Nicolaus Campanius

Född:1593 – Gävle Heliga Trefaldighets församling, Gävleborgs län
Död:1624-09-15 – Stockholms stad, Stockholms län

Skolrektor, Katolsk konvertit


Band 07 (1927), sida 254.

Meriter

Campanius, Nicolaus, f. 1593 i Gävle, avrättad 15 sept. 1624 i Stockholm. Son till en klockare (ædituus). Studerade i Uppsala; reste utrikes vid tjuguett års ålder på hösten 1614 över Lybeck till Helmstedt, där han stannade till påsken 1615; vistades därpå i Wittenberg till midsommaren och reste sedan till Lybeck, Rostock, Greifswald, Danzig, Braunsberg, ånyo till Danzig och sedan över Thorn till Breslau, där han stannade som amanuens hos doktor Petrus Kirstenius; fortsatte därpå, efter egna motsägande uppgifter antingen efter Mikaelis (29 sept.) 1615 eller vid påsktiden 1616, till Olmütz och sedan över Krakau till Warschau, där han stannade över vintern 1616/17 som informator; reste efter pingsten 1617 till Danzig och därifrån till Lybeck, där han stannade till hösten; begav sig därpå över Greifswald, Stettin, Danzig och Königsberg till Braunsberg, efter dit »var ankommin en skön philosophus», och förblev där över vintern 1617/18; reste sedan över Warschau, Danzig, Frankfurt a. d. O. och Wittenberg till Helmstedt; återvände till Sverige hösten 1619; promoverad fil. magister i Uppsala 17 sept. 1622. Informator för Gabriel Oxenstiernas (Gustavsson eller Bengtsson?) barn; rector scholae i Enköping. — Gift.

Biografi

C, det tredje offret för den stora räfsten med de svenska konvertiterna 1624, var av allt att döma både till samhällsställning och personlighet en mindre intressant man än olycksbröderna Zakarias Anthelius och Georg Bahr (se dessa), med vilka han för övrigt intet hade att skaffa. I gengäld äro emellertid de berättelser, han inför rätten avgav om sina studieår och studentvandringar, kultur- och persönhistoriskt av värde, bl. a. genom talrika notiser om de-landsflyktiga svenskarna. I C: s förutsättningar fanns knappast något, som förebådade en annan bana än den vanliga kyrkliga karriären. Son till en klockare i Gävle, slöt han sig i Uppsala till Johannes Rudbeckius' lärjungar och stängdes av fiendskapen mellan denne och Johannes Messenius från beröring med den sistnämnde: efter de båda professorerna, berättar han, »vore högste fiender på den tid, därföre torde icke heller någon av Rudbeckii discipler tale med Messenio». Får man tro C., var Messenius illa anskriven i Polen, där talades om honom »allt ont och intet gott», och Messenius skall också själv ha avrått sina lärjungar att studera hos jesuiterna. Men i den store historikerns krets talades det fritt om den utmärkta undervisning, som bestods vid de jesuitiska högskolorna, och genom studenterna spriddes även till det motsatta lägret ett och annat ord, som frätte på den inlärda ortodoxa föreställningskretsens trånga band. C. var redan påverkad av dylikt tal, då han lämnade Uppsala för att bege sig utomlands. Resan möjliggjordes därigenom, att några borgare i hemstaden slutit sig tillsammans och garanterat honom 200 rdr om året i tre år. De voro goda protestanter enligt C:s vittnesbörd, och denne reste också direkt till det av de nordiska studenterna så flitigt frekventerade universitetet i Helmstedt. Även vid. detta universitet, som bevarade traditionerna från Melanchtons dagar och vid denna tid i Georg Calixtus fick en lysande målsman för en förmedlande teologi, mötte C. åskådningar, främmande för den stränga ortodoxiens rätlinighet. Bland universitetets lärare fanns en svensk, den från Strängnäs bördige Nicolaus Andreæ Granius, vilken välvilligt tog sig an sin unge landsman. Granius, vars levnadsbana säkerligen förtjänade en utredning icke minst på grund av hans betydelse för de svenska studenterna, hade studerat i Olmutz och därifrån medfört en syn på tidens religiösa motsatser, vilken C. inför sina domare säkerligen riktigt karakteriserade som eklektisk, ehuru dessa sökte omtolka hans avslöjanden till vittnesbörd om fördold jesuitism. Direkt påverkad i katolsk riktning blev C. av en annan svensk, Jacobus Tellerus från Jäder i Södermanland, som trots sitt avfall ännu sökte sin utkomst genom att ge lektioner i filosofi vid den protestantiska högskolan. Alltjämt var det dock C:s avsikt att fortsätta sina studier vid de protestantiska läroanstalterna, närmast Wittenberg, men då han därifrån reste ned till Lybeck efter penningar, föll han i händerna på den svenske avfällingen Laurentius Borlangius (se denne). Åter fick han höra talet om den jesuitiska undervisningens överlägsenhet, och Borlangius lade därtill ett annat argument av ej föraktlig art, nämligen att denna undervisning vore kostnadsfri. I Borlangius sällskap reste C. till Rostock, där han måste betala för sin följeslagare i härbärget och dessutom lånade honom 4 rdr. I gengäld fick han en rekommendation till jesuiterna och drog så vidare öster ut till Greifswald.

