Meriter

Clas Adam Ehrengranat, f. 5 nov. 1781 i Stockholm (Klara), d. 21 febr. 1842 där. Föräldrar: översten Carl Adam Ehrengranat och Maria Aurora Uggla. Beridareelev i Uppsala 1793; genomgick fullständig kurs vid ridskolan på Strömsholm; ridpage hos konungen 20 nov. 1797; tjänstgjorde vid hovstallet i Stockholm 1798; kornett vid Södra skånska kavallerireg. 18 maj 1800; studerade anatomi och veterinärvetenskap i Lund 1802–04; fortsatta studier i Köpenhamn till 1807; löjtnant vid Skånska karabinjärreg. 27 okt. 1807; stallmästare vid reg. 8 dec. s. å.; ridpage hos konungen på Åland 1808; understallmästare hos konungen 29 juni 1809, hos kronprins Kari August 1810, och hos kronprins Kari Johan s. å.; avsked ur armén 18 dec. s. å.; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagen 1810; tf. direktör för Flyinge och Dalby stuterier 17 maj 1814; stallmästare hos konungen 18 nov. 1816; stallmästare och chef för Flyinge stuteri 21 jan. 1817–37; hovstallmästare 1831. LKrVA. 1810; led. av danska Societas fautorum rei Veterinariae; RSO 1819; LLA 1822. – Ogift.

Biografi

Adam E. började sin utbildning i ridkonsten hos akademistallmästaren, T. L. Eklund i Uppsala och kom sedan till den kände stallmästaren C. P. Fagerström på Strömsholm. Efter tjänstgöring vid hovstallet 1798 och sedan E. ingått vid Södra skånska kavalleriregementet studerade han anatomi och veterinärvetenskap för den framstående anatomen professor A. H. Florman i Lund. Med stöd av allmänna medel fortsatte E. i Köpenhamn, där han ägnade sig, förutom åt ridning och körning vid det danska hovstallet, åt veterinärvetenskapliga ämnen vid K. danska veterinärskolan, varom lian sände intressanta och upplysande berättelser till Florman. Hemkommen tjänstgjorde E. vid sitt regemente, som bytt namn, sedan åter som ridpage hos Gustav IV Adolf på Åland. Som Karl XIII:s understallmästare deltog E. i kronprins Karl Augusts likfärd och svarade under intåget i Stockholm för körningen av likvagnen. Under pöbeluppträdena i samband med mordet på Fersen framträdde E. med mod och beslutsamhet. Sedan han redan tidigare förgäves sökt förmå gardesbataljonens chef att ingripa, anslöt han sig till det fåtal behjärtade män, som vid Riddarhustorget bemödade sig om att föra riksmarskalken till en tryggare plats innanför truppernas linjer. Enligt samstämmiga vittnesbörd var E. därvid livligt verksam. Han sökte »med särdeles iver försvara excellensen mot de förföljandes våldsamheter» och hade i sin strävan att hjälpa Fersen »ikullstött några av dem, som velat framtränga till Hans Excellens och honom misshandla». Enligt de underrättelser, som nådde drottningen, voro de män, som sålunda ingrepo till Fersens skydd, själva nära att falla offer för hopens ursinne.

E. hade under sin uppväxttid och ungdom fått en anmärkningsvärt grundlig och allsidig utbildning inom de båda områden, där han sedermera kom att, göra sina största insatser, nämligen som organisatör av en förbättrad svensk hästavel och som ridkonstpedagog. År 1813 började han tagas i anspråk för praktiska uppgifter inom det förra området. På kronprins Karl Johans föranstaltande sändes han då till Ryssland, där han för statens räkning till avelsändamål inköpte och hemförde trettio hingstar »av de bästa racer», huvudsakligen av engelsk och orientalisk härstamning. Ingående uppgifter om dessa hingstar, vilka sedermera kommo att spela en betydande roll för den svenska lanthästaveln, finnas i E:s med stor noggrannhet förda anteckningar från Flyinge stuteri (1814–37). Från Ryssland inköpte E. samtidigt åttio remonter för Livgardet till häst. På våren 1814 sändes E. på statligt uppdrag till Tyskland för studium av stuteriväsendet. Han mottog vid sin återkomst till Sverige förordnande i maj s. å. som direktör för Flyinge och Dalby stuterier. Härmed hade E. placerats i den befattning, där han under nära ett fjärdedels sekel skulle verka till hästavelns höjande och ridkonstens främjande.

Bland de mest uppmärksammade åtgärderna i förstnämnda avseende, som E. tog initiativ till och genomförde, var inrättandet av s. k. stohållningsstuterier i Skåne. Jämlikt K. M:ts beslut uppsattes från 1824 på tio större gårdar sädana stuterier, vilket verksamt bidrog till att möjliggöra arméns – och särskilt kavalleriets – remontering med inhemskt hästmaterial. Remonteringens beroende av import, framför allt från Danmark, borde bringas att upphöra. Detta var ett av de mål, vilka E. från början av sin bana fattat klart i sikte, och vilket han, trots bristande förståelse från flera håll, dock lyckades uppnå. Dessutom väcktes genom stohållningsstuteriernas verksamhet intresset för och vidgades kunskaperna om en riktig hästuppfödning. Institutionen kom emellertid att av olika anledningar bestå under alltför kort tid.

