Meriter

Johan Mathias Ehrenhoff, f. 6 juli 1777 i Stockholm (Kat.), d. 3 april 1854 i Tanger, Marocko. Föräldrar: vice presidenten Carl Gustaf Ehrenhoff och Martha Christina Thiesen. Sergeant vid Upplands reg. 27 mars 1785; fänrik där 20 april s. å., vid Göta garde 1 juli 1793; löjtnant där 17 maj 1795; kapten i armén 28 maj 1801, i reg. 8 dec. s. å.; kompanichef 23 maj 1805; major i armén 1 jan. 1812, vid Andra livgardet 22 maj s. å.; överstelöjtnant i armén 4 juli 1817; avsked 25 maj 1822; konsul i Tanger 24 april s. å; generalkonsul där 3 mars 1823. RSO 1815; KNO 1845; KDDO s. å.; led. av Det Kgl. Nordiske Oldskriftselskab 1841; innehade även en neapolitansk orden.

G. 24 febr. 1808 i Stockholm (Göta livg.) m. Maria Charlotta Stenhammar, f. 1 dec. 1782 där (Maria), d. 14 aug. 1848 i Tanger, dotter av rådmannen i Stockholm Per Stenhammar och Cecilia Maria Neostadius.

Biografi

Mathias E. gjorde en sedvanlig officerskarriär till dess han, efter avsked vid fyrtiofem års ålder som överstelöjtnant 1822, tillträdde den plats som generalkonsul i det marockanska Tanger, där han under ofta besvärliga situationer skulle komma att göra en uppmärksammad insats. Denna konsulstjänst var under de förhållanden, som sedan länge rådde mellan Sverige och Barbareskstaterna, i verkligheten en självständig beskickningspost. Den fordrade just vid tiden för E:s utnämning så mycket mer av sin man, som hans företrädare, den bekante Jacob Gråberg, nyligen förpassats ur Marocko under uttalande av sultanens eklatanta misshag. Sverige var, efter den å dess vägnar av generalkonsuln, sedermera kanslirådet Pehr Wijk 4 maj 1803 med sultanen avslutade traktaten, skyldigt att till undvikande av sedvanliga sjöröverier "från marockansk sida erlägga en tribut vartannat år av 40,000 piaster eller årligen av 20,000. Gråberg hade emellertid både genom uppträdande och skriverier om Marocko retat den dåvarande sultanen, Mulei Soli-man, vilket orsakade Gråbergs snöpliga utvisning jan. 1822. Detta medförde, att K. M:t utsände en speciell beskickning, ledd av dåvarande överstelöjtnanten, sedermera amiralen J. H. Kreüger med order av 22 mars s. å. att söka bilägga tvisten med Marocko. Samtidigt fick E. i april sin fullmakt som Gråbergs efterträdare. Kreüger avgick i maj till Tanger. I en i orientalisk praktstil uppställd skrivelse av 26 aug., riktad till kejsaren (sultanen), anmälde Kreüger sitt beskickningsuppdrag, meddelade, att han medförde årstributen för 1821, aderton kistor med skänker och tjugu stycken kanoner från svenske konungen samt notificerade slutligen E:s utnämning och utbad sig, att han måtte mottagas. Ehuru karavanen med penningpåsarna delvis plundrades i öknen av arabiska, rövare och landets inre förhållanden då överhuvud voro oroliga, lyckades Kreüger i sitt uppdrag, och de diplomatiska förbindelserna, mellan länderna återställdes. Kreüger for till Gibraltar och inväntade där E., som avseglade från Marseille 10 febr. 1823 och landsattes 2 mars i Gibraltar. Den 13 mars ankom E. till Tanger. Han hade under tiden fått generalkonsuls fullmakt mars s. å. Soliman hade i nov. 1822 avlidit och efterträtts av sin brorson Abd-er-Rahman. E. mottogs väl i Tanger, där han fick börja utdela skänker men fann beskickningshuset i bedrövligt skick och fick K. M:ts tillstånd att reparera det för 500 piaster. Inre oroligheter utbröto i Marocko, och först 2 juni 1828 höll Abd-er-Rahman sitt intåg, i Tänger. E. hade dock redan 1825 lyckats komma på god fot med hans förste minister, som E. gav presenter i form av en guldklocka m. rn. för 487 piaster. Den 5 juni 1828 kallades E. nu att, som den tredje i ordningen av de utländska konsulerna, hylla sultanen i ett slott utanför staden, varvid sultanen vänligt uttalade sig om förhållandet till Sverige. E:s skänker till sultanen med omgivning uppgingo till 2,500 piaster, varjämte E. för Sverige och Norge erlade tributavgifterna för 1826–27. För Karl XIV Johans räkning emottog E. av sultanen en ung lejoninna och två hästar, vilka med mycket besvär och stor kostnad för konvojkommissariatets kassa fördes till Göteborg, där lejoninnan dog. Då taken i beskickningshuset i Tanger började störta in, nödgades E. göra en ombyggnad från grunden av hela huset, vilket orsakade en kostnad av 20,000 piaster i stället för de beviljade 500. E. anmälde förhållandet och begärde få ersätta merkostnaden av sin lön genom avdrag årligen. Då konvojkommissariatet anmälde saken, hemkallade K. M:t 12 febr. 1831 E., och konsul J. Lagerheim i Alger förordnades till Tanger. E. blev emellertid rättfärdigad på så sätt, att konungen beviljade en avskrivning av 15,000 piaster på hans skuld, medan 5,000 