Meriter

2. Casper Isaac Michael Ehrenborg, f. 17 (ej 19) nov. 1788 på Hjälmshult, Allerums sn (Malm.), d. 16 sept, 1823 i Stockholm (Nik^[2]). Föräldrar: majoren Jöns^[1] Ehrenborg och Beata Maria Tham. Student vid Lunds univ. 5 okt. 1801; teol. ex. 8 dec. s. å.; svensk ex. stili 18 maj 1803, latinsk d:o 10 dec. s, å.; ex. jurid. 13 dec. 1804; auskultant i Göta hovrätt 10 maj 1805; kameralex. vid Lunds univ. 13 dec. 1806; ex. stili pro gradu 13 maj 1807; kansliex. 14 maj s. å.; auskultant i Svea hovrätt 13 okt. s. å.; e. o. notarie där 29 okt. s. å.; e. o. kanslist i Kammarrätten 2 nov. s. å., i Krigsexpeditionen 6 nov. s. å., i Kammarkollegium s. d.; vice notarie i Kammarrätten 20 jan. 1808; e. o. kammarskrivare i Serafimerordensgillet 29 jan. s. å.; fältsekr. i Generalkrigskommissariatet 14 mars s. å.; protokollssekr. n. h. o. v. 29 juni 1809; tf. vice advokatfiskal i Kammarrätten 11 juli s. å.; kopist i Krigsexpeditionen 4 aug. s. å.; vice advokatfiskal i Kammarrätten 5 dec. s. å.; landssekr. i Skaraborgs län 10 dec. 1810; förste expeditionssekr. i K. M:ts kansli 5 juni 1813; sekr. i Skaraborgs läns hushållningssällskap 28 jan. 1818–26 jan. 1822 (ordf. 1821—23); vice landshövding i Skaraborgs län 16 juli 1821; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagen 1823 (led. av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet); rikets ständers justitieombudsman 4 (ej 7 el. 11) aug. 1823, tillträdde 15 aug. KorrespLLA 1818; RNO 1819.

G. 1 sept. 1811 i Karlstads domkyrka m. Anna Fredrika Carlqvist (E. 3), f. 15 mars 1794 i Karlstad, d. 20 maj 1873 i Linköping, dotter av handlanden Nils Carlqvist och Anna Christina Reimer.

Biografi

Casper E., som tidigt blev faderlös, erhöll av sin religiösa moder en omsorgsfull uppfostran, var under studietiden i Lund känd som bl. a. utmärkt latinare och betraktades efter sitt inträde i K. M:ts kansli och ämbetsverken snart som en dugande framtidsman. Härtill bidrog såväl hans snabba och klara uppfattning som hans stora arbetsamhet. Under kriget mot Norge beordrades han att tjänstgöra som »fältsekter» i Karlstad från hösten 1809 till slutet av påföljande vår. Hans begåvade maka (E. 3) har i sina självbiografiska anteckningar givit en intim, fint nyanserad och fängslande skildring av hur den adlige, och efter moderns frånfälle (sommaren 1809) även förmögne unge ämbetsmannen, som i nov. fyllde tjuguett år, inkvarterades i hennes fosterföräldrars hus och hur hon gjorde hans bekantskap. Med snabb förälskelse fäste han sig vid den i småborgerlig miljö uppvuxna och, som hon själv anger, obildade och oerfarna flickan. Hon skildrar hans anspråkslösa, blyga, litet tafatta sätt, hur han icke dansade men gärna deltog i lekar, hur han närsynt tittade på henne genom glasögonen, hans allvarliga, Lysta och tankfulla väsen samt det ceremoniösa vis, på vilket E., klädd i svart frack på f. m., begärde hennes hand av fostermodern lör att, senare på aftonen med sin starkare natur övervinna hennes tvekan och blyghet, så att den sextonåriga plötsligt fann sig förlovad strax före sin konfirmation. E. lät efter återkomsten till Stockholm 1810 anmäla, att han för att ingå äktenskap önskade en fast plats, nämligen landssekreterartjänsten i Mariestad. Han fick också denna, ehuru inan, enligt fästmön, sade om honom, att han snarare var ett statssekreterarämne.

I Mariestad kom E. att tjänstgöra under Georg Adlersparre, »den svåraste despoten bland tidens länschefer» (Alexanderson). Detta blev icke utan inflytande på E. själv, samtidigt som han, allt efter det den maklige landshövdingen småningom drog sig undan till idyllisk lantlevnad på sitt gods, nödgades mer och mer åtaga sig också de uppgifter, som ålågo hans chef. Detta förde till, att E. under Adlersparres längre tjänstledighet, slutligen även formellt såsom vice landshövding fick förestå länet från juli 1821. Han tog därvid till hjälp såsom tf. landssekreterare den bekante M. J. Crusenstolpe, vilken blev hans hängivne beundrare.

