Joachim (Jochim) Ehrenpreus

Född:1667-11-04 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1741-02-12 – Norra Vånga församling, Skaraborgs län (i Höberg)

Vapentillverkare


Band 12 (1949), sida 307.

Meriter

3. Joachim (Jochim) Ehrenpreus, före adl. Preuss, son till E. 1, broder till E. 2 och halvbroder till E. 5, f. 4 nov. 1667 i Stockholm, d. 12 febr. 1741 på Höberg, Vånga sn (Vg.). Student vid Uppsala univ. 22 juli 1676; faktor vid Norrtälje gevärsfaktori 20 jan. 1691, vid Jönköpings gevärsfaktori 27 (ad interim 10) juli 1695; överdirektör vid alla gevärsfaktorierna i riket 17 febr. 1715.

G. 1) 28 dec. 1693 i Kristianstad m. Anna Hilletan, d. 24 okt. 1721, dotter av överkommissarien vid amiralitetet i Karlskrona Gabriel Månsson Hilletan och Elsa Rolufsdotter; 2) 1 okt. 1723 m. Christina Kafle, f. 1683, d. 4 juni 1740 på Höberg, dotter av kornetten Axel Kafle och Elisabeth Hierta, samt förut g. m. överstelöjtnanten Gabriel Gahm, adl. Gyllengahm, d. 1722.

Biografi

Genom faderns inflytande hos Karl XI erhöll E. 1691 faktorstjänsten i Norrtälje, sedan dess förutvarande innehavare kommit på obalans. E. var då blott tjugutre år gammal. På grund av sin ungdom och oerfarenhet ställdes han enligt faderns förslag under dennes inspektion. Vid uppryckningen av det ganska förfallna faktoriet visade E. stor driftighet. Tack vare sina härigenom vunna meriter och faderns stöd erhöll E. 1695 förordnande som faktor i Jönköping; den därvarande faktorn hade häktats för tvegifte. Sedan domen över denne fallit, tillträdde E. definitivt tjänsten, som han och hans ättlingar därefter innehade i över hundra år.

Jönköpings gevärsfaktori, vars verksamhet kort förut (1689–95) delvis hade överflyttats till Huskvarna, var vid E: s tillträde ännu ganska obetydligt; räkenskaperna fann han i största oreda. Faktoriet hade emellertid under en skicklig ledning stora utvecklingsmöjligheter. Smeder miltals omkring på landsbygden i Småland och Västergötland arbetade sedan gammalt i viss utsträckning för faktoriets räkning och på dess förlag samt möjliggjorde vid behov en snabb ökning av produktionen. Skogarna i landsändan täckte behovet av kol och trä. Det mellansvenska järnet, som på grund av sin högre kvalitet föredrogs framför det småländska, hade över Vättern en god om också icke riskfri transportled till faktoriet. Redan 1689 hade det största av dettas tre borrbruk anlagts och trätt i verksamhet i Huskvarna, där man med undantag för särskilt stränga vintrar hade tillräcklig vattenkraft för borrbruket året runt.

