Petrus Ekerman

Född:1697-06-15 – Vadstena församling, Östergötlands län
Död:1783-10-01 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Klassisk filolog


Band 12 (1949), sida 700.

Meriter

1. Petrus Ekerman, f. 15 juni 1697 i Vadstena, d. 1 okt. 1783 i Uppsala. Föräldrar: skolrektorn och kyrkoherden, sedermera kontraktsprosten Paulus Nicolai Ekerman och Maria Löfgren. Student vid Uppsala univ. 2 mars 1715; disp. pro gradu 3 mars 1722; promov. 12 juni s. å.; docent i fil. fakulteten 15 okt. 1727; adjunkt där 29 juli 1728; akademisekr. 9 okt. 1729; eloquentiae professor 16 maj 1737; univ:s rektor vt. 1745, ht. 1751, vt. 1760 och vt. 1773; Östgöta nations inspektor 1763–79; avsked från professuren 23 april 1779.

G. 21 juni 1730 m. Anna Törner, f. 12 aug. 1705, d. 26 april 1750, dotter av professorn Fabian Törner och Anna Arrhenia.

Biografi

E., som efter avslutad skolgång i Linköping kom till Uppsala, försörjde sig till en början genom att vid sidan om energiska studier meddela privat information, bl. a. åt tvenne söner till Olof Rudbeck d. y., vilken under flera år tog sig särskilt an den begåvade ynglingen. Den 1 febr. 1720 försvarade E. under presidium av Fabian Törner, senare hans svärfar, en avhandling om de segerrika goternas ödmjuka sinnelag (Moderatio veterum gothorum circa victorias). Några bevarade dagboksblad (jfr Källor) ge vissa inblickar i E:s tillvaro under studentåren. Sommaren 1725 for han på snabbvisit till S:t Petersburg med sin lärjunge, den blott 10-årige greve Carl Fredrik Dücker, vilken på sin fars vägnar skulle avlägga en tacksägelse vid ryska hovet. E. fäste sig i den ryska huvudstaden särskilt vid den kejserliga naturaliekammaren, där han såg »härliga observationer in anatomicis, samlade av dokt. Ruischer [Ruysch] i Holland, vilka kostat sal. kejsaren 36,000 gyllen». E. var då sedan tre år promoverad magister efter att för den framstående latinaren J. Hermansson ha försvarat en avhandling om »Alvastra in O-Gothia monasterium» (1722). Den bygger visserligen huvudsakligen på den tryckta litteraturen, också om E:s goda förbindelser med Erik Benzelius d. y. på någon punkt berikat framställningen med opublicerade, dokument, men den vittnar om en aktningsvärd lärdom och en viss friskhet i greppet; bl. a. har E. infogat en hänförd lovsång över det ljuvliga Omberg, dess rara örter och behagfulla djur. När han hösten 1727 utnämnts till docent i filosofiska fakulteten, medgavs honom rätt att undervisa i snart sagt varje humanistiskt ämne, vilket han också senare uppgav sig ha gjort. Likväl kom E. att snart alltmer ägna sig åt latinets studium. Han synes allmänt ha betraktats som en framtidsman, vilken det gällde att binda vid universitetet – från 1729 tjänstgjorde han också som akademisekreterare – och i maj 1737 erhöll han fullmakt som professor i vältalighet. I praktiken var denna professur helt ägnad latinet, och under icke mindre än 42 år framåt skulle E, jämte kollegan i poёseos-professuren, bli de latinska studiernas högste vårdare vid universitetet. Därvid visade han otvivelaktigt prov på nit och skicklighet. Han synes ha hyst ett verkligt intresse för den studerande ungdomen och var åtminstone i tidigare år en god pedagog, även om hans föreläsningar med åren blevo till innehållet tämligen ensartade och mestadels avhandlade Cicero, blott mera undantagsvis Sallustius, Vellejus Paterculus o. a. auktorer.

