Pehr Carlskiöld

Född:1718-03-01 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1765-05-22 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kansliråd


Band 07 (1927), sida 487.

Meriter

2. Pehr Carlskiöld, före adlandet Schyllberg, den föregåendes halvbroder, f. 1 mars 1718 i Uppsala, d. 22 maj 1765 i Stockholm. Föräldrar: teol. professorn, sedermera biskopen i Skara Petrus Andreae Schyllberg och Margareta Karlsdotter. Student i Uppsala 18 febr. 1724; disp. 19 mars 1737 (De officio principis christiani circa curandam veram religionem; pres. A. Grönvall), och 20 maj 1740 (De nexu atheismi et fatalismi; pres. P. Ullen); fil. magister 20 maj 1740. E. o. kanslist i kanslikollegiets expedition 30 okt. 1740; tf. kanslist 6 juni 1744; kopist 27 aug. 1746; kanslist 26 juni 1747; andre protonotarie 26 sept. 1749; aktuarie och biträdande sekreterare i riksarkivet 21 jan. 1751; adlad 29 apr. 1752 och adopterad å sin halvbroders, krigsrådet Karl Carlskiölds namn och nummer; bevistade riksdagarna 1755—56, 1760—62 och 1765 och var därunder bl. a. protokollförare 1755—56 samt elektor och ledamot av kammar-, ekonomie- och kommersedeputationen 1760—62; erhöll kansliråds titel 28 sept. 1762 (med fullmaktsdatum 29 juni 1762).

Gift 3 juli 1753 med Virginia Sofia Adlerberg, f. 4 maj 1735, d. 24 nov. 1790, dotter till ryttmästaren och kammarherren Olof Adlerberg och sedermera omgift med generallöjtnanten friherre Bernt Fredrik Johan Stackelberg.

Biografi

Per Schyllberg började tidigt studera vid Uppsala universitet, där hans fader då var teologie professor. Hans börd och kanske även hans intressen gåvo, om man får sluta av de disputationsprov, lian avlade, en ortodoxt-teologisk riktning åt hans studier, men han valde ej som sä många andra graduerade vid denna tid den prästerliga banan. I stället lät han efter vunnen magistergrad inskriva sig som e. o. kanslist i kanslikollegiets expedition (1740), där han sedan med åren steg i graderna. I sitt verk var han säkerligen mest upptagen av expeditionernas uppsättande och utskrivning, men vid sidan av tjänsten började han med framgång ägna sig åt en uppgift av mera vetenskaplig art, arbetet på en vapenbok över ridderskapet och adeln. Detta sedan en tid pågående arbete hade omhändertagits av riddarhusfiskalen, sedermera assessorn Daniel Gustav Cedercrona (se denne), vilken just då inriktade sig på att söka åstadkomma en förbättrad upplaga av den 1734—45 av trycket utgivna vapenboken. Till medhjälpare därvid förvärvade han Schyllberg, som efter K. G. Warmholtz' uppgift även bestod förlaget. Den nya upplagan, i vilken enligt företalet nära 600 vapen förbättrats, utkom 1746. I denna upplaga liksom i dess föregångare voro vapenbilderna utförda i träsnitt. Cedercrona började emellertid omedelbart låta gravera vapnen i koppar under anlitande av de kunniga gravörerna E. Geringius och K. Bergquist. Nästan alla den gamla upplagans planscher förelågo i gravyr, när Cedercrona 1752 avled och plåtarna jämte avtryck för hans kreditorers räkning lades i förvar på Riddarhuset, där avtrycken delvis förskingrades och skadades vid det närbelägna rådhusets brand 19/20 dec. 1753. Cedercronas medhjälpare, som samtidigt uppnått den ivrigt åtrådda förmånen (jmfr Cedercrona) att adopteras på sin halvbroders namn och nummer, tog då helt hand om vapenboksarbetet och lät gravera de nytillkomna ätternas vapen till och med år 1762. Två år därefter utgav Carlskiöld, som han nu hette, i sitt namn och på egen bekostnad en vapenbok med begagnande av det på angivet sätt hopbragta illustrationsmaterialet. Den vackra foliovolymen inledes med en av honom författad dedikation till ridderskapet och1 adeln i stenstil, och därefter följer ett företal på svenska och franska, skrivet av kanslirådet Karl Reinhold Berch, vilket redogör för den. svenska adelns uppkomst och utveckling samt det ovan refererade förberedelsearbetet för verket. Kopparplåtarna visa förutom Geringius' och Bergquists signaturer även riksheraldikern J. K. Linnerhielms; några osignerade finnas även. Redan samtiden anmärkte med fog, att vapenavbildningama utförts i för liten skala, så att blasoneringen ej framträder tillräckligt tydligt, och i heraldiskt avseende saknas ej skäl till erinringar. Men gravörerna voro säkerligen de bästa, som då funnos att tillgå i landet, och de presterade vackra plåtar. Boken fyllde också ett verkligt behov för åtskillig tid framåt, varom senare omtryck vittna, och i stort sett torde den få anses ganska lyckad. En auktoritet på området har om denna C:s vapenbok fällt följande omdöme: »Utkommen under den långa heraldiska depressionstid, som rådde i samtliga länder utom möjligen Storbritannien, kan denna vapenbok icke desto mindre anses stå i jämnhöjd med de flesta och kanske även de bästa av sina utländska samtida» (Lewenhaupt).

