Christofer Carlander

Född:1759-07-30 – Yllestads församling, Skaraborgs län (I Yllestads prästgård)
Död:1848-05-08 – Stockholms stad, Stockholms län

Läkare


Band 07 (1927), sida 317.

Meriter

1. Christofer Carlander, f. 30 juli 1759 i Yllestads prästgård, d. 8 maj 1848 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden i Yllestad Asmund Carlander och Kristina Rydell. Elev vid Skara trivialskola 1767 och i dess gymnasium; student i Uppsala 1 okt. 1778; inskrevs i medicinska fakulteten 2 jan. 1784; disp. 14 apr. 1784 (Quid Linnaeo patri debeat medicina dissertatione academica breviter adumbratum; pres. S. A. Hedin); med. kand. 19 dec. 1785; med lic. 18 dec. 1786; med. doktor 13 juli 1788. Innehade informatorsplatser under studieåren; amanuens vid akademiska sjukhuset och underläkare vid länslasarettet i Uppsala 1785; fullgjorde lasarettstjänstgöring i Stockholm 1786—87; ledamot av Collegium medicum 1 febr. 1787; vik. fattigläkare i Klara församling 1 febr. 1787; fattigläkare därstädes 18 juni 1787; skeppsläkare på Västindiska kompaniets skepp Enigheten under dess resa till S:t Barthélemy 31 okt. 1787—30 aug. 1788; fältläkare i Göteborg 7 okt. 1788—3 jan. 1789; adjunkt i obstetrik vid Allmänna barnbördshuset i Stockholm 30 okt. 1788; fältläkare vid arméns sjukhus på Sveaborg 6 apr. 1789—31 juli 1791; intendent vid Norrmalms surbrunn 1792; en av stiftarna av Läkaresocieteten 25 juli '1792 och dess sekreterare 1792—28 aug. 1793; föreläste i anatomi vid konstakademien 1792—93; andre stadsfysikus i Göteborg 12 juli 1793; förste stadsfysikus därstädes 14 mars 1800—sept. 1812; flyttade till Stockholm 1814; ledamot av direktionen, över Danviks hospital 12 jan. 1815 — 1825 och av direktionen över Allmänna barnhuset i Stockholm 12 jan. 1815— 1825; hedersledamot i Sundhetskollegiet 29 jan. 181& (jmfr K. brev. 10 jan. 1816); assessor därstädes 14 jan. 1817; ledamot av kommittén för undersökning av den a.ni-mala magnetismen 1817; ledamot av direktionen över Frimurarebarnhuset i Stockholm 1817—27, av direktionen över Stockholms stads undervisningsverk 1819—33 och av direktionen över allmänna barn- bördshuset i Stockholm 1819—38; erhöll i uppdrag att inom sundhetskollegiet handhava överinseendet över allmänna vaccinations-inrättningen i riket 1821; ledamot av direktionen över Stockholms-stads sparbank 1821—24, av direktionen över växelundervisningens befordrande 16 mars. 1822 och av direktionen över barnbörds- och barnhuset Pro Patria 1824—33; erhöll avsked från assessorsbefattningen 16 mars 1838 med bibehållande av lönen som pension. Hedersledamot av Sällskapet för allmänna medborgerliga kunskaper i Göteborg 1794; ledamot av Nordiska sällskapet i London 1795; LVA 1812 (ledamot av förvaltningsutskottet 1821—27); ledamot av Svenska läkaresällskapet 1813 (sekreterare 1817—18); RNO 1818; erhöll en gulddosa med konungens namnchiffer i diamanter efter kronprinsens tillfrisknande 1821; RCXlII:sO 1827; med. jubeldoktor 14 juni 1841. — Ogift.

