som visserligen lätt bringas att halta, om den konsekvent ställs mot bakgrund av den andra, den om humorn. Men konsekvens var knappast E:s sak. Cirkeln av bevis och maximer slutes i den förut citerade Strixanmälan: »Den bästa delen av mänskligheten är den som kan skratta. Strix skall söka få den på sin sida.» Den upphöjda ståndpunkten – högt ovan politik och dagsgräl – ter sig stundom för en nutida betraktare nästan cyniskt nonchalant. E:s Söndags-Nisse-tid och första Strix-tid inföll samtidigt med den sociala brytningen och klasskampen. Bengt Lidforss hade 1902 en bitter uppgörelse med honom om bl. a. denna fråga. Stundom kan emellertid den politiska eskapismen te sig befriande objektiv och ren. Om sin ställning under unionstvisten 1905 säger han själv inte utan stolthet: »Jag har träffat bönder i Norge och bönder i Sverige, och känner mig ungefär som den helige ande, stående över och utanför allt bråk, med mina vingar fläktande över allt Sverige och allt Norge.» Det är ett ironiskt självporträtt och samtidigt en bild av humorn-folkförsonaren. Betecknande nog ingrep han utanför Strix endast på en punkt direkt i dagsfrågorna – det var, när det gällde spritförbudet och förbudsomröstningen 27 aug. 1922. E:s magnifika affisch med snapsglas och ölbutelj samt orden: »Nej! Kräftor kräva dessa drycker! Du måste avstå från kräftor om du icke röstar NEJ den 27 augusti» är karakteristisk för sin upphovsman och blev också livligt observerad.

Ett 90-talsdrag, som tycks gå stick i stäv mot den vittfamnande humorn, är övermänniskokulten. Emellertid omsmältas de båda och sammangjutas i E:s personlighet. Nietzsche var en av tidens profeter. E. kände honom redan tidigt – åtminstone till namnet – han citerar honom också med förkärlek, även om citering i detta fall inte är något bevis för beläsenhet. Det finns knappast någon tidskriftsårgång från sekelslutet, som inte kan användas som fyndgruva för Nietzschecitat. E:s ställning till Nietzsche blev aldrig devot. Samtidigt som han tillägnat sig en självironiskt uppskruvad övermänskoattityd – hans genilater framträda tydligast i Strix-kåserierna »Från tinnarna» – gycklar han med övermänskans skapare. »Nur die Dunkelmänner blicken zurück, säger Nietschzhchehe. Kanske har han rätt häri, men om han levat ett så rikt liv som jag, hade han antagligen uttryckt sig tvärtom.» Citatet är hämtat ur memoarboken »Milt liv och leverne». I Tyskland, i kretsen omkring Simplicissimus med dess bohemiska genikult och översitteri, kom E. i kontakt med nietzscheanismen, där den levde som intensivast. Han tyckes emellertid ha suggererats av andan snarare än övertygats av tankarna. Överhuvudtaget hörde E. inte till den intellektualistiska typen. Han var inte själv någon systematisk tänkare och påverkades inte heller gärna av abstrakta idéer.

Viktigare för utbildandet av E:s personlighetskult tycks en annan kontakt, en svensk, ha varit. På återvägen från Tyskland sammanträffade E. i Lund med Axel Wallengren, Falstaff Fakir. E. tecknade ett porträtt av Fakiren, och dennes drag återkomma sedan ofta i hans illustrationer till Wallengrens »Hur jag blev Fakir». Under illustrationsarbetet med Fakirens skrifter har E. läst sig in i och tillägnat sig dennes egenartade, på en gång beska och överseende humor, överensstämmelserna äro påtagliga. Till och med den bild-framställning av humorns väsen, som finns på omslaget till »En gyldennebook», är hämtat från »Hur jag blev Fakir». En åldrig vis bjuder hos E. en vandrare att genom ett förstoringsglas se på den i fjärran svävande jorden. Det är Fakirens åldrige mahatma, som låter denne betrakta universum genom en monokel. Fakiren såg på jorden, hur »människorna såg så ohjälpligt komiska ut, där de gingo i dälderna och förde sina små bräkande fröjder och bölande bedrövelser i vall», och han måste le. Detta kan vara bistert hån mot mänskans litenhet, men det kan också vara humorns hjärtliga löje. »Övermänskoattityden» är hos E. ofta en omskrivning av humorns ställning ovan människornas fröjder och bedrövelser. Det är den, som ger honom rätt till överlägsenhet. I Falstaff Fakirs humor finns emellertid också en tillspetsad cynism. Kanske det hos honom är en kompensation, men samtidigt vittnar det om en viss känslokyla. »Våren därpå kan du märka, att du skjuter ner en lärka», är Fakirens notis under rubriken »Lärka» i hans av E. illustrerade »Ny och nyttig lärobok i zoologi». Under »Lejon» konstateras lika sakligt, att lejonet aldrig förtär de amuletter av koppar, vilka negrerna bruka bära om fotknölarna, o. s. v. Det är tonen i E:s memoarer, när han beskriver sin sorg över att inte få gillra en krok med huskatten och på den fånga målen, smålandsgölarnas hemlighetsfulla amfibie, eller när han berättar, hur en liten gosse kastades i vattnet från bryggan för att lära sig simma. Han sjönk två gånger och kom upp igen. När han slutligen drogs upp blev han liggande till sängs flera dagar under det vattnet rann av honom. »Pojken bad att få bedja Fader vår, innan han släpptes i», slutar beskrivningen av pojken. Omedelbart fortsattes en ny linje: »Vid denna tid började jag att snärja gäddor». Både känslomässigt och berättartekniskt parallella äro E:s beskrivning av duvjakten och Fakirens reportage från mönsterfarmen Glädjefrid, där Fakiren och favorittorparen Adrian jaga småfåglar i de uppsatta julkärvarna. Båda författarna sluta med ett kärvt konstaterande av de tillredda fåglarnas förträfflighet. Den karga, oberörda stilen – hårdkokt skulle man kalla den i dag – återvänder alltid hos E., där sentimentalitet skulle vara ett tänkbart alternativ. Det är denna anda, som präglar de tidigare årgångarna av Strix. Den ger tidningen dess beska och galghumoristiska ton och dess respektlöshet: »Vi äro atomer i en kemisk förening av för oss obekanta ingredienser. Låt vara att det stundom fräser på ytan i retorten men för en lugn och överlägsen betraktare är det hela alldeles i sin ordning, liv och död, mord och födelse, allt är som en vindstilla vik. Och om Alexander erövrar världen eller månen trillar ner och träffar Ryssland och decimerar dess invånarantal, förefaller det oss tänkare ungefär lika viktigt som då en fluga kliar eller putsar sina bakben.» Den cynism, som »vi tänkare» här utveckla, är ironiskt menad men den skulle likväl bli olidlig, om den inte i allmänhet hos E. transformerades om i en fiktiv gestalt – hans första och kanske främsta konstnärliga skapelse – nämligen Kolingen.

