Johan Elofsson

Död:1200

Ordensriddare


Band 13 (1950), sida 409.

Meriter

1. Johan Elofsson (Johannes Elaui, Elefson, Elepssun). Kallar sig från 1285 broder av Kristi ridderskap i Livland (frater milicie Christi de Liuonia), d. v. s. dåvarande Tyska orden; levde ännu 4 nov. 1295.

Var g. m. en dotter (d. före 1281) till Karl Tjälvesson till Fånö (Fånö-ätten), syster till riddarna Johan Karlsson och Peter Karlsson.

Biografi

Förutsättningarna för J. E:s verksamhet äro bl. a. dominikanernas framträngande till Nordeuropa samt de baltiska riddarordnarnas korstågsverksamhet. År 1219 hade broder Simon från Sverige i Bologna intagits i dominikanorden såsom den förste svensken där. Sedan gick orden på segertåg över hela Norden, fick kloster i Lund 1223, fanns i Visby 1230 och fick sina två första konvent på svenskt fastland i Sigtuna och Skänninge 1237, för att innan århundradets mitt få fäste också i Skara, Lödöse och Kalmar. Samtidigt expedierades på begäran av Tyska orden i Preussen från den påvliga kurian åren 1230–63 en rad brev till dominikanerna i olika provinser, även Dacia (Norden), med uppmaningar till korståg mot de otrogna preussarna och liverna. Dessa bullor gjorde den baltiska korstågspredikan nästan till ett privilegium för dominikanerna. I Riga hade 1202 grundats en annan militär orden än den Tyska, nämligen Bröderna av Kristi ridderskap (Fratres militiae Christi), stadfäst 1204. Efter sin dräkt (vit mantel med nedåtriktat svärd på vänstra sidan) kallades de vanligen svärdsbröder, och den högsta klassen, riddarbröderna, kallades svärdsriddare. Ehuru denna orden 1237 uppgick i Tyska orden, vars dräkt den då anlade, behöll den forna svärdsbrödragrenen en viss självständighet i ursprungslandet och kallas då Tyska orden i Livland (Ordo Theutonicorum in Livonia). Den påvliga uppmaningen att deltaga i ordens kamp i Livland följdes av åtminstone två svenskar, dels Karl Ulfsson (Erikskrönikans junker Karl, son av jarlen Ulf Fase), stupad vid Durbin 1260, dels J. E., men man känner intet närmare om dennes verksamhet i Livland. Man har ett exempel från Magnus Ladulås' tid på en storman, som avlagt löfte att företaga korståg dit, men ej kunnat förverkliga tanken, varför han i testamente (23 april 1286) i stället utbetalat en penningsumma som ersättning för löftet (ad redempcionem crucis in Rigam), men då J. E. direkt betecknas som riddare bör han ha varit aktivt verksam. Trots sammanslagningen med Tyska orden behöll emellertid broder J. E. alltid den ursprungliga ordensbenämningen (frater milicie Christi de Liuonia eller de ordine militum Christi) och kallas därför i litteraturen vanligen svärdsriddare, vilket dock icke är fullt korrekt, enär det var dåvarande Tyska orden han tillhörde. Tyska orden i Livland hade så fast fot i Sverige, att den ägde gods där, nämligen Årsta i Österhaninge sn, där ordens komtur (commendator) bodde i varje fall redan 1308, samt Sandemar.