Biografi

C. var den äldste av sju syskon, av vilka de fem bröderna nådde mogen ålder. Efter avlagd studentexamen måste han avbryta vidare studier för att uppehålla sig med informatorsplatser på landet och inskrevs därför först 1784 i medicinska fakulteten. Under största fattigdom och svåra umbäranden fortgingo hans medicinska studier. I en anteckning av C. från denna tid står bl. a.: »Jag ser folk omkring mig med oändligt litet snille, mindre dygd och alls ingen. flit göra sina studier med beröm, och vårföre det? de ha pengar — och vårföre har jag intet, att köpa en bok för — det begriper jag icke. När fattigdomen går så långt — när jag ej kan vara ärlig betalare åt mina hjälpsamma vänner, när jag måste spara maten, för att ej bli bedragare, när gamla kläder få lämnas olagade... Det är ett förskräckligt tillstånd, då en förnuftig människa är bragt därtill, att skatta den tid lyckligast, då hon sover.» Likasom många av våra framstående män fostrades således C. i nödens skola. Mycket bättre blev det ej heller, sedan han efter avslutade studier 1787 vunnit anställning som fattigläkare i Klara församling i Stockholm. Inkomsterna voro små, och 'G. måste dela med sig av det lilla åt sina fattiga sjuka. Han tyckte, som han senare skrev, »jag var så god som mången av mina kamrater, som hade stor och givande praktik». I själva verket var han nog bättre än de flesta. Nog av, han tog anställning som skeppsläkare och avseglade 2 nov. 1787 till vår koloni S:t Barthélemy, 12 jan. var han framme och stannade till 7 juli 1788, då han med rika botaniska och zoologiska samlingar avseglade till fäderneslandet. Under resan studerade han företrädesvis några av Shakespeares dramer och med särskild förkärlek Laurence Sterne's »Tristram Shandy», »Sentimental jour-ney through Franco and Italy» och »Sermons». Djupt religiös läste han dessa senare många gånger och umgicks med tanken att översätta dem. Han nedskrev även en beskrivning av S: t Barthélemy och levnadssättet bland infödingarna. Svenska landet var redan i sikte, då fartyget 30 aug. blev uppbringat utanför Kullen av en rysk kapare. Berövad alla sina tillhörigheter, varibland de kära samlingarna, sattes han alldeles utblottad i land i Köpenhamn men lyckades komma över till Göteborg. Han skriver om detta äventyr, att som straff för hans missnöje vår Herre velat giva honom en duktig risbastu, som han också sedermera aldrig glömt i hela sitt liv. C: s gynnare professor J. C. Acrel i Uppsala, som avrått honom från hela företaget, fick således rätt, då han därvid skrev: »Men fan vet, vad min Herre skulle på den gallejan, den förbannade gallejan!»

C. hade frånvarande promoverats till medicine doktor i Uppsala och' fick efter hemkomsten en mera tryggad ställning som artis obstetricias adjunkt vid allmänna barnbördshuset i Stockholm. Först sedan han under det pågående kriget med Ryssland tjänstgjort som militärläkare i Finland, kom han emellertid (från aug. 1791) att mera sammanhängande få ägna sig åt sin nya befattning. De erfarenheter i förlossningskonsten, han i denna gjorde, blevo grundläggande för hans ställning som förlossningsläkare och för hans särskilda intresse för denna gren av läkarekonsten. Till denna tid hör ett viktigt uppslag. Jämte tre ungefär jämnåriga läkare, J. K. Haartman, O. J. Ekman och J. H. Gistrén bildade C. ett läkarsällskap »Societeten», vars stadgar de underskrevo 25 juli 1792. Detta sällskap, i vilket sedan flera yngre läkare upptogos och i vilket C. var sekreterare och den ledande kraften, blev visserligen, som vi skola se, icke långlivat men hade likafullt stor betydelse, eftersom det torde ha tjänat till förebild för det sexton år senare bildade, fortfarande så livskraftiga Svenska läkaresällskapet, bland vars sju stiftare Gistrén var en. Societeten uppehölls egentligen av C: s brinnande iniresse, och då han 1793 utnämnts till andre stads-fysikus i Göteborg, hjälpte det ej, att han (28 aug.) nedlade sin sekreterarebefattning »med allvarlig rekommendation till fortsättning av arbetet och iver vid sällskapets vidmakthållande».