E. har berättat om förebilder till Kolingen. Ett par råkade han redan under skoltiden i Norrköping, när han flyttade ner till Saltängen, där hamnbusen Gårbotten och hans kamrater levde. När E. efter giftermålet slagit sig ner på Söder i Stockholm, träffade han dem ofta – första gången var det i en källare, där man sysslade med ringkastning. Inspirerad av dessa förebilder har E. skapat sin egen idealtyp, där han lyckats sammansmälta alla de olika tendenserna i diktning och konst – sin exotism, bestämd av längtan bort från vardagen, sin romantiska opposition mot traditionell borgerlig moral, sin humor, sin övermänniskodyrkan. »Kolingen är en idé», säger Birgit von Bom i en uppsats om E., »han är den svala oasen i jäktets ökenhetta, han är filosofen med det röda hjärtat under söndagsbladet, en livets vagabond, en fläkt av den helige anda, som långt ifrån att dofta av helighet dock är anda. Han är allmänmänsklig och därför odödlig.» Liksom alla E:s gestalter är han en renodling, fantasin har vuxit vitt ut över de reala förebildernas mått. Kolingen är en, han finns inte i pluralis. Det som utmärker honom är chevaleresk-het i trasor, storstilad generositet mitt i en fattigdom, som aldrig blir medveten. Kolingen har sin etikett, sin hederskodex, sin yrkesstolthet. Med samma nedlåtande älskvärdhet och samma belevade sarkasm behandlar han alla varelser lika (Fogelqvist). Han är utpräglad individualist och utpräglat antisocial. Som suverän övermänniska har han jämförts med Hamsuns vagabonder och landsvägsriddare, i sin pojkaktighet har han sammanställts med Mark Twains hjältar (Böök).

Kolingen förekommer för första gången i Strix år 1897 (nr 11). Följande år blir typen slutgiltigt utformad, präglad av antik måttfullhet och ädelhet i åthävor. Under det följande årtiondet förekommer han flitigt i Strix. E. omger honom nu med en allt vidare släkt, mot vilken han får spela ut sina repliker. Sporadiskt förekommer han även senare (ända in på 30-talet). Då Kolingen och kolingmentaliteten är en typisk asfaltblomma, trängs han ut ur E:s intresse, när detta med förnyad styrka riktas mot landsbygden och lanttyper, roslagsfiskare och andra representanter för ett rikare nationellt personurval.

Kolingen är en konstruktion, övermänniska jenseits von Gut und Böse. Men han är också, liksom E:s typer i övrigt, resultat av en skarp iakttagelse. I en liten skämtsam uppsats i Strix om den litterära utvecklingen under Oscar II :s regering konstateras en just pågående (det är skrivet 1897) sammansmältning av 80-talets realistiska och 90-talets »idealistiska» tendenser till en enhet. 80-talets litterära struktur och stil var E:s första mönster. Han lämnade den egentligen aldrig. Om man bortser från äldre diktare, barndomens skräckupplevelse av Eugène Sue och Paul Féval och ungdomens och mannaålderns Runebergsbeundran, var det också Strindberg, som för E. blev den stora förebilden. Anknytningen till Strindberg visade sig redan, när den nya skämttidningen skulle döpas och förslaget Strix, Strindbergs namn i vänkretsen, segrade. Det visade sig också i personlig vänskap mellan Strindberg och E. Deras relationer – från Strindbergs sida motiverade med att han ville »lära känna en okomplicerad människa», så påstår åtminstone E. – finnas beskrivna i E:s »August Strindberg och jag» (1923). Något av Strindbergs och 80-talets friska nyfikenhet på livet har E. tagit i arv. Det visar sig, för att ta ett exempel, i hans många och vidsträckta färder, som kommo att få karaktär av ett slags forskningsresor. Från hans resa till Island 1911, dit han följde sin vän upptäcktsresanden Knud Rasmussen, rekvirerade Strindberg betecknande nog exakta upplysningar för sina naturvetenskapliga hypoteser. Från sina många Lapplandsresor har E. själv lämnat en mängd faktiska notiser och rön (schemata över renmärkningens teknik m. m.). Skildringar från Förenta Staterna 1916, Ryssland 1923, Sydafrika 1936 överflöda av nyfiket iakttaget verklighetsstoff. Det är samma kärlek till realiteter, som bryter sönder eller omöjliggör en medveten komposition och gör E. till konstnärlig reporter i stället för novellförfattare.

Diktaren E. förnekar aldrig tecknaren E. I hans visuellt bestämda språk hör man ofta själva anslaget till den teckning, som så ofta springer fram vid sidan av ordet. Överallt möter man samma konkreta fantasi och iakttagelse. En visuell prosa och kyskt återhållsam stil med mönster från de isländska sagorna äro ett par av diktaren E:s särdrag; frisk fabuleringsglädje och generös självutgivelse äro andra. Man vill när det gäller E. gärna sammanställa denna litterära »generositet» med den generositet, som präglade honom också i hans privata liv och som omvittnas av hans vänner som ett av hans mest karakteristiska drag.

Under senare delen av sitt liv nåddes E. av åtskilliga utmärkelser. Själv tycks han ha skattat invalet i Svenska akademien högst. Det var 1922 han blev en av de aderton. Han trivdes väl i akademiens krets och uteblev sällan från något sammanträde. Visserligen deltog han inte med någon större iver i ärendenas behandling men ägnade sig så mycket mer åt att här som eljest »rita gubbar», illustrerande dagens möte. – Ett av sina sista år (1938) drabbades E. av partiell blindhet, en tung olycka för den, som haft sin talang i så hög grad koncentrerad i ögat.