Till ridinstruktör var E. i ovanligt hög grad lämpad på grund av sin enastående kunnighet och förmåga i ridkonsten. Den personliga skickligheten förenades hos honom med en under studietiden grundlagd, djupt vetenskaplig kännedom om hästens byggnad och rörelser samt med en för tiden märklig pedagogisk grundsyn på ridutbildningen och dressyrkonsten.

Sedan han organiserat anläggningen vid Flyinge kungsgård, ordnat stuteriets byggnader samt anlagt betesmarker och hagar, upprättade E. i anslutning därtill en ridskola, främst avsedd för unga kavalleriofficerare. Under hans ledning utbildades där 167 elever, av vilka flera genomgingo två eller tre, ja ända upp till fyra års kurser. Mycket känd från E:s ridundervisning är den av honom sinnrikt konstruerade »mobilhästen» eller »mannekängen», en träfigur, avsedd att åskådliggöra en hästs alla kroppsdelar, leder och muskler samt dessas ställning. och funktion vid olika rörelser. »Mobilhästen» tillhör numera ridskolan på Strömsholm. Med sin utomordentliga skicklighet som lärare i ridkonsten förenade E. stor hårdhet. Det sades om honom, att han, då han gick in i ridhuset till sin undervisning, »lämnade sitt hjärta utanför».

E. hade nov. 1816 kallats till stallmästare hos konungen och förordnats att under sin vistelse i Stockholm vintern 1816–17 vara prins Oskars lärare i ridkonst. Nyåret 1817 erhöll E. fullmakt som stallmästare och chef för Flyinge stuteri. Han fortsatte därefter verksamheten till hästuppfödningens och ridkonstens fromma enligt sina från början anlagda riktlinjer. Samtidigt fullföljde han sin tidigare påbörjade författarverksamhet rörande hästar och ridkonst. Redan 1809 utgav han en liten skrift om »Hasledens byggnad, fel och fullkomligheter», enligt samtida bedömare »ett mästerstycke, som förvånade även de mest lärde veterinärer». Han har också i Krigs-vetenskapsakademiens handlingar och tidskrift skrivit åtskilliga uppsatser om hästavel, ridkonst, betsel och betsling m. m. År 1836 fullbordade han sitt stora, klassiska verk »Ridskolan eller ridläran», vilket med vederbörligt tillstånd dedicerades konungen och för vilket E. rönte stor berömmelse och uppskattning. Av särskilt intresse är hans av djup pedagogisk erfarenhet präglade uppfattning om »dressyrens metodik». Verkets sista sidor stå under rubriken »några sanningar», och man får där i korta satser lära känna mycket av E:s grundåskådning i fråga om hästar och ridkonst. Ett par särskilt belysande exempel må anföras: »Inled hästen metodiskt till lydnad och justesse medelst sträng ordning, så avledes därigenom allt vad han tillämnar och vill... Nybörjaren straffar hästen med sinne och eftertryck, förmenande att hästen tredskas eller sätter sig mot hans vilja. Så gjorde även jag och betänkte länge icke, att hästen ej kunde ana något om min vilja... Bestämd vägran är en bestämd följd av oduglig dressyr... Framkasta målet till morgondagen, då stridens utgång hotar att bliva äventyrlig, så undvikas strafflektioner. Däri ligger något mästerligt. Slå hästen strax kan envar ... Under dressyrarbetet uppstaplar den unge ryttaren själv de värsta hinder för framgången. När han begynner inse detta, är han långt kommen.»

E:s verksamhet som chef för Flyinge stuteri belyses bäst av hans egna anteckningar, förda för varje år under tiden 1814–37, De äro försedda med utförliga bilagor rörande de från Ryssland inköpta hingstarna, uppgift om deras betalning med 100,468 rubel 46 kopek, med rullor över hästar och föl vid Flyinge samt med förteckningar över elever vid ridskolan m. m. Av stort intresse äro också E:s brev till excellensen Jacob De la Gardie, vilken fick mottaga utförliga redogörelser för E:s planer och verksamhet men också uttrycken av hans oro och bekymmer för framtiden. E:s självständiga metoder hade nämligen icke väckt odelat gillande; de ledande personerna inom Stuteriöverstyrelsen funno honom obekväm. Angreppen mot E. blevo dock resultatlösa, varför man fann på utvägen att upplösa stuteriet och omvandla Flyinge till hingstdepå. De flesta avelsstona överflyttades till Ottenby. Kvarvarande brukshästar såldes på auktion 27 maj 1837, och påföljande dag ingav E. ansökan om tjänstledighet från sin befattning.

