Meriter

Cabiljau, Abraham, f. 1571 i Leiden, d. 1645 i Stockholm (begraven 29 apr.). Föräldrar: köpmannen Johannes Cabiljau från Gent och Anna van der Bruggen. Köpman i Amsterdam; inkom till Sverige 1607; direktör i persianska handelskompaniet 1607 och över myntverket i det nyanlagda Göteborg 1609; borgmästare därstädes 1609—12; generalkommissarie vid överste Mönnichhofens regemente 1612 och i dennes ställe överbefälhavare över för kriget mot Danmark utrustade krigsskepp 1613; direktör i äldre kopparkompaniet 6 maj—12 dec. 1615; lämnade Sverige 1617 och bosatte sig i Amsterdam: återkom till Sverige 1621 och blev rådman i det nya Göteborg: generalbokhållare och kamrerare i räknekammaren 1 maj 1624; avfärdade under två och ett halvt år utan särskild ersättning »gränseposterna» från Stockholm; direktör över skeppskompaniet i Stockholm 18 febr. 1630 och tillika över Södersjökompaniet 1631.

Gift 1590 i England med Maria van Leest, d. 1650 (begraven 27 juli).

Biografi

Enligt en sägen skall släkten Cabiljau ha varit av judisk härkomst, men något bestämt vet man icke därom. C:s fader inblandades i det av earlen av Leicester ledda invasionsförsöket i Holland och måste 1588 med sin familj fly till England. Två år därefter återvände emellertid sonen Abraham till fäderneslandet och slog sig ned som borgare i Amsterdam. Ar 1598 finner man honom såsom generalbokhållare på skeppet Zeeridder, som med Jakob Corneliuszoon som skeppare seglade längs Guyanakusten och drev byteshandel med infödingarna. Följande år är han tillbaka i Amsterdam, där han under den närmaste tiden torde ha utvidgat sin affärsverksamhet och blivit en förmögen man. C: s förbindelser med Sverige torde datera sig från 1604. Detta år uppsöktes han av en Cornelius Corneliusson för rådplägning rörande privilegier för den då planlagda staden Göteborg; en tid därefter (1605) underhandlade han med de till Holland utskickade herrarna Gustav Stenbock och Hans Nilsson om stadens uppbyggande, och från 1606 trädde han i ganska livlig korrespondens med Karl IX angående dithörande angelägenheter. År 1607 reste han själv jämte flera personer över till Sverige och blev av Karl IX utsedd till generaldirektör över ett handelskompani, som skulle igångsätta handel på Persien. Samtidigt, började han även betjäna kronan med penningförsträckningar och förskott, särskilt för utländska värvningar och svenska sändebuds behov, en rörelse, som sedan fortgick under de följande åren. Efter att i sin hemstad, ehuru utan större framgång, ha verkat för det persianska handelsföretaget, flyttade han 1609 på allvar över till Göteborg, där han blev borgmästare och general» över myntet. Sedan man i samband med Göteborgs anläggning börjat kanalisera Göta älv vid Lilla Edet, överlämnades den där byggda slussen (10 apr. 1610, bekräftelse och reglering av upplåtelse 7 maj 1609) på arrende åt C. på villkor, att han skulle underhålla den och uppbära slussavgift enligt en av konungen fastställd taxa; därjämte erhöll han i förläning alla intrader och utlagor i Fuxerna socken ävensom Rörby skog, varifrån han skulle taga virke till slussbyggnaderna. Under Kalmarkriget 1611—13 gjorde C. svenska kronan stora tjänster dels genom att i sitt hemland skaffa den ansenliga försträckningar och reda penningar, dels som generalkommissarie vid överste Mönnichhofens i Holland värvade regemente, dels som befälhavare för tre för svenska flottans räkning utrustade örlogsskepp, med vilka han bedrev framgångsrika kaperier. Under kriget förstördes emellertid Göteborg av danskarna (1612), varvid C. lär ha förlorat sitt husgeråd och varjehanda dyrbarheter. Även slussarrendet vid Lilla Edet gick förlorat, alldenstund platsen låg inom det av danskarna under sex år efter freden ockuperade området. Under de följande åren synes C. ha fört en kringflackande tillvaro. Vid de kreditoperationer, som erfordrades för Älvsborgs lösens betalande, ställde C. sina tjänster till förfogande. Då ett svenskt handelskompani privilegierades (1615) med syfte att exportera koppar och med monopolrätt driva handel på Ryssland och Persien över Narva, utsågs C. till företagets »gubernator» med några andra personer vid sin sida. Det är emellertid föga troligt, att detta svenska handelskompani någonsin trädde i verksamhet; i varje fall blev C. inom kort entledigad från uppdraget. I avräkning på sina försträckningar till kronan mottog B. alltsedan sin första ankomst till Sverige tid efter annan kronans varor, däribland metaller och ädlare trävirke, som han utskeppade västerut. De allt mer invecklade transaktionerna löpte år från år och resulterade enligt C:s uppgifter i växande fordringar på svenska staten.