Minnet av Casper E. kom att efter hans död i unga år utformas särskilt av änkan och av Crusenstolpe, vilken, sedan E. ytterligare befordrat honom (se nedan), vid E:s bortgång genast fick vika från denna nya plats men kanske just därför särskilt lade sig vinn om att allt framgent panegyriskt sjunga Ers lov. Utan tvivel var E. också en i många avseenden förträfflig ämbetsman, outtröttligt nitisk, synnerligen självständig och omutligt redbar. Men för den stränghet, för att icke säga det självsvåld, med vilket Adlersparre regerade sitt län, bar E. genom sina kontrasignationer också ansvar, och förhållandena rönte icke enbart smickrande uppmärksamhet. Då Adlersparre och E. t. ex. år 1814 med nio par spö låtit straffa en bonde för visad tredska att utföra kurirskjuts, var detta klart författningsvidrigt, enär gästgivareordningen endast medgav bötesstraff. Justitieombudsmannen L. A. Mannerheim ingrep 1815, och Högsta domstolen förklarade 1816 länsstyrelsens åtgärd lagstridig, men då beslutet härrört av »missförstånd», inskränktes påföljden till förständigande härom genom utslaget. Ej blott Adlersparre utan även E. hade emellertid angripit justitieombudsmannen i skrivelser på sådant sätt, att båda dömdes till böter för smädelse. Som v. landshövding fortsatte E. samma taktik med onödigt höga vitespåbud, vilket bl. a. ledde till att en gästgivare 1824 (enligt en E:s av Crusenstolpe kontrasignerad kungörelse av 1821) komiskt nog dömdes till tio rdr b:kos plikt, emedan han vid länsmansvisitation ej kunnat tillhandahålla porter! Länsstyrelsen nödgades därpå återkalla vitesförbudet i fråga. Att E. samtidigt i många avseenden ansetts oumbärlig visade sig vid en konflikt ganska snart, sedan han förordnats som länschef. Han fick nämligen av regeringen en skrapa på grund av en påstådd oriktig uppgift, som han skulle ha lämnat. Upprörd visade E., att han haft rätt men inlade samtidigt ansökan om avsked som vice landshövding. Nu mottog E. emellertid på enskild väg försäkran från konungen själv, att man önskade hans kvarstannande, varjämte länets invånare på flera sätt betygade sitt förtroende, så att E. kvarblev på sin post.

I riksdagen 1823 deltog E. som adelsman och insattes genast, i allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, där han spelade en ledande roll. På sensommaren uppkom strid om nytillsättning av justitieombudsmannaposten. Mannerheim var gammal och F. B. von Schwerin hade gjort ansträngningar för att genomdriva valet av en liberalare efterträdare, som skulle omvandla ämbetet till ett politiskt sådant. Häri lyckades han ej, men oppositionens kandidat blev den av regeringen fruktade J. G. Richert, medan man på högsta ort önskade C. P. Törnebladh. Emellertid gjorde bruksägaren V. Tham ett kompromissförslag genom att framföra E: s namn. Denne var på flera håll mera tilltalande, emedan han i motsats till Richert var frälseman, och därtill sadlade en del av bondeståndets elektorer om. E. valdes 4 aug. 1823^[3] med 33 röster, medan Richert fick 11, men den senare utsågs till suppleant. Vid sitt tillträde avskedade E. genast företrädarens sekreterare, lagman J. Ullberg, och antag i stället medhjälparen från Mariestad, Crusenstolpe. Denne uppger, att utrikes statsministern G. af Wetterstedt efter valet frågat E., om han ämnade uppträda som en »äkta tribunus plebis», men därvid skulle han av E. fått svaret: »Min plikt, så vitt jag förstår, så långt jag förmår, ers excellens; därutöver ej ett fjät.» Som justitieombudsman började E., kommen från Mariestad, där det fanns ett mönstergillt fängelse, att inspektera Stockholms fängelser. Tillika fick han lägga hand vid det av konstitutionsutskottet redan förut beslutade, av Mannerheim anhängiggjorda riksrättsåtalet mot statssekreteraren C. P. Quiding, vilken var E:s ungdomsvän. Överansträngd av arbete och bruten av en svår förkylning fick E. under framförande av sitt åtal inför riksrätten mot Quiding en blodstörtning. Få dagar därefter var E. död. Hans bortgång väckte allmän förstämning, ärkebiskopen jordfäste hans stoft i Klara kyrka och delegerade för riksstånden följde honom till graven på kyrkogården där, varest hans gravsten alltjämt är bevarad. Den av E:s efterträdare omedelbart entledigade Crusenstolpe klagade senare djupt över justitieombudsmannaämbetets förlust genom E:s bortgång. När Crusenstolpe emellertid själv anger, att E. t. ex. ej älskade umgänge med människor, att »salongen var ej hans element», så påpekas ett liknande drag på skarpare sätt av en kritiker som G. W. Hamilton. Denne säger, att E. »hade ej den slipning, den vana att umgås med människor av alla klasser, som fordrades för den nya verkningskrets, i vilken han kommit». Samtidigt berömmer Hamilton dock E:s arbetsamhet och ärlighet.