E:s djupa besvikelse över att icke få fortsätta sitt verk framträder starkt i breven till De la Gardie. Han hade dock haft tillfredsställelsen att se hästaveln i Skåne så erkänt förbättrad genom sina egna åtgärder, att landshövdingen i Malmö 1836 hade möjlighet inberätta, att remonteringen inom provinsen helt och hållet nu kunde bestridas av inhemska hästar. E. synes ha haft allt skäl att uttala sitt beklagande, »ty att se allt åter upprivas, vad ett fjärdedels århundrade har kunnat tillvägabringas, näml. under jämn gång framåt, och det så tillsägande samma dag målet är hunnet, är påkostande i nog kännbar mån» (till De la Gardie 18 aug. 1836).

Efter den plötsliga omorganisationen av Flyinge flyttade E. till Stockholm, där han snart upptog verksamheten som ridlärare för de kungliga prinsarna. Från hösten 1840 finnas brev bevarade med berättelser om utflykter med de fy ra. arvprinsarna, »Carl och Gustaf ridande, de 2:ne yngsta åkande i gigg med mig för att få deras stora lust att köra i någon mån tillfredsställd». Länge överlevde E. dock icke raserandet av sitt livsverk. På hans grav ristades orden: »Redbar och fosterländsk, den förste på sin tid i sitt yrke». Denna gravvård på Norra begravningsplatsen i Stockholm finns icke mer; enligt uppgift inom släkten förstördes den vid ett åsknedslag.

Författare

Olof Ribbing.

Arkivuppgifter

Enstaka brev från E. finnas i K. biblioteket och i Uppsala bibliotek; om andra E:s brev se nedan under Källor.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Hasledens byggnad, fel och fullkomligheter. Sthm 1809. 43 s. – Dictamen till högloflige ridderskapets och adelns protocoll den 9 augusti 1809 [ang. ett åkerbrukscollegium]. Sthm 1809. (4) s. – Hwad som blifwit iakttagit wid di-kalfwars uppfödande (Ny journal uti hushållningen, 1812, s. 191–196). — Tankar rörande landthushållares théoretiska och prac-tiska daning (ibid., 1813, s. 18—26). – Om hästars rörelser i deras samband med ridkonsten. Lund 1818. 99, (1) s. – Huru skall hästafveln i fäderneslandet kunna uphjelpas, och svenska cavale.riet derigenom iståndsätfas, at med minsta kostnad inom landet erhålla sitt behof af goda remonthästar ? (KrVA Handl., 1822, s. 22–70). – Om skruf-sitts eller ryttarens sadelfäste (ibid., 1828, s. 1–27. – Tankar om betsel och betsling (ibid., 1829, s. 35–51, 113–174). – Om galopp och tumling (ibid, 1830, tr. 1831, s. 189—216, 5 pl.-bl.). – Ridskolan eller ridläran. Lund 1831–36. Fol. [Inledning m. m.:] Grav. titelbl, 4 bl, IV s, 1 bl.; [Huvuddel 1, Hästen i skolan, 1, Skolhästen:] 5 bl, 78 s. & 1 pl.-bl.; pl. 1–89 med 17 titelbl. m. m. samt 2 bl. & pl. A–C; [Huvuddel 2, Ryttaren i skolan, 1, Skolryttaren:] 4 bl, 119 s. med pl. [A]–B–G; 4 bl, 118 s, 2 bl, & 1 inre titelbl. – Kort öfversigt af ridkonsten, grundad på arbetsföljdens perioder (KrVA Handl, 1833, s. 249–275). – Dressur för vägrande häst (KrVA Tidskr, 1839, s. 279–301). –¦ En blick på hästens dressur och dennes rätta arbetsgrund, uppfattad i frågor och svar (ibid, 1841, s. 262–268).

Handskrift: Anteckningar med åtföljande allegater rörande Flyinge och Dalby för senare tider, avfattade och sammanställda i Stockholm år 1838 av Ad. Ehrengranat, Lantbruksstyrelscns stuteribyrå.

Källor och litteratur

Källor: E:s Anteckningar... (se ovan under Handskrift); Brev (78 st.) från E. till exc. Jakob De la Gardie (1818–40), brev (8 st.) från E. till prof. A. H. Florman (1806–07), LB; Räkenskaper för Flyinge stuteri under E:s tid, Landsarkivet i Lund; Meritförteckningar, Skånska dragonregementet. 1806–1822 (1810), En egenhändigt av E. underskriven tjänsteförteckning, dat. Stockholm den 16 nov. 1810, jämte ett prästbevis i original, intygande enligt Clara församlings dopbok, att E. är född den 5 nov. 1781 samt döpt den 7 samma månad, i Meritband n:r 60, s. 384 f., Arméns pensionskassas arkiv, KrA. – C. A. Adlersparre, Anteckningar om bortgångna samtida [11 (1859); Anmälan i Kr V A vid högtidsdagen 1842 (KrVA Handl., 1842); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 8–9 (1939–42); T. Nerman, Fersenska mordet (1933); V. Müller, Översikt av Sveriges hästavel (1926).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Clas Adam Ehrengranat, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16671, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Ribbing.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16671
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Clas Adam Ehrengranat, urn:sbl:16671, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Ribbing.), hämtad 2024-11-09.