Ehuru således C., säkerligen till stor skada såväl för det vetenskapliga som det rent praktiska medicinska livet i huvudstaden, drogs bort till rikets vid denna tid rätt obetydliga andra stad, kom han dock även där att utöva ett välgörande inflytande på en stor del av Sveriges läkarekår. Han ankom till Göteborg 19 sept. och skriver därifrån redan 25 sept. s. å. »societetsvis», dvs. till de tre vännerna, att han vidtalat några om inrättande av ett »Läsesällskap för journaler och lärda tidningar». Litterärt och vetenskapligt intresserad som C. var, kände han sig i Göteborg leva i »litterärt barbari». Tvungen att deltaga i ett andefattig! sällskapsliv för att bli känd ocli få praktik, fann han staden »ett besatt ställe att vara», där man är nogräknad på visiter och där »man ej begriper, att en karl kan ha något annat att göra än äta, prata och spela». Under sitt första år i Göteborg nedskrev C. ett försvar för »Philosophiska examens nödvändighet för läkare», riktat emot ett förslag av professor K. P. Thunberg i Uppsala om dess avskaffande. C:s skrift, som på grund av »jesuitiska ränkor» aldrig blev tryckt, framhöll ivrigt den humanistiska bildningens värde, ja nödvändighet för läkaren. Sett mot bakgrunden av tidens små fordringar i studentexamen, var nog också förslaget att avskaffa den medicinsk-filosofiska examen, som vår tid av nödtvång för länge sedan genomfört, alldeles för tidigt väckt, så mycket mera som läkarestudiernas långvarighet icke då som nu motiverade en sådan beskärning. Skriften spreds, ehuru otryckt, bland läkarkåren och väckte livlig anklang. Den är tilltalande genom sin stringenta logik och sin höga värdesättning av läkarens kall.

