Meriter

1. Johan Börgesson, senare stundom även Carlberg, f. 24 juni 1606, d. 9 mars 1676 på Sunnemo bruk i Värmland. Föräldrar: råd- och handelsmannen i Brätte Börge Olofsson och Anna Pedersdotter. Kom i tjänst i Karlstad hos borgaren Anders Hansson samt sedermera, omkr. 1621, i Filipstad hos borgaren Segol Eriksson; började driva handel på egen hand 1624; borgare i Karlstad 15 maj 1629; ägnade sig tillika åt bruksrörelsen och blev med tiden ägare till ett flertal bruk; rådman i Karlstad 2 maj 1636 samt borgmästare därstädes 1638—56 och ånyo 6 maj 1661—10 juli 1665; avböjde val till riksdagsman 1652 och 1664.

Gift 16 nov. 1634 med Kristina Olofsdotter Spaak, dotter till borgmästaren i Karlstad, brukspatronen Olof Eriksson Spaak.

Biografi

Om J. B: s levnadslopp äga vi, utöver vad som rör hans verksamhet som brukspatron, knappast andra uppgifter än dem, som vid hans begravning upplästes till den saligen avsomnades heder och de efterlev andes uppbyggelse. Enligt likpredikan förlorade han sia fader, »innan han then ena handen för then andra välja visste», men modem uppfostrade honom icke allenast till kristlig dygd och redbarhet utan sörjde även för att han fick lära sig läsa, skriva och räkna. Tidigt började han tjäna sitt eget bröd. Han sattes i tjänst hos en Karlstadsborgare och bragte det genom »trohet, flit och vaksamhet» snart därhän, att hans principal brukade honom »uti sina ärender uti Filipstad och dess bergslag». På dessa sina resor lärde han känna bergslagshandelns beskaffenhet, art och natur, och då han även hos sig försporde »en synnerlig lust, fason och skickelighet till bergshantering», tog han vid omkring 10 års ålder tjänst i Filipstad. Vare sig man med officianten vill tro, att den raka väg, som ledde J. B. till framgång och rikedom, utstakats redan av gossens brådmogna målmedvetenhet eller hellre förklarar linjens rakhet genom återblickens förenkling, är det tydligt, att flyttningen till Filipstad blev avgörande för J. B: s bana. Vid 18 års ålder var han färdig att börja på egen hand. Den försigkomne ynglingen fann det »sig intet tjänligt eller nyttigt, längre uti ett så svårt, tungt och trälsamt arbete sin ungdom att förnöta», utan köpte för sina besparingar sådana varor, som från bergslagen brukade föras till Göteborg, och reste i aug. 1624 till denna stad. Kapitalet ökades tack vare ett lån, som återbetalades inom år och dag. Genom sådan »riktighet och redlighet» vann J. B. gott anseende och kunde träda i affärsförbindelse med en framstående köpman, Henrik Elking d. ä., vilken utan borgen lämnade honom nödig kredit. Denna förbindelse, vilken även efter Elkings död fortsattes av handelshuset, visar klart arten av J. B:s verksamhet: det var som en av de mellanhänder, Göteborgsexportörerna behövde i sitt uppland, han sökte sin utkomst, och det var alltså endast följdriktigt, att han (1629) blev borgare i uppstaden Karlstad och även leddes över till att själv deltaga i den bruksrörelse, som utgjorde grundvalen för den värmländska exporten. Genom sina bruksaffärer och snart även genom sitt giftermål med borgmästarens dotter (1634) associerade sig J. B. med stadens ledande kretsar och blev själv i två omgångar borgmästare. Det var hans ämbetsbröders och landshövdingars förtroende, som förmådde honom att vid sidan av sin egen omfattande verksamhet ägna så många år åt det allmännas tjänst. Då han (1665) slutgiltigt nedlade borgmästareämbetet, betygade han sig alltid hava dömt efter samvete och förstånd och fick av sina ämbetsbröder, »som icke utan tårar hans avträde behjärtade, till en stadigvarande påminnelse av thess redeliga förhållande» ett skriftligt bevis därpå. Lika oförbehållsamt gick: man vid hans död i borgen för hans redbarhet i handel och vandel och för hans förhållande till sin Gud. Han skickade sig alltid så, att köparen förnöjd var och then för honom tjänst gjorde, intet hade att klaga. Gudstjänsten och nådemedlen brukade han flitigt, var en trägen bibelläsare och sökte gärna uppbyggelse i Johan Gerhards betraktelser, som han vid sin död i det närmaste genomläst fem gånger. Mot kyrkan var han frikostig — varom mera nedan — och genom vördnad ocli kärlek mot landsens prästerskap beviste han sig som »en rätt prästavän».

