Carl Joël Natanael Ekelund

Född:1866-07-13 – Finja församling, Kristianstads län
Död:1946-03-11 – Knista församling, Örebro län (i Fjugesta)

Veterinär


Band 12 (1949), sida 667.

Meriter

Ekelund, Carl Joёl Natanael, f. 13 juli 1866 i Finja sn (Kristianst.), d. 11 mars 1946 i Fjugesta, Knista sn (Ör.). Föräldrar: kyrkoherden i Högestad Carl Johan Ekelund och Anna Bengtsson. Mogenhetsex. i Lund 1885; inskriven vid Veterinärinst. s. å.; amanuens i patologi vid Patologiska inst. 1888–89; veterinärex. 13 juni 1889; extra veterinär vid Julita gård (Söd.) för bekämpande av mjältbrandepizooti 21 juni–11 sept. 1889; tf. distriktsveterinär i Edsbergs distrikt 10 okt. 1889–7 aug. 1890; distriktsveterinär där (1913 kallat Fjugesta distrikt) 16 aug. 1890–1931; v. ordf. i Nerike-västmanlands veterinärsällskap 1913–26 samt därefter ordf.; hedersled, av Sv. Veterinärläkarefören., Stockholm-Upplands vieterinärsällskap och Veterinärmedicinska fören. (1924); erhöll Svenska Veterinärläkarefören: s silvermedalj 1901 och dess guldmedalj 1923; Vet. med. hedersdoktor 1945; RVO 1924.

G. 21 dec. 1897 i Fjugesta m. Helena Hedvig Sofia Kjellman, f. 17 mars 1878 i Fjugesta, dotter av kronolänsmannen Malkolm Magnus Kjellman och Lydia Maria Rehnström.

Biografi

Joёl E. var en märklig man med ett allomfattande intresse. Han hade under studieåren utmärkt sig genom en järnhård flit och ett brinnande forskarnit. De möjligheter till vetenskaplig utbildning, som på den tiden kunde bjudas studenterna vid veterinärinstitutet, voro på grund av brist på lärare, material och lokaler icke stora, men E. tillvaratog varje tillfälle som bjöds att förkovra sitt vetande. Hans studieflit hänförde sig icke blott till de medicinska ämnena. Han läste de gamla klassikerna på originalspråken, han förkovrade sina kunskaper i de levande språken, så att han väl behärskade tyska, engelska och franska. Han studerade med förkärlek allt som rörde naturen, och lusten att lära och studera följde honom genom hela livet. Hans kännedom om vårt lands flora var mycket stor, fyndplatserna för sällsynta växter voro honom välbekanta. E. var väl insatt i den moderna pollenanalysen. Hans vetande inom zoologiens olika delar hade en förbluffande omfattning, och han intresserade sig även mycket för geologi. E. hade gudagåvan att minnas vad han läst.

Då E. trädde ut i livet som nyexaminerad veterinär, var hans vetande om nötkreaturens inre sjukdomar icke stort. Den kliniska undervisning, som han åtnjutit, hade framför allt hänfört sig till hästens sjukdomar, men intresset för nötkreaturens sjukdomar var ringa. Nötkreaturen hade i allmänhet lågt värde, och det var då icke vanligt, att veterinär kallades till hjälp för sjuka kor. Behandlingen var också mycket empirisk, vilket var betingat av att diagnostiken var föga bearbetad. E. ägnade sig med stort intresse åt att skaffa klarhet i det diagnostiska vetandet rörande nötkreaturens inre sjukdomar, särskilt digestionslidandena. Härför krävdes främst att klarlägga den normala symtombilden. Vid magdigestionen uppkomma regelbundna sammandragningar av magväggarnas muskulatur, genom vilka innehållet omblandas och vidarebefordras. Dessa magrörelser giva ett för varje mage karakteristiskt ljud. Det normala magarbetet avlyssnades noga av E., och han skrev t. o. m. noter över detsamma. Rubbningar i magarbetet genom sjukliga processer giva upphov till abnorma och ofta oregelbundet uppträdande magljud. Dessa voro oavlåtligt föremål för E: s uppmärksamhet. Det berättas, att han kunde tillbringa timtal i en ladugård för att komma till klarhet i ett intressant fall. En sådan undersökning är fysiskt mycket påfrestande. Kon står eller ligger på sin plats, och undersökaren får finna sig i att göra sina iakttagelser nedhukad eller knästående i halmen, men E. förtröttades aldrig. Hemkommen efter en ansträngande dags arbete skyndade han, efter knappt tillmätt tid vid matbordet, till sitt arbetsrum och nedskrev dagens iakttagelser. Ofta unnade han sig blott en kort nattvila. Hans journaler fyllde under årens lopp många hyllmeter. De ha många gånger med vördnad och beundran skådats av de många unga veterinärer, som funno, att en assistenttjänst hos E. var en eftersträvansvärd skola. Han var också en utmärkt lärare, men han var fordrande och krävde flit och intresse av sina lärjungar. Det berättas, att då en gång en assistent litet förargad krävde tystnad, medan han lyssnade på en patient, E. intill assistenten tog upp sin nyckelknippa och skramlade. Den som skulle göra en undersökning i en ladugård måste kunna abstrahera från alla ovidkommande ljud! Men han var sina lärjungars gode vän och var högt beundrad av dem. E. hade en vaken blick för orsakssammanhangen vid sjukdomar och för deras förekommande och läkande. Det är ett vanligt förhållande, att vid digestionssjukdomar hos nötkreatur hela magarbetet avstannar genom förstoppning. Häremot brukades förr mer eller mindre drastiska medel, som tvingade magarbetet i gång. Ofta dog då kon. E. påvisade riskerna i denna schablonmässiga behandling. Mycket ofta är orsaken till magarbetets avstannande, att en spik eller ett annat vasst föremål, som djuret svalt ned, trängt in i en magvägg. Avstannandet är naturens sätt att skydda sig mot att magarbetet driver spiken genom magväggen in i bukhålan och kanske ända in till hjärtat. Sättes då magarbetet i gång genom kraftigt verkande medicinska medel blir lätt följden, att spiken tränger vidare som för ett hammarslag. Får djuret stå utan foder några dagar och i övrigt lämnas i fred, finnes möjlighet för en reaktion från vävnaden omkring spiken, så att denna ramlar tillbaka in i magen, och djuret blir friskt. Även kan det främmande föremålet avlägsnas genom operation. E. utredde det här nämnda förhållandet. Han har därigenom räddat många liv. E. intresserade sig icke blott för nötkreaturens sjukdomar. Han ägnade även framgångsrikt arbete åt studiet av alla de olika slag av patienter, som kommo under hans vård.