Ännu måhända tvekande dröjde C. en liten tid vid universitetet i Greifswald. Kanske vågar man gissa, att han där fann horisonten instängd och trång som i hemlandets prästkurser. I Greifswald stötte han ihop med en annan kringirrande svensk student, Ericus Niurenius — sedermera kyrkoherde i Luleå och slutligen i Järvsö —, och de talte »sine emellan, att the intet annet göre i Gripzwåld än liggia och koxa i Sverige». Tillsammans reste de därför till Danzig, där ännu en student slöt sig till dem, och sedan vidare söder ut. För C. började nu en tid av verkliga irrfärder. En student, mente han, skulle det stå fritt att resa och sig försöka, men det var icke endast lust att se världen, som låg bakom. Han jagades av bekymmer för sin själ och sin pung, och den inre oron, som snart skulle visa sig vara av sjuklig art, drev honom tydligen från plats till plats. Det försök att rekonstruera hans reseroute, som ovan gjorts efter hans egna, ingalunda alltid motsägelselösa uppgifter, torde väl i huvudsak återge resans yttre förlopp. Ett och annat drag, som synes belysande för C., må fogas därtill. Efter att förgäves ha försökt samla sig till ordnade arabiska studier hos den berömde läkaren och filologen Petrus Kirstenius i Breslau, kom C. till jesuitkollegiet i Olmütz. Där bröt hans själsoro ut i sinnessjukdom: han blev »såsom halv ursinnig, som han mente endels ther av, att the så tida och mycket disputerade med honom om religionen och läte honom sällan omolesterat». Då han blev bättre, var han utblottad på allt, enär jesuiterna behöllo hans penningar och ägodelar som ersättning för sjukvården. En svensk katolik, Johannes Stalenus, tog då hand om honom och förde honom med sig inåt Polen. Från Stalenus skildes han likväl snart i ovänskap och drog ensam vidare men föll i rövarhänder och framkom omsider till Warschau utplundrad in på »skjorta och hosor». Det var en olycka, som blev än ödesdigrare genom sina följder. I Warschau tog barmhärtigheten hand om C.: han fick nya kläder — men det var en andlig dräkt, om ej rentav en jesuitdräkt; man hjälpte honom till eri informatorsbeställning — men det var för katolska barn, och välgörarna voro de landsflyktiga svenskarna, en Henricus Hammerus (avrättad 1617), Possarna, Mattias Montanus och andra, allt omständigheter, som sedan drogos fram vid rättegången såsom särskilt komprometterande. Sannolikt var det också nu, C. i sin andliga dräkt med andra studenter sågs gå »i process kring om åkrarna». Värst av allt var dock, att hans landsmän rekommenderade honom hos Sigismund och denne visade honom sin frikostighet.

