Carl Fredrik Ehrensvärd (Gyllembourg-)

Född:1767-01-09 – Svea artilleriregementes församling, Stockholms län
Död:1815-05-10 – Danmark (i Köpenhamn)

Författare, Konspiratör


Band 12 (1949), sida 476.

Meriter

7. Carl Fredrik (Gyllembourg-) Ehrensvärd, son till E. 3 i dennes andra gifte, f. 9 jan. 1767 i Stockholm (Art.-förs.), d. 10 maj 1815 i Köpenhamn. Kadett vid Artilleriet; sergeant 1772;: page hos änkedrottningen 1777(?); underlöjtnant 1780; ämnessven i Vetenskapsakademien 9 april 1788; löjtnant 9 aug. 1789; för medvetande om mordet på Gustav III av Svea hovrätt dömd förlustig adligt stånd samt skyldig mista liv, ära, gods och varda halshuggen; benådad 15 aug. 1792 till evig landsförvisning; bosatt i Hamburg och Holstein till 1798, därefter i eller vid Köpenhamn; för avhandlingar i lantbruksekonomiska ämnen belönad med kungl. danska lanthushållningssällskapets lilla guldmedalj 3 maj 1804 och med dess stora guldmedalj 24 april 1805; dansk undersåte 1813.

G. 17 dec. 1801 m. författarinnan Thomasine Christine Buntzen, f. 9 nov. 1773 i Köpenhamn, d. 7 juli 1856 där, dotter av stadsmäklaren där Johan Buntzen och Anna Bolette Sangaard, samt förut g. m. författaren Peter Andreas Heiberg, från vilken hon i början av dec. 1801 blev skild.

Biografi

Friherre Carl Fredrik E. blev som treåring faderlös och uppfostrades enligt egen uppgift sedan sitt åttonde år vid änkedrottningens hov. Det framgår av hans självbiografi (1805), hur starkt »denna härliga furstinna» och hennes yngre söner påverkat hans uppväxtår. Det »upplysta» tänkande han i denna omgivning vandes vid var som känt riktat mot Gustav III, föremålet för Lovisa Ulrikas, hennes hovs och särskilt hertig Fredriks ogillande. Motviljan mot konungens person inympades således tidigt i gossens mottagliga sinne. Hans politiska övertygelse kom likväl icke att sammanfalla med omgivningens aristokratiskt oppositionella. Den Ehrensvärdska traditionen bestämde hans militära bana, och det var inflytelserna på denna, som danade den svärmiske och oppositionelle ynglingen till en frihetsdyrkare i tidens översvallande stil. Efter att ha tagit »general examen i artillerivetenskap» och officersexamen vid fortifikationskåren började E. 1782 sin egentliga tjänstgöring. Kamratandan inom artilleriets rätt radikala officerskår, där han »alltid kamperat ytterst på vänstra flygeln», dess broderskaps-, ridderlighets- och frihetskrav syntes honom svara mot dygdens och vänskapens högsta ideal, som i honom hade en hängiven vapendragare. Raynal, Franklin, Rousseau, Helvétius, Thomas, Pope, Young och Lidner, det nordamerikanska oavhängighetskriget, staternas frihetsbrev, avskaffandet av ståndssamhället och adelsprivilegierna samt proklamationen av de mänskliga rättigheterna i Frankrike, allt detta flöt ihop till en ung svärmares omogna kamp för de »republikanska» idealen frihet och jämlikhet, samtidigt som Gustav III med förenings- och säkerhetsakten återinförde »despotismen» i Sverige. Konungen hade därmed i E:s och hans meningsfränders ögon ställt sig utanför lagen. Naturrättsliga synpunkter läto tyrannmordet framstå som en utväg, i synnerhet efter riksdagen i Gävle och inför konungens hotfulla hållning mot det nya Frankrike.

