Meriter

2. Gustaf Ferdinand Ekholm, f. 13 dec. 1803 i Västerås, d. 15 maj 1865 där. Föräldrar: lagmannen och borgmästaren där Anders Ekholm och Beata Sofia Wulff. Student vid Uppsala univ. 1.9 okt. 1821; jur. utr. kand. där 1 mars 1.828; kopist, i Hovkanslersexp. 13 juni 1827–31; borgmästare i Västerås 27 okt. 1832; led. av borgarståndet vid riksdagarna 1840–41, 1844–45, 1847–48, 1850–51, 1853–54, 1856–58, 1859–60, 1862–63, led. av lag- och konstitutionsutskotten m. fl. utskott.

G. 1) 22 juni 1833 i Västerås m. Eva Birgergina Brunnmark, f. 28 mars 1810 i London, d. 20 aug. 1856 i Västerås, dotter av kyrkoherden, teol. doktor och fil. magister Gustaf Brunnmark och Anna Margaretha Hall; 2) 2 dec. 1860 i Västerås m. Amelie Augusta Wilhelmina Wahlberg, f. 26 maj 1837 i Ripsa sn (Söd.), d. 29 maj 1902 i Hudiksvall, dotter av vice häradshövdingen Lars Fredrik Wahlberg och Rebecka Maria Thorsson samt omg. 6 okt. 1871 i Stockholm (Hedv. El.) m. häradshövdingen, Carl Oscar Schlyter (f. 1836, d. 1907).

Biografi

E. härstammade både på fädernet och mödernet från. gamla västmanländska borgarsläkter. Hans morfader var sålunda råd-och handelsman i Västerås; E:s mormors far åter, Erik Uggla, var borgmästare först i Sala, sedan i Västerås. E. fullföljde sålunda gammal familjetradition, då han själv ägnade sig åt juridiken och ämbetsmannabanan, och redan 29-årig var han borgmästare i hemstaden Västerås. Det dröjde emellertid icke ett årtionde, förrän han fann en vidsträcktare verksamhetskrets, där han snart uppmärksammades, nämligen riksdagens borgarstånd, varav han var ledamot 1840–63. Redan 1829 hade E. anonymt låtit trycka ett förslag till representationsreform, som förebådade de krav, som de moderata oppositionsmännen skulle framföra under de närmaste årtiondena. Kritisk mot adelns och prästerskapets anspråk på del i riksdagen ville han ersätta de fyra stånden med en enda kammare och fylla denna med representanter för den burgna medelklassen, vilket då var liktydigt med ombud för de större jordägarna och ett fåtal borgare. Målet skulle nås genom att rösträtten förbehölls dem, som betalade ett högt minimum i skatt, samt genom hög valbarhets-census och röstskala. E. var lika litet vän av ett bondevälde som av det existerande ämbetsmannastyret. Dessa åsikter behöll han i huvudsak även under sina senare, politiskt verksamma år. Hans för en jurist och borgmästare ovanliga hållning var tydligen en följd av studier i 1820-talets nya, liberala press, som inspirerad av fransk och engelsk liberalism prisade medelklassen, och stormade mot de privilegierade stånden. Men han gick även direkt till litteraturen och studerade den klassiska nationalekonomien i form av J. B. Says och D. Ricardos läror. Den ekonomiska liberalismen fick i honom en trogen anhängare.

När han, vald av Västerås, 1840 blev riksdagsman, gav han samtiden det häpnadsväckande skådespelet av en borgmästare, som var oppositionsman. Trots upprepade påtryckningar från Magnus Brahes sida röstade han t. ex. mot det av konung och regering ivrigt försvarade anslaget till kabinettskassan. I representationsdebatterna, yttrade han sig för samfällda val men var liksom sina ståndsbröder icke fallen för principfasthet utan förbehöll städerna minst en fjärdedel av representationen. Till sist verkade han för en kompromisslinje i avsikt att motverka det av konstitutionsutskottet åsyftade storbondeväldet i valen för att i stället gynna andra samhällslager och de mer lättledda småbönderna. Vid följande riksdag, 1844–45, arbetade han för samma mål, både i sitt stånd och i det riksdagsmannasällskap, Representationsreformens vänner, som bildats för att samla liberalerna i de fyra stånden omkring ett enda representationsprogram. Det förslag, som där utarbetades, inlämnades av honom i lätt ändrad form som motion till konstitutionsutskottet och brukar därför gå under hans namn, ehuru han endast var en av upphovsmännen till detsamma. E. och hans meningsfränder vunno borgarståndet för detta förslag, av honom till sist något modifierat, och tillkämpade sig i riksdagens sista ögonblick bondeståndets bifall, men reformen stjälptes som vanligt av de bägge högre stånden. Liksom de flesta liberaler hade hän hoppats, att den nye konungen, Oscar I, skulle ingripa och tvinga adel och präster att ge vika., Konungen till behag hade han därför ibland under riksdagens gång släppt efter på sin sparsamhet med statens medel. Hoppet sveks, och liberalerna fingo lita till egna krafter. E. var en av stiftarna av det nya Reformvännernas sällskap från febr. 1848 och medlem av dess styrelse. Påverkad av februarirevolutionen, gick dock sällskapet längre i sin reformiver än vad E. fann lämpligt. Han förordade därför det nu framlagda kungliga representationsförslaget, något som höll på att kosta honom hans mandat, ty Västerås' hantverkare, förgrymmade på stadens representant för dennes skråfientlighet, slöto förbund med ivrarna för en utsträckt och lika rösträtt mot E., handlandenas kandidat. När regeringsförslaget fällts 1850, sökte E. liksom tidigare ena borgare och bönder om en »gemensam tanke» för att bevara möjligheten till en reform. Han var den lämpligaste för denna medlarroll, eftersom han önskade en grundligare representationsreform än flertalet borgare men samtidigt tillhörde den inre grupp i borgarståndet, vilken styrde ståndets moderat reformvänliga och mot regeringen kritiska majoritet.

