Leonhard Gustaf Budberg, von

Född:1640-08-12 – Lettland (i Livland, kan också vara Estland)
Död:1708-07-19 – Lettland (i Livland, kan också vara Estland)

Arméofficer, Politisk fånge


Band 06 (1926), sida 642.

Meriter

Leonhard Gustaf von Budberg, friherre till Inzeem och Widdrisch, f. 12 aug. 1640 i Lifland, d. 19 juli 1708 därstädes. Föräldrar: översten och lantrådet Gotthard Vilhelm von Budberg och Anna von der Pahlen. Kornett vid arvprinsens livregemente till häst i Lifland 1658; löjtnant 1659; kaptenlöjtnant vid bremiska adelsfanan (överste H. Kr. Koch von Crimsteins regemente) 17 aug. 1665; deltog i bremiska kriget 1665—66; ryttmästare 1666; ryttmästare vid G. von Bunaus, senare J. Mellins dragonregemente 1672; deltog i kriget i Pommern; major 24 febr. 1676; överstelöjtnant 25 okt. 1677; erhöll avsked med pension 18 okt. 1679; lantråd i Lifland 10 febr. 1686; assessor vid Dorpats hovrätt 31 maj 1690; ledamot av lifländska ridderskapets deputation ang. de lifländska privilegierna 1690—91; friherre 21 febr. 1693; bevistade riksdagen s. å.; dömd 12 dec. 1694 att mista liv och egendom, vilken dom mildrades till sex års fängelse på Varberg; frigiven 1697; direktör för de lifländska lantdagarna dec. 1699 och 1700.

Gift 3 febr. 1681 med Ursula Kristina von Löwenstern, f 28 juli 1708, dotter till krigskommissarien Didrik Rigeman von Lejon-stierna.

Biografi

I den rika litteratur, som mer eller mindre fullständigt berör konflikten emellan den svenska centralregeringen och de baltiska provinsernas ridderskap och adel på 1690-talet, har B. blivit ansedd såsom en av de ledande personligheterna, åtminstone vid sidan av Johan Reinhold Patkul och Johan Albrekt von Mengden. Hans deltagande i händelserna har dock bedömts något olika. Den roll, han spelade, är ej fullt klar för oss, enär vi icke äga någon på djupet trängande undersökning av det mångskiftande intrigspel, som den lifländska adeln inlät sig på något före och något efter de lifländska adelsprivilegiernas upphävande år 1694. Ett är dock klart: B. har med stor skicklighet förstått att igensopa de spår av sin verksamhet, som han icke önskade skulle bliva bekanta för de något fjärmare stående samtida samt för eftervärlden.

Som vanligt var, började även B. på den militära banan. Vi träffa honom vid aderton års ålder som kornett i arvprinsens livregemente i Lifland. Han deltog aktivt i krigsföretagen på 1660-talet och bevistade redan inneslutningen av Bremen sommaren 1666 men fick på allvar vara med först på 1670-talet, så att han i sin meritförteckning kunde skriva: »Von ahfang dieses letzten krieges in Pommern bis zu ende alle actiones, so wol auf land Rügen als die belagerung der stadt Stralsund, beigewohnet und mir(!) unverdrössen in Ihro Königl. Majest, dienste gebrauchen lassen». Men knappt hade frederna i St. Germain, Fontainebleau och Lund blivit slutna, förrän B. lämnade krigstjänsten, blev pensionerad och drog sig tillbaka i lantlig ro. Det synes av hans meritförteckning, att han varit en militär, som punktligt fyllt sina åligganden och väl gjort allt vad tjänsten fordrade, men icke heller något däröver.