E. var den minst skyldige av kungamördarna och handlade endast av ideella skäl. Statsskickets omvälvning var hans egentliga fraktan. Hans delaktighet i mordet inskränkte sig till vetskapen därom, närvaro på platsen och uppgiften att. med budskapet om utfört värv skynda till den av de sammansvurna, som sedermera angav honom och både av E. själv och domstolen utpekades som hans förförare, hans förebild sedan ynglingaåren, överstelöjtnanten C. P. Lilliehorn. Denne man och kuppens hjärna, general Pechlin, hade i vänskapens, frihetens och hederns namn övertalat honom att medverka, enär han behövdes som förbindelseman till artilleriet. Att E:s ungdomsvän »republikanen» A. L. Ribbing vittnade till hans förmån kunde ej förhindra, att domen också för E. kom att lyda på förlust av liv, ära,. adelskap och gods. Dödsstraffet blev genom regentens nåd – enligt fyndig förklaring på den döende konungens begäran – mildrat till evig landsförvisning (15 aug. 1792). De, som drabbades av domen – jämte E. blott Ribbing, C. F. Horn och Lilliehorn – fråndömdes likväl rättigheten att någonsin få inlämna nådeansökan. Fångarna fördes omedelbart under bevakning till Hälsingborg och togo sig därifrån över till Danmark. E. fortsatte utan dröjsmål till Hamburg, som jämte holsteinsk omnejd var ett dåtida eldorado för aristokratiska emigranter, politiska konspiratörer och radikala oppositionsmän eller »jakobiner». Han kom mot sin ursprungliga avsikt att stanna här, hejdad av underrättelsen om händelserna i Paris – det franska kungadömets förestående fall och septembermorden – vilka rubbade hans planer på officerstjänst i Frankrike.

Liksom Ribbing och Horn lärde sig även E. att uppskatta den danska absolutismens »upplysta», för jämlikhetsmannen så dyrbara, rättsliga ståndsutjämningssträvanden. Danmarks envälde, företrätt av kronprins Fredrik och hans lysande minister A. P. Bernstorff, kunde berömma sig av ett allt mera »borgerligt» samhälle med lagbunden god förvaltning, enskild rättstrygghet, och en ansenlig tryckfrihet och hade nyss i Chr. Colbjørnsens regi med de stora landboreformerna ökat sin popularitet även bland dem av rikets »republikaner», som i likhet med E. svärmade för den franska revolutionens idéer. E. hade 1786 hört till stiftarna av samfundet »Ära och frihet» – namnet blev hans devis – som räknat hans vän A. G. Silverstolpe och E:s kusin, sedermera justitiestatsministern Fredrik Gyllenborg, bland sina medlemmar. Sällskapet hade företett vissa drag, som senare återfunnos hos Uppsalaradikalismen och »Juntan». Till dem kan räknas E:s övertygelse om. att jämlikheten fordrade all ståndsskillnads avskaffande – han hyllade Thorilds sats om Sveriges fyra obestånd – och friheten de mänskliga rättigheternas obetingade hävdande, främst givetvis tryckfrihetens. Det var den, som skulle bära fram den nyupptäckta suveräna allmänviljan och detta nästan säkrare än all representation, en åsikt typisk för tidens radikala tänkande. Vintern 1797–98 nämnes E. som medlem av en »jakobinklubb» och den på kejsar Pauls begäran förbjudna »Société philantropi- que» i Hamburg. Han överflyttade 1798 till trakten av Köpenhamn, där han under tidigare besök i sept. 1793 och efter en sex månaders vistelse i direktoriets Frankrike 1797 genom Hom kommit i beröring med den kände författaren K. L. Rahbek och sedermera också med andra danska åsiktsfränder, bland dem främst den radikale satirikern P. A. Heiberg. Själv fick E. ej mycken användning för sin penna – kungamördarna skulle helst icke märkas, vilket Horn 1801 måste erfara, då Sverige åstadkom hans utvisning från Danmark. Rahbek översatte och avtryckte likväl i tidskriften Minerva 1798 E:s uppsats »Den huuslige Lyksalighed, Grund til den borgerlige».