Går man från likpredikan över till de handlingar, som bevarats om J. B: s verksamhet som bruksidkare, foga sig mera realistiska drag till minnesordens uppbyggliga teckning av en flit, fromhet och redlighet, som redan här i världen välsignats med timlig välgång. J. B: s verksamhet inföll under det märkliga övergångsskede, då man började söka utrota bergsmännens små hamrar, uppmuntrade till anläggandet av större, kapitalkrävande förädlingsverk, varvid man till en början främst hoppades på städernas borgare, samt inriktade sig på att öka totalproduktionen genom att reservera gruvdistriktens bränsle åt gruvor och smältverk och hänvisa hammarverken till skogrika trakter utanför de egentliga bergslagerna. För Värmlands del ledde de nya strävandena till att hammarverken hastigt spredos väster ut och nya anläggningar i rask takt växte upp i den ena skogrika. älvdalen efter den andra.

Bedan 24 juni 1628 utfärdade Karl Bonde tillståndsbevis för J. B:s blivande svärfader borgmästaren Olof Eriksson Spaak på en hammare vid Kvarntorp i Nedre Ulleruds socken i en liten å, som faller in i Klarälven ett par mil norr om Karlstad. Hammaren byggdes sedan med Spaak som huvuddelägare av ett intressentskap, i vilket J. B. ingick. Tydligen har denne även deltagit i bruksledningen. Som hans främsta insats omtalas nämligen, att han genom trogen undervisning vande befolkningen till det för denna dittills främmande bruksarbetet. En liknande pioniärgärning utförde han i Sunne, där han redan 1633 befinnes vara innehavare av ett eget hammarverk, Rottneros vid Rottnens utlopp i Fryksjön. Företaget blev föga framgångsrikt. Eld och vattenflöden förstörde anläggningarna (1644 och 1645), och fastän verket åter upptogs och ännu 1654 var utarrenderat, råkade det till slut i ödesmål. Att J. B. tröttnade, berodde likväl icke allenast på olyckorna utan även på lokaliseringen. Skog fanns visserligen i överflöd, men tackjärnsfrakterna från bergslagen voro onödigt betungande, så länge ännu gott utrymme erbjöds närmare gruvdistriktet.

Måhända var det sist berörda olägenhet, som kom J. B. att utsträcka sina intressen även till masugnsdriften. Den 27 okt. 1640 erhöll han bergskollegiets privilegium att bygga en masugn. Tutemo eller som den sedermera kom att kallas Sunnemo i Råda socken. Även nu fick J. B. pröva pioniärarbetets svårigheter. Han hade »tre stora milar» backig väg till Nordmarks gruvor, där malmen skulle hämtas, och var om vintern ensam om att hålla vägen öppen. Masugnen, som byggdes 1641, blev felkonstruerad och måste rivas efter första blåsningen, och först 1643 kunde driften börja på allvar. Dylika motigheter fingo dock ingen varaktig betydelse. Enligt likpredikans vittnesbörd var det »genom en särdeles nåd av Gud», J. B. blev förd till Klarälvs dalen och av allt att döma var det också där, hans slutliga lycka gjordes. Liksom vid Kvarntorp och Rottneros fick han vänja befolkningen vid det ovana bruksarbetet,, men då han var ensam på platsen, kunde han i gengäld ensam bestämma över priset på kol, körslor och annat arbete, en fördel, som han tillgodogjorde sig med den energi, att det sedan med större eller mindre överdrift klagades över att han behandlat bönderna som sina »livegna trälar». Knappt var den nya masugnen igång, förrän J. B., nu med väsentligen förbättrade förutsättningar, återupptog sitt stångjärnssmide. Den 15 och 25 aug. 1645 köpte han av bönderna i Ransäter i Övre Ulleruds socken två forsar i Ranån och byggde här en hammare, som efteråt privilegierades av bergskollegiet (31 okt. 1646). Anläggningen bar sig tydligen bra, ty den utvidgades raskt. Redan i nov. följande år måste J. B. söka privilegium på ytterligare en hammare, som han likaledes egenmäktigt uppbyggt, och 1656 kom den tredje hammaren till, jämväl denna gång utan att bergskollegiet på förhand besvärades. Det tackjärn, som framställdes vid hans masugn, förslog, utökat med något myr järn från Älvdalen, till alla tre hamrarna. Från bruket fördes järnet båtledes utför älven, en förmån, som dock köptes med stor livsfara vid passerandet av strida, steniga forsar. På några ställen måste också järnet köras förbi de svåraste »eden». Uppför älven släpades båtarna från land, varför J. B. nödgades hålla »träleväg» utmed stranden.