I Göteborg fick C. snart en rentav överväldigande praktik. Hans utmärkta kunskaper, hans praktiska duglighet och hans tilldragande karaktärsegenskaper måste tillvinna honom allmänhetens förtroende. Han kom genast i ett vänskapligt förhållande till den förträfflige, socialt verksamme läkaren vid Sahlgrenska sjukhuset doktor Per Dubb. Med denne och regementsläkaren Kr. H. Ewert bildade han ett slags Societet, dvs. de åto tillsammans två—tre gånger i veckan och diskuterade därvid sina erfarenheter, »vi kommunicera och konsultera med varandra om alla våra angelägenheter och åligganden, vilket jag för min del håller ganska mycket av», skriver C. Sedan C. år 1800 blivit förste stadsläkare och året därpå fått sig påtvingad en, som det tyckes, mycket undermålig andre stadsläkare, togs han alltmera i anspråk av en ständigt växande praktik, kanske större än någon svensk läkare någonsin haft. Han förde över alla sina fall noggranna journaler, som finnas bevarade i Svenska läkaresällskapets arkiv, och då de alla tillhörde privatpraktiken, är det nästan obegripligt, hur han under de tjugu år, han praktiserat i Göteborg, kunnat medhinna att behandla omkring 25,000 patienter, så mycket mera som han var mycket intresserad av och upptagen av förlossningspraktik, som ju i många fall fordrar läkarens närvaro i många timmar. Dessutom var C. djupt intresserad av obduktioner och sökte alltid såvitt möjligt bekräfta eller rätta sin under livet ställda diagnos genom sektion av liket. Då härtill kommer, att hans ämbete måste medföra plikter av särskilt slag och mycket skriveri, är det lätt förklarligt, att C. till mångas besvikelse måste avsäga sig sjuka, som önskade hans hjälp. Tydligen tog han därvid ingen hänsyn till hur inkomstbringande praktiken skulle varit. Det framgår av allt vad man känner om C., att han var höjd över dylika bevekelsegrunder. Själv ansåg C., att det endast på grund av hans egendomliga levnadsordning varit honom möjligt att icke stupa under arbetsbördan, han arbetade nämligen till kl. 1 eller 2 f. m., sov så till kl. 8 och hade en ny sovtid på två till tre timmar på eftermiddagen. Under allt detta följde C. noga med sin tids litterära medicinska produktion, särdeles den engelska, som han satte högt värde på, medan han ansåg den tyska mycket underhaltig, vilket vid denna tidpunkt, naturfilosofiens blomstringstid, torde varit riktigt. Anskaffandet av litteratur var likväl icke så lätt :— man behöver blott besinna, att C: s verksamhet i Göteborg inföll under franska revolutionens, de Napoleonska krigens och kontinentalsystemets tid. Men en betydande smyghandel bedrevs med Göteborg som stapelort, och trots kaperiet införskaffade C. betydande mängder av engelsk litteratur för egen och andras räkning. Svårigheterna voro dock stora. Så skriver C. 10 maj 1809, »att fartyget, som förledne augusti skulle föra hit böckerna, blev uppbragt av dan- skarne, återtagit av engelsmännen och hemfört igen», och Per Afzelius i Uppsala, den förnämste avnämaren av C: s importböcker, skriver i anledning av detta brev 22 maj 1809: »Annars är jag så läshungrig, som man kan vara det, sedan jag på ett år icke fått något från England och på halvannat år icke något från kontinenten.» Tidvis förbjöd den reaktionära regeringen också införandet av böcker. I ett brev från Per Afzelius 17 sept. 1804 heter det: »Danska böcker förbjödos i fjol. I år har samma öde träffat de franska. Förmodel. skall det även i sin ordning hända med de tyska och de engelska.» C. verkade således som en utpost mot Västeuropa och som en förmedlare av medicinsk bildning och det senare även i det. avseende, att han stod i korrespondens med ett trettiotal svenska läkare, som han meddelade sina rön och sina råd. Bland hans korrespondenter voro framför allt under hela hans Göteborgstid J. H. Gistrén i Stockholm och Per Afzelius i Uppsala. Äntligen slog för C. vad han måste ha känt som befrielsens timme; han nedlade 1814 sin praktik i Göteborg och flyttade till Stockholm.