Därjämte präglades emellertid E:s lärargärning av en egenskap, som bragte den i vanrykte inför både samtid och eftervärld. Det var hans högt utvecklade ekonomiska sinne. E. greps med åren av en kärlek till penningen, som kom honom att tillgripa varje någorlunda hederligt medel för att rikta sig. Då löneförmåner och genom privata kollegier influtna avgifter ej syntes honom förslå, grep han till andra utvägar. Av en antydan i ett brev från Skarabiskopen E. Halenius, vars son Lars av E. utlovats docentur, framgår, att ett par oxar ansågs som det naturliga vederlaget för en sådan professorlig välvilja. E. utlånade, som synes av en egendomsförteckning från 1750, medel mot panter av allehanda slag, såsom silverkannor och diamantringar. Men framför allt utnyttjade han sin rätt att presidera för akademiska avhandlingar. Som preses ägde E. att uppbära en viss avgift. Genom att själv författa avhandlingen kunde han dels höja detta belopp – hans vanliga taxa synes ha varit 200 dlr kmt – dels locka till disputation mängder av tvehågsna och oföretagsamma studenter. Följden blev, att han under sin professorstid presiderade för inte mindre än 516 disputationer, ett märkligt rekord i vårt akademiska trycks historia. Det blev vackra inkomster. Året 1743 t. ex. nådde E. upp till 44 avhandlingar. Det gör, om man utgår från hans normaltaxa, en summa av 8,800 dlr kmt endast på denna trafik. Sex år senare värderades hela hans förmögenhet till 77,353 dlr kmt, och vi finna, att han ägde skattehemman, kronorusthåll och annan jordegendom litet varstans i Upplandssocknarna. År 1760 inköpte E. en tomt. vid dåvarande Oxtorget i Fjärdingen, där han lät uppföra ett av stadens största stenhus (det tjänar nu som universitetets seminariebibliotek), och vid hans bortgång beräknades hans hela förmögenhet till 167,000 dlr kmt. E:s oblyga utbjudande av sitt presidium väckte stark ovilja. Man citerade hans yttrande: »200 daler, gubbe lilla, så skriver jag disputationen själv», och han omtalades som den, vilken »filouterade pengar från enfaldig ungdom». Samma år som E. gick bort, brännmärkte astronomen D. Melanderhjelm hans disputationshandel såsom tangerande anständighetens gränser. Saken hade också sin principiella sida. Man menade, att E. i sitt vinningsbegär stödde och uppmuntrade omogna ynglingar och att den flod av hastigt hopkomna avhandlingar, som strömmade från hans skrivbord, bragte akademien i vanrykte. Vid ett tillfälle 1745 yttrade Johan Ihre skarpa ord på tal härom: E. bure skulden för en hop specimina, »som till akademiens hån utkomma och som göra våra exercitia till åtlöje för utlänningar».

Obestridligt är dock, att endast en verkligt, lärd man med sådan lätthet kunde skaka avhandlingar om de mest skilda ämnen ur ärmen. E. ägde stor beläsenhet, och den var ingalunda inskränkt till hans eget fack. Hans flesta disputationer avhandla väl ämnen ur den antika retoriken, grammatiken, historien eller religionen, men vi möta också en svit avhandlingar om humanismens och reformationens ledande gestalter (J. Reuchlin, J. Bugenhagen, Rudolf Agricola etc). År 1741 lät E. utgå en, måhända dock av respondenten skriven avhandling om ett så modernt ämne som Charles Perrault och striden mellan »les anciens et les modernes» i Frankrike, och gärna återkom han till svensk topografi och stadsbeskrivning. I skämtsam form gav också Ihre sitt erkännande åt E:s mångsidiga intressen, när han till honom sände en student med instruktion att på professorns förfrågan om ämne för en tilltänkt disputation svara: de rebus omnibus et nonnullis aliis. E:s ekonomiskt betingade verksamhetslusta blev nog också av en viss betydelse för den svenska humanismens historia. Vid 1700-talets mitt började hos oss den gamla klassiskt grundade kulturen att på allvar brytas sönder. Naturvetenskapernas framsteg hade sin andel däri, men också humanisterna själva bidrogo därtill genom att alltmer ägna sig åt den egna kulturen och det egna språket. Under E:s professorstid började man i Uppsala överge latinet som disputationsspråk till förmån för modersmålet. Det kan ur denna synpunkt inte ha varit betydelselöst, att E. som officiell företrädare för den latinska kulturen drog studenterna i stora skaror till sitt ämne och lockade dem till disputation. Han synes f. ö. ingalunda ha saknat förmåga att också entusiasmera ungdomen. Hans lärargärning gav sålunda i en kritisk tid åt latinstudiet en betydelse, som det kanske annars icke nått. E. gjorde det till något av en modesak, och i sin verksamhet till den ciceronianska traditionens fromma måste han betraktas som en icke helt ovärdig efterföljare till en äldre generations stora latinska vältalare som J. Upmarck-Rosenadler, J. Hermansson och deras kolleger från den humanistiska retorikens storhetstid vid seklets början.