Genast vid sin ankomst till Jönköping tog E. itu med att reorganisera faktoriet. I Huskvarna fullbordade han anläggningarna och uppförde där arbetarbostäder och en faktorsbostad för egen räkning. Produktionen av gevär, d. v. s. musköter, pistoler och karbiner, ökades betydligt redan åren före krigsutbrottet 1700. Stora nordiska kriget ledde till ett kraftigt uppsving för faktoriet. Statens alltmera stegrade behov av vapen möjliggjorde utbyggnader och utnyttjandet av anläggningarnas och landsbygdens fulla produktionskapacitet. E. visade sig även vara en utomordentlig företagsledare. Han vinnlade sig mycket om att förbättra vapnens kvalitet, införskrev utifrån skickliga arbetare, och understödde svenska gesäller, som ville studera vapenhantverket utomlands. Från sitt faktori sände han dugliga hantverkare till de övriga faktorierna, särskilt i. Norrköping och Ronneby. Antalet hantverkare i faktoriets tjänst 1695–1715 ökades enligt E:s egen uppgift från omkr. 140 till över 1,100 och uppgick enligt generalmönsterrullan 1720 till omkr. 1,000. Krutproduktionen steg från omkr. 2,000 kg per år på 1680-talet till över 40,000 kg år 1713. Redan 1703 tillverkades vid E: s faktori över 5,000 musköter, 2,000 par pistoler, 1,000 karbiner, 1,000 pikar och 200 trummor, vida mer än vid något annat faktori. Under kriget upptogs även tillverkning av nya vapen vid faktoriet; viktigast var härvid bajonettillverkningen (från 1708). Produktionen ställde stora anspråk på E:s organisationsförmåga, energi och ekonomi. De anvisade medlen inflöto ofta oregelbundet och sent, trots att E. gjorde täta resor till de olika lantränterierna. År 1710 uppgav han vid ett tillfälle, att han hade rest 140 mil på fem veckor men utan resultat, då alla medel hade gått till amiralitetet i Karlskrona. E. måste därför årligen göra stora förskott till inköp av materiel och viktualier för hantverkarna. De hårdaste påfrestningarna kommo efter slaget vid Pultava och danskarnas invasion i Skåne. Med berättigad stolthet framhöll E. upprepade gånger senare, att det var hans faktori, som nästan ensamt utrustade Magnus Stenbocks armé med gevär och därigenom i sin mån tryggade segern vid Hälsingborg 1710. År 1711 blev ett olycksår för E. och hans faktori. Borrbruket och tågverket i1 Huskvarna ödelades av vådeld och måste återuppbyggas; pesten härjade länge och hårt bland hantverkarna och lamslog produktionen. Själv förlorade E. en dotter och allt sitt tjänstefolk samt måste i största hast på ett halvår draga sig undan till trakten av Växjö. Då han hade lämnat stora förskott i materiel och livsmedel till hantverkarna, led han genom deras bortgång även en betydande ekonomisk förlust. Inom kort var dock driften, åter i full gång.

I dec. 1714 kallades E. av Karl XII till Stralsund. Där vistades han i jan.—maj 1715. Enligt E:s egen version misströstade Karl XII vid hans ankomst om de svenska faktoriernas förmåga att täcka gevärsbehovet samt planerade uppköp av 30,000 gevär i Tyskland. Denna plan hade E. avstyrt; han hade själv ur Jönköpings rust-kammare levererat samma kvantitet till Stralsund och hade ingett konungen en mera optimistisk uppfattning om de svenska faktoriernas produktionsförmåga. Bevis på Karl XII:s synnerliga bevågenhet mot E. voro ett flertal akter, som konungen undertecknade i febr. 1715. De nya privilegierna för Jönköpings faktori av 15 febr. befriade materielen för gevärs tillverkning en från alla inre och yttre tullar, säkrade faktoriets behov av arbetskraft och av skog till kol och stockhuggning samt gav E. rätt att till sin efterträdare utse den måg eller son, som han uppfostrade därtill. Hantverkarna skyddades mot Jönköpingsborgarnas försök att påtvinga dem andel i stadens kontributioner, samtidigt som de genom ett särskilt K. brev ställdes i starkare beroende av faktorn. Krigskollegium fick befallning att vid E: s faktori årligen beställa så mycket gevär, som denne åtog sig kunna leverera, och tillse, att han alltid blev försedd med pengar, då det var högst angeläget, att tillverkningen hölls i jämn gång. Den 17 febr. utfärdades fullmakt och instruktion för E. såsom överdirektör för alla gevärsfaktorier, som funnos eller komme att inrättas i Sverige. E. underställdes visserligen fortfarande Krigskollegium men fick inspektionsrätt över alla faktorier, kontroll över deras produktion och arbetskraft, samtidigt ett visst ansvar för deras leveranser. Han skulle åtnjuta samma rang som överdirektören över Stora sjötullen och dennes vederlikar.

