Johan Albrekt (Albert) Ehrenström

Född:1762-08-28 – Finland (i Helsingfors)
Död:1847-04-15 – Finland (i Helsingfors)

Riksdagsledamot, Statsråd, Kabinettsekreterare


Band 12 (1949), sida 401.

Meriter

3. Johan Albrekt (Albert) Ehrenström, broder till E. 1, f. 28 aug. 1762 i Helsingfors, d. 15 april 1847 där. Kadett vid artilleriet 21 okt. 1772; sergeant vid Åbo läns infanterireg. 7 sept. 1776; sergeant vid arméns flotta 14 maj 1777; konduktör vid Fortifikationen 27 aug. 1779; e. o. kanslist i Presidentkontoret 27 febr. 1786; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1786, 1789 och 1792; 2:e sekr. i Kabinettet för utrikes brevväxlingen 4 juli 1788; under fälttågen 1789–90 tjänstgörande kabinettssekr. hos konungen samt sekr. vid fredsförhandlingarna; härold vid Serafimerorden 28 april 1791; avsked från kabinettssekreterarbefattningen 26 juli 1792; för delaktighet i den armfeltska konspirationen dömd till förlust av liv, ära och gods 22 sept. 1794; efter schavottering benådad till livet 8 okt. s. å. och avförd till Karlstens fästning; restituerad till ära och adelskap 11 juni 1800; regeringsråds titel 3 juli 1809; erhöll av K. M: t 27 jan. 1812 tillåtelse att bosätta sig i Helsingfors, vilket innefattade, att hans svenska medborgarskap upphörde; ordf. i nybyggnadskommittén i Helsingfors 27 mars s. å.–19 jan. 1825; statsråd 7 sept. 1812; verkligt statsråd 26 aug. 1814; led. av senatens för Finland ekonomiedepartement 15 dec. 1820–30 aug. 1825, dock med rätt att kvarstå till okt. s. å.; innehade utländska ordnar.

G. 15 aug. 1820 på Stor-Heikkilä vid Åbo m. Hedvig Catharina Lagerborg, f. 10 nov. 1788, d. 8 okt. 1834 i Helsingfors, dotter av lagmannen Johan Adolf Lagerborg och Hedvig Eleonora Jägerhorn af Spurila.

Biografi

Albrekt E. undervisades i sin barndom främst av fadern, som ej hade råd att ge barnen akademisk bildning. Dessutom erhöll E. vid sina studier ledning av olika personer, bl. a. i matematik och språk. Särskilt blev E. kunnig i franska. Till en början inriktades studierna dock främst på ämnen, som voro av betydelse för en blivande artilleri- eller ingenjörofficer. Vid de litterära studierna kunde E. utnyttja Augustin Ehrensvärds bibliotek på Sveaborg. År 1778 bevistade E. första gången det s. k. rekognoscerings- eller kartritningsarbetet under överstelöjtnant C. N. Klercks (af Klercker) ledning. Året därpå inträdde E. som volontär vid rekognosceringen och blev efter utnämningen till konduktör vid fortifikationen anställd vid rekognosceringskåren. Åren 1780–85 verkade han sedan vid rekognosceringsverket.

Vid sidan av sitt nämnda arbete bedrev E. under dessa »lyckliga år» ivriga litterära studier. »Läsningen av Voltaires, Helvetii, Raynals, de la Mettries, J. J. Rousseaus m. fl. skrifter rubbade», säger han, »mina religionsbegrepp ... De väckte också hos mig en republikansk anda, som snart, övergick till hat mot monarkiska rege-ringssätt i allmänhet.» Hatet vände sig i synnerhet mot den regerande monarken. E. tillsände enligt egen uppgift utgivaren av den oppositionella tidningen »Dagbladet, Den Välsignade Tryck-Friheten» major Lund olika bidrag, »översättningar ur Raynal, Helvetius, Rousseau m. fl. jämte smärre bidrag av egen sammansättning». Också i sin korrespondens skall han postdagligen ha gett uttryck åt sina oppositionella åsikter. Försöken att dämpa yttringarna av E:s opposition bemöttes med en för hans person även senare betecknande trotsande envishet.