B: s offentliga verksamhet begynner egentligen med hans val till lantråd i Lifland år 1686, men även om de första åren av hans verksamhet som lantråd, till år 1690, äro Vi bristfälligt underrättade. Det synes, som skulle han till en början ha spelat en relativt undanskymd roll i ridderskapets och adelns angelägenheter. Först efter 1690 framträder han mera, i synnerhet såsom ledare av den deputation, som åren 1690—91 hade till uppgift att försvara de lifländska privilegiernas giltighet och bestånd inför konungen. Denna deputation och följderna av dess arbete äro av så stor betydelse i Liflands historia, att den med naturnödvändighet har berett en viss namnkunnighet åt de båda män, B. och Johan Reinhold Patkul, som deltogo däri. Dock måste det förbli en öppen fråga, om Patkuls även eljest synnerligen framträdande och betydelsefulla personlighet gjort, att hans kollegas verksamhet icke tillagts den betydenhet, som egentligen skulle ha tillkommit den, eller till äventyrs, snarare i någon mån givit ökad vikt även åt denna. I det K. brev, som av generalguvernören J. J. Hastfer översändes till lantdagen i Riga i början av året 1690 och som innehåller befallning om en deputation s avsändande till Stockholm, hade uttalats ett önskemål, att därtill måtte väljas personer, vilka hade goda insikter i alla frågor rörande Liflands privilegier och särskilt rörande ridderskapets och adelns ställning och företrädesrättigheter. I anledning härav valde lantdagen 28 febr. 1690 till medlemmar i den begärda deputationen: lantrådet Fr. V. Tiesenhausen, kaptenen J. R. Patkul och ridderskapssekreteraren Joakim Schultz (Schirren, Recesse s. 132). Det var alltså icke i början fråga om inval av B., och ej heller vid sammanställningen av privilegiesamlingen (Corpus privilegiorum) och dess slutliga redigering finna vi hans namn. Men det skulle snart komma i förgrunden. Tiesenhausen hade först under lantdagen valts till lantråd, men då konungen samtidigt nedsatt lantrådens antal från tolv till sex, kasserade generalguvernören hans liksom övriga nyutsedda lantråds val. Då ridderskapet likväl ville se ett lantråd såsom chef för deputationen, måste vid en ny lantdag i Dorpat på sommaren 1690 i stället för Tiesenhausen utses någon annan, och valet var då inskränkt till de tvenne lantråd, som sedan gammalt stodo kvar, O. Fr. von Vietinghoff och B. Av dem blev B. enhälligt vald. Hans inval i den betydelsefulla deputationen var alltså tämligen tillfälligt och hade kanhända med en större kandidalkrets uteblivit.

Den lifländska deputationen i Stockholm under åren 1690—91 kom till slut att bestå av endast två ledamöter, B. och Patkul. Dess arbete har ofta berörts i den baltiska litteraturen, dock såsom det synes mest på grund av inhemska, synnerligen bristfälliga och ensidiga källor. Huru uppgifterna fördelades emellan de bägge medlemmarna, veta vi ej. Den berättelse, som deputationen lämnat till lantdagen i Wenden 1692, talar endast om deputationen såsom ett helt och nämner sällan B: s eller Patkuls namn särskilt. Dock synes det mycket sannolikt, att B: s roll vid försvarandet av Liflands privilegier var betydligt mindre än hans kamrats i deputationen, fastän man hela tiden lät påskina — vilket även sker i den nedannämnda domen — att B. såsom deputationens främste ledamot också var dess ledare; att Patkul varit den mera betydande, torde man kunna sluta av Patkuls person och säkerligen mycket större och grundligare kunskap om Liflands rättsliga ställning och privilegier. Patkul var även den, som författade den skriftliga redogörelse över deputationens verksamhet i Stockholm, som inlämnades till den i Wenden 1692 sammanträdande lantdagen. Det var likaså Patkul, som, då saken redan syntes avgjord och alldeles hopplös, stannade i Sverige och tog på sig det synnerligen svåra uppdraget att försöka personligen inverka på konungen till förmån för de omstridda privilegierna. Den lifländska deputationens ledare såväl i planerandet som i arbetet var sålunda otvivelaktigt Patkul, och B: s andel torde i varje fall ha varit betydligt mindre. Detsamma kunna vi säga om lantdagen i Wenden 1692; initiativet var även där Patkuls, och han var även författare till den skrift, som senare blev utgångspunkten för de för B. ödesdigra stränga åtgärderna mot det lifländska ridderskapet. Såsom lantråd deltog emellertid B. aktivt i lantdagens arbete, och å tjänstens vägnar underskrev han alla lantdagens beslut och avgående skrivelser. Otvivelaktigt svarade dessa till sitt innehåll till stor del mot hans personliga åsikter liksom de även voro i samklang med majoritetens allmänna mening, men han och de andra, vilkas, namn oftare förekomma i lantdagens .protokoll, fullföljde väl dock snarast endast, vad Patkuls energiska person hade inspirerat dem till.