Hösten 1716 beordrades E. och faktorn i Örebro, en kort förut invandrad tysk, Joachim Rosenberg, till Karl XII i Lund. Där förmåddes de att i princip åtaga sig gevärstillverkningen efter 1716 års av konungen fastställda modell mot ett visst pris per gevär. Därvid skulle de själva svara för alla produktionskostnader. Tidigare hade faktorerna åtnjutit viss provision på tillverkningen, medan kronan hade betalat materiel, löner och omkostnader. Ur E:s synpunkt var förslaget, såtillvida fördelaktigt, som det gav honom en friare ställning till Krigskollegium, förenklade räkenskapsföringen och stärkte hans grepp om arbetarna, men det medförde å andra sidan större risker. Tillsammans med Rosenberg gav han ett skriftligt anbud att tillverka en musköt med bajonett för 7 dlr smt. De närmare underhandlingarna fördes mellan E. och Rosenberg samt C. Cronstedt jämte G. von Dernath och D. N. von Höpken å Upphandlingsdeputationens vägnar i Norrby nära norska gränsen. E. uppgav senare, att han med hänsyn till de stora riskerna och omkostnaderna i det längsta hade krävt ett högre pris – 8 dlr smt – per musköt och bajonett än det i kontraktet av 29 okt. 1716 slutligen fastställda 6 3/4 dir. Rosenberg, som icke hade någon erfarenhet beträffande gevärstillverkningen i Sverige, hade emellertid efter två dagars underhandlingar accepterat det lägre priset, och E. hade då varit tvungen att följa hans exempel. Trots att E. som vittnen åberopar motpartens ombud, äro hans uppgifter åtminstone delvis tillrättalagda för att stödja hans senare ersättningsanspråk pä kronan. E. skulle därjämte ha ålagts att garantera en viss tillverkning för de fyra övriga faktorierna, »vilket jag länge underdånligen bad mig undan men icke kunde slippa». Enligt kontraktet åtog sig E. för sitt faktori en tillverkning om 9,500 musköter av olika slag med tillhörande bajonetter samt 3,000 pikar, Rosenberg för Örebro faktori 5,500 musköter med bajonetter och 1,000 pikar. E. garanterade vidare från faktorierna i Söderhamn, Norrköping och Ronneby leveranser om sammanlagt 4,800 musköter samt motsvarande antal bajonetter från annat håll, då sådana icke tillverkades vid dessa faktorier; därtill 800 flintlåspistoler från Norrtälje faktori.

Kontraktet, som blott gällde 1717 års produktion, blev till sina följder fördärvbringande för E. Han hade icke kunnat förutse den våldsamma inflation, som kort efter kontraktets ingående tog fart, särskilt på grund av nödmynten. Det visade sig, att de fyra nämnda faktorierna icke ville eller kunde åtaga sig tillverkningen till det fastställda priset. E. måste låta tillverka även deras andelar vid sitt faktori. Åren 1717–18 levererade han från detta 14,038 musköter och 14,272 bajonetter, i det närmaste hela den kontrakterade kvantiteten, dock fördelad på två års produktion. Medan kronan fasthöll vid det fixerade muskötpriset, sprungo prisen på järn, stål, viktualier och alla omkostnader i höjden. E. kunde icke hålla sig skadeslös genom att höja järnpriset för hantverkarna utan måste för att kunna hålla tillverkningen i gång lämna dem järn efter 1716 års pris (ett lispund järn för 2 dlr kmt) ända t. o. m. 1724. Trots detta höll arbetet på att stagnera. Hantverkarna kunde för mynttecknen varken få köpa kol eller viktualier från bönderna, och E. måste även här ingripa för att trygga försörjningen. Han lyckades fullgöra sitt kontrakt utan att komma på balans med kronan men hade då fått sätta till nästan all sin förvärvade och efter fadern ärvda förmögenhet.

Åren efter Karl XII:s död blevo om möjligt ännu svårare för E. Trots att kontraktet blott avsett ett år, fortfor Krigskollegium 1719–24 att gottgöra honom blott 6 3/4 dlr per musköt och bajonett. Järn- och stålpriserna pr skeppund hade däremot stigit från 11 à 12, resp. 22 à 24 dir smt vid kontraktets ingående till 22 à 24, resp. 50 dlr i början av 1720-talet. Prissättningen medförde, att faktoriet i Jönköping-Huskvarna blev nästan ensamleverantör av gevär till kronan under dessa år (20,700 musköter och 10,500 bajonetter mot sammanlagt omkr. 4,000 musköter och inga bajonetter från alla övriga faktorier). E. var den ende av faktorerna, som ens någorlunda kunde bemästra produktionens finansiering. Genom sin ställning och sina förbindelser kunde han göra stora upplåningar hos enskilda men kom ändå år från år i allt djupare skuld till kronan. Alla framstötar hos Krigskollegium om höjda gevärspris blevo länge resultatlösa. Där insåg man väl E:s och faktoriernas trångmål men måste taga hänsyn till statsfinansernas nödläge och räknade med en allmän sänkning av prisnivån, som av sig själv skulle lösa frågan om gevärspriset. Trots E:s ansträngningar att i största möjliga omfattning uppehålla tillverkningen, icke minst för att trygga arbetarnas försörjning, måste den starka minskningen av statens beställningar efter Karl XII:s död och den allmänna prisutvecklingen hårt träffa vapenhantverkarna i form av minskad sysselsättning och sänkta reallöner. Särskilt gällde detta specialarbetarna, som icke bedrevo yrket såsom binäring. En del hantverkare ville i E: s ledning av faktoriet finna orsaken till sitt betryck och sökte 1719 stöd hos Krigskollegium. Efter en långvarig undersökning fritog detta 1721 E. från beskyllningarna och ingrep strängt mot orostiftarna.