Politiskt fann sig E. väl till rätta i den Rahbek-Heibergska vänkretsen, vars republikanism liksom hans egen huvudsakligast låg i avskyn för all medborgerlig ofrihet, all despotism och all aristokrati och ofta förbands med rökoffer till den i allmänhet icke som despoti uppfattade danska absolutismen. Att idyllen icke var fullständig, visade tryckfrihetens inskränkning 1799 och den dom, som drabbade Heiberg. Men i stort sett var det mot aristokratien, i vilken man med en tillsats av tidig borgerlig nationalism gärna såg tyskeri, som den danska republikanismen vände sig, och E., den »forne svenske baronen», blev under dess inflytande snarare mera än mindre antiaristokrat. I enskilt avseende blev förbindelsen med Heiberg, i vars hem han var daglig gäst, skickelsediger för E. En varm känsla uppstod mellan honom och husets unga värdinna Thomasine, född Buntzen, och bröt ut i full låga sedan det mot Heiberg anhängiggjorda dramatiska och av den anklagade med rätt mycket buller förda tryckfrihetsmålet lyktats med en landsförvisningsdom, som i början av 1800 gick i verkställighet. Thomasine sökte skilsmässa, som beviljades i dec. 1801, och ingick genast nytt giftermål med E. Detta »svek» mot Heiberg, som för vännerna framstod som en systemets martyr, kostade E. mycket av den sympati, som hans älskvärdhet och sorgliga öde redan förvärvat honom, och det var först under åren efter 1805, sedan han funnit någon hjälp hos kronprins Fredrik, som hans isolering småningom lättade. Emellertid hade E. vid tiden för Heibergs landsförvisning tack vare en penningsumma, insamlad av släkten i Sverige, blivit mera oberoende. Jordbruket, hans stora intresse, hade redan fyllt några år av hans vistelse i Holstein, där han framgångsrikt förvaltat en ungdomsvännen K. Chr. Bennet tillhörig egendom. Nu köpte han egen gård, Ruhedal i Sorø amt på Själland. Bekymmersamma år följde, enär skuldsättning icke kunde undvikas. Först 1806, när egendomens väl försäkrade byggnader brunno, inträdde en kortvarig lättnad. E. flyttade med sin hustru till Köpenhamn, där paret inrättade sig ganska komfortabelt, kunde ha Thomasines son, den sedermera så kände J. L. Heiberg, dagligen hos sig och även ofta vänner eller släkt från Sverige och bemärkta danska kulturpersonligheter. E., som företrädde en ekonomiskt liberal ståndpunkt, anlitades vid denna tid som lantbruksvetenskaplig föreläsare och fackman; han sysslade med statistiska problem och experimentell jordbrukslära och skulle måhända ha erhållit professur i Danmark, om inte hans politiska förflutna lagt hinder i vägen. Den mur, som detta förflutna och hans äktenskap i alla avseenden reste, blev mera än tidigare eller senare skönjbar i samband med hans största och verkligt banbrytande arbete, ett tabellariskt redovisningssystem för lantmän, som han under stora försakelser lyckades ge ut 1808 och som av kritiken höjdes till skyarna: »Forsøg til et Landbrugs-Bogholderie».

