Johan Fredrik Eek

Född:1758-07-15 – Finland (i Raumo)
Död:1820-01-03 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län

Arméofficer


Band 12 (1949), sida 184.

Meriter

Eek, Johan Fredrik, f. 15 juli 1758 i Raumo, Finland, d. 3 jan. 1820 i Stockholm (Kungsh.). Föräldrar: hovrättsrådet i Åbo hovrätt Johan Eek och Anna Sophia Jerlström. Student vid Åbo akademi 1772; korpral vid Livdragonreg. 8 juni 1774; sergeant vid Björneborgs reg. 15 febr. 1776; stabsfänrik vid samma reg. 22 maj s. å.; löjtnant vid reg. 28 maj 1783; kapten vid reg. 30 juni 1787; regementskvartermästare vid reg. 17 juni 1793; chef för Kyrö kompani 2 okt. s. å.; major i armén 16 nov. 1799; 2:e major vid reg. 20 dec. 1804; 1:e major vid reg. 1 mars 1808; överstelöjtnant i armén 2 maj s. å. och i reg. 29 juli s. å.; led. av kommittén till utredande av fd. finska arméns fältavlöningsfordringar 8 maj 1810; major vid Hälsinge reg. 19 juni 1810; överstelöjtnant och bataljonschef vid Södra skånska infanterireg. 10 dec. 1811; 1:e major vid Upplands reg. 2 mars 1813; överste och chef för Jämtlands reg. 13 april s. å.; avsked 29 april 1817. RSO 1797; RSOmstk 1808.

G. 30 dec. 1781 på Råby, Töfsala sn, Finland, m. friherrinnan Sofia Christina von Düben, dp 19 dec. 1759 på Örby, Lägga sn (Sth.), d. 31 maj 1822 på Dvärsätt, Rödöns sn (Jämtl.), dotter av kammarherren friherre Johan Gabriel von Düben och Christina Aurora Lilliemarck.

Biografi

E., vilken tillhörde en släkt från Finland och liksom sin fader var ämnad för den civila ämbetsmannabanan, studerade först i två år vid Åbo akademi. Av böjelse och ärelystnad valde han emellertid själv krigaryrket och blev korpral vid Livdragonregementet, där hans morfar varit officer. De anstolta officerarna vägrade dock att i sin krets upptaga en ofrälse, varför E., för att vinna befordran, måste söka transport till det mindre aristokratiska men för eftervärlden vida mer kända Björneborgs regemente. Händelsen efterlämnade måhända en viss bitterhet hos den unge E. och var den första allvarligare motgången i hans på svårigheter och förödmjukelser rika liv.

E. deltog i kriget mot Ryssland 1788–90 och var med vid framryckningen till Fredrikshamn 1788, den andra striden vid Porrasalmi 1789 och reträtten till Jorois samma år. Som så många andra officerare undertecknade E. Anjalaförbundets så kallade förbundsakt och påstods även ha sökt förleda manskapet att ej svara konungen. Liksom övriga åtalade, vilkas mål ej slutbehandlats, frikallades dock E. av denne från allt ansvar 16 sept. 1790.- Under de följande åren förde väl E. den indelte officerens vanliga enkla och lugna liv på sitt boställe, men 1807 fick han befälet över en fältbataljon av Björneborgs regemente, som då överfördes till Pommern. Här fanns ej mycken ära att hämta, men E. fick dock tillfälle att utmärka sig vid försvaret av Stralsund.

I början av 1808 utbröt så det krig, som skulle göra E:s namn känt för eftervärlden. Redan 24 febr. invecklades hans bataljon i en ganska häftig strid vid Kuuskoski. E. ansågs här ha visat prov på stort mod och rådighet. Vid arméns återtåg från Tavastehus fick andra brigaden, som E: s bataljon tillhörde, under överste C. J. Adlercreutz' befäl ta en genväg över Lappo till Nykarleby. Efter härens återförening deltog E. i striderna vid Pyhäjoki 16 april och – sedan överste G. C. von Döbeln övertagit brigadbefälet – vid Siikajoki 18 april samt i det misslyckade försöket att avskära ryssarnas reträtt vid Nykarleby 24 juni.

