Meriter

Gustaf Engzell, f. 25 jan. 1757 på Strand, Vika (Kopp.), d. 2 maj 1797 i Ö. Torp (Malm.). Föräldrar: skomakaren och sergeanten Gustaf Gustafsson (Falkenvinge m. m., se släktart.) och Anna Hansdotter. Student vid Uppsala univ. 19 febr. 1782; prästvigd i Västerås 10 nov. 1787; adjunkt i Svärdsjö (Kopp.) s. å., i Falun 1788; regementspastor vid Dala frikår 11 april s. å.; e. o. k. hovpredikant 23 nov. s. å.; pastoralex. 21 febr. 1789; kyrkoherde i ö. Torp och Lilla Isie (Malm.) 22 mars 1790 (ämbetsed 27 juli 1791); prost över egna församlingar 1 okt. s. å.

G. 25 april 1790 i Falun m. Gertrud Elisabet Kjellström, f. 12 nov. 1771 i Falun, d. 6 sept. 1831 i Hörröds sn (Krist.), dotter av kommissionslantmätaren i Kopparbergs län Nils Kjellström och Christina Eleonora Hult.

Biografi

E. fick som gosse vandra omkring med sin far och hjälpa honom i skomakaryrket, tills han fjorton år gammal blev uppmärksammad av en person i Västerås, som hjälpte honom att få gå i skola och gymnasium där; senare bidrog han till sitt uppehälle genom privatundervisning. Efter inskrivning som student i Uppsala 1782 uppehöll sig E. med information i Falun till 1784, då han kom till Stockholm för att ägna sig åt litterär verksamhet. Han blev efter några år angripen av svår gikt och blev nu hårt skuldsatt, vilket gjorde, att han beslöt sig för prästbanan, ehuru han tidigare förklarat, att han ej orkade »bära det dyra ansvaret». Det var under de tre år E. vistades i huvudstaden, som han framlade huvudparten av sin av samtiden livligt diskuterade, av eftervärlden bortglömda produktion. De enskilda alstren av E:s penna sakna självständigt värde, men hans författarskap är av tidstypiskt intresse.

När E. började bli litterärt aktiv, rådde oro inom den svenska dikten. Förromantiken hade fått ett par betydande företrädare i f. d. lundaakademikerna Thorild och Lidner. Det blossade upp en strid kring den förre, som först gällde en teknisk fråga, rim eller icke i poesi, men som snart fick vidgad innebörd. E., som var jämnårig med de två nya poeterna men som kommit att studera senare än de, hade tydligen redan före sin resa till Stockholm 1784 skaffat sig en bred litterär beläsenhet; hans produktion är rik på allusioner på och reminiscenser från latinska auktorer, poeter och prosaister, franska och engelska 1600- och 1700-talsförfattare och svenska diktare som Bergklint och Gyllenborg. E. hade emellertid uppenbarligen redan i Falun lärt känna de nya litterära idéerna och huvudarbetena; han behärskade ej blott franska utan också tyska och engelska. Han engagerade sig ivrigt för det nya inom dikten. Det är möjligt, att han redan före sin resa till Stockholm har dokumenterat sin anslutning till Thorilds metriska reformkrav. Enligt Malmström skulle E. vara författare av den anonyma dikt, »Försök till orimmad vers» (Stockholms Posten 1783, nr 213), en hyllning av stoicismen på anakreontisk vers, som kom striden mellan Kellgren och Thorild att blossa upp på nytt. Den förre skyndade att driva gäck med det poem han fört in i sin tidning; han förklarade, att svensk skaldekonst behövde rimmen, ty »annars blir det prosa». Thorild i sin tur var icke nöjd med sin okände lärjunge, som han ansåg ha komprometterat de nya poetiska idéerna, men han kände sig än mer upprörd över Kellgrens kritik och svarade med »Försök til orimmad vers», som fick en skarp replik från Kellgren i Stockholms Posten.