E., som nitiskt ägnade sin tid också åt allmänna universitetsärenden, var i politiken pålitlig mössa och förenade sig i de ibland häftiga striderna inom konsistorium med den oppositionella mössfraktion, som i Ihre hade sin mest framstående företrädare. E. var den siste innehavaren av den gamla elokvensprofessuren, vilken efter hans avsked 1779 sammanslogs med poёseosbefattningen. Personligen synes han ha varit en älskvärd man, »skämtsam och munter»; hans sätt betecknas som särdeles öppet och okonstlat.

Författare

Sten Lindroth.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från E. till J. H. Lidén och Sam. Älf finnas i Uppsala univ.-bibliotek (G 151 e; G 350 e, f); några skrivelser till C. C. Gjörwell finnas i K. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputa-tiomim, 1 (1778), akad. program: se E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908); b) övriga arbeten: Hwad kan nånsin bättre wara Än när twå sig wilja para, sannat då . . . Magnus Philander samt... If. Apol-lonia Ekerman sine fattade ächtenskaps-tanckar . . . med wanlige ceremonier stadfästade, i Eneby prästegård den 5 februari! 1717. Upsala [1717]. FoL (4) s. – At giftas har sin tid, så wäl i krig, som frid, wisat då . . . Paco Horleman och . . . Anna Margareta Rudbeck firade sin hedersdag ... på Kydinge-holm den 13 junii anno 1721. Upsala 1721. Fol. (4) s. – Testificatio pietatis, qua sacram regiam celsitudinem, .. . Adolphum Fridericum, . . . cum cancella-riatum academiae Upsaliensis gratiosissimus adiret, . . . excepit Petrus Ekerman, ... die 11, april. ann. 1747. Upsaliée [1747]. Fol. (30) s. – Perbrevis, et submissa quidem, adlocutio ad . . . archi-episcopum . . . Samuelem Troilium, cum, . . . die 30 junii a. 1760 disputatione publicffi, quam habuit Jonas Setter-berg . . . De versipelli et mutabili ingenio Erasmi Roterodami in caussa lutherana interesset. Upsalia? [1760]. Fol. (4) s.

Källor och litteratur

Källor: Dagboksanteckningar, fullmakter, genealogica etc. i X 241 och X 260 a; B. Frondins biografiska anteckningar i X 172; C. Annerstedt, Samlingar till Upsala universitets historia. Avd. 2, n:o 16, Avd. 2, n:o 33 (U40:47. 40:64), allt i UB. – C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3:1–2 (1913–14); E. M. Fant, Lefvernes beskrifning öfver... doctor Samuel Älf (HA Handl., 8, 1808); A. Hahr, I Vasaslottets skugga (1943), s. 100; K. G. Oden, Östgötars minne (1902); Uppsala universitets matrikel, 2, utg. af A. B. Carlsson (1919–23), s. 97.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Ekerman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16838, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth.), hämtad 2019-01-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16838
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Ekerman, urn:sbl:16838, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth.), hämtad 2019-01-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se