Då uppmärksamheten sent omsider i Stockholm riktades på J. B: s hammarbyggande, fick han utan annan påföljd än en lätt skrapa och fiskalens bötesandel sitt privilegium även för den tredje hammaren (14 nov. 1661). Egenmäktigheten tillgavs honom, »anseendes hans enfaldighet i detta fallet». Till äventyrs var det emellertid icke endast enfald, som låg bakom J. B:s underlåtenhetssynder. Av allt att döma var han nämligen alldeles icke ivrig att underkasta sig den beskattning, som vid denna tid vilade på bergsbruken. Snart nog började nan trots sitt faktiska pristryckande monopol klaga över att han ej hade egna skogar utan måste köpa kol till hyttan och att han knappast gick i land med de långa körslorna. Så fick han, sedan bergskollegiet (1647) »för onde exempel skull» avslagit hans ansökan om masugnstiondens förmedling till vart tjugonde skeppund, för att slippa den långa transporten av tiondejärnet rättighet att under sex år lösa detta mot en genant, som till på köpet ytterligare lindrades för de närmaste åren (6 nov. .1649, 11 nov. 1650). Då fristen tog slut, fortsatte sedan J. B. lugnt att betala genanten. Och alldeles på samma sätt lät han det, då frihetsåren på de båda vederbörligen privilegierade hamrarna gingo ut, anstå med erläggande av hammarskatt. Egendomligt nog fick saken ha sin gång ända till 1661, då den beivrades i samband med det egenmäktiga uppbyggandet av den tredje hammaren, vilken självfallet likaledes brukats utan någon avgift till kronan. Så bevekande förstod emellertid J. B. att utmåla sina vedermödor »längst upp i Värmelandsöknen inemot Norge», som han en annan gång uttryckte det, att man nu gick med på hans ursprungliga anhållan om masugnstiondens förmedling till vart tjugonde skeppund — som han dessutom fick lösa med penningar — och nöjde sig med att åsätta varje hammare ett skeppunds hammarskatt att erläggas från och med den vanliga sexårsfrihetens utgång (11 nov.).