E:s mest omhuldade motiv var alltid Albert Engström. Som bildkonstnär blev han en av våra flitigaste och mest fantasirika självporträttörer. Hela hans författarskap är på samma sätt en mer eller mindre maskerad självbiografi eller åtminstone memoarsvit. Hans produktion visar en mänska hungrig på livet och dess sensationer och vaken för intryck. Allt, även skenbart obetydliga händelser, levde kvar i minnet med bibehållen konturskärpa. Det omstöptes och förvandlades visserligen under åren, smältes samman med personligheten och förvandlade kanske i sin tur denna men levde likväl kvar för att långt senare ta form i verk av expressiv kraft – fullödiga uttryck för sin skapares individualitet.

Det är eljest i allmänhet oriktigt att identifiera en konstnär med hans verk. Oftare gå deras karaktär stick i stäv mot varandra. Verket blir en slags kompensation för brist eller inbillad brist. Stundom spåras också hos E. en dylik kompensation. En skygg känslighet i hans person – åtminstone delvis och tidvis – svarar t. ex. mot motsatta tendenser i hans produktion. I ovanligt hög grad ligger likväl hos honom linjen obruten mellan diktaren och verket. Han tillhör de i Schillers mening naiva skaparna, som ge sig själva förbehållslöst.

Vill man lära känna människan E., även den del av honom, som hade att spela med i det borgerliga livets alla små banaliteter, skall man gå till en liten studie av hans dotter Malin Tufvesson, f. Engström (i samlingsverket »Min far»). Vad dottern framför allt vänder sig mot är tendensen att på onyanserat sätt identifiera konstnären med hans figurer i bildgalleriet och historierna: »En del människor ha velat framhålla Albert Engström som en bohemnatur. Ingenting kan vara oriktigare. Han avskydde slarv och oordning och hade omutliga hedersbegrepp vis å vis pengar, fastän han kanske inte precis hade gjort någon lycka som nationalekonom.» Dottern fortsätter: »I många fall var han ganska borgerlig och konservativ och en mycket allvarlig människa med tungsinne som resonansbotten, och dessa två sista egenskaper lär ju vara den rätta jordmånen för begreppet humor. Hans hjärna arbetade alltid för högtryck, och han hade ett starkt behov av människor och böcker, som hade något att säga. Till vårt hem kom eliten av de flesta kategorier, inte uteslutande konstnärer, författare och skalder, utan också vetenskapsmän och musikmänniskor – adel, präster, borgare och bönder. Umgänget valdes med urskillning, och när jag nu tänker efter, var det alltid något karakteristiskt hos var och en av dem, som välkomnades inom våra dörrar. Inte många kunde undgå att fängslas av den charm pappa var i besittning av.»

Andra iakttagare ha kompletterat och nyanserat bilden. Albert E. var, som flera påpekat, en försynt och snarast blyg människa, långtifrån tilltalad av en alltför hurtfrisk jargong. Frågan bohem eller familjemänniska är nog oriktigt ställd – han hade utan tvivel starka drag av bådadera. Att han i en liten krets, som tilltalade honom, kunde blomma upp och bli sittande långt in på morgontimmarna och ibland längre, är väl omvittnat. Särskilt kände han sig hemma i sällskapet S. H. T. Men han var också, såsom just Malin E. framhållit, den, som ansåg hemmet vara den fasta punkten i livet, »något heligt, som inte fick exploateras och han ömmade för det så som man gör för det käraste man har». Han var enligt dottern ingen utpräglad friluftsmänska, storjägare och seglare – jakt och segling voro mest hans hjälpmedel för att komma i tillfälle att göra iakttagelser, »han var receptiv som få och hans iakttagelseförmåga ofta rent fantastisk. Men han var opraktisk och mycket bekväm av sig.» På den kanske oftast ironiska frågan, när han arbetade, svarade han: »så fort jag har en ledig stund». Som författare arbetade han helst på nätterna. Han älskade och behövde tystnaden och kunde sitta tills man på morgonen fann honom »i ett hav av manuskriptpapper och lamporna lysande genom ett moln av cigarrettrök». Däremot tecknade han helst vid dagsljus och studerade då ibland sitt ansikte i en spegel för att kunna vara sin egen modell, när han var tvehågsen om ett ansiktsuttryck hos sina gubbar. »Det såg ganska lustigt ut», skriver dottern, »när han lät sitt ansikte uttrycka förvåning, bisterhet eller fåraktighet, allt efter gubbarnas naturell, så han inte ens märkte att vi ungar stod bredvid och hade rysligt roligt åt honom». Då kunde han säga: »Sätt dej ner och var en käring, som dricker kaffe på bit! Jag måste ha händerna på en så'n.»

Albert E. skänkte svenska folket ett bild- och porträttgalleri från senoscarisk och nygustavisk tid, en serie som har icke blott konstnärligt utan också ett rent historiskt intresse. Det mot upplösning glidande ståndssamhället träder fram i sina karikerade men karakteristiska och levande schatteringar: bondgummorna på hemvägen från kafferepet, frikyrkopredikanten i talarstolen, de sävliga och enfaldiga beväringarna, snobbiga löjtnanter och rytande majorer, livsbejakande studenter och tankspridda professorer samt riksdagsgubbar i alla former. Och sist men icke minst specialgestalten och språkröret Kolingen i ensamt majestät, domderande inför kumpaner och likasinnade eller replikerande inför typer, som E. inte tålde, snobbarna och de oäkta. Galleriet är och förblir en svenska folkets glädjekälla. Naturligtvis har denna popularitet kunnat bli en fara, i den mån E:s författarskap kunde leda publiken vilse. Helt berättigade äro Silfverstolpes ord om E. i Svenska akademien 1941: »Inte ens i en minnesteckning över Albert Engström på det solennaste av svenska fora bör det fördöljas, att hans asociala inställning blev till skada för den samhällskritik han utövade i Strix' spalter och som genom stilens slagkraft kom att betyda mera än den egentligen var värd». Kritiken kompletterar emellertid endast Silfverstolpes slutomdöme, att E:s verk lever »med sprakande friskhet, djupögd humor och mognaste skönhet».

Personligen var Albert E. med sin skarpa men också varma blick och sitt goda, generösa hjärta föremål för stor tillgivenhet och beundran. Hans personlighet var helgjuten och originell, och hans betydelse inom ramen för sin tids konst och litteratur har blivit särpräglad. Det gäller både konstnärens verk och diktarens, att ge åt 90-talets övermänniska en doft av jordens safter och Ljunglöfs snus och att åt begreppet det svenska skänka doften av kåda och pors från skogar och småländska hult.