Då E. icke fann något gehör hos Krigskollegium för sina ekonomiska krav och situationen blev alltmera ohållbar, reste han i slutet av 1724 till Stockholm på inrådan av fältmarskalken greve C. G. Dücker, som kort förut hade inspekterat faktoriet. I Stockholm lyckades han av K. M:t utverka dels en måttlig höjning av musköt- och bajonettpriset, dels rätt till gottgörelse för sina förluster 1719–24 med 10,000 dir smt; beloppet höjdes till 34,000 dlr, sedan E. klagat sin nöd inför ständerna 1726–27 och Krigskollegium prövat hans uppgifter i stort sett riktiga.

E:s ekonomiska svårigheter upphörde icke med denna uppgörelse. Några år efter fredsslutet kommo de övriga gevärsfaktorierna i gång, på olika sätt understödda av staten. Även om E:s faktori fick den största lotten av de blygsamma statsbeställningarna, måste produktionen där ytterligare inskränkas. Till de ekonomiska bekymren kom för E. en tilltagande kroppslig ohälsa; »svåre flussar och värk» hade ansatt honom ända sedan 1690-talet, och han hade upprepade gånger sökt lindring och bot för sin sjukdom vid Medevi hälsobrunn. Därtill började han åldras. Ännu vid riksdagen 1731 ackorderade E. med ständerna om priset på en ny gevärsmodell och erhöll försäkran om att Karl XII:s privilegier för faktoriet skulle förbli i kraft. S. å. drabbades han emellertid av en svår sjukdom, som bröt hans krafter. Den 27 mars 1732 begärde han därför, att Krigskollegium till hans efterträdare som faktor måtte utse Jöns Wetterberg, som i nio år hade varit rustmästare vid Jönköpings rustkammare och tidigare i fjorton år E: s bokhållare. Denne hade lovat »conservera» E:s hus; den 14. juli s. å. ingick han äktenskap med E: s dotter Maria Christina. Krigskollegium villfor E:s önskan, och i dec. 1732 överlämnade denne definitivt faktoriet till sin måg.

Medan E. ännu var sysselsatt med att avsluta sina räkenskaper, uppstod mellan honom och Wetterberg en konflikt, som klart belyser faktoriets ekonomiska nödläge. Wetterberg stod vid sitt tillträde utan medel att hålla tillverkningen i gång. Av Krigskollegium hänvisades han att av E. utkräva 12,457 dlr smt, som denne hade uppburit för årets produktion. E. stod emellertid utan kontanta medel. Wetterberg var knappast heller ovetande om att svärfaderns ekonomiska ställning var undergrävd. För att förekomma övriga fordringsägare begärde och fick han i slutet av okt. 1732 sekvester å all E:s fasta och lösa egendom i' staden och på landet. Sekvestern upprörde djupt E.; hans förut svaga hälsa hade blivit »alldeles ruinerad», så att han måste »mest vid sängen hålla». Sina räkenskaper kände han icke avsluta, då alla skrivare hade övergivit honom i brist på uppehälle. Hans son Nils (f. 1697, t 1738) reste upp till Stockholm och utverkade där uppskov för E. med sluträkningens avgivande. När den blev färdig 1733, visade det sig, att E: s balans till kronan översteg 26,500 dir smt. Nils E. inlämnade på nytt till K. M: t en vidlyftig supplik från fadern. Till suppliken bifogade E. utom en mängd dokument, av stort intresse även en likvidationsräkning mellan sig och kronan, vari hans ersättningsanspråk för förluster – särskilt 1717 och 1718 – investeringar och omkostnader vid faktoriet väsentligt överstego den nämnda balansen. E. måtte dock ha insett, att han icke hade något rättsligt stöd för större delen av sina motfordrmgar och begärde därför, att K. M:t av nåd ville efterskänka sin fordran och häva sekvestern å hans egendom.