E. hade redan under Ruhedalsperioden framträtt som uppmärksammad lantbruksekonomisk författare och för en vid sidan om de egentliga prisuppgifterna anonymt inlämnad avhandling, »Om Huus-lodder», av kungl. danska lanthushållningssällskapet i maj 1804 utmärkts med sällskapets lilla guldmedalj. På våren året därpå inlämnade han till sällskapet det nyssnämnda vidlyftiga tabellarbetet. Sakkunnigutlåtandena utföllo glänsande; ehuru författaren denna gång var känd och betänkligheter genast uppstodo, beslöt sällskapet i april så. gott som enhälligt att tilldela E. sin stora guldmedalj. Premieringsbeslutet fick främst tillskrivas Chr. Colbjørnsens tändande uppmaning att följa rättvisans och inte den politiska konsiderationens bud. E:s belöning kunde emellertid väntas åstadkomma mycken ovilja hos Sveriges konung, och danske kronprinsen, som brukade presidera på årsfesten, vägrade därför att dela ut priset. Saken ordnades genom att E. återtog sitt manuskript för att, som det hette, göra vissa tillägg. Det förefaller uppenbart, att kronprins Fredriks hållning bestämdes av de just då synnerligen ömtåliga dansk-svenska förbindelserna. Han påverkades dock måhända också av den ringa sympati, som han vid detta laget kände för E. Denne hade i maj 1804 blivit mottagen i audiens men till svar på sin önskan att få vara nyttig för Danmark och dess regent undfägnats med det kyliga beskedet, att den, som varit trolös mot en herre, även kunde vara det mot en annan. E., som delade de danska borgarnas sympati för kronprinsen, ville rentvå sig och skrev följaktligen för Fredriks räkning den redan nämnda självbiografien, i vilken han redogjorde för sin delaktighet i konspirationen mot Gustav III. På grund av intermezzot i lanthushållningssällskapet sändes skriften måhända aldrig till kronprinsen. Den finansiellt hårt beträngde och av Bogholderiets olycksöden nedtyngde E. lyckades dock på sommaren 1805 komma i förbindelse med Fredrik, som möjliggjorde tabellverkets tryckning. Förbindelsens början är ej fullt utredd, men redan under senare hälften av 1808 fick E. med numera konung Fredriks fulla förtroende i trestatsskandinavismens anda bearbeta vänner och .allmänhet i Sverige för en avsättning av Gustav IV Adolf samt för förverkligandet av sin stora dröm, en sammanslutning av Nordens tre riken under Fredriks spira. Danmark var som känt i krig med Sverige, när E:s i nämnda propagandasyfte avfattade flygskrift, »Strödda anmärkningar öfver Sveriges ställning sommaren 1808», i dec. s. å. med flera ballonger, inrymmande trettio exemplar var, sändes över till, Skåne, där genom generalguvernören J. Chr. Tolls påpasslighet nästan hela denna luftpost förstördes. Den verkliga ballonginvasionen kom dock först i febr. och mars 1809, då Öresund var isbelagt och en dansk landstigning i Skåne syntes förestående. För att befordra Fredriks syften försökte E. genast efter revolutionen i Sverige att få tillstånd till ett besök i sitt "gamla fosterland. Han misslyckades, i motsats till Ribbing, som var en nästan lika varm skandinav som E. Fredrik själv bedrev sitt eventuella val lamt; när 1810 den svenska tronföljdsfrågan på nytt blev aktuell, intog han däremot en mycket aktiv hållning, och E., som något tidigare fåfängt insänt nådeansökan till Stockholm, trädde åter i ivrig verksamhet för att brevledes påverka inflytelserika personligheter i Sverige, bl. a. ungdomsvännen Hans Järta. Hur helt E. hängav sig åt arbetet för »Nordens Fredrik», framgick av att Bernadottes val för honom blev ett verkligt slag. Det gjorde honom, enligt den danska familjetraditionen, till en bruten man, berövad en hemlig förhoppning att genom Fredrik vinna upprättelse i Sverige för den dom, som mer eller mindre förstört hans liv.

E. hade under sin holsteinska period använt sin mors flicknamn Gyllenborg. Efter återkomsten från Frankrike kallade han sig Gyllembourg för att 1813, då han blev dansk undersåte, antaga dubbelnamnet Gyllembourg-Ehrensvärd. Hans för Danmarks konung ömmande hjärta måste uppleva Norges övergång till Sverige. Innan dess hade han dock fått giva sin skärv till det författningsarbete, som utmynnade i Eidsvoldskonstitutionen och på konungens uppmaning till sorenskriver C. M. Falsen i Norge insänt skriften »Lidet politiskt Ruskumsnusk» med synpunkter i den konstitutionella frågan. E. var här trots all vunnen mognad, de politiska händelsernas återverkan på tankelinjerna och »18 år» av ringa sysselsättning med vad han framställde som sin ungdoms stora intresse, rätt trogen sin tidigare radikala samhällssyn. Han ivrade bl. a. för grundlagsfästandet av nationella högtidsdagar, i Norges fall främst författningsdagen, och för fritt spelrum åt all slags »National-Vindskibelighet». Värmen för aristokratiens nedbrytande fanns oförändrad kvar, tryckfriheten skulle garanteras i konstitutionen och Norge ha en enkam-mare, ty en ståndsriksdag som den svenska vilade på den sämsta representationsprincip, som kunde tänkas. Armén skulle vara nationell, regeringen »konstitutionellt monarkisk, dock icke alltför inskränkt» och kammaren ha lagstiftnings- och beskattningsrätt. E. avled 1815 i Köpenhamn.

Författare

Lolo Krusius-Ahrenberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I Uppsala univ.-bibliotek finns en av E. under fängelsetiden egenhändigt nedskriven samling dikte] och reflexioner, »Mina långa dagars tidsfördrif», tillägnad E: s då varande fästmö fröken Christina Maria von Hermansson (senare gift af Sillen), samt i Rigsarkivet i Köpenhamn en i april 1793 Hamburg sammanställd fängelse-»dagjournal».