Författare

Ingvar Holm.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvudparten av E:s brevsamling finnes hos dottern fru Malin Tufvesson. Enstaka brev från E. finnas i Uppsala univ.-bibliotek. En samling brev till honom från Olof Sager-Nelson finns i Mörnerska samlingen i Örebro stadsbibliotek. För översikt av E:s konstnärliga produktion hänvisas, utom till serierna av Söndags-Nisse, Strix och Söndagsnisse-Strix, dels till de två av S. Barthel utgivna, förut nämnda albumen »Albert Engström och svensk natur» (1939) och »Albert Engström, konstnären» (1941) samt till katalogen »Albert Engström. Minnesutställning» (Nationalmusei utställningskataloger nr 77, 1941). För det biografiska må särskilt nämnas minnessamlingen »Mest om Albert Engström», red. av E. Malmberg (1941), E:s egna memoarböcker samt dottern Malin Tufvessons, G. Malmbergs och G. M. Silfverstolpes här nedan anförda skrifter. Av skrifterna (se Tryckta arbeten nedan) kommo »Samlade berättelser» i 23 bd 1915–34 och en nationalupplaga av skrifterna i 28 delar 1941. E. är begravd på Hults kyrkogård. På bergsplatån Skuruhatt i hans hemtrakt har ett minnesmärke över honom rests.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Βίβλς όξυμωοοτάτων. Thet ähr: En gyldenne book oru tuchtig ursinnigheet och συγγοούσιον.; thet en part til äventyrs kalla oskickeligit. Idiomate stultividornastige nobilissimiis juxtáq: literis & moribus cultissimis adolescentibus conscriptus et exhibitus ab Alberto Engstroem. Holrniae 1896 [tr. 1897]. 4:o 64 bl. [Senare uppl.:] Sthm [190S], 8:o 65 bl. & omsl. (Kronbiblioteket. N:o 52.), [1911]. 8:o, 1896 [tr. 1919], 4:o. — Vänner och bekanta uppsnappade i förbifarten. Sthm 1S96. 50 bl. & omsl. — Drufklasar och fikonkvistar plockade i Strix lustgård. En nordisk familjebok. [Sthm 189S.] Tv.-4:o 58 bl. — öl-län-dingen Jierr Halte Humleknopps sommarbesök å »Prippska terrassen». Ett minnesalbum, måladt »uppåt väggarne», från Stockholmsutställningen 1S97. Af Albert Engström smyckningen... och inskriptions författaren är signaturen A.[ron] J-[onaso]n. [Omsl.] Sthm 1S9S. Tv.-S:o 17 bl. & omsl'. — Medmänniskor. Sthm 1899. 50 bl. — Bland kolingar, bönder och herremän. Sthm 1900. Tv.-4:o 59 bl. & omsl. [Omsl.:] Blad ur Sveriges historia. [Senare uppl.:] 1922. 8:o 224 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».), 1924, 1926, 1939, 1942, 1944, 1948. — Abc-bok. En lättfattlig vägledare för den lille tidningsmannen och den stora allmänheten [under Pressens vecka 1901]. [Omsl.] Sthm [1901], (15) s. &. omsl. (Anon.) — Bladnegrer och annat folk. En samling vidriga fysiognomier, kärleksfullt återgifna. Sthm 1901. 34 bl. — Tokar, kloka och som folk är mast. Sthm 1901. Tv.-4 :o 59 bl. [Senare uppl.:] 1922, 8 :o 224 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».), 1924, 1926, 1939, 1941, 1942, 1944, 1947. — [Verser vid en fest.] Sthm 1901. (4) s. (Undert.). — Tråkmånsar och gyckelbockar. Sthm 1904. Tv.-4:o 49 bl. [Senare uppl::] [Tit.:] Tråkmånsar och gyckelbockar. Teckningar med text. Sthm 1923. S:o 224 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».), 1926, 1941, 1942, 1944, 1948. — En bok. Sthm 1905. 172, (2) s. 2 :a uppl. 1908. [Senare uppl.:] 1915, 1920, 1922, 1925, 1927, 1935, 1937, 1939 (Samlade berättelser. [2.], [1 :a—2:e uppl.]) ; 1916. 196, (2) s., 1922 (Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 2.]. [1 :a—2:a uppl.]); 1939. 196, (2) s., 1941, 1942 (Skrifter. [Nationaluppl. 2.], ). — Riksdagsgubbar. Sthm 1906. 4:o 159 s. 2 :a uppl. s. å. — Drufklasar och fikonkvistar plockade ur Strix' lustgård. Saml. [1]—3:9*. Sthm 1907—11. (Tills. m. A. Forsberg, E. D. Bergman & H. Nyman m. fl.). — Mitt lif och leverne. Sthm 1907. (4), 140 s. [Omsl.:] Ljus en-kronas bibliotek. [Senare uppl.:] 1915, 1920, 1922, 1927, 1936, 193S (Samlade berättelser. [1.], ) ; 1918. 206, (1) s., 1922 (Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 1.], ); 1928. 256 s. & omsl., 1929 (Svenska litteraturens pärlor. 9., ); 1939, 1941, 1942, 1942, 194S (Skrifter. [Nationaluppl. 1.], [1 :a—5 :e uppl.]). — Ett tjog teckningar ur Albert Engströms portfölj. Sthm 190S. Fol. (4) s., 20 pl.-bl. & portfölj. — Äfventyr och hugskott. Sthm 190S. (3), 112 s. & omsl. ([Omsl.:] Ljus en-kronasbibliotek.) [Senare uppl.:] 1916, 1920, 1922, 1925, 1927, 1936, 193S (Samlade berättelser. [3.], [1 :a—7:e uppl.]); 1919. 161, (2) s., 1922 ('Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 3.], ); 1939, 1941, 1942, 1943, 1948 (Skrifter. [Nationaluppl. 3.], [1 :a—5 :e uppl.]). — En bok till. Sthm 1909. (4), 153, (2) s. 2:a uppl. s. å. [Senare uppl.:] 1916. 166, (1) s., 1920, 1922, 1925, 1927, 1935, 1937, 1939 (Samlade berättelser. [4.], [1 :a—S:e uppl.]) ; 1916, 1922 (Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 4.], ); 1939, 1941, 1942, 1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 4.1, [1 :a—4:e uppl.]). — Väggprydnader och bordsdekorationer. Sthm 1909. Fol. (4) s., 20 pl.