Meriter

Brunnmark, Gustaf, f. 23 aug. 1773 i Falun, d. 1 aug, 1814 i Husby. Föräldrar: prosten, doktor Petrus Brunnmark och Sara Brita Svedelius. Student i Uppsala 14 juni 1787; disp. 15 juni 1791 (Lineamenta juris publici romano-germanici, Cont. IV; pres. P. H. Liljensparre); fil. kand. 12 dec. 1793; disp. 14 maj 1794 (De limitibus-imperii divini; pres. P. N. Christiernin); fil. magister 16 juni 1794. Lärare vid tyska skolan i Norrköping 1794; vistades 1795—96 i England och studerade därunder i Oxford; meddelade privat undervisning i engelska språket åt studenter i Uppsala; prästvigd 16 aug. 1799 på kallelse av brukspatron Alexander Seton på Ekolsund; medhjälpare åt sin svåger, svenske legationspredikanten i London Sam. Conradi Nisser; återvände 1801 och återtog sin undervisning i Uppsala; avlade pastoralexamen inför Västerås domkapitel; legationspredikant och svensk pastor i London 5 juni 1802; kyrkoherde i Munktorp 6 juli 1814. Ledamot av Brittiska bibelsällskapet 1804 och av ett flertal välgörenhetssamfund; erhöll 7 jan. 1808 i kyrkorådets och församlingens närvaro genom svenske ministern i London försäkran om konungens synnerliga välbehag med hans verksamhet; teol. doktor 29 juni 1809 (promoverad 7 okt. s. å.); ledamot av Evangeliska sällskapet 4 sept. 1810. Gift 18 juli 1805 med Anna Margareta Hall, f. 18 juli 1783, d. 19 juli 1855, dotter till provinsialläkaren i Västmanland, doktor Birger Martin Hall.

Biografi

B: s egentliga livsverk är knutet till svenska kyrkan i London. Under sin verksamhet som legationspredikant och svenska församlingens pastor därstädes (1802—14) hade han rika tillfällen att ådagalägga sin duglighet i praktiska värv och sitt varma intresse för sina landsmän, särskilt de nödställda. För att bereda ordentlig sjukvård åt behövande sjömän och andra landsmän ingick han till ärkebiskop Uno von Troil med en framställning rörande »den högst beklagansvärda ställning, varuti flere i London nu vistande svenskar sig befinna» och hemställde, att medel måtte beredas honom att »subskribera på åtminstone ett rum i något av Londons lasaretter, varigenom de mest usla kunde räddas». Sedan ärkebiskopen förordat, att B: s hemställan måtte i så måtto bifallas, att han finge medel att »subskribera för två eller tre sängar», ställde konungen enligt beslut av 3 febr. 1803 åttio pund till B: s förfogande för löpande år i och för »subskription av tio sängar i Londons lasaretter till sjuka och nödlidande svenskars hjälp och räddning». B. hade sålunda blivit bönhörd över förväntan, och anslaget var i verkligheten större än vad som erfordrades för det avsedda ändamålet, men B. trodde sig ej behöva »frukta K, M: ts onåd, om han så hushållade med nämnda åttio pund, att summan kunde räcka längre och ändå bliva mot ändamålet svarande. Tio sjuka kunna vi nu dagligen få skötte, mot det att vi årligen betala tio guinéer.» Den ordnade sjukvård, som på detta sätt kom till stånd, har fortsatt till våra dagar, och många svenska sjömän hava därigenom fått hälsa och liv räddade.