E. inträdde under dessa år i den av J. A. Jägerhorn instiftade Valhallaorden, en ombildning av Rutger Ingessons loge av det rojalistiska sällskapet La Constance i Stockholm. Orden var vid sin tillkomst 1783 rojalistiskt och storsvenskt götisk, såsom de bevarade handlingarna otvetydigt visa. E. biträdde Jägerhorn vid avfattandet av ritualet för ordens andra grad. Han intresserade sig livligt för ordens verksamhet och tilldelades av ordens stiftare, dess »styrande och befallande drott», såsom jarl »vallfauderskapet» för dess kansliexpedition. Han förde protokoll vid ordens sammankomster, besörjde brevväxlingen och förde matrikeln över ordensbröderna. Trots ordens rojalistiska karaktär synes öppositionsandan ha trängt in i den, men oppositionell tycks ha gjort sig gällande främst i en trängre krets, bestående av E., Axel Reuterholm och C. H. Klick.

Emellertid uppkom hos E. tanken att bli diplomat. Ett försök sommaren 1785 att vid konungens besök i Finland erhålla anställning vid Presidentkontoret förblev resultatlöst, men hösten s. å. samtyckte kanslipresidenten G. Ph. Creutz till att antaga E. som privatsekreterare. I slutet av okt. reste han till Stockholm men möttes av underrättelsen, att Creutz var död. Efter en tid lyckades E. dock att febr. 1786 bli e. o. kanslist i Presidentkontoret. På grund av långvarig sjukdom tillträdde han först, då 1786 års riksdag vidtog.

Denna riksdag skulle ge E:s liv ny vändning. E. sympatiserade med oppositionen. Dock väckte den oppositionella klubben hans avsmak. Av sakliga skäl bemötte han också i ett memorial en oppositionell framställning om strömrensnings- och kanalarbetena i Finland. Han kom emellertid i nära förbindelse med Göran Magnus Sprengtporten, som han redan i Finland beundrat. E., som åtminstone från denna tid hade kännedom om planerna på Finlands självständighet, förenades i sin kungafientliga sinnesstämning med den missnöjde översten. De umgingos flitigt, och E. mottog inbjudan att på Sprengtportens jakt medfölja till Finland. För den stundande sommaren kunde E. stanna hos sin far och sedan på hösten återvända till sitt arbete i Stockholm. Trots varningar från överordnade antog E. anbudet. Under resan till Finland och den fortsatta samvaron på överstens gårdar Sesta och Gammelbacka blev E. helt vunnen för Sprengtporten och dennes planer att skaffa Finland politiskt oberoende. Detta skulle, ansåg man, nås med Rysslands diplomatiska stöd och den svenska nationens bifall, som skulle vinnas till följd av det allmänna missnöjet med konungen.

E. for med Sprengtporten till S:t Petersburg i sept. 1786. Samvaron med denne fortsattes också under färden vintern 1787 till södra Ryssland i samband med kejsarinnan Katarinas resa dit. E. bevistade härunder kejsarinnans möte med kejsar Josef i Cherson. Här skilde sig E., som med lock och pock trugats med av Sprengtporten, från denne och skyndade i halv flykt till S: t Petersburg för att därpå söka sig till hemlandet. Att Gustav III genom G. M. Armfelt i dec. 1786 meddelat E., att han ämnade sörja för dennes framtid, oavsett hans av en del personer misstydda och klandrade resa till Ryssland, har troligen medverkat till Ers beslut att återvända. Det goda förhållandet mellan Sprengtporten och E. hade under Rysslandsvistelsen hastigt förflyktigats. Sprengtportens offentliga inträde i rysk tjänst och hans i samband därmed blottade egoistiska inställning avlägsnade honom snart från E., som icke ville överge hemlandet. E:s tro på självständighetsplanerna för Finland rubbades, och vantrevnaden i den främmande omgivningen var stor. Blottad på ekonomiska tillgångar och kvarhållen av Sprengtporten genom trug och hot hade han inte kunnat slita sig lös från sin »beskyddare», förrän en tillfällighet hade underlättat hans hemresa.