-bl. & portfölj. — Grandet och bjälken. Teckningar. Sthm 1910. Tv.-4:o VI, (1), 79, (1) s. [Senare uppl.:] [Med tit.:] Grandet och bjälken. Teckningar med text. Sthm 1923. S:o 224 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) 1926 (2 var.), 1941, 1942, 1943, 1944, 194S. — Min 5 :te bok. Berättelser och stämningar. Sthm 1910. 204, (1) s. [Senare uppl.:] 1916, 1920, 1922, 1925, 1927, 1936, 1938, 1939 (Samlade berättelser. [5.], ) ; 1919. 166, (1) s., 1922 ('Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 5.], [1 :a— 2:a uppl.]) ; 1939, 1941, 1942, 1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 5.], ). — Genom mina guldbågade glasögon. Sthm 1911. (S), 195 s. [Senare uppl.:] 1916. 168, (1) s., 1920, 1922, 1925, 1927, 1935, 1937, 1939 (Samlade berättelser. [6.], [1 :a—8:e uppl.]); 191S, 1922 (Samlade berättelser. [Bibliofil- uppl. C], ); 1928. 269, (2) s. & omsl. (Svenska litteraturens pärlor. 8.) ; 1939. 168, (1) s., 1941, 1942, 1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 6.], ). — Kryss och landkänning. Sthm 1912. (7), 195, (1) s. [Senare uppl.:] 1916, 1920, 1922, 1925, 1927, 1936, 1938, 1939 (Samlade berättelser. [7.], ) ; 1918. 150, (1) s., 1922 (Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 7.], ) ; 1939, 1941, 1942, 1943 (Skrifter, [Nationaluppl. 7.], [1 :a— 4:e uppl.]). — Vid invigningen af Kiruna kyrka den 8 dec. 1912. Luleå 1912. (3) s. (Undert.). — Bruno Liljefors (Julstämning 1913, 3 bl. med 6 fastsatta planscher). — Åt Häcklefjäll. Minnen från en Islandsfärd. Sthm 1913. (S), 342 s. 2:a uppl. 1914. [Senare uppl.:] 1—2. 1916. 1. 149, (2) s. 2. 171, (2) s., 1920, 1922, 1925, 1927, 1932, 1936, 1938 (Samlade berättelser. [9—10.], ) ; 1—2. 1916—IS, 1922 (Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 9—10.], ) ; 1—2. 1939, 1841, 1942, 1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 9—10.], [1 :a— 4 :e uppl.]) ; övers.: Til Heklu. Endurminnlngar frå Islandsferd. Med myndum. Reykjavik 1943. 34S, (1) s. — Bläck och saltvatten. Berättelser. Sthm 1914. (8), 183 s. [Senare uppl.:] 1916. 144, (1) s., 1920, 1922, 1925, 1927, 1985, 1937, 1939 (Samlade berättelser. [8.], ); 1916, 1922 (Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 8.], [1 :a— 2 :a uppl.]) ; Sthm (tr. Berlin) 1921. 186, (1) s. (s. 1— 2 = blankt bl.) (Bonniers universalbibliotek. 10.) ; 1939. 144, (1) s., 1941, 1942, 1943, 1948 (Skrifter. [Nationaluppl. 8.], [1 :a—5:e uppl.]). — [Carl Larsson] (Julstämning 1914, 6 bl. med 15 fastsatta planscher). — Albert Engströms bästa. 40 planscher med inledande text av Carl G. Laurin. , 2 :a—3:e saml. Sthm 1915—20. Tv.-4:o 1915. (15) s., 40 pl., 1917. (10) s., 40 pl., 1920. (8) s., 40 pl. — Riksdagsgubbar med hexameter. Sthm 1915. 4:o (4), 99 s. — Samlade berättelser. [1—23] Sthm 1815—35; [1—22] [2 :a uppl.] 1920—37; [1—16, 18, 20^22] (3 :e uppl.] 1922—39; [1—16, IS] [4 :e uppl.] 1925—39; [1—14] 1927—3S; [1—12, 14] 1932—39; [1—12] 1938—39; [2, 4—10] 193S—39. [Se även de enskilda delarna.] — Skärgårdsoriginal. (Sv. turistfören. årsskr. 1915, s. 101—112). — Hemma och på luffen. Sthm 1910.' 242, (2) s. [Senare uppl.:] 1920. 181, (2) s„ 1922, 1924, 1926, 1934, 1936, 193S (Samlade berättelser. [11.], ); 1920 (Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 11.]) ; 1939, 1941, 1942, 1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 11.], [1 :a— 4:e uppl.]). - Samlade berättelser. [Bibliofiluppl.] [1—12.] Sthm 1916—20; [1—10] 1922. [Se även de enskilda delarna.] — Afsked till min blindtarm. [Rubr,] Sthm. u. å. [1917?] (4) s. (Undert.). — Carl Cederströms 50 år. (Carl Cederström 50 år 5A 1917, Sthm 1917. s. 5—7). — Medan det jäser. Sthin 1918. 275, (3) s. 2:a uppl. 1918. [Senare uppl. :1 1920. 202, (1) s., 1922, 1924, 1926, 1Ö35, 1937, 1939 (Samlade berättelser. [12.], ); 1920 (Samlade berättelser. [Bibliofiluppl. 12]) ; 1939, 1941, 1942, 1942, 1948 (Skrifter. [Nationaluppl. 12.], ). — Svenskere. Overs. af Axel Henriques. Khvn 191S. 158, (1) s. — Carl Cederström och Bullerölaget. (Carl Cederström. En minnesbok utg. av Hasse Zetterström. Sthm 1919, s. 41—69.). — Min 12:e bok. Sthm 1919. 161, (3) s. 2:a—3:e uppl. s. å. [Senare uppl.:] 1924. 183, (2) s., 1925, 1927, 1936, 1938 (Samlade berättelser. [13.], [1 :a—5:e uppl.]) ; 1939, 1941, 1942, 1942 (Skrifter. [Nationaluppl. 13], ). — Skärgårdshistorier. Sthm 1919. 194, (2) s. [Ny uppl.:] 1924. 154, (1) s. — Tio teckningar. [Sthm 1919.] Fol. 11 bl. & pärm. — Kring Anders Zorn. Sthm 1920. Fol. (1) s. (Undert.). — Ränningo-hus. Sthm 1920. (4), 186 s. 2:a—4:e uppl. s. å. [Senare uppl.:] 1929, 163 s., 1935, 1937, 1939 (Samlade berättelser. [15.], [1 :a—4:e uppl.]) ; 1939, 1941, 1942, 1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 15.], ). — Hemspånad och taggtråd. Sthm 1921. 