Vid Lappo 14 juli 1808 fick E. enligt egen uppgift tillfälle att göra en mer personlig insats. Då en stor del av brigaden i stridens hetta miste kontakten med Döbeln, lät E. mot order befalla stormning av fiendens ställning. Enligt en annan uppgift (Brakel) var det de lägre officerarna, som buro ansvaret, men E. tog det i varje fall på sig, liksom för övrigt även brigadchefen. Båda ha också fått skörda ära och berömmelse för det lyckade anfallet. Dess alltför tidiga insättande fick dock olyckliga följder såtillvida, att det omintetgjorde den svenska stridsplanen och alla försök att avskära fienden (jfr art. G. C. von Döbeln, s. 739).

Omedelbart efter denna strid uppgjorde E. planer för en mindre avdelnings gerillakrig i mellersta Finland. Detta blev högst framgångsrikt, men ryssarna lära ha kommit underfund med E:s delaktighet. I varje fall plundrades hans hem, varifrån familjen flytt utom en dövstum broder till E., som torterades så svårt, att döden följde. E:s dotter uppger dock, att det ej var fråga om någon direkt hämndeakt, utan att ryssarna voro på jakt efter hennes far.

Under tiden hade E. sänts att förstärka en förtrupp, som under majoren frih. C. von Otters befäl framträngt mot sydväst. E. ansåg sig, troligen med rätta, illa behandlad, då han, ehuru överstelöjtnant i armén, ställdes under en majors befäl. Anledningen tycks ha varit, att han ej nog uppskattades av Adlercreutz. Åtminstone klagade hans regementschef, generalmajoren frih. J. F. Aminoff, något senare däröver. E. synes dock åtminstone för tillfället stått mindre väl även med sin brigadchef. På grund av styrkans otillräcklighet och sannolikt även osämja mellan befälhavarna blevo svenskarna slagna vid Bötom och Paljakka mosse 28–29 juli. Hela brigaden ställdes därefter åter under Döbelns direkta befäl. E. deltog sedan i striderna vid Kauhajoki 10 aug., vid Lappfjärd 29 aug., då generalmajoren frih. E. E. G. von Vegesack förde befälet, och i den ryktbara och ärorika striden vid Jutas 13 sept. 1808.

Under en del av hösten 1808 var E. sjuk men tillfrisknade och fick vara med om kapitulationen i Seivis 25 mars 1809. E. vågade härvid lika litet som någon av de andra bataljonscheferna ta befälet över de missnöjda trupperna. Då E:s bataljon upplöstes, höll denne ett kort men från hjärtat gående tal, vari han uttryckte sin tacksamhet och tillgivenhet samt sin övertygelse, att »edra tänkesätt till svenska moderlandet... i alla ödets omväxlingar bliva desamma». Efter freden i Fredrikshamn sept. 1809 visade E., att detta i varje fall gällde för honom själv genom att bege sig till Sverige, ehuru hans familj, som hösten 1808 rest dit, återvänt till Finland och stannade där i flera år.

Efter ankomsten till Sverige togs E. strax i anspråk för den grannlaga uppgiften att utreda den upplösta finska arméns innestående fordringar. Först vid årsskiftet 1811–12 erhöll han tjänst med lön på stat, vilket måhända gjort honom bitter, men E. är dock ej författare till en pamflett mot Adlercreutz, som tidigare (Rein) antagits. Som äldste bataljonschef vid det nyuppsatta Södra skånska roteringsregementet (sedan infanteriregementet) ledde E. så i regementschefens frånvaro dettas första organisation, som det förefaller med nit och skicklighet. Under krigsrustningarna hösten 1812 ledde han som regementsbefälhavare regementets marsch till Uddevalla och åter utan att vid hemkomsten ha en enda efterliggare, vilket »väl får anses som ganska berömvärt» (Ahlgren).

I början av 1813 befordrades E. i snabb följd till förste major vid Upplands regemente samt till överste och chef för Jämtlands regemente. I den senare egenskapen tjänstgjorde han under det korta fälttåget mot Norge 1814 som brigadchef för en kår, vilken dock blott utgjordes av hans eget regemente. I sept. riktade han krav till den norske befälhavaren att få besätta Röros m. fl. orter. Detta upprörde norrmännen såsom stridande mot det rådande stilleståndet, varför kronprins Karl Johan lovade ställa den självrådige översten till ansvar. Denne undslapp dock med en månads arrest på sitt boställe.