Då E. omsider 7 aug. 1787 överskred gränsen vid Abborfors, var det en i mycket förändrad man, som »kastade sig» ur åkdonet och »omfamnade fosterjorden». Förflyktigad var all beundran för Sprengtporten och ersatt med ett starkt hat, övergiven tron på möjligheterna, att Finland skulle uppnå och behålla en politisk självständighet vid det expansiva Rysslands sida. Nödvändigheten av att stödja den lagliga överheten framstod nu klar för E., som lämnat Sverige som republikan för att återvända som principiell rojalist. Åt sin nya insikt, inte minst om Sprengtporten, gav han uttryck inför sina vänner i Finland utan att dock kunna få dem att ändra mening.

E. hade dock ännu ej lärt att uppskatta Gustav III:s person. Den beröring med konungen, i vilken han inom kort skulle komma, skulle medföra en förvandling även här. Presenterad för konungen, vars vinnande sätt genast utövade sitt inflytande, fick E. först muntligen och sedan skriftligen göra reda för sina erfarenheter under Rysslandsvistelsen. I sin icke bevarade skrivelse hade E. enligt egen, senare uppgift nu (eventuellt minnesfel för 1789?) för att skydda sig själv insmugit en falsk uppgift, att han endast av »nit för konungens tjänst och kärlek till fäderneslandet» företagit resan till Ryssland med Sprengtporten. E. tror, att detta givit konungen tanken att använda E. som agent i de ryska Östersjöprovinserna. I själva verket torde Gustav III ha funnit det lämpligt att genom ett dylikt uppdrag låta E. ådagalägga sin trohet och sitt förändrade sinnelag.

I slutet av okt. 1787 sändes E. över Berlin och Königsberg till Östersjöprovinserna. Anländ till Riga 13 dec. dröjde han där någon tid för att i slutet av månaden bege sig till Reval. Han vistades sedan omväxlande där och på landsbygden i Estland. Efter mer än fyra månaders uppehåll i Östersjöprovinserna avseglade E. vid de hotande ryktena om ett förestående krig mellan Sverige och Ryssland till Helsingfors. Därifrån begav han sig omedelbart sjö-ledes till Stockholm, där han åter befann sig i mitten av maj 1788. E. hade i Östersjöprovinserna varit i tillfälle att iakttaga förhållandena och att lära känna opinionen bland den baltiska adeln. I hemliga rapporter hade han meddelat sina iakttagelser, som han efter hemkomsten 18 maj sammanfattade i en slutrapport. Han omvittnade det starka missnöje, som gjorde sig märkbart bland adeln, över förlusten av den tidigare självstyrelsen liksom de sympatier för Sverige, som hystes på olika håll, men snart blev det klart för E., att intet kunde byggas på detta missnöje. Adeln trodde inte på en varaktig vinst av ett svenskt företag mot Östersjöprovinserna, den vågade inte ens, trots E: s insinuationer, vädja till Sverige under hänvisning till Nystadsfreden för att få skydd för sina förlorade rättigheter; den tillbakahölls dessutom av fruktan för bonderesningar i händelse av ryssarnas fördrivande. Blott allmogen skulle hälsa ett svenskt infall med tillfredsställelse. Trots det i huvudsak negatiAra innehållet i E: s rapporter, torde de, i synnerhet de tidigare, i någon mån ha styrkt Gustav III i hans krigiska avsikter.

E:s färd belönades av konungen med 600 rdr och en årlig pension på 100 rdr. Inom kort sändes E. i en ny men resultatlös expedition, denna gång till Berlin, för att erbjuda generalen, greve J. L. Hård befälet i det stundande kriget. Vid E:s återkomst till Stockholm hade Gustav III just avseglat till Finland. Dit följde E. efter med depescher. Efter ankomsten till Helsingfors blev han andre kabinettssekreterare vid Presidentkontoret. Som sådan följde han konungens kansli under kampanjen. E. sökte bl. a. genom att fästa J. A. Jägerhorn vid konungens person omstämma denne. Efter Anjalakomplotten och konungens avresa till Sverige återvände E. med kansliet till Stockholm. Under höstens och vinterns lopp avgav E. talrika skrivelser till konungen om Finland, därvid han bl. a. varnade för ett ryskt infall under Sprengtportens ledning i Savolaks och redogjorde för Sprengtportens tidigare strävanden. E. deltog i 1789 års riksdag utan att särskilt framträda på den rojalistiska sidan.