25S, (2) s. 2:a uppl. s. å. [Senare uppl.:] 1924. 228, (2) s., 1925, 1927, 1936, 1937, 1839 (Samlade berättelser. [14.], [1 :a—6 :e uppl.]) ; 1939, 1941, 1942, 1942 (Skrifter. [Nationaluppl. 14.], [1 :a—4:e uppl.]). — Zorn som naturälskare (Sveriges natur, 1921, s. 1—3). — Adel, präster, smugglare och bönder. Sthm 1923. 260, (1) s., 8 pl.-bl., (2) s. 2:a—3:e uppl. s. å. [Senare uppl.:] 1929,1935, 1937, 1939 (Samlade berättelser. [16.], [1 :a—4 :e uppl.]) ; 1939, 1941, 1942, 1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 16.], [1 :a—4:e uppl.]). — August Strindberg och jag. Sthm 1923. 77, (2) s., 14 bl. faksimile. — Frälse och ofrälse. Teckningar med text. Sthm 1923 . 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1927, 193S, 1941, 1942, 1943, 1914, 194S. — Inträdestal i Svenska akademien [över Oscar Montelius] den 20 december 1922 (Sv. akad. handl. ifrån år 1886, D. 34, 1922, s. 39—55) ; även tr. sep. med tit.: Minne av Oscar Montelius. Inträdestal... Stinn 1923. 17 s. — Kolingens moder och andra medmänniskor. Teckningar med text. Sthm 1923. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1926, 1937, 1941, 1942, 1943, 1948. — Känn dig själv! Teckningar med text. Sthm 1923. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1926, 1937, 1939, 1941, 1943, 1944, 1948. — Svenska folket. Teckningar med text. Sthm 1923. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1926, 1938, 1941, 1942, 1943, 1944, 1948. — Yxlografen. Ett porträtt i 10 litografier. Sthm 1923. Atl.-fol. 12 s., 10 pl.-bl. Var.: 11 pl.-bl. [Den 11 :e planschen förekommer endast i K. B :s ex. De vanliga i bokh. försälda ha 10 planscher.] — Glad och god. Teckningar med text. Sthm 1924. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1929, 1938, 1941, 1942, 1943, 1944, 1947. — Moskawer Bilder (Das Tagebuch. 1924. 12 april., s. 478—483). — Moskoviter. Sthm 1924. 251, (2) s. 2:a—3:e .uppl. s. å. [Senare uppl.:] 1929. 225, (2) s., 1937, 1939 (Samlade berättelser. [18.], ); 1939, 1941, 1942, 1943, 194S (Skrifter. [Nationaluppl. 18.], [1 :a—5 :e uppl.]). övers.: Byssiä (Moskoviter). Tekijän luvalla suomentanut Eino Voionmaa. Pörvoo 1925. 252, (1) s. 2. painos s. å. — Sjöfolk och landkrabbor. Teckningar med text. Sthm 1924. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1929, 1938, 1941, 1942, 1943, 1944, 1948. — Det starka och det sköna. Teckningar med text. Sthm 1924. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1929, 1938, 1941, 1942, 1943, 1947. — Vettigt och ovettigt folk. Teckningar med text. Sthm 1924. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1929, 193S, 1941, 1944, 194S. — Agnarna och vetet. Sthm 1925. 159, (2) s. 2:a—4:e uppl. 1925. — En konstig blandning. Sthm 1925. 260, (1) s. 2:a—3 :e uppl. s. å. [Senare uppl.:] 1929, 1935, 1939 (Samlade berättelser. [17.], [1 :a—2:a uppl.]); 1939, 1941, 1942, 1943, 1948 (Skrifter. [Nationaluppl. 17.], ). — See-Ieute und Landratten. Berlin-Zehlendorf [1925]. 208 s. (s. 207—208 = annonser). ([Förtit.:] Albert Engströms Gestalten). — Von Narren, Klugen und tlberklugen. Berlin-Zehlendorf [1925]. 208 s. (s. 207—208 = annonser). ([Förtit.:] Albert Engströms Gestalten.) — Gotska Sandön. Sthm 1926. 4:o 182, (1) s., 28 pl. [Senare uppl.:] 1941. 8:o 214 s. (s. 1—2 = blankt bl.) & omsl., 1941, 1942, 1942 (Skrifter. [Nationaluppl. 27.], [1 :a—4:e uppl.]). — Pampar och stackare. Teckningar med text. Sthm 1926. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1941, 1942, 1943, 1944, 1948. — Svensk horisont. Teckningar med text. Sthm 1926. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1941, 1942, 1944, 1947. — Med penna och tallpipa. [1 :a]—3 :e uppl. Sthm 1927. 310, (2) s. [Senare uppl.:] 1929, 211, (3) s., 1935, 1938 (Samlade berättelser. [20.], [1 :a—3 :e uppl.]) ; 1939, 1941, 1942, 1942 (Skrifter. [Nationaluppl. 20.], ). — Ur mina memoarer. Sthm 1927. 254, (1) s. [Senare uppl. med tit.:] Ur mina memoarer Och annat. Sthm 1929. 279, (3) s., 1935 (Samlade berättelser. [19.], ); 1939, 1941, 1942, 1943, 1944 (Skrifter. [Nationaluppl. 19.], ). — Anders Zorn. Sthm 1928. 4:o (3), 220, (1) s., 28 pl.-bl. [Senare uppl.:] 1932. 4:o, 1941. 8:o 180 s. (s. 1—2 = blankt bl.) & omsl., 1941, 1942,1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 28.], [1 :a—4 :e uppl.]). — Smålandshistorier. Ur Samlade berättelser. Sthm 1929. 271, (1) s. ([Förtit.:] Svenskt liv och leverne...) (Vårt hems gyllene bibliotek.). — Vid en milstolpe. Med teckningar av författaren. Sthm 1929. 240, (1) s. Var. s. å. (6), 236, (1) s., 1 pl.-bl. [Senare uppl.:] [Endast med tit.:] Vid en milstolpe. 1932. 240, (1) s., 1937, 1939 (Samlade berättelser. [21.], ) ; 1939, 1941, 1942, 1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 21.], ). — Bouppteckning. Sthm 1930. [Var. a:] (1), 258 s., [Var. b:] 258 s. 2:a—3:e uppl. s. å. [Senare uppl.:] 1932. 