C: s kunskaper inom heraldiken voro sannolikt orsak till att han 1751 på ansökan utnämndes till aktuarie och biträdande sekreterare i riksarkivet. Egendomligt nog hade vid denna tjänstetillsättning ingen av institutionens egna tjänstemän uppförts på förslaget till befattningen. De tre föreslagna — bland vilka C. endast erhållit det tredje rummet — voro alla tjänstemän i kanslikollegiets expedition. C. var sålunda en främling för riksarkivet, när han inträdde i dess tjänst. Som arkivsekreteraren A. A. von Stiernmans närmaste man intog hän en betydande ställning i verket och blev under dennes långvariga tjänstledigheter för vetenskapligt arbete hans ställföreträdare. Under de femton år, han beklädde ämbetet, kom han emellertid att endast föga deltaga i det arkivaliska vardagsarbetet.

Vid utnämningen till aktuarie skall C. häva varit sjuklig, och då hans fader redan 1735 i en supplik beklagat sig över att vara »omgiven med en sjuklig familie», synes det ej omöjligt, att hans hälsa redan tidigare varit bruten. Snart nog ansåg sig C. ej ens kunna komma upp på sitt ämbetsrum, och de smärre arbeten för verkets räkning;, varmed han sysslat i hemmet, fingo i varje fall ingen bestående betydelse. En bidragande orsak därtill var utan tvivel, att han splittrade sina försvagade krafter även på andra uppgifter, vapenboksarbetet och riksdagsmannavärv, »som», yttrade han 1761, »är allt vad min usla hälsa hinner att bestrida» — men om han sålunda än ej kan helt fritagas från misstanken att ha begagnat sig av självtagna friheter, skulle dock hans död vid endast fyrtiosju års ålder ojävaktigt vittna om hans sjuklighet. Trots sin föga förtjänstfulla ämbetsmannabana tvekade C. ej att göra anspråk påj ytterligare ber fordran. Han strävade sålunda ihärdigt efter en kanslirådstjänst och lyckades verkligen trots kanslikollegiets motstånd till slut ernå åtminstone titeln (1762). Efter Stiernmans död 1765 sökte han även chefsposten i verket men bortrycktes själv, innan denna hann återbesättas. En gravskrift, som författats över C, talar särskilt om hans stora begåvning. Någon anledning att betvivla hans lyckliga anlag finnes ej heller, och om hans insats ej kom att motsvara hans förutsättningar, var väl skälet främst hans ohälsa. Efter C: s död beslöt adeln att av änkan inlösa restupplagan av hans vapenbok till ett pris av 10 plåtar per exemplar (priset var förut 25 plåtar), varigenom en boets skuld till riddarhuset på 5,000 plåtar gäldades. Tillika beslöts, att varje ätt skulle till samma pris inlösa ett exemplar, en anordning som emellertid väckte rätt allmän missbelåtenhet, helst många exemplar voro tryckta på alltför tunt papper.
- Kopparplåtarna till vapenboken förvaras på riddarhuset.

Författare

E. Vennberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Kopparplåtarna till vapenboken förvaras på riddarhuset.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Svea rikes ridderskaps och adels wapen-bok, i kopparstick. Sthm 1764. Fol. 2, 12 bl., 65 pl.-bl., 30 s. [Nya upplagor 1781, 1830 och 1872.] (Jmfr texten.)

Källor och litteratur

Källor: Kanslikollegiets prot. och inkomna handl. samt biographica, RA. — Uppsala universitets matrikel, Bd 2 (1919—23); Vid cancellie-rådets herr Pehr Carlschiölds grift, uti Stockholm d. 24 maji 1765 (1765). —S. Bergh, Svenska riksarkivet 1618—1837 (1916); H. Fleetwood, Svensk heral-dik (1917); A. Levvenhaupt, Adelsvapnen och den svenska heraldiken (Sveriges riddarhus, utg. av C. Hallendorff, 1926); B. Schlegel & C. Klingspor, Svensk heraldik (1874); J. W. Warholm, Skara stifts herdaminne, 1 (1871); C. G. Warmholtz. Bibliotheca historica Sveo-Gothica, 12 (1815), N:o 6964—65.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Carlskiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16420, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Vennberg.), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16420
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Carlskiöld, urn:sbl:16420, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Vennberg.), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se