Vid konungens överresa till Finland 1789 beordrades E. att ensam från Presidentkontoret vara konungen följaktig. Själv trodde han, att konungen föredragit honom framför äldre tjänstekamrater på grund av hans topografiska insikter, men troligen har konungen också tagit hänsyn till E: s rojalism. Saken upprepades våren 1790, då E. åtföljde konungen bl. a. till Viborgska viken och var med. om utbrytningen därifrån. Han lärde nu högt uppskatta konungens själsstyrka och humanitet. Vid tiden för det tredje slaget vid Svensksund beordrades han att med de viktigaste papperen bege sig till säkrare ort. När segern vid Svensksund öppnat utsikter till fred och denna förberetts genom G. M. Armfelts hemliga underhandlingar, fick E. som sekreterare å svensk sida avfatta fredsfördraget och kontrasignera det. Detta blev såtillvida av betydelse för E., att han i två repriser av kejsarinnan Katarina med konungens bifall mottog 1,000 dukater. Med pengarna förvärvade E. Djurö säteri i Värmdö socken (Sth.). Efter fredsslutet upphörde det nära förhållandet till konungen för en tid. Men då Gustav III på sommaren 1791 for till Aachen, medföljde E. åter som kabinettssekreterare. Även till riksdagen i Gävle var E. konungen följaktig.

Mordet på Gustav III träffade E. som ett åskslag. Tillgivenheten för den avlidne och förbittringen över mordet blandades med fruktan för vad som nu skulle ske. Under det skakande intrycket av kungamordet trädde E. i närmare förbindelse med G. M. Armfelt, som han tidigare ej sällan haft att göra med utan att ha stått honom nära. Frångåendet av bestämmelserna i konungens testamente, benådningen av konungens mördare, den begynnande om-orienteringen i den inre och yttre politiken, G. A. Reuterholms tillträde till makten fyllde E. med oro. Redan i juni 1792 uttalar han farhågor för nya försök att skaka tronens grunder, förändra regeringssättet och kränka konungens testamente. I juli 1792 tog han avsked, med bibehållna löneförmåner, av fruktan att eljest förvisas till någon beskickning i utlandet. I brevväxlingen med vännerna klandrar han regimen och dryftar medlen att åstadkomma systemförändring. Så föreslog han på nyåret 1793 J. F. Aminoff, att denne borde vända sig till ryske ambassadören O. M. von Stackelberg och påyrka, att kejsarinnan understödde rojalisterna i deras strävan att få till stånd ett ombyte av de personer, som omgåvo regenten, hertig Karl. Olika aktionsplaner dryftades brevledes mellan G. M. Armfelt samt E. och Magdalena Rudenschöld. I en plan föreslog Armfelt, att Ryssland, medelst en not av sin ambassadör och en flotta på höjden av Stockholm, skulle stödja en kupp av Gustav III: s vänner. E. yttrade betänkligheter mot Rysslands inblandning på detta sätt men fortsatte diskussionen. Aktionsplanerna förföllo bl. a. till följd av den unge konungens hållning, och E. synes ha ställt sig mer reserverad, redan innan myndigheternas ingripande gjorde slut på alla vidare planer. E. fängslades 18 dec. 1793 och ställdes i jan. 1794 inför rätta. Först förnekade han all vetskap om några revolutionsplaner, men när Armfelts korrespondens förelades rätten, avstod han från sitt nekande. Med trotsig envishet hävdade han i sina rättegångsinlagor, att Armfelts och hans vänners uppträdande skett av tillgivenhet för Gustav III och hans son och riktade så indirekta beskyllningar mot den härskande regimen. Hovrätten dömde E. för hans förbindelse med Armfelt, vars planer han uppmuntrat, och för hans anslag till en regimförändring, till förlust av liv, ära och gods, och K. M:t skärpte sept. 1794 straffet med en timmes schavottering på Packartorget (nuv. Norrmalmstorg) före avrättningen. E. fördes 8 okt. till avrättsplatsen men fick nåd till livet och avfördes till Karlstens fästning. E:s förhoppning att vid Gustav IV Adolfs myndigblivande erhålla upprättelse kom på skam. Hans medfånge J. F. Aminoff befriades inom kort, men E. fick 22 dec. 1796 blott den lättnaden, att han förflyttades från Karlstens till Vaxholms fästning, där fadern var kommendant. Försöken att erhålla fullständig rehabilitering voro länge fruktlösa. Den 13 mars 1799 tilläts E. överflytta till Djurö, men först 11 juni 1800 benådades han med återställande av alla sina rättigheter. E. soulagerades ytterligare med en kunglig gåva på 1,500 rdr.