skulle genom årligt löneavdrag (1,000 piaster) ersättas av E. själv, som nu återfick sin tjänst i Tanger, dit han ankom 23 okt. 1.832. Till konsulatsekreterare fick han s. å. sedermera ministerresidenten Fredrik Crusenstolpe, den bekante koranöversättaren. Som tolk hade man en åldrig jude, Jakob Ben-Selum, vilken avled 1839. E. erlade under dessa år de sedvanliga årstributerna på 20,000. Oroligheter, mord och plundring voro ännu vanliga och i maj 1841, då en mängd araber intågade i Tanger för att fira offerfest, avlossades skarpa skott mot de europeiska konsulathusen, däribland Sveriges. Typiskt var, att man på hans klagomål lät ge basto-nad åt två omedelbart utvalda män ur truppen utan att veta, om de voro skyldiga eller ej. E. utvidgade konsulatområdet genom tomtinköp och lät på egen bekostnad uppföra ytterligare byggnader. Genom Frankrikes erövring av Algeriet 1830 hade Sverige-Norge befriats från tributavgifterna ej blott dit utan också till Tunis och Tripolis. Marocko hade tillika avsagt sig dem för alla kristna-länder utom Sverige-Norge och Danmark. Sveriges avgift var likviderad till 6 juli 1843, då regeringarna i Stockholm och Köpenhamn överenskommo att göra en gemensam framställning hos sultanen i Marocko om upphörande av det odrägliga tribut- och gåvosystemet, vartill Englands och Frankrikes bemedling utverkades. E. förordnades 14 maj 1844 att börja underhandlingarna med sultanen, och Danmark utsåg för sin del geheimelegationsrådet Carstensen till förhandlare. Sedan Crusenstolpe översatt K. M:ts not till arabiska, överlämnade E. densamma genom engelske generalkonsuln att tillställas sultanen. I skrivelsen notificerades denne också om konung Oskar I:s tronbestigning. England och Frankrike understödde förslagen om årstributernas avskaffande. När krig utbröt med Frankrike, och Tanger bombarderades 6 aug. 1844, gingo E. och Carstensen ombord på norska korvetten Nordstiernen, då E. genom en marockansk minister mottog sultanens svar: ett rent avslag utan motivering. Kriget gick emellertid olyckligt för sultanen, varjämte nytt uppror bidrog att nedstämma hans ton. E. och Carstensen förklarade i not av 11 aug. till sultanen, som då var i Fez, att deras länder vägrade all tribut för framtiden, varpå E. i Gibraltar 28 aug. mottog förnyat avslag; därvid antyddes dock möjligheten av framtida överläggning. Engelske ambassadören i Madrid H. Bulwer ankom emellertid till Gibraltar och ingrep hos sultanens minister Ben-Driss. Slutligen utsågos E. och kommendörkapten C. H. Ulner, som var chef på fregatten Josephine, att deltaga i underhandlingarna. Den 21 febr. 1845 kommo E., Ulner och Carstensen till Tanger, där de landstego under mycken högtidlighet. Då marockanske underhandlaren, guvernören Sidi Buselham Ben-Ali uteblev, hotade de i skrivelser att stryka sina nationers flaggor och lämna landet, varjämte de utspredo rykten om starka sjörustningar i Sverige och Danmark, vilket hade god verkan. Underhandlingar kommo till stånd i Larasch. där 5 april s. å. fördrag undertecknades å Sveriges vägnar av E. och Ulner samt å Marockos av paschan Buselham Ben-Ali. Traktaten upphävde »av gunst, godhet, och välvilja» de dittillsvarande årstributerna. E. lämnade konsulatet åt Crusenstolpe och avreste med Carstensen till Gibraltar och sedan på danska ångfartyget Hekla till Norden för att överbringa traktaten. I maj kom E. till Stockholm, där traktaten ratificerades. E.och Ulner belönades med kommendörskorsen av Nordstjärnan och Dannebrogen. E. slutbetalade sedan de felande årsavgifterna jämte utlovade skänker till sultanen, Buselham, Ben-Driss och guvernören i Tanger, tillsammans 56,000 piaster. Den 14 sept. s. å. skedde utväxlingen av ratifikationerna i Tanger. Därmed avslutades den förnedrande historien om Europas förhållande till de sjörövande Barbareskstaterna. E. ersattes för förlusten under bombardemanget av Tanger och för sina resor. Abd-er-Rahman tröstade sig med att tredubbla tullavgifterna och skaffa sig mängder av monopol. E. verkade ännu i nio år på sin post och dog i Tanger.

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Diplomatica: Maroccana (Svenska konsulers skriv. 1822–1853), Konvojkommissariatets arkiv, RA; Kyrkoarkiv i Stockholms stadsarkiv. – J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulsstaten (1912–15); T. H. Kreuger, Sveriges förhållanden till Barbaresk staterna i Afrika, 1 (1856).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Mathias Ehrenhoff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16680
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Mathias Ehrenhoff, urn:sbl:16680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.