E:s förtvivlade maka hann ej upp från Västergötland före dödsfallet. Som äldre fann hon tröst i att nedskriva de anteckningar om bl. a. den bortgångne, vilka redan citerats. Hon omtalar, att han förblev starkt förtegen om sitt innersta även för henne, men att han visade sig alltmer intresserad av religiös läsning och av umgänge med gudfruktiga människor. Hans »mildhet och frikostighet mot behövande och hela hans enskilda levnad, allt bar stämpeln av, att hans handlingar hade bevekelsegrunder, som ej berodde av världens dom eller lön». E. värderade den swedenborgskt färgade gamle Skaradomprosten C. J. Knös och läste själv mot slutet av sitt liv ett sammandrag av Swedenborgs skrifter samt ägde några av dennes latinska verk. Detta blev av avgörande betydelse för änkan (se E. 3). Med tacksamhet och beundran tecknar hon i självbiografien den slutliga profilen av den bortgångne. Den i sin tjänst ibland tydligen så sträve ämbetsmannen var en annan i sitt hem, där han lättade sitt allvar för att med »älskvärd barnslighet» skalkas. Hon återger hans vackra sätt att taga avsked, var gång han gick ut, att hälsa, var gång han kom åter. Han förvandlade, säger hon, deras tolvåriga förening till en lång smekmånad, där hänsyn för och ömhet mot den från början bortkomna småborgarflickan aldrig klickade och där hennes livliga självarbete för en alltmer höjd personlig kultur fick utveckla sig. Hennes kärleksfulla bild av Casper E. och deras hem griper också läsaren och eftervärlden.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

– Brev från E. till P. A. Wallmark finnas i K. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Rattegångs-handlingar i den fiscaliska action, Rikets ständers justitiae-ombudsman låtit anställa mot landshöfdinge-embetet i Skaraborgs län angående en skjutsandes bestraffning. Sthm 1816. 4:o 65 s. (Tills med G. Adlersparre; undert.). – Fortsättning af handlingarne såväl som ock K. Majrts nåd. utslag... Sthm 1816. 4:o 15 s. (Tills, med G. Adlersparre-undert.). 1

Källor och litteratur

Källor: Biographica, RA. – N. Alexanderson, Justitieombudsmannen (Sveriges riksdag, 2:16, 1935); S. Brandel, S. Klara kyrka, 2 (Sveriges kyrkor. Stockholm. Bd 6:2, 1.927); G. Carlquist, Landshövdingen Gustaf Wathier Hamilton och hans anteckningar från Karl Johanstiden (1921); M. J. Crusenstolpe, Medaljonger och statyetter (1882); Fredrika Ehrenborg. Lef-nadsteckning (särtryck ur Ett kristligt sändebud, 4, 1873); O. F. Enbom & A. Eisen, Uppgifter om justitieombudsmansämbetet 1810–1910 (Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 års riksdag, 1911); E. Fahlbeck, Idéer och män (1936); J. Kleberg, Kammarrevisionen-Kammarrätten 1695–1940 (1940); N. Lövgren, Katarina Elisabet Posse, född Ehrenborg, signaturen B. Eg. En lifsbild från nittonde århundradet (1914); A. Nordberg, Den kyrkliga väckelsen i Skara stift under förra hälften av 1800-talet (1939); C. Rosén von Rosenstein, Tal vid... C. I. M. E:s begrafnings-act. . . 1823 (1823); [Schinkel-Bergman], Minnen ur Sveriges nyare historia, 11, av J. A. C. Hellstenius (1872), s. 65 ff.; W. Swalin, Bidrag till Kongl. Maj:ts kanslis personalhistoria efter 1809 (1892); K. Warburg, J. G. Richert. Hans lefnad och uttalanden, 1–2 (1905).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Casper I M Ehrenborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16660, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16660
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Casper I M Ehrenborg, urn:sbl:16660, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.