År 1803 sändes E. i ett diplomatiskt uppdrag till S:t Petersburg och Wien, där »de tre gustavianerna», olyckskamraterna G. M. Armfelt J. F. Aminoff och E. sammanträffade, varom en gravyr av fransmannen Berton erinrar. Efter återkomsten till Sverige återinträdde E. ej i tjänst. Som privatman på Djurö riktade han vissa förslag till konungen, vars olyckliga politik han med oro såg. Efter revolutionen 1809 erhöll E. 3 juli regeringsråds titel, bl. a. för de tjänster han gjort Gustav III och hans broder. Bernadottes val till tronföljare och dennes misstro till Gustav III: s vänner försvårade E:s ställning. E. hade vid denna tid sålt Djurö. Uppmaningar från J. F. Aminoff och G. M. Armfelt att överflytta till Finland förmådde E. att resa dit för att ta reda på förhållandena. Den 1 okt. 1811 avreste E. till Finland. På uppmaning av Armfelt att kvarstanna där och träda i offentlig tjänst svarade E. avböjande. Trots detta mottog E. vid ankomsten till Helsingfors ett meddelande, att han hugnats med en årlig pension på 1,000 rubel silver. Detta bestämde E. att i Sverige anhålla om rätt att bosätta sig i Finland, vilket bifölls genom K. resolution av 27 jan. 1812. Trots sin avsikt att undandraga sig offentlig tjänst kom E. att i Finland utöva en betydelsefull verksamhet. Anmodad att uttala sig om en plan till ombyggnad av det under kriget nedbrunna Helsingfors föreslog E. viktiga förändringar i den uppgjorda planen. År 1812 blev E., oåtspord, genom kejserligt reskript ordförande i nybyggnadskommittén. Som sådan utövade E. ett avgörande inflytande på Helsingfors' återuppbyggnad.

E:s stilistiska förmåga anlitades 1812, då det gällde att ge uttryck åt lojaliteten mot kejsar Alexander och att på lämpligt sätt bearbeta opinionen inför kampen mot Napoleon. Resultatet, »Till Finlands innevånare af en finsk medborgare», trycktes efter kommunikation med kejsaren som bilaga till Åbo allmänna tidning. Den kejserliga nåden visade sig, då Alexander på väg till mötet i Åbo passerade Helsingfors. Han beviljade E. ett långt enskilt samtal. Senare följde många nådevedermälen. År 1820 inträdde E. i Finlands regering som ledamot av senatens ekonomiedepartement. Han kvarstod där till 1825. Utom sin offentliga verksamhet hade E. vid flera tillfällen med sin penna stått de finländska statsmännen bi med skrivelser och memorial av olika slag.

Under det otium, som följde, utarbetade E. sina memoarer »Anteckningar rörande min lefnad». De äro nedskrivna mellan E:s sextiofemårsdag 1827 och juli 1830. De innehålla, såsom E. säger, »vad mitt minne kvarhållit» men stödja sig dessutom på brev och tryckta källor. Från tiden före sitt fängslande 1793 hade E. i allmänhet ej tillgång till bevarade anteckningar. Med undantag av bl. a. Gustav III: s brev hade hans papper beslagtagits (jfr nedan). De välskrivna memoaranteckningarna utmärkas av subjektivitet i omdömena om personliga motståndare. Också talrika minnesfel ha insmugit sig i framställningen, särskilt av äldre tider, varför den tilltro memoarerna tidigare tillvunnit sig ej är berättigad.