Sedan E. 1784 slagit sig ner i Stockholm, blev han snart medlem av kretsen kring Thorild. E. gav sig gärna tillfälle att direkt eller indirekt uttrycka sin beundran för mästaren; »Passionerna» kallade han t. ex. vid ett tillfälle »snillets underverk» (Stockholms Posten 1785, nr 108). E. uppskattade och efterbildade samma diktning som Thorild: Homeros, bibeln, Ossian, Milton och Young. Den sistnämnde får ofta leverera motton åt E., som översatte en av hans prosaskrifter. Betecknande är också, att han tolkade Gerstenbergs prosapoem, som tillhörde en genre, som Thorild särskilt favoriserade. Thorild har tydligen också påverkat hans syn på den litterära kritiken. E., som fick uppbära mycken smälek i Stockholms Posten, efterlyste och gav själv prov på objektivitet, förstående granskning. I förordet till »Dalkarlarne» heter det: »Auktorers raseri, att förbanna den som ej tillbeder deras snille, är lika ursinnigt, som läsares, att förbanna en auktor, som ej i varje drag behagar dem. Så många händelser av annan vikt i sammanlevnaden borde lära oss mänsklighet även i detta avseende. Lät oss hava aktning för varannan: en auktor bör ej misshaga er; men han bör ej så behaga er, att han misshagar sig själv.» Han varierar tankegången i förordet till Nyare arbeten, 1790: »Att utan urskillning rynka en bred panna, klå ett något långt öra och finna äckel och fel i allt vad man läser är varje dumhuvuds eländiga förmåga. Vilken, I svenske läsare, har bedragit er? Större förstånd, mera ren kännedom och granskad smak fordras att upptäcka skönheter än att upptäcka fel. Huru mången hören I ej sysselsätta sig med det senare? Huru få med det förra?» Det är icke endast innehållet i E:s polemiska och programmatiska uttalanden i förord, noter och tidningsartiklar, som visar hans beroende av Thorild, utan han hade också utbildat sin prosastil med vännen som mönster; E:s förkärlek för den drastiska glosan svarar å andra sidan mot hans dalkarlslynne.

Det var emellertid Lidner, som fick störst betydelse för E:s poetiska alstring. Redan hans första större poem, en minnesdikt över den tyske fursten hertig Maximilian av Braunschweig, som offrade sitt liv, när han på en moders uppmaning försökte rädda hennes barn vid en översvämning, är till uppslag och innehåll, språk och verskonst en direkt, för övrigt icke oäven imitation av »Grevinnan Spastaras död». En tydlig Lidnerpåverkan kännetecknar också »Dalkarlarne», E:s nästa större poem, hans förnämsta »skaldestycke», en hyllning till hembygden, dess natur och folk, som tecknas med färger från 1700-talets göticism. E. dröjde särskilt vid Engelbrekt och Gustav Vasa, frihetshjältarna. Det är betecknande, att E. i detta diktverk, där han anknyter till Lidners patriotiska poesi, främst i Medea, och där han i Lidners anda förklarar: »ej tårar äro brott», har lagt in en hyllning till sin mästare: »Sjung, hjärtats ömme skald», etc.

Det poem, där E. mest självständigt diktat i Lidners stil, torde vara »Natten», publicerat i Stockholms Posten 1785 (nr 73) och strax efteråt parodierat. Det är ett prov på E:s erotiska diktning, där han hyllar en fingerad dam, Corinna, från vilken han tog avsked i en dikt, »Til min hustru», som man kan möta i avskriftssamlingar från 1700-talet, tillerkänd Lidner. Den Lidnerska tonen genljuder ännu i E:s antagligen sista dikt, »Den dygdige tiggargossen, ballad för mina barn», postumt publicerad i Fahlu Weckoblad 1798 (nr 29–30). Dikten, som närmast är en sentimental ballad, har ett starkt moraliserande inslag.

E. framstod tydligen för Kellgren som den mest typiske företrädaren för alla de svagheter han urskilde hos den nya riktningen. Detta kommer klarast och skarpast fram i Kellgrens stora uppgörelse hösten 1787 med tidens modernister i »Anmärkningar wid skaldestycket: Man äger ej snille för det man är galen». I kommentaren till strof 9 i dikten, där Kellgren kritiskt karakteriserade den »nya epileptiska poesien», förklarar han sig ej känna för »denna slags vitterhet någon fullkomligare modell, än skaldestycket: Dalkarlarne». Omedelbart efter detta utfall mot E. framhävde Kellgren »den nära likställighet, som finnes mellan vårt vittra och vårt andeliga svärmeri»; det var främst Swedenborg han tänkte på. Det var kanske med detta ställe i minnet, som E. formulerade den åttonde och sista av de teser han försvarade inför domkapitlet i Västerås 1789: »Mirum mihi videtur cur ingenia contra theologorum & philosophorum dictamina, contra ridentium poetarum satiräs seculo nostro tam acriter Swedenborgianizent.» Bland de snillen, som uppträtt som Swedenborgs anhängare, var ju Thorild.