E:s författarskap var icke omfattande, men det han skrivit är av högt värde, särskilt hans arbeten rörande nötkreaturssjukdomarna. Hans forskningar och erfarenheter blevo bekantgjorda även genom att han kallades som föreläsare till grannländerna och vid nordiska veterinärmöten och vid särskilda kurser, som anordnades bl. a. av Stockholm-Upplands Veterinärsällskap.

E. var en vänsäll man. Han var högt skattad av sina kolleger som människa och som fackman. Den djurägande befolkningen i hans verksamhetsområde blickade upp till honom med den största beundran, och han möttes av alla med ett obegränsat förtroende.

Författare

Gerh. Forssell.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Fölets sjukdomar. Föredrag (Sv. veterinärtidskr, 6, 1901, s. 1–12, 69–77, 101–114, 144–152). – Blodstallning (ibid., 9, 1904, s. 316–328). – Några ord om lifmoderomvridning hos kor (ibid, 13, 1908, s. 400–404). – Om bölder i bukväggarna hos nötkreatur (ibid, 16, 1911, s. 11–22). – Ur praktiken. Fall av intermittent blödning. Ett skottsår (ibid, 16, 1911, s. 100–103). – Något om spenar och spensjukdomar hos mjölkkon (ibid, 18, 1913, s. 210–227, 233–260). – Något om orkeslöshet, senkontraktur och senbristning hos fölet (ibid, 20, 1915, s. 49—57). – Acetonuri hos nötkreatur (ibid, 23, 1918, s. 223–247; tills, med N. O. Engfeldt). – Något om kvarka och käkmyosit (ibid, 24, 1919, s. 169–186). – Perkus-sionsresultatets betydelse för bedömande av fysiologiska och patologiska förändringar i bukhålan hos nötkreatur. Inledningsföredrag (2. nord. veterinärmötet i Stockholm 1921... Förhandlingar. Sthm 1922, s. 515–541). – Vad skall bliva av Brogården? (Sv. veterinärtidskr, 28, 1923, s. 79–85). – Puerperal hämoglobinuri hos bos (3. nord. veterinärmötet i Oslo . .. 1928. Beretning. Oslo 1928, s. 215–243). – Dessutom rec. i Sv. Veterinärtidskr.

Källor och litteratur

Källor: N. F. Frykholm, Svensk biografisk veterinärmatrikel från 1750 till nuvarande tid. 2:a uppl. (1927). – Nekrologer i Skandinavisk veterinär-tidskr, årg. 36, 1946, s. 317–318 (av S. Wall), i Svensk veterinärtidskr, årg. 51, 1946, s. 85—87 (av V. Sahlstedt). – Personlig bekantskap; meddel. av E:s lärjungar och av framlidne veterinär Frans Siberg.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Joël Natanael Ekelund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16816, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gerh. Forssell.), hämtad 2019-02-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16816
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Joël Natanael Ekelund, urn:sbl:16816, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gerh. Forssell.), hämtad 2019-02-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se