E. var en pennans man. Åt sina livliga ideella och politiska intressen gav han uttryck i brev, promemorior och rapporter, där synpunkterna fingo en elegant men ofta tillspetsad utformning. Han var inte någon stark personlighet utan tog intryck av de personer, som för tillfället behärskade honom. Lika färdig som han var att gripa till pennan, lika ogärna ville han, i synnerhet på äldre dagar, åtaga sig offentliga uppdrag, helt visst en följd av erfarenheterna från hans tidigare administrativa bana, som utmynnade i den långa fängelsetidens förödmjukelser, vilka aldrig gingo honom ur hågen.

Författare

E. Anthoni.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

E: s skriftliga kvarlåtenskap är skingrad på olika håll. Sina litterära samlingar överlämnade han vid sin död till Uppsala univ.-bibliotek, däribland brev till E. från G. M. Armfelt och andra (sign. G 61 a–e). De vid hans anhållande 1793 beslagtagna papperen råkade i G. A. Reuterholms händer och kommo så att hamna i Reuterholmska samlingen. Vid dennas splittring blev en del kvar i den Ädelgrenska privatsamlingen (hos kansli sekreteraren Nils Ädelgren, Stockholm), medan en annan del kom till Riksarkivet, där den Ehrenströmska samlingen till sin huvuddel finnes. Också i skrivelser till konungen finnas brev av E:s hand. Brev från E. finnas ytterligare bl. a. i Tosterupsamlingen i Riksarkivet samt i Arm-feltska, von Kothenska, Rehbinderska, Rilaks- och Stjernvall-Wallénska samlingarna i Finlands riksarkiv. I K. biblioteket finns ett brev 1794 från E. i fängelset till fadern (Autografsaml.) samt brev till svägerskan Marianne E. (Ep. E. 3) och en del processhandlingar rörande E. (D. 1022). I Uppsala univ.-bibliotek finnas 81 brev 1787–1792 från E. till Gustav III (F 500), sammanlagt 71 brev till brodern N. F. Ehrenström (G- 61 f och F 815 a), 19 extraktkopior av brev till G. M. Armfelt 1793 (X 260), 65 brev 1812–24 till Carl Adlersparre (G 61 f), 67 brev 1787–1827 till J. M. Nordencreutz (G 61 g) samt ett stort antal strödda brev. Nybyggnadskommitténs i Helsingfors årliga rapporter äro också skrivna av E. En anonym skildring, »Strödda anteckningar rörande Sveriges sednaste politiska händelser, regementsförändringen 1809 och i synnerhet rörande ... grefve Samuel af Ugglas», finns i kommendörkaptenen frih. Peder af Ugglas' samling, Djursholm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Brev] ([C. F. Nordensköld], Gustav Moritz Armfeldts Landsverrätherey [Berlin 1796?], s. 80—109; i sv. övers.: Gustaf Mauritz, sitt fäderneslands förrädare. Öfvers. Sthm 1795, s. 58–79). – Till Finlands innevånare af en finsk medborgare (Åbo allmänna tidning, 1812, aug, bil.). – Till stor-furstendömet Finlands invånare (Åbo allmänna tidning, 1812, sept, bil.). – Tal, hållit i Helsingfors stads kyrka vid... friherre Carl Ed. Gylden-stolpes jordfästning... Hfors 1831. 14 s. – Tilläggning af A. E. vid ofvan-stående anmärkningar [Handlingar om presidenten grefve A. F. Munck, anklagad för falska sedlars tillverkning år 1792] (Handl. rör. Sveriges äldre,, nyare och nyaste historia, D. 2, 1830, s. 157–170; sign.). – Bref från en vän i Finland till en vän i Stockholm, från och med år 1811, till och med 1824 (ibid, D. 9, 1833, s. 22–344; anon.). – Statsrådet Johan Albert Ehrenströms cfterlemnade historiska anteckningar, utg. af S. J. Boéthius. D. 1–2. Upps. (tr. Sthm) 1882, 83. VIII, IX, 510 s.; VII, (1), 692 s. – Iz istoriceskich zapisok J. A. Ehrenstrema. Soobsc. G. F. Synnerberg i N. S. Ivanina [Ur J. A. E:s historiska anteckningar. Utg. av G. F. Synnerberg och N. S. Ivanin] (Russkaja starina, 79, 1893, s. 1–40, 209–267, 417–460; 80, 1893, s. 32–62, 243–252). – Det andra Svensksundsslaget sett genom sekreteraren J. A. Ehrenströms glasögon. Meddelat av [G.] Unger (Tidskr. i sjöväsendet, 81, 1918, s. 565–587). – Johan Albert Ehrenströmin kirjallista jäämistöä vuosilta 1787–1789. Kirjoittanut A. R. Cederberg [J. A. E:s litterära kvarlåtenskap från åren 1787–1789. Utg. av A. R. C.]. Hfors 1932. 165 s. (Historiallinen arkisto, 39:7; med tyskt referat.) – Översättningar i Den välsignade tryckfriheten (1781–83).