E:s tjänstgöring nalkades nu sitt slut på grund av ekonomiska svårigheter. Dessa torde ha börjat redan före 1808 men förvärrades säkert genom kriget och fredsslutet, då de villkor, som erbjödos de officerare, som föredrogo att stanna i svensk tjänst, voro mycket oförmånliga. E. torde även ha lidit större förluster än de flesta genom ryssarnas plundring av hans hem. Hans ställning synes även ha försämrats genom bristande ekonomiskt sinne samt ett utsvävande levnadssätt, särskilt under de första åren i Sverige.

Genom det rådande s. k. ackordsystemet innebar varje befordran en ekonomisk påfrestning för en dåtida officer, och E. själv tycks vilja göra gällande, att det var utnämningen till chef för Jämtlands regemente, som ruinerade honom. Lönen synes visserligen ha varit ovanligt låg – 1,400 rdr – men i gengäld betalade K. M:t 1816 hela ackordet i enlighet med ett tidigare löfte av Karl Johan. Därigenom förlorade dock E. rätten att få någon ersättning vid sin avgång och fordringsägarna den enda säkerhet de haft. E. ville därför få löfte om ackord vid sitt avskedstagande i alla fall eller också rätt att gå i rysk tjänst, ett förslag, som lär ha vållat honom enbart obehag. Härtill bidrogo måhända också rykten om övergrepp i tjänsten. Hotad av lagsökning begärde E. därefter, i samband med sitt deltagande i krigsbefälets förhandlingar i Stockholm i början av 1817, förgäves ett lån av konungen samt högre lön. På grund av en ytterst ömtålig militär hederskänsla och kanske även i förargelse över avslaget begärde E. då ett högst förhastat avsked, som beviljades med vederbörlig pension. Samma dag, som E. lämnade sin tjänst 1 maj 1817, blev han bysatt i högvaktsarresten på Stockholms slott, varifrån han dock snart befriades av sina forna kamrater vid Södra skånska infanteriregementet, som övertogo den skuld, för vilken bysättningen ägt rum. Ett erbjudande av officerarna vid Jämtlands regemente att efterskänka en skuld på 1,000 rdr avböjdes av E., bland annat emedan det endast skulle komma övriga fordringsägare till godo. Översten såg sig nämligen nödsakad att begära sig själv i konkurs 27 nov. 1817.

E:s liv under den följande tiden, vilken han tycks ha tillbragt i Stockholm, är höljt i dunkel. Yngre samtida uppge, att han försörjt sig med kroppsarbete, bärande riddartecknet av Svärdsorden med stora korset på arbetsblusen, antingen som vedhuggare (Crusenstolpe, Montgomery) eller som bärare (Mörner, Rancken). En samtida (Collin) avvisar dock dessa rykten, emedan E. ej skulle ha behövt kroppsarbeta eller orkat med detta. Hälsan kan väl dock ha stått bi till en början, och det är uppenbart, att han ej ville leva av nådegåvor – sitt pensionsbrev nödgades han pantsätta. Tvärtom lovade E. trots konkursen att söka ersätta fordringsägarna. Då tanken på kroppsarbete veterligen ej var honom främmande, synas de ihållande ryktena, ehuru ej fullt bevisade, icke böra avvisas som ogrundade.

Våren 1819 insjuknade emellertid E. allvarligt, och mot slutet av året opererades han för blåssten av professor J. W. von Döbeln utan någon kostnad för den sjuke själv. Ett antagande, att det var konungen, som betalade, synes ej osannolikt, då dennes gunstling Magnus Brahe visade intresse för E. Karl Johan stod också i begrepp att tilldela denne en särskild pension av 150 rdr om året, men detta hann ej ske före E:s död 3 jan. 1820, varför beloppet i stället tilldelades hans änka. Till hennes förmån såldes E: s föregående år utgivna självbiografi, som är präglad av författarens grämelse och bitterhet över motgångarna. Han ansåg sig förtalad inför konungen och övergiven av denne. Detta torde åtminstone ej vara helt riktigt. E. hade nästan som en rätt krävt hjälp av kronan för att reda upp sina affärer i stället för att vädja till Karl Johans personliga frikostighet. En audiens hos denne i samband med E:s avsked skall dock ej ha blivit beviljad. Det bistånd E. fick under sin sista sjukdom sammanhängde möjligen också med att han just i början av 1819 inför konungen rentvått sig från de beskyllningar, som riktats mot honom. Dålig ekonomi och hetsigt sinne torde dock ha varit de egentliga orsakerna till E:s olycka, även om förtal och därav framkallad övergående onåd kunna ha bidragit därtill.