År 1617 lämnade C. Sverige och bosatte sig åter i Amsterdam, där han under hela tiden haft kvar sin affärsrörelse. Då någon tid därefter Göteborgs återuppbyggande planerades, skrev Axel Oxenstierna (18 sept. 1619) till C. och uppmanade honom å Gustav Adolfs vägnar att deltaga i detta företag, varvid konungens synnerliga ynnest och allehanda förmåner förespeglades honom. Det dröjde dock ända till 1621, innan han beslöt sig för att återflytta till Sverige. För det nya Göteborg kom han ej heller att spela samma roll som för det gamla. Han blev visserligen medlem av stadens första rådsförsamling, men hans vistelse där varade endast till 1624, och hans senare förbindelser med staden synas ej alltid ha varit av angenämaste slaget; så t. ex. påkallar han — ehuru utan framgång — i en i slutet av 1630-talet till regeringen inlämnad skrivelse dennas skydd mot vissa personer, som ville fördriva honom från hans innehavande tomt, vilken han ämnat men ej varit i tillfälle att bebygga med stenhus.

Orsaken till C:s flyttning till Stockholm var, att Gustav Adolf ville bruka honom i kammaren, där han 1624 utnämndes till generalbokhållare och kamrerare. Med denna utnämning avsåg tydligen Gustav Adolf att på statens bokföring inympa former och metoder, hämtade från det privata affärslivet. C. blev i sin nya egenskap ledare för riksbokföringen: han skulle »hålla boken över all vår ränta och uppbörd... såväl som alla utgifter»; till honom skulle alla kamrerare och uppbördsmän på föreskriven tid avlämna sina besked, och alla landshövdingarnas och ståthållarnas brev, som angingo uppbörd och utgifter, skulle kommuniceras honom. Resultatet av hans arbete blev upprättandet av rikshuvudböckerna, varigenom först ett verkligt riksbokslut »på bokhållarevis» uppnåddes. Den äldsta rikshuvudbok av denna art, som bevarats och som avser året 1623, är troligen också den första, som upprättades under C: s ledning. På ifrågavarande område blev C: s verksamhet epokgörande. Genom honom kommo de holländska formerna för en lång tid framåt att utöva inflytande på hela vår centrala förvaltning. Av bestående betydelse blev, att han införde det dubbla italienska bokhålleriet eller »den uppriktiga räknekonsten» i vårt land. Hans lön var 3,000 dlr smt eller dubbelt så mycket som en sekreterare i kansliet uppbar. Samtidigt med statstjänsten idkade C. en mångsidig affärsverksamhet i sitt 1626 köpta, vid Stortorget belägna hus. Att han i detta hus höll gudstjänst enligt kalvinska läran, påtalades (1628) inom rådet, som ej ville tillåta saken. Som ursäkt förebars emellertid, att C: s hustru och barn samt andra vid husandakten närvarande ej förstodo landets språk och därför själva måste hålla gudstjänst, från vilken de rimligtvis ej kunde utestänga andra, som ville deltaga. C. förklarade sig visserligen tills vidare vilja avstå från saken men hoppades efter kungens hemkomst från kriget få åtnjuta ifrågavarande frihet — en förhoppning, som förmodligen ej gick i uppfyllelse.

Sin generalbokhållarebefattning lämnade C. 1630, då han utnämndes till en av direktörerna i skeppskompaniet, en på konungens initiativ bildad sammanslutning mellan städer, som förbundo sig att anskaffa och utrusta sexton skepp, avsedda för städernas egen handel men även lämpade att vid behov användas i krig. Sedan skeppskompaniet 1631 sammanslagits med generalhandels- eller Södersjökompaniet, började skeppen utsändas på sjöexpeditioner. Men det blev en rad motgångar och förluster, och C. fick, såsom hans arvingar klagade, för sina tjänster endast skörda »ogunst, förtret och spe med mycken omak». En gång belades fem fartyg med arrest i Holland (1634); delägarna i kompaniet ställde direktörerna, i synnerhet C, till rätta inför hovrätten, som dömde dem skyldiga, till försumlighet, ehuru de frikändes av regeringen vid domens revision (1635). En annan gång (1633) klandrades C. för att han låtit fyra skepp gå till Spanien, med vilket land Sverige låg 1 krig; då denna fråga var före i rådet, slungade riksmarsken honom i ansiktet, att »han gärna ville ruinera vår flotta och kanske är bestucken med holländska pengar» (26 nov. 1633). Vid ett annat tillfälle (14 okt. 1631), då direktörerna begärde ökade bidrag av regeringen för att sätta en expedition i gång, fingo de uppbära skarpa förebråelser för att de handlat »illa och ovisligen» och gjort sig skyldiga till »fauter och nachlessigkeit»; de »ville ingenting begynna eller våga, utan att de hade fulla pungen att gripa uti», och de »gjorde alla saker så svåra och omöjeliga». En gång (12 mars 1633) beskyllde participanterna direktörerna för oriktig bokföring, drevo ut dem från kontoret och begärde revision, en anhållan, som regeringen upprepade gånger biföll, ehuru revisionen aldrig torde ha ägt rum. Ersättningsanspråken från participanternas sida voro ännu ej avdömda vid C:s död, men 1648 frikallade drottning Kristina direktörerna och därmed C: s arvingar från allt åtal och käromål med anledning av skeppskompaniets förvaltning. Då hade de båda kompanierna redan för länge sedan (1640) ingått som delägare i det nyss förut bildade västindiska kompaniet.