Blott över vintern 1616/17 stannade C. i Warschau, sedan började en ny irrfärd. Fruktan för vad han redan låtit komma sig till last hindrade honom att återvända till Sverige, förhoppningen att det skulle glömmas rådde honom att dröja i de protestantiska länderna, men före årets slut styrde han åter kosan till Braunsberg för »att förfara, om ther vore sådana exercitia philosophica, som avsades». En tid av regelbundnare läsning synes även nu ha börjat, och C. disputerade också några gånger i filosofi. Något lugn nådde han dock ej. Hans omgivning arbetade träget på hans omvändelse. En gång brusade hans lynne upp, och han råkade ge en pater ett munslag. Detta blev avgörande. Han fick göra bot och konfitera och begick sedan nattvarden på katolskt sätt. I Braunsberg inträdde han även i en av de föreningar (kongregationer), som voro ett så viktigt led i den jesuitiska själavården, Congregatio beatae virginis Mariæ, dit han visades »att exercera musicam», efter de hade hört, att han var en musicus. Trots dessa omständigheter ville C. aldrig vidgå, att han definitivt omvänt sig till katolska läran, och från jesuitfäderna skildes han i varje fall ej i bästa vänskap, då han efter någon tid ånyo begav sig till Warschau. Där blev han enligt egen utsago hatad på grund av deras klagomål, en uppgift, som bestyrkes av ett vittnesbörd av Arnold Messenius, att C. av sin gamle gynnare Montanus karakteriserades som en otacksam best, ej värd att promoveras. Alltnog, C. fann denna gång alla vägar stängda, och en förhoppning som han hyst att bli hjälpt till Italien för att studera medicin måste skrinläggas. Under sådana förhållanden rådde honom en av hans landsmän, den bekante Gregorius Borastus (se denne), att lägga sig någon tid vid protestantiska högskolor och sedan resa hem. C. följde rådet och återvände till Helmstedt, där hans lärofader Granius skaffade in honom på kommunitetet, medan han själv bidrog till sitt uppehälle genom privatlektioner. Bland de studenter, med vilka han kom i beröring i Helmstedt, var även en frände till Axel Oxenstierna, Gabriel Eriksson Oxenstierna till Eka och Lindö. Av denne fick han enligt egen uppgift inför rätten ett rekommendationsbrev till rikskanslern och återvände så sent omsider till fäderneslandet. Ett rekommendationsbrev från Gabriel Oxenstierna för en svensk student, som vistats vid katolska universitet, finnes verkligen också bevarat bland Axel Oxenstiernas papper och är daterat i Helmstedt 9 sept. 1619. Tyvärr utsattes ej studentens namn, men om, såsom sannolikt är, C. avses, visar brevet, att denne genom klok blandning av uppriktighet och förtegenhet lyckats ställa sin sak i gynnsam dager. Samma metod använde han, då han efter hemkomsten förhördes av Axel Oxenstierna och domkapitlet i Uppsala, och även nu med framgång. Han synes ha fått full förlåtelse för sina förseelser, omhändertogs av den oxenstiernska familjen, började utan att underkasta sig någon offentlig omvändelse deltaga i det protestantiska gudstjänst- och nattvardsfirandet, erhöll inom kort graden i Uppsala och fick som skolrektor i Enköping sitt levebröd; en disputation av filosofiskt innehåll, för vilken han själv presiderade, vittnar måhända även om akademisk ärelystnad. Ännu under rättegången synes hans håg ha stått till akademien. Då han bad för sitt liv, bjöd han i vedergällning sina tjänster, ooh »efter han är övat och haver mycket beflitat sig om musicam», ville han »anrätta uti Uppsala en mus[icam], som skall passere emot någor mus. uti fremmende land».