Som praktiker hade C. just de egenskaper, som närmast äro ägnade att väcka förtroende: stora fackkunskaper, noggrannhet vid undersökningen, skarpsinnighet, snarfyndighet, människokännedom och människokärlek. Något särskilt av de då rådande medicinska systemen följde han icke, han var en klok eklektiker. Karakteristiskt är hans uttalande med anledning av från läkarehåll emanerande råd i en Stockholmstidning till allmänheten, där som skyddsmedel mot smittosamma sjukdomar enligt Browns system tillråddes bruk av brännvin och toddy. C. skrev till Gistrén därom: »Ingen annan än en djävulens emissarius kan hava förfört Er att rekommendera brännvin, och än mer, den drängadrycken toddy... Den som har sett, vad fysikt och moraliskt fördärv brännvin har åstadkommit i detta landet på några och trettio år, eller allt sedan kronobrännerierna inrättades, kan icke annat än rysa vid var och en ny anledning, som allmänheten får, att fortfara i detta fördärv.» C. var i början mycket intresserad för koppympning enligt det äldre systemet med smittkoppämne och misstrogen mot Jenners stora upptäckt om kokoppornas användbarhet som skyddskoppor mot smittkopporna. Men han blev snart en övertygad Jennerian och mycket energisk vaccinatör. I ett brev av 5 nov. 1803 skriver han: »Då smittkoppor för en tid började visa sig, gav jag ut en hotande proklamation till allmänheten i tidningarna, att vi läkare ej befatta oss med att sköta den sjukdomen men ympa gärna skyddskoppor. Detta var just att bryta ris åt min egen —, ty här har jag måst ympa 12, 16, 20 ungar var omsättning...» Veneriska sjukdomar voro vid denna tid mycket spridda, och syfilis var vid västkusten känd under namnet saltflussen. Ehuru C. ogärna personligen åtog sig dessa fall, emedan han hade den åsikten, att de veneriskt sjuka i allmänhet voro dåliga och oordentliga personer, sökte han underlätta deras behandling och motverka smittans spridning genom införande av kostnadsfri poliklinisk vård. Frossan, som var ytterst vanlig i hela vårt land, behandlade C. givetvis med kinin men efter engelskt mönster även med arsenik, som han dock icke vågade sätta i händerna på de sjuka av fruktan för missbruk. Mycket intresserad av förlossningskonsten, var C. mycket anlitad för svårare fall. Hans brev innehålla många skildringar av dylika, ofta med olycklig utgång i barnsängsfeber. Härtill torde två omständigheter ha bidragit. C. synes varit rätt aggressiv som ackuschör, och han uttalar på ett ställe, att han tror sig funnit, att Osiander har rätt i att det är bäst att ingripa, innan kvinnans krafter blivit alltför nedsatta. I den då pågående striden mellan Boer i Wien, som förde naturens talan, och Osiander i Göttingen, som drev den operativa behandlingen till överdrift och tilltrodde naturen så gott som ingenting, synes C. sålunda, i viss mån åtminstone, ha gillat Osianders ståndpunkt. Då så härtill kom, att C. var mycket erfaren patologisk anatom, i detta avseende kanske t. o. m. var före sin lid, och utförde talrika liköppningar, måste man misstänka, att mången olycklig utgång däri finner sin förklaring. Dock kan detta ingalunda läggas C. till last, han var barn av sin tid, och faran av att från obduktionen övergå till förlossningen blev först nära ett halvt sekel senare påvisad av ungraren Semmelweiss, vars läror behövde ännu ett par decennier för att tränga igenom.

Med överflyttningen till Stockholm upphörde C:s verksamhet som praktiserande läkare, men han anlitades flitigt av sina kolleger för konsultation i svårare fall och ansågs i viss mån som den sista instansen, som den sjuke kunde anlita med någon förhoppning om räddning i förtvivlade fall. Han fick därför bland allmänheten namnet »döddoktorn». Som sådan har han blivit skildrad i Aug. Blanches bekanta »Bilder ur verkligheten» i »Hyrkuskens berättelser». Även i Klas Lundins och August Strindbergs »Gamla Stockholm» skildras han bland »Gatans original» med porträtt. För konsultationer vägrade C. att taga emot honorar, han ansåg dem som en självfallen kollegial skyldighet.

Till Stockholm medförde C. en även för denna tid ringa förmögenhet av 20,000 rdr rgs, men med hans sparsamma levnadssätt ansåg han den väl tillräcklig för ett otium cum dignitate, ägnat huvudsakligen åt litterära arbeten. Därav blev dock föga. Hans litterära produktion ligger huvudsakligen i hans talrika brev, varav ett stort antal förvaras i Svenska läkaresällskapets arkiv. Där har han nedlagt ett stort antal för sin tid värdefulla observationer. Hans 18,000 sjukjournaler, som han torde ha tänkt använda som underlag för större arbeten, förblevo obearbetade, sannolikt därför att nya och tillförlitligare undersökningsmetoder under tiden tillkommit och hans diagnoser efter föråldrade metoder syntes honom för osäkra. Däremot togs han i anspråk av talrika förtroendeuppdrag. Som medlem av Svenska läkaresällskapet var han mycket verksam. Han försummade aldrig utan laga förfall någon dess sammankomst och refererade ofta på ett originellt och instruktivt sätt utländsk litteratur. Hans i tryck efterlämnade litterära produktion består också med undantag av några kasuistiska meddelanden av alltid omsorgsfullt avfattade referat av utländska medicinska tidskrifter eller böcker. År 1838 lät Svenska läkaresällskapet med anledning av femtioårsdagen av C:s doktorspromotion slå en medalj över honom, och år 1877 lät Vetenskapsakademien prägla en medalj över C. i sjunde storleken.