Även under motgångens dagar bibehöll dock C. sitt anseende som en auktoritet på det ekonomiska området; härom vittnar, att han emellanåt konsulterades av regeringen, då det gällde ekonomiska spörsmål, och tillkallades som skiljedomare i ekonomiska tvister osv. Som belöning för sina tjänster hade C. (2 juni 1630) av Gustav Adolf fått Bällsta och Eneby i Bromma, men han synes ej haft någon riktig glädje av denna besittning. Räntan hade nämli- gen tidigare förvärvats av Erik Göransson Tegel, och denne och hans rättsinnehavare fingo (16 juli 1635 och 11 febr. 1638) bekräftelse på sin rätt. C. fick alltså betala utskylderna till ränteägarna och kunde först 1643 genom överenskommelse med dessa förvärva frälsefrihet. Jämte sina gårdar i Bromma ägde C. alltjämt sitt hus i Stockholm, men då hans mellanhavanden med kronan och kompaniparticipanterna ej blevo klarerade, blevo hans ekonomiska förhållanden så brydsamma, att han på gamla dagar sålde Brommagårdarna för att betala sin gäld. Tidigare hade han under några år arrenderat Häringe kungsgård i Södermanland (1625—28) och Stockholms slottsladugård (1628—31). Han ligger jämte hustrun och sonen Johannes jordad i graven n:r 37 i Riddarholmskyrkan. Denne son, Johannes Cabiljau (f. 1600, d. 1652, juris doktor, professor i Amsterdam, borgmästare i Göteborg), naturaliserades som svensk adelsman 31 maj 1652 men dog kort därefter. Sitt minne sökte han hugfästa hos eftervärlden genom att offentliggöra sina brev till studievänner och samtida lärda jämte några av deras till honom riktade verser och brev. Dessa prov på tidens vittra latinitet lät han under titeln »Epistolarum centuria prima» år 1626 på egen bekostnad trycka i Stockholm och tillägnade dem Gustav Adolf. — Traditionen har länge till C:s dotter gjort Gustav Adolfs älskarinna, greve Gustav af Vasaborgs mor, i vår historiska litteratur känd som Margareta Cabiljau. Det har dock visats, att hennes verkliga, namn var Margareta Slöts, men det får därför ej anses uteslutet, att hon på något sätt varit befryndad med familjen Cabiljau. Därpå tyder möjligen, att ett par fiskar, som finnas i familjen Cabiljaus vapen, gå igen i det Vasaborgska sköldemärket.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Skrivelser till Karl IX, biographica samt skeppskompaniets handl., RA; reduktionskollegiets akt N:o 327, kammararkivet. — Riks-kansl. Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling, I: 2 (1896); Sv. riksrådets prot., 1—9, 1621—1642 (1878—1902). — W. Berg, Samlingar till Göteborgs historia, 1 (1882); S. E. Bring, Trollhätte kanals historia till 1844 (1911); E. W. Dahlgren, Louis de Geer, 1—2 (1923); N. Eden, Den sv. centralregeringens utveckling till kollegial organisation 1602—1634 (1902); G. Edmond-son, The Swedish legend in Guiana (Engl. hist. review, 1899; jmfr Hist. tidskr., 1899, s. 71); H. Fröding, Grefve Gustaf Gustafssons af Vasaborg mor (Hist. tidskr., 1902); dens., Berättelser ur Göteborgs äldsta historia (1908); I. Henschen, Margareta Cabiljaus grav funnen (Sv. dagbladet 30 nov. 1924); E. W. Moes, Joannes Cabiljauw (Oud Holland, 1887); C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottn. Christinas förmyndare (1865); H. Rosman, Sv. handelns främjare under 1600-talet (Sveriges allm. handelsfören. månadsskrift, 1904); dens., En arbetskonflikt på 1600-talet (Sällsk. S:t Eriks årsbok 1905); G. Wittrock, Sv. handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II Adolf (1919).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Cabiljau, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16310, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16310
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Cabiljau, urn:sbl:16310, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-23.