J. E:s och hans syskonkrets' familjeärvda fromhet är det, som satt mest spår i urkunderna. Det första brev, vari J. E. framträder är hans gåvobrev 1285 på en Ölandsgård till cistercienserklostret i Nydala. Det blev emellertid framför allt dominikanerna, som fingo hans hjärta, och detta sammanhängde även med hans syster den heliga Ingrids verksamhet för grundandet av ett nunnekloster vid S:t Martins kyrka i Skänninge, dit båda bröderna, Johan och Anders (jfr släktart.), gåvo jord (odat. brev). Samtidigt ha alla syskonen haft förbindelse med »vår förste författare», den berömde dominikanmunken Petrus de Dacia (H. Schück), och därigenom förts in i dennes värld av mystik, askes och extas, exemplifierad framför allt hos den, som hans själ älskade, den unga Kristina i byn Stommeln nära Köln. Levnadsteckningen över den heliga Kristina, Petri brev till henne och Kristinas svar samt brev från deras vänner är det dyrbara litterära arv, som den märklige dominikanbrodern efterlämnat. Bland dessa brev är också ett från broder J. E. Redan när Petrus våren 1271 anlänt från Tyskland till Skänninge, har han haft förbindelse med familjen, först troligen med systrarna Ingrid och Kristina, som då inträtt eller inträdde i orden. Det är bl. a. om deras anläggande av nunnedoket, som J. E. berättar i det brev, som broder Petrus 1281 (årtalet enligt Gallén) nedskriver åt den förmodligen icke skrivkunnige riddaren. »Av mina förfäder har jag ärvt en synnerlig förkärlek för predikarebrödernas orden, och denna förkärlek är gemensam för hela min släkt», försäkrar broder Johan där för Kristina av Stommeln. Han omtalar konventplanerna i Skänninge och kan berätta, att konungen nu skänkt en vacker och lämplig plats där för ett kvinnligt dominikankloster. Av sitt fädernearv ha J. E., hans bror Anders och hans båda systrar, av vilka Kristina nu är avliden, donerat till klostret. Brevet fortsätter: »Detta berättar jag för eder, emedan jag vill inbjuda er dit och emedan jag önskar, att ni måtte fylla min döda syster Kristinas, er namnes, plats i klostret». Flera önska detta, heter det. »Måtte den allsmäktige Guden förunna mig den trösten att få träffa er personligen i detta livet», slutar broder Johan. Petrus de Dacia tillfogade ett postskriptum med enträget instämmande i inbjudningen. Ehuru den heliga Kristina av Stommeln aldrig själv kom, blev hennes bror Gerardus under det nordiska namnet Sigwinus dominikanbroder i Sverige, först novis i Västerås 1282, sedan i Visby (levde 1289). När konung Magnus, troligen 1282, enligt Erikskrönikan själv lade »then första steen» till Skänningeklostret, har Elofssönernas familj haft sin stora glädjedag.

Om någon J. E: s politiska gärning vittna icke dokumenten, ehuru han tillhörde en släktkrets med vidsträckta offentliga intressen. Hans makas morbröder voro de bekanta riddarna Johan och Birger Filipsson (se Aspenäsätten i bd 2, s. 394 ff.), och med svärsonen, den ryktbare lagman Birger Petersson (Finstaätten), som i senare gifte fick dottern heliga Birgitta, har J. E. stått i nära beröring. När herr Birgers första maka Kristina Johansdotter i juli 1293 gör sitt storartade testamente med donationer till en lång rad kyrkliga ändamål, kloster och hospital, var J. E. tydligen tillkallad. Till fadern och hans orden gav fru Kristina sin gård Sörby i Aska härad (Ög.) jämte en halv attung i Varvs sn i samma härad och 100 mark penningar. I särskilt stadfästelsebrev, daterat Broby i Strå sn (Ög.), säger J. E., att ehuru såväl han som hans orden enligt påvligt privilegium kunna i likhet med lekmän inträda som arvingar, så har han, av omsorg om sin döda dotters andliga välfärd och till tröst för andra arvingar efter honom, blott behållit de i testamentet bestämda gåvorna. Några andra barn till J. E. än Kristina äro ej kända. Litteraturuppgifterna, att antingen en J. E:s syster (Kjellberg) skulle varit g. m. den uppländske stormannen Filip Finvidsson till Rumby (Rundby), eller att denne skulle varit systerson (Ståhle) till Johan och Birger Filipssöner bero på missförstånd; denne var J. E:s svåger på det sättet, att han var gift med en annan dotter till Karl Tjälvesson till Fånö (och således en systerdotter till Johan och Birger Filipssöner), såsom Gallén och Liljeholm med stor tydlighet uppvisat. I sitt sista brev, daterat i dominikanernas Sigtuna 4 nov. 1295, uppträder J. E. som förmyndare för den nu döde brodern Anders' barn och även för systerbarn, vilka i så fall måste ha varit efter systern Kristina (Liljeholm; mindre troligt är, att de skulle varit systern Ingrids, såsom Gallén 1949 med tvekan ifrågasatt).

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: utom större delen av de ovan under släktart. nämnda källorna och arbeten av särskilt Gallén, Kjellberg och Liljeholm tillkomma här: Erikskrönikan enl. Cod. Holm. D 2, utg. av R. Pipping (Saml. utg. av i Sv. fornskriftsällsk., 47, 1921). – F. G. von Bunge, Der Orden der Schwertbriider. Dessen Stiftung, Verfassung und Auflösung (Baltische Studien, 2, 1875); A. Buttner, Die Vereinigung des livländischen Schwertbriiderordens mit dem deutschen Orden (Mittheilungen ans dem Gebiete der Geschichte Liv-, Est- und Kurlands, 11, 1868) ; H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 2 (1884–85), s. 218; R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (Skr. utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finl., 187, 1926) ; C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden (3:e uppl., 1911); C. I. Ståhle, Om vår äldsta jordebok (Vårfruberga klosters godsföfteckning) (Namn och bygd, 36, 1948), s. 127. – Meddel. av förste antikvarien N. L. Rasmusson.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Elofsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16214, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16214
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Elofsson, urn:sbl:16214, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se