249 s., 1937, 1939 (Samlade berättelser. [22.], [1 :a—3 :e uppl.]) ; 1939, 1941, 1942, 1943 (Skrifter. [Nationaluppl. 22.], ). övers.: Min Kramkiste. [Verso:] Autor. Overs. efter »Bouppteckning» ved Arne Stevns. Khvn 1931. 190 s., 8 pl.-bl. — Hjärterdam och Svartepetter. Teckningar med text. Sthm 1932. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1941, 1944, 1948. — Hundra gubbar. Teckningar med text. Sthm 1932. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1940, 1941, 1942, 1944, 1948. — Mot aftonglöden. Sthm 1932. 226 s. Var. s. å. 226 s. & dedik.-bl. 2:a—3 :e uppl. s. å. [Senare uppl.:] 1935 (Samlade berättelser. [23.]); 1939, 1941, 1942, 1943, 1948 (Skrifter. [Nationaluppl. 23.], fl:a—5 :e uppl.]). — Sötblomster och brännässlor. Teckningar med text. Sthm 1932. 222 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1942, 1943, 1948. — Naket o. s. v. Sthm 1934. 344 s., 16 pl.-bl. 2:a uppl. 1934. [Senare uppl.:] 1939, 1941, 1942, 1943, 1948 (Skrifter. [Nationaluppl. 24.], ). — Nathan Söderblom — humoristen. (Hågkomster och livsintryck. 15. Upps. 1934, s. 334—353; även sep.). — [8 berättelser: Memoarer. Gråsälen. Johannes. Isakssons död. Trutklippans fyr. August Carlssons återkomst. Fattigstugan.] (S. Selander, Levande sv. litteratur. 5. Sthm 1936, s. 7—74.). — Extra tilldelning. Teckningar med text. Sthm 1937. 224 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1941, 1942, 1944, 1948. — Handlingarna i målet. Teckningar med text. Sthm 1937, 224 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar») [Senare uppl.:] 1939, 1942, 1944, 1948. — Kritiska situationer. Teckningar med text. Sthm 1937. 224 s. ([Förtit.:] Albert Engströms »gubbar».) [Senare uppl.:] 1939, 1941, 1943, 1944, 1948. — Med Kaaparen till Afrika. Sthm 1937. (1), 315 s., 42 pl.-bl. 2:a—7:e uppl. s. å. 315 s, 42 pl.-bl. [Senare uppl.:] 1940, 1941, 1942, 1942 (Skrifter. [Nationaluppl. 25.], ). — Läsebok för svenska folket. iSthm 1938. 310, (1) s. [Senare uppl.:] 3:e—8:e tus. s. å.; 1940, 1941, 1942, 1942, 1944 (Skrifter. [Nationaluppl. 26.], ). — Skrifter. [Nationaluppl. 1—28.] Sthm 1939— 41; 1941; 1942; [1, 3—28] 1942-^3; [1, 3, 8, 12, 17—19, 23—24, 26] 1944-^18. — Svensk natur. Ett album sammanställt av Sven Barthel. Sthm 1939. 4:o XX, 96, (1) s., 21 pl.-bl. — Valda berättelser. Sthm 1939. 172 (1) s. — Albert Engström, konstnären. Ett album sammanställt av Sven Barthel. Sthm 1941. 4:o (8), 242, (6) s., 19 pl.-bl. [Ny uppl.:] 1946. — Karl der Zwölfte, Herkules und Gustav Mattson. [Deutsch von Kurt Bernheim.] (O. Holmberg, Zwölf schwedische Erzähler von heute. Sthm 1942, s. 73—87.). — Kvindfolk og andre Historier. Udvalg og Overs. ved Kjeld Elfelt. Illustr. af Forfatteren. Khvn 1942. 115 s. — Roslagsberättelser. [Efterskr.:] Red. av Sven Barthel. 'Sthm 1942. 486, (4) s., 3 pl.-bl. ([Förtit.:] Valda berättelser ...). — Smålandsberättelser. [Efterskr.:] Red. av Sven Barthel. Sbhm 1942. 428, (4) s. ([Förtit.:] Valda berättelser...). — Albert Engström. Ett konstnärsalbum. Sammanställt av Sven Barthel. Sthm 1943. 4:o 95 s., 16 pl.-bl. — 88 Engström Tegninger. Udvalg og Overs. ved Kjeld Elfelt. Khvn 1943. 94, (1) s. — Kolingen, dess släkt och vänner. Ett familjealbum. Presenterat av Hasse Zetterström. Sthm 1944. 4 :o 134 s. 6 :e/8 :e tus. s. å., 10 :e/ll :e tus. 1945, 12 :e tus. 1946. — Lukas Mosak. Albert Engströms första bok. Förord av Ernst Malmberg. Sthm 1944. (7) s., 6 pl.-bl. — Självdeklaration. [Efterskr.:] Red. av Sven Barthel. Sthm 1944. 345, (3) s., 2 portr. ([Förtit.:] Valda berättelser ...). — 89 Engström Tegninger. Udvalg og Overs. ved Kjeld Elfelt. Khvn 1944. 93. (2) s. — 90 Engström Tegninger. Udvalg og Overs. ved Kjeld Elfelt. Khvn 1945. 94, (1) s. — 91 Engström Tegninger. Udvalg og Overs. ved Kjeld Elfelt. Khvn 1946. 95, (1) s. —Kolinger, bönder og herremenn. 116 tegninger. Udvalg ved Henry Imsland. [Verso:] Utvalget etter Albert Engströms »Gubbar». Overs. av Reidar Rasmus-sen. .Stavanger 1946. 124 s. (s. 1—2 = blankt bl.) [Ryggtit.:] 116 Engström tegninger. — Pyttans A-B och C-D-lära eller Antibarbarus diktad i augusti 1896 av farbror Acke, farbror Albert, farbror Verner, farbror Gustaf och Pappa samt tillägnad Högvälborna stiftsjungfrun M[arianne] M[örner] att överlämnas på hennes 25 :e födelsedag. Sthm 1946. Tv.-8:o 26 bl. & omsl. [Omsl.:] Pyttans A-B och C-D-lära. Av J. A. G. Acke, Albert Engström, Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, Birger Mörner. Med teckningar av Albert Engström. (Omsl.) — Albert Engström berättar. Ett urval av Sigurd Wallén. Sthm 1947. 357, (2) s. (Bokklubben Svalan). — Twelve tales by Albert Engström. Transl. by Harold Borland. With a foreword by Richard Ekblom. [Sv. parallelltext.] Lond. 1949. (5) s., s. 6—79 [dubbelpag. = 146 s.] & omsl. ([Omsl.:] Harrap's bilingual series. Swe-dish-English.) — Dessutom ett flertal bidrag som författare och illustratör i tidningar och tidskrifter.