E:s supplik är ett gripande mänskligt dokument, lika mycket en försvars- som en böneskrift. Den ger uttryck åt en gammal, bruten mans bitterhet och resignation men även åt ett stolt självmedvetande om tidigare stora insatser i fäderneslandets tjänst. Gärna påminner han om den tid, då hans faktori nästan ensamt svarade för de svenska arméernas gevärsutrustning. Framför allt vill han visa redbarheten i allt sitt handlande. »Gud som alles hjärtan har i sine händer, böje Eders Kongl. Maj:t till nåd emot mig fattige man och vare vittne och domare över mig om uti mig svek finnes». Som en sista ynnest utbad han sig »den hugnaden, att med min lilla ännu havande egendom få så långt den sig sträcker, fast han är ändock mycket ringa, betala mine private kreditorer, som ännu äro ansenlige», så att han måtte »som en ärlig man med frid kunna fara hädan». Själv hade han »under, mödosam tjänst, trägit arbete och långlig uppvaktning uti rikets angelägenheter» uppoffrat både sin och sin första hustrus förmögenhet och aldrig kunnat förtjäna sig »ett torpställe eller egit tak att luta huvudet under». Till fäderneslandets tjänst överlämnade han emellertid sitt faktori i fullgott skick och hoppades, att hans barn på ett värdigt sätt måtte få tillfälle att tjäna riket, »oansett jag måste lämna mine månge k. barn utan att en gång de hava att hugna sig av en ringaste styver i fäderne- eller mödernearv ... utan måste de som vattn flyta kring stenarne, i synnerhet som en del av dem ännu äro i sine omyndige år.»

E:s vädjan behjärtades av K. M:t. Väl hade E. icke någon rättslig grund för större delen av sina ersättningskrav, men Krigskollegium fann det dock mer än sannolikt, att hans förluster vid faktoriet, särskilt under 1718, hade varit långt större än hans balans. Även med hänsyn till E:s tidigare utomordentliga insatser tillstyrkte kollegiet, att kronans fordran måtte avskrivas mot att E. nedlade alla vidare ersättningsanspråk. Rådet var nästan enhälligt av samma uppfattning. Genom K. M:ts beslut 15 mars 1734 avskrevs E:s balans och hävdes sekvestern å hans egendom.

Sina sista år tillbragte E., bruten till hälsa och krafter, på gården Höberg i Västergötland, som tillhörde hans andra hustru. Han överlevde dock magen Wetterberg, som avled 21 mars 1735, efterlämnande räkenskaperna i största förvirring och sin familj helt utblottad. Sina enskilda fordringsägare kunde E. icke tillfredsställa utan måste gå i konkurs vid Göta hovrätt. E:s fordringar och skulder hos hantverkarna övertogos genom en särskild överenskommelse av sonen Nils, som hade efterträtt Wetterberg som faktor. Även Nils E. avled före fadern 22 mars 1738. I enlighet med 1715 års privilegier föreslog E. då till ledare för faktoriet sin yngste son Fredrik.

E. framträder i källorna som en imponerande personlighet, rastlöst verksam, impulsiv och varmt patriotisk. Faktoriet ledde han patriarkaliskt, och för dess väl tog han stora risker och var beredd till de största uppoffringar. Till arbetarna var hans inställning human. Ofta återkommer han i sina skrivelser till nödvändigheten att bevara den skickliga arbetarstammen och trygga hantverkarnas utkomst; lata och försumliga arbetare sände han däremot utan pardon in i knekthopen. En stark rojalism och beundran för Karl XII framlysa även ur E:s inlagor. Till hela sitt kynne tillhörde han själv den karolinska tiden.

Författare

G, Utterström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Krigsexp. registr., Rådsprotokoll i krigsärenden, Frihetstidens utskottshandlingar 1726–27, vol. 6, 1731–32, vol. 5, 1738–39, vol. 26, Sekreta utskottets skrivelser till K. M:t i krigsärenden 1727, Skrivelser till Konungen: Karl XII :s tid, Krigskollegii skrivelser till K. M:t, RA; Krigskollegii registr., Krigskollegii brevböcker, Krigskollegii artilleridep. Inkomna handlingar: a) Kautionsböcker, b) Faktorier. Jönköping. Div. handlingar: 1) Gevärstillverkning 1600–1851, 2) Organisation och byggnader 1660–1796, 3) Rullor 1720–63, KrA. – E. Göransson, Husqvarna vapenfabrik 1689–1939 (19391: R. Lindstam. Huskvarna krönika (1923); Noraskogs arkiv, 3 (1895–97).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joachim (Jochim) Ehrenpreus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16695, Svenskt biografiskt lexikon (art av G, Utterström.), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16695
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joachim (Jochim) Ehrenpreus, urn:sbl:16695, Svenskt biografiskt lexikon (art av G, Utterström.), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se