B. var en av de ledande krafterna vid stiftandet av sällskapet »The society of friends of foreigners in distress». Den nöd, som under de prövande krigsåren drabbade så många utländska undersåtar i London, föranledde de protestantiska pastorerna att bilda detta samfund för att understödja fattiga utlänningar i London, utan avseende på nation, religion eller dylikt, ävensom för att hjälpa sådana utlänningar hem till sitt land, som därav voro i behov och därav gjort sig förtjänta. B. verkade på olika sätt för delta sällskap, såväl genom personlig arbetsinsats i de löpande görornålen som genom penninginsamlingar. Han tjänstgjorde mer än en gång som en av förtroendemännen och värdarna (steward) vid den stora årliga middagen (»The anniversary dinner»), då det åligger dessa funktionärer att inbjuda sina vänner och »ur deras fickor skaffa en så stor fångst som möjligt för bestridande av sällskapets utgifter». Sällskapets betydelse har varit och är ännu stor. Betydande summor ha årligen utdelats i fasta pensioner till behövande svenskar, som därmed räddats undan den hårda lotten i de legala fattighusen. En storartad insats gjorde B. för svenskar, som i kriget tagit värvning på engelsk eller »fientlig» sida. En mängd svenska sjömän, som tillfångatagits på franska eller danska örlogsfartyg, förde en sorglig tillvaro på de s. k. fångstskeppen i Chatham. Enligt en skrivelse från »The transport board», som oförbehållsamt erkänner B: s outtröttliga nit i denna angelägenhet, hade han från 12 maj 1810, då han första gången blev »introducerad» i detta departement, och till 20 nov. 1812 genom muntliga och skriftliga föreställningar lyckats få icke mindre än 500 svenska krigsfångar frigivna. Vid det stora krigets slut gällde det att sörja för icke mindre än 5,000 svenska sjömän, som tjänstgjort på engelska fartyg och nu blivit avskedade. För deras hemsändande, som var en svår och invecklad sak, uppgjorde B. förslag, som av svenska regeringen godkändes och utfördes.

Om församlingens ekonomi gjorde sig B. mycket förtjänt. Dess säkraste ekonomiska stöd hade utgjorts av de s. k. »skeppsavgifterna», som alla Londons hamn anlöpande svenska fartyg voro skyldiga att erlägga till svenska kyrkan därstädes. B: s strävan blev att få sagda avgift (1/2 penny per ton) utsträckt även till »uthamnarna», dvs. till alla Englands och Irlands hamnar. I en skrivelse till envoyén K. G. Adlerberg säger han: »Då vi betrakta, att denna kyrka är den enda i landet och tillhör icke oss utan hela svenska nationen, för vilken det alltid måste bliva en heder att i en så ryktbar stad som denna äga sitt eget tempel; när vi betrakta, att hit sammanströmmar folk, särdeles sjömän, från alla delar av Sverige, vilka, då de få deltaga i den evangeliska gudstjänstens seder och rätter, icke så lätteligen, på denna av, sekter och villomeningar uppfyllda ort, kunna till egen och andras skada förledas från den tro och bekännelse, som är grunden till deras samvetes frid; när vi äntligen betrakta, huru vår kyrka alltid varit ett föreningsband mellan hitkommande svenskar och fäderneslandet, så våga vi hoppas ett nådigt behjärtande av vår underdåniga begäran.» Varma hänvändelser i ärendet gjordes även till »de lovlige och högaktade handelssocieteterna i Stockholm och Göteborg», och till slut ehuru först genom K. M: ts resolution av 4 maj 1814 bifölls den begärda utökningen av skeppsavgifterna.

Det låg B. varmt om hjärtat att knyta svenskarna i London fast och nära vid fäderneslandet och dess kyrka. Han lyckades genomdriva en bestämmelse, att alla svenskar, handelsresande, sjömän eller andra, vid ankomsten till London skulle vara försedda med svenska prästbetyg (detta även som en skyddsåtgärd, för att förhindra tvegifte), han utverkade, att alla i Sverige utkommande förordningar skulle översändas till London och kungöras i svenska kyrkan samt att svenskarna där ute skulle erinras om sin samhörighet med hemlandet genom att alla i Sverige brukliga s. k. »utomordentliga böner och förböner» för särskilda tillfällen och omständigheter också skulle förekomma vid deras gudstjänster. Genom brev och penningförsändelser förmedlade han förbindelsen mellan sjömän och deras hem och kunde årligen hemsända tusentals kronor, emedan »genom sådana påminnelser» (gudstjänster, predikan och samtal) »mången far ihågkommit sina hemma lämnade barn, mången son blivit bevekt att medelst en skickad hjälp avtorka en hungrande moders tårar». Vad B. i religiöst och själavårdande avseende betytt, därom förmäla naturligtvis tillgängliga handlingar mindre. Men de giva ett bestämt intryck av att hans insats även på detta område måste ha varit mycket betydande. Han lär ha varit outtröttlig, när det gällt att besöka sjuka, fångar, livdömda, som skulle beredas till döden för att sedan ledsagas till avrätts-platsen. Och kyrkan kunde under B: s tid ofta ej rymma alla, som ville fira svensk gudstjänst på främmande botten.