Den verkliga arten av C: s föregåenden skulle ej länge bli fördold. Vid räfsten på våren 1624 kom allt i dagen. Då han trodde sig säker i medvetandet om att han ej inlåtit sig på några stämplingar eller propaganda, reste han vid gott mod till huvudstaden. Den 30 juni ställdes han inför ett par biskopar och Stockholms konsistorium och avlade en ganska fullständig bekännelse. Den andliga domstolen fann, att en åtminstone temporär avsättning var tillräckligt straff för hans andliga förbrytelser, men hänsköt till världslig rätt, hur han eljest skulle näpsas. Hans forum blev nu Svea hovrätt. Efter skarpa förhör den 22 juli och följande dagar dömdes han där 31 juli att straffas till livet som förrädare. Medan exempelvis en Arnold Messenius, vars vittnesmål i processen redan åberopats, sökte förbättra sin sak genom angivelser mot C, försmådde denne dylika utvägar men tiggde bevekande om sitt liv. Hans domare synas ha visat honom en viss välvilja och lovade att intercedera för honom hos kungen. Detta löfte höllo de även — om, sades det senare, »för någer människa i världen är vordet intercederet, är thet skett för hans person» — men Gustav Adolf var obeveklig. Den 1 sept. föll hans slutliga resolution, att C. skulle »rättas» med svärd. Otvivelaktigt var det besöken i Polen och särskilt Sigismunds understöd, som avgjorde hans öde. C. skulle egent- ligen ha avrättats tillsammans med Anthelius och Bahr, men han förskaffade sig ännu några dagars uppskov genom att utlova avslöjanden. Dessa, som 11 sept. avhördes i sittande råd, rörde emellertid blott politiska kannstöperier och järtecken. Förgäves bad han ånyo på sina knän om förskoning till livet. Sedan hans öde var oåterkalleligt, bemannade han sig med den luterska religionens tröst, vittnade, nu blott en »ccelestis academise studiosus», om sitt evighetshopp i en tryckt notifikation om sin förestående bortgång anbefallde sina efterlevande, hustru och döttrar, åt allmänhetens barmhärtighet och böjde sitt huvud under bödelns svärd »med en härlig bekännelse, så att han haver kommit mången av commiseration att fälla tårar». Själv urskuldade han sin ungdoms irrfärder med fruktan, nöd och okunnighet. Den, som tagit del av handlingarna i målet, lägger därtill hans inre oro, vittnande ej endast om ungdomens lust att se världen utan även om en farlig nervernas spänning. Och till slut kan man ej frånkänna C. en uppriktig strävan att själv pröva och döma i tidens stora motsättningar. Om förräderi i egentlig mening kan ej vara tal, men helt visst vittna hans och andra studenters polska äventyr i sin mån även om den lägets osäkerhet, som först ger rätta bakgrunden åt dessa decenniers förbittrade strider.

Författare

B. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Disputatio logico-metaphysica problemata brevissimaque lemmata de scientiarum ac piajcipue logices subjecto et fine, de veritate & mendacio propalåm continens. Upps. 1623. 4: o 14 bl. (Diss., resp. Olaus Unoms Gavelius.) — Dessutom tryckt avskedshälsning i anledning av den förestående avrättningen sept. 1624 (folio, 1 bl., Liber causarum, 15)

Källor och litteratur

Brev till Axel Oxenstierna och Svea hovrätts Iiber causarum 15 RA; Rikskansl. Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling I: 2 (1896) s 717 11:3 (1890); P Sondén, Ett bref från Johan Hallenus till Sten Svantesson Bielke, dat juh 1625 (Hist. tidskr., 1920); E. M. Fant, Spec. acad. de apostatis Suecanis (1791) );-J- Nordlander. Katolsk propaganda inom en svensk skola (1918); Th. Norlin, En svensk religions- och högmålsprocess i det sjuttonde århundradet (Nord. tidskr., 1867); V. Söderbere. Högförräderimålet mot Arnold Johan Messenius 1624 (Hist. tidskr., 1901).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Campanius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16345, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16345
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Campanius, urn:sbl:16345, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se