När representationsfrågan blev mindre aktuell och ersattes av järnvägs- och tullstrider, sjönk E:s inflytande i ståndet, ty i ekonomiska frågor var han gammalmodig. För honom var jordbruket den näring, som främst borde gynnas och skyddas. Han var själv intresserad jordbrukare, och dessutom synes han i sin ungdom ha påverkats av F. B. von Schwerins jordbruksvänliga liberalism. E. yrkade på skyddstullar för jordbruket, samtidigt som han i övrigt angrep förbud och höga tullar. En talrik fabriksarbetarklass ansåg han som en olycka för landet, och sågverksindustriens frammarsch tedde sig för honom blott som en skövling av landets skogar. Som ombud för sin stad måste han dock deltaga i den stora fejden om västra stambanan skulle gå norr eller söder om Mälaren och även annars strida för Västerås' plats i järnvägsnätet. I utrikespolitiken stämde hans åsikter bättre överens med ståndets. E. var 1848 antiskandinav; han var tyskvänlig och ryssfientlig och tyckte illa om krig, som störde handeln. Som jurist intresserade han sig under hela sin riksdagsmannabana för den stora civil- och strafflagsreformen.

Att E. var en av borgarståndets ledare under 1840- och början av 1850-talet men sedan gled i bakgrunden, berodde också på, att han då icke längre stod ensam som borgaroppositionens jurist. A. W. Björck och Lars Billström trädde till. Men på sin sista riksdag, 1862–63, fick han uppleva början till förverkligandet av den representationslinje, som han varit en av de trägnaste arbetarna för, en riksdag med samfällda val avsedd att trygga de förmögnas och bildades styre.

Författare

Berit Borell.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Om behofvet af en förbättrad representation, jemte några strödda anmärkningar i dermed sammanhang ägande ämnen. Sthm 1829. VIII, 48 s. (Anon.) – Riksdagsmotioner och anföranden i borgarståndets protokoll samt artiklar i Stockholms aftonpost. – E:s reservationer i riksdagens konstitutionsutskott (av vilka den vid 1844–45 års riksdag innehåller hans representationsförslag) finnas tr. i utskottets betänkanden.

Källor och litteratur

E:s ovan nämnda skrifter; riksdagens konstitutionsutskotts protokoll och handlingar, Riksdagsbiblioteket; brev från G. F. Ekholm till W. F. Dalman, KB, och till S. U. Palm, hos direktör C. Palm, Stockholm; F. Wasrns brev till C. F. Waern 1851, Baldersnäs; S. A. Hedlunds almanacksanteckningar 1851, Göteborgs stadsbibliotek. – Riksdagens borgarstånds protokoll och konstitutionsutskottets betänkanden; Aftonbladet 19/3 och 21/8 1850, Westmanlands läns tidning 19/5 1865. – H. Almquist, Marsoroligheterna i Stockholm 1848 (S:t Eriks årsbok 1942); Berit Borell, Representationsfrågan och de svenska liberalerna under 1840-talet (1948); C. W. Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser (1917); V. Millqvist, Svenska riksdagens borgarstånd 1719–1866 (1911); Ny svensk släktbok, utg. av K. K:son Leijonhufvud (1906); K. Reinhold, Reformsällskaperna och de allmänna reformmötena i Örebro år 1849, 1850, 1853 (1917); W. Swalin, Bidrag till Kongl. Maj:ts kanslis personalhistoria efter 1809 (1898).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Ferdinand Ekholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16846, Svenskt biografiskt lexikon (art av Berit Borell.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16846
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Ferdinand Ekholm, urn:sbl:16846, Svenskt biografiskt lexikon (art av Berit Borell.), hämtad 2024-04-24.