Även i sitt hemlands kyrkliga utveckling kom B. att göra en insats av stor betydelse. Under sin verksamhet i London kom han i nära beröring med den kraftiga, individualistiska och konfessionellt neutrala väckelse, som vid denna tid genomgick den anglikanska världen och fann typiska uttryck i sammanslutningar sådana som London missionary society, Religious tract society och The british and foreign Bible society. Det var för det sistnämnda samfundets syfte, B. skulle komma att verka i Sverige. Redan samma år som det stiftades, 1804, intogs han däri och togs omedelbart i anspråk för att öppna förbindelser med sitt hemland. För bibel- sällskapets räkning riktade han 1804 till Samfundet pro fide et dhristianismo en förfrågan, huruvida icke i Sverige många funnes, som ej hade bibeln »och dock skulle önska att äga den», och om lapparna hade bibeln. Svaret blev emellertid, att allt var gott och väl, och B., som antingen ej var förtrogen med förhållandena eller icke för sig klargjort innebörden av en masspridning av bibeln i sådana mått, som bibelsällskapets ekonomiska resurser och organisationskraft möjliggjorde, delgav sällskapet uppgiften utan någon kommentar. Det blev därför ej B. utan ett par framskjutna representanter för den anglikanska väckelsen, de båda skottarna John Paterson och Ebenezer Henderson, vilka togo initiativet till den från England understödda masspridningen av bibeln i Sverige. För befrämjande av såväl detta som andra av de engelska religiösa samfunden omhuldade syften, särskilt »traktatsspridningen, bildades år 1808 Evangeliska sällskapet i Stockholm, vilket snart (1810) kallade B. till sin ledamot. I det engelska bibelsällskapet utplånade B. intrycket av sitt misstag 1804 genom ivrig verksamhet. Så hade han hand om den utredning, som föranledde utsträckningen av bibelsällskapets verksamhet till Finland, och då längre fram en särskild emissarie till Sverige ansågs behövlig, fick B. detta uppdrag. År 1813 kom han till Göteborg. Där tog han genast initiativet till stiftandet av ett bibelsällskap och fortsatte sedan till sin egen stiftsstad, Västerås, där han likaledes väckte tanken på ett dylikt samfund med den framgång, att stiftets bibelsällskap före årets utgång kunde träda i verksamhet. Från Västerås besökte B. även Stockholm, där sinnena i det Evangeliska sällskapet då söndrats genom det engelska bibelsällskapets obevekliga krav, att de för den stränga verbalinspirationsläran besvärande apokryfiska böckerna skulle uteslutas ur de nya bibelupplagorna. B., vilken av det brittiska bibelsällskapet utrustats med betydande medel att använda efter egen omprövning, säkerställde Evangeliska sällskapets verksamhet genom att ställa en betydande summa till dess disposition och räddade samtidigt för denna gång den svenska bibeltraditionen genom överenskommelsen, att de apokryfiska böckerna skulle tryckas för svenska medel. Samtidigt övertalade han excellensen Mattias Rosenblad att övertaga ordförandeskapet i sällskapet, ett personval, som visade sig i hög grad befordrande för dess verksamhet. På återresan till England förde B. så instiftandet av Göteborgs bibelsällskap i hamn (nov. 1813). Även ett bibelsällskap i Visby, som bildades samma månad, hade han hunnit förbereda. Följande år kom B. åter till Sverige med uppdrag att skapa ett centralt svenskt bibelsällskap och lokala biträdesbibelsällskap i stiftsstäderna. Vid Evangeliska sällskapets sammanträde 9 juli 1814 väckte därför B. det förslag, som nästa år ledde till att Svenska bibelsällskapet konstituerades. Själv fick B. icke uppleva denna framgång. Vid sin ankomst till Sverige hade han ådragit sig en förkylning, och då han trots en ihållande feber fortsatte sitt arbete, brötos hans krafter. Hans sista dagar blevo ljusa genom utnämningen till Munktorps pastorat, som Rosenblad förskaffat honom såsom belöning för hans stora insatser för den svenska kyrkan. Innan han hann tillträda pastoratet, avled han, efterlämnande hustru och barn i fattigdom. Vänner i London föranstaltade då till deras förmån en subskription, vilken inbragte det betydliga beloppet av 2,000 pund, en fond, vars ränteavkastning översteg B:s lön, som varit blott 60 pund om året (höjd till detta belopp 4 febr. 1807 från förutvarande 40 pund årligen). Det var församlingens och vännernas tacksamhetsgärd för en sällsynt trogen gärning. »Allvar och kraft i sinnet, djup religiös känsla och en brinnande patriotism» säges ha utmärkt B: s karaktär, »som de senare åren omgavs av en viss mild dysterhet». Ett vackert porträtt av honom, målat av professor Per Krafft d. y., har prytt sakristian i den gamla svenska kyrkan i London och finns nu i den nya kyrkans församlingsrum.