Efter den lyckliga uppgörelsen 1661 saknade J. B. under åtskilliga år anledning att göra sig påmint i bergskollegiet. År 1666 skymtar han i anledning av en vattenrättstvist, som dock går den vanliga domstolsvägen, men från 1668 blir han för sin återstående livstid en av kollegiets trägnare supplikanter. Orsaken är, att hans brorson Johan Gustavsson Karlström tagit sig före att bygga en hammare vid Uddeholm, ett par mil från Sunnemohyttan. J. B. skulle alltså få en granne i den bygd, där han dittills varit ensam om att bestämma priserna på kol, körslor och arbete. Det var enligt tidens betraktelsesätt självklart, att han skulle sätta sig Ull motvärn,, och så uppväxte mellan de båda fränderna en växlings-och injurierik strid, vilken utöver det pikanta äger åtminstone ett drag av stort allmänt intresse. Då det ej kunde vara fråga om bränslebrist, ligger nämligen tvistens innebörd av den förstkomnes kamp för sitt monopol på allmogens tjänster i öppen dag. Ehuru det även under sådana omständigheter hos den privilegiebeviljande myndigheten ingalunda saknades all förståelse för det äldre verkets krav, var läget ej gynnsamt för J. B., och han kunde ej heller förhindra förverkligandet av brorsonens planer. Måhända var det för att ej ytterligare förekommas, som han då själv skred till att ytterligare utvidga sin drift. År 1670 utverkade han bergskollegiets privilegium på en ny hammarsmedja vid Munkfors (30 dec.) och 1673 följde privilegiet på en andra hammare därstädes (27 nov.). Redan innan den andra hammaren vid Munkfors kom till, hade J. B:s smide nått den omfattning, att han årligen måste köpa omkring 1,500 skeppund tackjärn i bergslagen. Det var därför endast naturligt, att han 1673 ansökte om tillstånd att bygga även en ny masugn, som han ville förlägga vid sjön Sången nära Sunnemohyttan. Men nu mötte han, fastän i omvända roller, åter brorsonen i sin väg. Ehuru Karlström hade protesterat redan mot Munkforsbrukets tillkomst, synes han som naturligt var ha känt sig mest oroad av masugnen, som var närmare hans bruk, och lyckades mot denna uppväcka en rad protester, som först efter ett par av skriftväxlingar, syner och ömsesidiga beskyllningar fyllda år kunde övervinnas. Den 18 nov. 1675 utfärdade bergskollegiet privilegium på Sångens masugn, som f. ö. redan tidigare åtminstone till en del egenmäktigt uppbyggts. Våren därpå insjuknade J. B. under en av de täta resor, han från Karlstad måste företaga till sina bruk, men fortsatte det oaktat till Sunnemo, där han kort efter framkomsten avled.

Namnen Rottneros, Ransäter och Munkfors ha i senare tid vunnit en namnkunnighet, som deras grundläggare icke obilligt kan göra anspråk på att få dela. Men även om man ser till J.B:s verk sådant han lämnade det efter sig, förtjänar det givetvis uppmärksamhet. Intressant är den förening mellan stångjärnssmide och egen masugnsdrift i större skala, som här möjliggjordes genom närheten till Nordmarksgruvorna. J. B:s bruk företräda genom denna kombination en visserligen flerstädes mötande anläggningstyp av annan art än de hammarverk, vilka enligt brukspolitikens vanliga schema uppsamlade och förädlade de allmögemässigt bedrivna småhyttornas tackjärnsproduktion. I Värmland hörde hans masugnar till de västligaste, längst från gruvorna belägna. Stor är den kulturgeografiska betydelsen av hans insats. Det är obestridligen han, som först visat industrien vägen upp åt Klarälvens dalgång och därigenom inlett den nya tiden i dessa bygder. Ett vittnesbörd om denna äro även de båda nya kyrkor, som redan under hans livstid och »genom hans trägna och idkesamma pådrivande» byggdes vid hans bruk Sunnemo (1653) och Ransäter (invigd 26 juli 1670). Sitt fromma nit ådagalade han även genom att till väsentlig del bestrida de vid dessa kyrkor tjänstgörande prästernas underhåll. Till Karlstads kyrkas smyckande med ett nytt orgelverk bidrog han genom en donation på 1,000 dlr smt.

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av kapten C. E. Nygren, Karlstad, ang. C:s befordringar i magistraten och hans donation till Karlstads kyrka; bergskollegiets prot., registr., brev och suppliker samt bergverksrelationer (särskilt 1654), RA. — Likpredikan över J. B. av Erland Broman (1677); J. A. Almquist, Uddeholmsverken (1899); A. Backström, Carlbergsalbumet (1638—1732) (Per-sonhist. tidskr., 1920); E. Fernow, Beskrifning öfwer Wärmeland (1773—79); J. Furuskog, De värmländska järnbruksbygderna (1924).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Börgesson (Carlberg), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16385, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16385
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Börgesson (Carlberg), urn:sbl:16385, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-24.