Politiskt tog E. bestämt avstånd från Thorild. E. var rojalist, skeptisk mot kravet på frihet för folket. I en efterskrift på prosa till »Dalkarlarne» med titeln »Anmärkning öfver friheten» polemiserade han offentligt med mästaren. Det är Thorilds artikel »Friheten» i Den nye granskaren, som E. tar upp till bemötande. »Ett folk – minst svenskarna – förmår icke att bära friheten» heter det. E. förklarade, att »det är fritt folk, som dygdigt ej eftergiver sina rättigheter till sällhet: som håller de lagar det själv stiftat: förföljer sin kung lika litet som det smickrar och kryper; som högt intill Gud ej bävar för fattigdom, bojor och död; föraktar ärans bländverk: hatar yppighet lika så högt som girighet: som söker alla medel att utav sig själv äga bestånd».

Ett par år efter det att E. skrev detta, fick han tillfälle att handla. När Gustav III efter händelserna i Anjala sökte sig till Dalarna för att få hjälp mot den danska här, som trängde på från väster, ingrep E. verksamt till hans stöd. Han vädjade i tal till menigheten i sin församling, Svärdsjö. Han var en av de drivande krafterna vid upprättandet av en frikår i Dalarna och blev knuten till den som regementspastor. Han följde den på marschen till Värmland på hösten 1788 – vid konungens besök hos frikåren i Karlstad i november uppvaktade han med ett ode, där han försäkrade monarken om soldaternas iver att dö för »Friheten och Gustafs ära». Vid kårens hemkomst i december hyllade han befäl och manskap för att de icke drivits av »den falska ärelystnaden», »den förstörande regeringssjukan» – det är anjalamännen han tänker på – utan velat strida för »den sanna friheten och endast lyda lagarne, Gustaf och Gustafs son». Han deltog också i kårens kampanj i Finland sommaren 1789. Han höll tal, när segern vid Svensksund blev känd, och skrev ett ode vid fredsslutet. På fjärde böndagen 1790 höll han i Falun en predikan, där han erinrade om den vunna freden och inskärpte vikten av inbördes enighet. Han gav ut predikan under titeln »Et folks endrägtighet» och dedicerade den stilenligt till biskop Olof Wallqvist, en. av konungens medhjälpare vid riksdagen 1789. När man i Falun 1791 firade tvåårsminnet av förenings- och säkerhetsaktens tillkomst, höll E. ett anförande, där han utvecklade idéer från sin polemik med Thorild om friheten. Gustav III hade återgivit folket friheten genom revolutionen 1772. Han fastställde den genom statsvälvningen 1789. Intressant är att se, att E. kraftigt framhöll den sociala nydaning, som den senare händelsen medfört. Konungen hade velat »närmare samla sina barn omkring sig. Han ville äga makt att göra dem alla lika rätt och lika nåd». Den indräktiga kyrkoherdebefattningen i Skåne var Gustavs belöning för E:s insatser. Det var i sin ordning, att E., som sedan han blivit präst sällan framträdde som skald, i »Ode öfwer konungens död» tolkade sin förtvivlan över mordet på sin välgörare, och att han i »Skaldebref til odödligsökare», skrivet 1793, skulle ta avstånd från franska revolutionen, icke minst dess läror om jämlikhet och frihet. Märkligt nog skulle hans ungdoms mästare vid samma tid börja ändra sina åsikter om konungar och folkfrihet.

E. som skald hade icke endast belackare. Hans diktning väckte mångas beundran. Även som människa gjorde han tydligen olika intryck, att döma av vad en minnestecknare skriver: »Mycket närsynt, med oblyg uppsyn, fritt tal och dristigt ehuru nog oslipat geni, var han stundom frånstötande, men oftare bemött med tillgivenhet och beundran».