Till karaktären var C. utan vank och lyte. Under den sträva ytan och det kärva sättet dolde sig ett varmt, för de fattiga och lidande ömmande hjärta. Uppväxt och till sitt kall utbildad i fattigdom och försakelse utövade han, så snart han därtill blivit i stånd, en för hans villkor storartad välgörenhet. I hans räkenskaper upptog rubriken »Apoteksräkning» stort utrymme. En däröver förvånad spörjande vän svarade C: »Kläder och bostad och mat äro för många den bästa medicinen.» Djupt religiös, försummade C. ogärna att bevista högmässan, alltid i Klara kyrka. Då han under sina sista år förlorade synen och icke mera kunde gå ut, lät han sig föreläsas predikningar och framför allt bibeln.. Till sitt yttre var C. långtifrån vacker, han ansåg själv, att ingen kvinna kunde ha fördrag med hans egendomliga vanor och bryska sätt. Han levde hela sitt liv i exemplariskt celibat.

Författare

C. D. Josephson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En stor boksamling om 1,200 volymer hade C. redan tidigt skänkt det nybildade Karolinska institutet, därmed läggande grunden till dess sedan så betydande bibliotek. Hans skriftliga kvarlåtenskap, som utgör en betydelsefull källa till den svenska medicinens historia, har såsom redan nämnts funnit en fristad i Svenska läkaresällskapets arkiv. I sitt testamente ihågkom C. »Pensionsinrättningen för svenska läkare, deras änkor och barn». Han hade föreskrivit, att hans begravning skulle föregå under de enklaste former.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Smärre artiklar, referat och recensioner i Läkaren och naturforskaren (1797), Års-berättelse om Svenska läkare-sällskapets arbeten (1813, 1815—17, 1819, 1821—26, 1828—32, 1836), Svenska läkare-sällskapets handlingar, Bd 3—11 (1816—27), Tidskr. f. läkare och pharmaceuter (1832 —34), förtecknade i J. F. Sackléns Sveriges läkare-historia, 1 (1822) & Supplement (1835).

Översatt: Om theorier (Vetenskaps-handlingar f. läkare o. fältskärer, T. 1: H. 3, 1794, s. 27—33). — Om vattusot i hjernkamrarne, af Formey (Sv. läkare-sällsk. handl., Bd 2: H. 2/3, 1815, s. 271—304).

Utgivit: Års-berättelse om Svenska läkare-sällskapets arbeten, lemnad den 6 october 1813. Sthm 1813. 111, (1) s.

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Sundhetskollegiets skr. till K. M:t 18 nov. 1816 och statskontorets skr. till K. M:t 20 febr. 1838 (meritförteckningar) samt Collegii medici och Sundhetskollegiets prot., RA; Carlander-Gistrénska brevsamlingen, Sv. läkaresällskapets arkiv. — H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under gustavianska tiden (1922); [J. C. Hellberg], Ur minnet och dagboken om mina samtida, 4 (1871); O. E. A. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia, 1—3 (1891—93); P. H. Malmsten, Christoffer Carlander (1849); J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822), Supplement (1835), Nytt supplementhäfte utg. af H. Wistrand (1853); C. Santesson. Minnesteckning öfver Christopher Carlander (1877).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christofer Carlander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16375, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. D. Josephson.), hämtad 2020-11-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16375
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christofer Carlander, urn:sbl:16375, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. D. Josephson.), hämtad 2020-11-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se