Redigerat: Strix. Årg. [1], 2—28. Sthm 1897—1924. (1924 : 49—52 tills, m. H. Zetterström). — Söndagsnisse-Strix. [Årg.] 1925—1938:55. Sthm 1925— 1938. (Tills. m. H. Zetterström).

Källor och litteratur

Källor: E :s skrifter. — S. Ahlgren, Kolingen i sig (Vecko-journalen, 35, 1944); H. W:son Ahlmann, A. E. och Jean-Louis Eorain. En studie över svensk och fransk humor (Ord och bild, 1915); S. Barthel (jfr texten ovan), Något om A. E. (Sv. litteraturtidskr., 4, 1941) ; P. Bergman, En ödmjuk och fräck konstnär — A. E. (Allsvensk samling, 29, 1942); W. Björkhagen, Från färdevägen (1928) ; C.-A. Bolander, Svenska diktare just nu (1915); Birgit von Born, Kolingens idé (Finsk tidskr., 126, 1939); E. Borup, A. E. (Höjskolebladet, 1942); A. Brunius, Ansikten och masker (1917); dens., Det moderna originalträsnittet (1917); F. Böök, Sveriges moderna litteratur (Sv. litteraturens hist. 3, 1921) ; O. Ekelund, A. E. (Tidens magasin, 1929, nr 9); G. Ekelöf, A. E. (Konstrevy, 18, 1942); T. Eklund, »Tål intet ont i världen» (Studiekamraten, 24, 1942); ET. Fett, A. E., En fremmer av samfölelse (dens., Tidsaldre, Oslo 1933); T. Fogelqvist, Albert Engström. Ett konstnärsalbum (1933); dens., Albert Engström (dens., Post-ludium, 1946); O. von Friesen, se »Mest om A. E.» (1941); B. Gripenberg, Ett A. E.-minne (Månadsrevyn, 1941); J. A. Göth, A. E. (Bokstugan, 11, 1927; J. TJ. F.-bladet, 8,1928); K. Hagberg, A. E. och den linnéanska traditionen (Bonniers litterära magasin, 10, 1941) ; G. Jungmarker, Oskar Andersson (1946); [John Jönsson], A. E. av 3\ Hertz (1904); G. Langenfelt, Plockverk 7. A. E:s riksdagshexametrar (Nysvenska studier, 24, 1944); C. G. Laurin, A. E. (Ord och bild, 1904) ; dens., Skämtbilden (1908); dens., [inledande text till A. E:s bästa, 1] (1915) ; E. Lemhagen, Rospiggen genom A. E :s glasögon (Studiekamraten, 1939); B. Lidforss, Herr A. E. som folkuppfostrare (dens., Socialistisk journalistik, 3, 1923); H. Lindberg, Resor med A. E. och andra minnen från en mångårig vänskap (Folket i bild, 1941, nr 50/51) ; A. Lindblom, Sveriges konsthistoria från forntid till nutid, 3 (1946); K. Hj. Lundgren, Människor som jag träffat (1913); dens., A. E. i Norrköping (dens., Minnets land, 1943); E: Malm, A. E. hos Calle Schewen (Uppland, 1942); dens., Hos A. E. i Bäckfall (Folket i Bild, 1945); E. Malmberg, se »Mest om A. E.» (1941); Gr. Malmberg, se »Mest om A. E.» (1941); dens., Från A. E :s skol- och studenttid i Norrköping och Uppsala (Actaostrogothica, 5, 1948); Mest om Albert Engström. Minnen berättade av 28 författare, red. av E. Malmberg (1941) ; A. Möller, Tre svenska humorister (Ord och bild, 1919); dens., A. E. i Lund och Grisslehamn (»B. M. F.», 12, 1930, nr 8; T. Nerman, A. E. och hans gubbar (dens., Boxarnäsan, 2, 1935); L. Nordström, A. E. och det ursvenska (Folket i bild, 1939, nr 20); dens., A. E. i Grisslehamn (Bonniers litterära magasin, 10, 1941); dens., A. E. (Vi, 30, 1945); E. Noreen, A. E. som stilist (dens., Från Birgitta till Piraten, 1942); A. Romdatol, A. E. (Ord och bild, 1929); H. Schück & K. Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, 7 (3 :e uppl., 1932); G. M. Silfverstolpe, Inträdestal [över A. E.] (Sv. akad:s handl. ifrån år 1886, 52, 1941, tr. 1942); I. Starkenberg, A. E. (Folket i bild, 1939, nr 20); V. Svanberg, Borgerlig prosa. 1. A. E. (dens., Poesi och politik, 1931); T. Svedfelt, A. E. och det svenska folklynnet (Studiekamraten, 1929, nr 7); G. Svedman, Strix och kolingen några minnesanteckningar över en avsomnad (Sv. tidskr., 32, 1945); Alma Söderhjelm, A. E. Minnen och synpunkter (Lucifer, 1944); Malin Thufvesson, född Engström, 43 år med A. E. (Min far, 1948) ; dens., A. E. och andra roslagsbor (s. å.) ; E. N. Tigerstedt, A. E. (Hufvudstadsbladet, 10 mars 1942); Alice Trolle, De voro ett lysande följe (1944); O. Wieselgren, A. E. (Barnbiblioteksbladet, 17, 1932); I. Öhman, A. E. – ett stycke av Sveriges själ (Dopparedagen, 1942) ; dens., A. E. i Simplicissimns (Julpost, 1943).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Albert L J Engström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16170, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingvar Holm.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16170
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Albert L J Engström, urn:sbl:16170, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingvar Holm.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se