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Den huuslige Lyksalighed, Grund til den borgerlige, ved C. F. G. (Minerva, et Maanedsskrift, 1798: oct–dec, s. 161–188). – Strödda anmärkningar öfver Sveriges ställning sommaren 1808. Tillägg, skrivet i dec. s. å. [Khvn 1808.] 4:o 15, fl) s. (Rubr.-titel; anon.); avtr. i Dela Gard. archivet, 20, 1843, s. 242 ff. – Forsag til et Landbrugs-Bogholderie af C. F. Gyllembourg. 1:1, 2:1. Khvn 1808. Tv.4:o 4 bl., XVIII, 20 s.; 2 bl., XXXIX, 19, (1) s. – Lidet politiskt Ruskumsnusk! (Riksförsamlingens For-handlinger, Bd 1, Kristiania 1814, Bilag til Hovedprotokollen Nr. 19, s. 171 – 180). – Nogle Forsog med Cerealier (Landceconomiske Tidender, Bd 1, 1815, s. 47–78). – Om Forpagtningstiden af Bondejord og Bandergaardes Storrelse (ibid, Bd 3, 1816, s. 145–197). – [Självbiografi] (Johanne Luise Heiberg, Peter Andreas Heiberg og Thomasine Gyllembourg, Khvn 1882, s. 43–75). Handskrifter: se texten ovan.

Källor och litteratur

Källor: Tosterupsaml, vol 64, Rosenstein-Tersmedenska saml. (brev från E. till S. och P. H. v. Rosenstein), Diplomatica: Hamburgica och Danica, allt i RA; Brev till Hans Järta och Fredrik Gyllenborg, UB; Brev från E. till G. U. Silfverhielm och autografsamlingen, KB; Ny kgl. Saml. 1455 och 2494, Det Kgl. Bibliotek; Rigsarkivets saml. af Privatarkiver (P. C. Jessens, P. A. Heibergs, P. C. Stemanns, Carl og Thomasine Gyllembourgs arkiver), Köpenhamn. – C. A. Ehrensvärds brev, utg. av Gunhild Berg, 1–2 (1916–17);. Fra J. L. Heibergs Ungdom (Memoirer og Breve, udg. af J. Clausen & P. F. Rist, 37, 1922); KJ0benhavnske laerde Efterretninger, 1809: 2; Biskop Claus Pavels's Autobiographi, utg. av C. P. Riis (Kria 1866). – L. Bobé, Kong' Gustaf III:s Banemajnd i Danmark (Vor Förtid, 1916–17); dens., Carl Frederik Gyllembourg og Thomasine Heiberg (ibid, 1917); C. Forsstrand, Konung och adel (1914); N. Gobom, Axel Gabriel Silverstolpe (1923); Johanne Luise Heiberg, Peter Andreas Heiberg og Thomasine Gyllembourg, 1–2, 4:e uppl. udg. ved A. Friis og J. Rahbek (Khvn 1947); A. Holck, Dansk Statistiks Historie 1800–1850 (Khvn 1901); Hans Jensen, [art. om C. F. Gyllembourg. (Ehrensvärd)] (Dansk biografisk Leksikon, 8, 1936); Lolo Krusius-Ahrenberg, Carl Fredrik Gyllembourg-Ehrensvärd som dansk lantbruksekonom (Sv. litt.-sällsk:s i Finland hist. o. litt:hist. studier, 23, Hfors 1947); dens, I marginalen (ibid, 24, Hfors, 1948); dens. Tyrannmördaren C. F. Ehrensvärd. Samhällssyn och politiskt testamente (Hfors 1947); B. Lesch, Kring svenska flyktingskolonien i Hamburgstrakten på 1790-talet (Hist. tidskr. f. Finland, 17, 1932); dens, Jan Anders Jägerhorn (Hfors 1941); dens. Från kungamördare till skandinavist (Ord och bild, 55, 1946); H. Schwanenflugel, Peter Andreas Heiberg (Khvn 18911.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredrik Ehrensvärd (Gyllembourg-), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16736, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lolo Krusius-Ahrenberg.), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16736
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredrik Ehrensvärd (Gyllembourg-), urn:sbl:16736, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lolo Krusius-Ahrenberg.), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se