Författare

Harald Elovson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Hertig Maximilian Jul. Leopolds död. Skaldeförsök. Sthm 1785. 4:o (9) s. – Dalkarlarne. Skaldstycke. Sthm 1786. 4:o (8), 44 s. – Strödda skaldstycken. Flock 1–3. Sthm 1786. 72 s. – [Begravningsvers över rådmannen S. Hellbergs maka Anna Chatharina Hellberg, f. Langenstedt, den 2 okt. 1787.] Westerås 1787. 4:o (4) s. (Anon.) – [Begravningsvers över kyrkoherden C. Borgs maka Elsa Borg, f. Chenon, den 9 okt. 1787.] Westerås 1787. 4:o (4) s. (Anon.) – Nyhet från Dalarne; i anledning af Hans Maj :t konungens ditresa. Sthm 1788. 4:o (4) s. (Undert.) – Ode wid Hans Maj ;ts konungens höga möte med den nya kongl. fri-corpsen ifrån Dalarne. Falun 1788. 4:o (4) s. – Tal, hållit för Swärdsjö socknemän i Dalarne, den 19 söndagen efter Helga Trefaldighet, innewarande år. Norrk. 1788. Pat.-fol. (Rubr.) Även tr. i: J. P. Dahlberg & G. Engzell, Twänne tal... Falun 1788, s. [6–8]. – Tal wid den nya fri-corpsens upbrott ifrån Tuna. Götheb. [17S8]. 4 :o (4) s. (5 var.: 3 tr. Sthm 1788. 4:o (4) s.; 2 tr. Falun 1788. 8:o (8) s.) – Afskeds tal til Sjelfständigheten, första bataillon af den nya kongl. fri-corpsen, wid dess återkomst til Falun den 15 december 1788. Falun 178S. (8) s.; [även tr.] Sthm 1789. 4 :o (4) s. – Berättelse om Elgsö intagande med storm d. 30 sept. 1789, och tilhörigt tal, hållet d. 4 oct. 1789 (Almänna tidningar. 1789. ¦Bihang. N:o 59.) – Konsten att uthärda förtal. Sthm 1789. 16 s. (Anon., sannolikt av E.; ingår i ett av E. bildat samlingsband med ryggtit.: »Engzells arbeten», KB) – Theses philosophicae... pro examine pastorali... 20 febr. 1789. Arosiae [1789]. (4) s. – Nyare arbeten. Falun 1790. (4), 92 s. – Tal efter upläsningen af berättelsen om segren wunnen af swenska skärgårds-flottan den 9 och 10 julii 1790, hållit i Christina kyrka i Falun 9 :de sönd. efter Trinitatis. Falun 1790. (7) s. — Guds wänskap och närwarelse, tröste-fulle i wår lefnads dag och tröstefulle i wår lefnads afton. Förestäldt i predikan på tredje söndagen efter påsk, hållen i Christina kyrka i Falun 1790. Falun 1790. (1<>) s. – öfwer friden. Prosaisk sång. TJ. o. o. å. [1790?] (Anon., i samlingsband, KB, se ovan.) – [Begravningsvers över direktören J. M. Muncktell.] Falun 1791. 4:o (4) s. (Anon.) – Et folks endrägtighet. Predikan på fjerde stora böne-dagen 1790, hållen i Falun. Falun [1791]. 36 s. – Tal och skålar vid högtidligheten i Falun, den 3 april 1791. Fahlun [1791]. (16) s. – Ode öfwer konungens död. Sthm 1792. (4) s. (Undert.) – [Begravningsvers över råd- och handelsmannen Eric Hult den 23 maj 1793.] Falun [1793]. 4:o (4) s. (Undert.) – [Begravningsvers över en son.] Falun 1793. (4) s. (Undert.) — Skalde-bref til odödlig-, sökare. Falun 1793. (15) s. – Dessutom dikter och artiklar i Fahlu weckoblad, Stockholms posten och Nytt och gammalt, Lund.

Översatt: E. Toung, Det mänskeliga lifwets sanna wärde. öfwers. från engelskan af G. E. Sthm 1786. (4), 84 s. — [J. W. Gerstenberg], Prosaiske sångar. öfvers. Sthm 1787. 31 s. (Föret, undert.: st gz.)

Källor och litteratur

Källor: E:s skrifter; Gustavianska brev, utg. av H. Schück (1918), s. 14, 16; Wästerås stifts-tidningar, 1802, nr 27–29. – P. D. A. Atterbom, Svenska siare och skalder, 4 (2:a uppl., 1862); S. Cavallin, Lunds stifts herdaminne, 2 (1855) ; L. Hammarsköld, Svenska vitterheten (2 :a uppl., 1833); G. Ljunggren, Svenska vitterhetens häfder, 1 (1873) ; B. E. Malmström, Grunddragen af svenska vitterhetens historia, 2 (1887); J. P. Muncktell, Westerås stifts herdaminne, 3 (1846); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III:s regering, 3 :1 (1905), s. 222; [A. Westén], Sv. kungl. hof-clericiets historia, 1:3 (1814); P. Wieselgren, Sveriges sköna litteratur, 4 (1847).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Engzell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16190, Svenskt biografiskt lexikon (art av Harald Elovson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16190
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Engzell, urn:sbl:16190, Svenskt biografiskt lexikon (art av Harald Elovson.), hämtad 2024-04-19.