Författare

J. Lindskog med bidrag av B. Boethius.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Diss. de barmonia lingva anglicas et suecana;. Upps. 1798. 4: o 11 s. (Diss., prass. B., resp. J. Petersson.) — A short introduction to Swedish grammar, adapted for the use of Englishmen. London 1805. 12: o (6), 96, 39 s. 2d ed. Sthm 1826. 8: o 145 s. Rev. ed., with considerable additions by J. P. Wåhlin. London 1825. 12: o II, 164 s. — En betraktelse öfver ljuset, förestäld i en predikan, hollen i Svenska lutherska kyrkan i London juldagen 1809... London [1810]. 14 s. — Brev och teseberättelser av B. finnas tryckta i J. G. Bure, Läsning i blandade religionsämnen, Bd 4: 1, Sthm 1815, s. 46—49, samt i Report of the British & Foreign Bible Society, 10, 1814, App., s. 88—100, och 11, 1815, App., s. 62—67.

Översatt: J. J. Berzelius, A view of the progress and present state of animal chemistry. Transl. from the Swedish. London 1813. VII, 115 s.

Källor och litteratur

Källor: Kyrkorådsprotokoll 1802—14, Svenska kyrkan i London; Uppsala akad. konsistoriums skrivelse till kanslern 1 dec. 1798, kanslerns 'koncept 18 dec. 1798, konseljprot. i utrikes ärenden 5 juni 1802 samt Västerås konsistoriums skrivelse till K. M:t 29 juni 1814, allt i RA; 'Jacob de la Gardies brev och journaler, LB. — Sv. literaturtidn., mars 1815, Bih. s. 20; Westerås stifts tidn., 1819, N:o 234, 236; G. W. Carlson, Anteckningar rör. svenska kyrkan i London (1852); C. S. Lindblad, Göteborgs bibelsällskap. Minnesskrift... 1813—1913 (1913); J. F. Muncktell, Westerås stifts herdaminne, 1 (1843); J. Palmer, I juletid. Helsning från Svenska kyrkan i London (1900); E. Rodhe, De sv. bibelsällskapens uppkomst (Kyrkohist. årsskr., 1906, 1908); Sv. biogr. lexikon, N. F., 2 (1858—59). — Se i övrigt, ang. B: s släkt: K. Leijonhufvud, Ny svensk släktbok (1906).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Brunnmark, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17079, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Lindskog med bidrag av B. Boethius.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17079
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Brunnmark, urn:sbl:17079, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Lindskog med bidrag av B. Boethius.), hämtad 2024-04-19.