E. var personligen en tapper krigare och synes varmt ha vårdat sig om sina underordnades väl, av vilka han även tycks ha varit mycket avhållen. Däremot torde han varken ägt förmåga eller kunskaper att föra något högre självständigt befäl. Ett häftigt och stolt, ja sturskt sinne synes ha försvårat samarbetet med honom och givit anledning till konflikter även med överordnade. Den heder och plikttrohet, som tyckas ha präglat E. i tjänsten – måhända med ett undantag 1788 – skola däremot ej ha utmärkt hans familjeliv.

E. har besjungits av J. L. Runeberg i dikten »Döbeln vid Jutas» i »Fänrik Ståls sägner». Familjens olycksöde 1808 har behandlats Mellin i novellen »Paavo Nissinen».

Författare

Sture M. Waller.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

– En obetydlig rest av E:s papper finns bland bilagorna till konceptet till G. Montgomerys »Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809» (sign. D 1030:2) i K. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: En officerares vid f. d. finska armén lefnadshändelser och missöden. Sthm 1819. 38 s. (Anon.). [Ny uppl.:] En officers... Ibid. 1820. (Anon.).

Källor och litteratur

Källor: Statsrådsprot. i krigsärenden, Krigsexp:s registr., Militaria: ansökn. o. meritförteckn., C. A. Montgomerys saml., vol. 3, RA; Generalmönster-rullor, Arméns pensionskassas arkiv, Krigskollegii fiskalskontors arkiv, Döbelnska saml., Krigshandlingar 1808–1809, Krigen 1813, 1814, Biographica, Kommitténs till utredande av fd. finska arméns fältavlöningsfordringar arkiv, KrA; Prot. o. domar i konkurs- o. hyresmål samt konkursakter 1819, boupp-teckn. efter E., Stockholms stadsarkiv; G. Montgomerys koncept till »Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809», bilagorna (D 1030:2), KB. – G. Ahlgren, Anteckningar ur Kongl. Södra skånska infanteriregementets historia (1894); [C. H. Asp], Bidrag till femtioåriga minne't af Döbeln och björneborgarne i finska kriget 1808 och 1809. Anteckningar . . . utg. med tillagde noter af J. O. I. Rancken (1860); C. A. Brakel, Anteckningar öfver 1789–1790 samt 1808–1809 årens fälttåg i Finland (1862); [J. G. Collin], Lefnads-teckningar öfver de utmärktare personerna under kriget emot Ryssland åren 1808 och 1809 (1861–62); [M. J. Crusenstolpe], 1720, 1772, 1809, 2:a uppl. 1837); J. R. Danielson(-Kalmari), Finska kriget och Finlands krigare 1808— 1809. Från finskan af W. Söderhjelm (1897); E. Lindh, Kongliga Björneborgs regemente (1928) (Skr. utg. av Sv. litteratursällsk. i Finland, 204); J. Mankell, Fälttåget i Norge år 1814 (1887); (G. Montgomery), En officers vid f. d. finska armén lefnadshändelser och missöden; jemte Nekrologiska bidrag af G. M. (1820) [KB:s ex. innehåller trots titeln endast Montgomerys bidrag]; dens., Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1309 (1842); dens., art. J. F. Eek (Svenskt biografiskt lexikon, N. F., 3, 1859–60); H. Mörner, Några glada och sorgliga minnen af en lång lefnad (1848); Protocoller och handlingar rörande det brotsliga förhållande som förekommit emot åtskillige chefs och officerare vid finska arméen under 1788 års carnpagne (1789–91); J. O. I. Rancken, Fänrik Ståls hjeltar och skådeplatsen för deras bragder (1864); G. Rein, Karl Johan Adlercreutz, 1–2 (1925–27) (Skr. utg. av Sv. litteratursällsk. i Finland, 183, 196); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af Generalstabens krigshistoriska afdelning, 2, 3, 5, 8 (1895–1921); A. Valentin, »Den tappre Eek», En av hjältarna i finska kriget 1808–1809 (1942); Helena Westermarck, Minnen från finska kriget 1808–1809 (Nutid, 3, 1897).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Fredrik Eek, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16635, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture M. Waller.), hämtad 2020-07-13.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16635
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Fredrik Eek, urn:sbl:16635, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture M. Waller.), hämtad 2020-07-13.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se