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Militaria: ansökn. och meritförteckn., RA. – Ovan redovisade tryckta el. otryckta brev o. skrifter av E.–R. F. Hochschild, Memoarer, utg. af H. Schück, 2–3 (1909). – C. v. Bonsdorff, Opinioner och stämningar i Finland 1808–1814 (Skrifter utg. av Sv. litteratursällsk. i Finland, 141, 1918); dens., Statsmän och dignitärer (ibid., 159, 1921); dens., Gustav Mauritz Armfelt, 1–4 (1930–34); L. G. v. Bonsdorff, En diktaturfiende i Helsingfors på Napoleons tid. Ur J. A. Ehrenströms korrespondens (Hist. tidskr. för Finland, 24, 1939); Sten Carlsson, Kring 1809 års revolution (Scandia, 17, 1946); A. R. Cederberg, Johan Albert Ehrenströmin kirjallista jäämistöä vuosilta 1787–1789 (Historiallinen arkisto, 39, 1932); J. R. Danielson Kalmari, Finland under gustavianska tiden, 1–2 (1925); dens., Suomen valtio-ja yhteiskuntaelämää 18:nnella ja 19:nnellä vuosisadalla. Aleksanteri I:n aika, 1–5 (1920–28); Ester-Margaret von Frenckell, Offentliga nöjen och privata i Helsingfors 1812–1827 (1943); T. Hartman, De tre gustavianerna (1899); dens., Då Helsingfors blef hufvudstad (1912); Kongl. Maj:ts och Rikets Svea hofrätts protocoller uti undersökningsmålet angående förrädiska stämplingar hwarföre åtskillige personer tiltalte och häcktade blifwit (1794); K. G. Leinberg, Ordenssällskapet Wallhall (Sv. litteratursällsk. i Finland, Förhandl. o. uppsatser, 20. 1906); B. Lesch, Självständighetsmännen och den nationella romantiken på Gustav III :s tid (Sv. litteratursällsk. i Finland, Hist. o. litt.-hist. studier, 9. 1933); dens., Finsk romantik kring självständighetsmännen (Hist. tidskr. för Finland, IQ, 1934); dens, Walhallsbrodern C. H. Klicks äreminne över Engelbrekt (ibid, 20, 1935); dens. Kring Valhalla-ideologien (ibid, 22, 1937); dens, Jan Anders Jägerhorn (Skrifter utg. av Sv. litteratursällsk. i Finland, 287, 1941); O. Nordberg, En swensk adelsmans äfwentyr och dess författare 1944), s. 246; G. Rem, Kustaa Aadolf Reuterholmin suhteista Suomeen Historiallinen arkisto, 43, 1937); E. Saint-Maurice Cabany, Notice nécro-logique sur Jean-Albert Ehrenstroem (1847); P. O. v. Törne, Sällskapet Wall-hall och självständighetsidén i Finland (1781–1786) (Hist. tidskr. för Finland, 20, 1935); dens, »Oron» i Finland 1783–1784 (ibid, 21, 1936); E. v. Wendt, Marginaianteckningar i en historisk paskill (ibid, 1, 1916).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Albrekt (Albert) Ehrenström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16724, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Anthoni.), hämtad 2019-06-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16724
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Albrekt (Albert) Ehrenström, urn:sbl:16724, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Anthoni.), hämtad 2019-06-27.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se