I slutet av år 1693 fick B. befallning att med lantmarskalken J. H. Streiff von Lauenstein, lantrådet von Vietinghoff samt ridder-skapets »residierende», Patkul och von Mengden, liksom även ridder-skapssekreteraren G. F. Reutz infinna sig i Stockholm för att stå till svars för lantdagsförhandlingarna och besluten i Wenden (Buchholtz, Beiträge s. 100—101). En kommission av tolv personer, bland dem sedermera generalguvernören i Lifland Erik Dahlbergh, tillsattes och började i mars följande år sitt arbete med undersökning av de klagomål, som blivit framställda emot B. och hans kamrater von Vietinghoff och von Mengden. B. beskylldes för »de osannfärdiga djärva och emot . Kungl. Maj: ts höghet... högst anstöteliga ordesätt och meningar», som han låtit inflyta i den på lantdagen i Wenden upplästa relationen. Vidare hade han på lantdagen i Wenden utan kommunikation med generalguvernören i Lifland tillåtit dels uppsättandet av en skrift, »deliberanda» kallad, som på ett anstötligt sätt rört reduktionen och dess genomförande, dels uppsättandet av en instruktion för ridderskapets och adelns »residierende» och utarbetandet av en penalkonstitution, som innehållit de allra grövsta ingrepp i K. M:ts rättigheter. Till slut räknades det honom även till last, att han överlämnat till K. M:t en klagoskrift, »varutinnan han utbrustit ibland annat i sådana expressioner, att nu vore deras fäderneslands, elände så stort, att också deras naboer dem med bestörtning måste anskåda, de hanteras emot allt folks rätt och lag, de måste med suckan till Gud förlåta sin fäderneort och söka i främmande land om deras' livs säkerhet och uppehälle, deras fädernesland blir dem till en vämjelse icke endast i timligt utan även i evigt och andligt måtto», och brukat emot K. M:t även andra upproriska och gruveliga ordformer. För alla dessa förseelser och straffvärda handlingar blev B. dömd att mista liv och allt det han ägde, lösören till kronan och fasta gods till nästa arvinge. Domen föll 12 dec. 1694.

Den stränga domen måste förvåna oss, och man gör sig otvivelaktigt den frågan, om icke domarna emot B. von Mengden och von Vietinghoff lika mycket voro av demonstrativ art och egentligen riktade mot den lifländska adeln, som just samtidigt träffades av privilegieförlusten. Redan detta måste väcka vår uppmärksamhet, att det åtgick nästan två år efter lantdagen i Wenden, innan man upptog anklagelsen emot B. och hans kamrater. Ännu mera i ögon-fallande är det, att B. ungefär ett år efter det att de som grova brott påtalade handlingarna blivit begångna och efter det man väl visste, vad de förgripliga förhandlingarna och besluten innehöllo (jmfr K. brev tili guvernören i Riga Erik Soop 16 juli 1692 samt till generalguvernören Hastfer 12 jan. 1693), tillsammans med sina bröder upphöjdes i friherrligt stånd för de stora förtjänster, han bevisat fäderneslandet. Det ser alltså ut som om man i Stockholm till en början ej ämnat gå till väga med stränghet. Man tänkte sig säkerligen ej, att händelserna i Wenden skulle få så stora dimensioner, förrän generalguvernören Hastfer under sensommaren 1693 kommit på det klara med att stränga steg fordrades emot det lifländska ridderskapet och att den starka oppositionen, som synbarligen redan då, åtminstone på vissa håll, slagit över i landsförrädiska planer, i grund borde krossas. Då man icke kunde ådöma hela ridderskapet och adeln straff för händelserna i Wenden och på lantdagen i Riga 1693, valde man utvägen att desto grundligare tukta de ledande personerna, »andra genvördige och otrogne undersåtar till skräck och varnagel», såsom det alldeles riktigt står i den över B. fällda domen.

B: s dödsdom blev ändrad till sex års fängelsestraff, och han internerades på. Varbergs slott. Därifrån anhöll han redan i maj 1695 i en nådeansökan om vissa lättnader i fängelsestraffet och erkände sig därvid skyldig till grova brott och förseelser emot K. M: t. Då denna ansökan icke föranledde någon åtgärd, anhöll B: s hustru på våren 1696 genom den nye generalguvernören i Lifland Erik Dahlbergh om nåd för sin man, och även B. vände sig några månader senare till generalguvernören med en liknande anhållan. Men först på Karl XI: s dödsbädd lyckades Dahlbergh med änkedrottningens hjälp utverka nåd för de fängslade lifländska herrarna, vilkas befriande ur fängelset var ett av förmyndarestyrelsens första steg. Dock skulle generalguvernören förehålla dem, sedan de återvänt till Lifland, huru grovt de förbrutit sig emot K. M:t och vilken stor nåd genom befriandet kommit dem till del.

Det lidna fängelsestraffet kunde B. aldrig glömma, och hämndkänslan har synbarligen fört honom på vägar, som han veterligen förut icke beträtt. Han torde ganska snart efter sin återkomst till Lifland hava inlåtit sig i underhandlingar med rikets fiender, och vi se av hans brev till konung Augusts förtrogne J. H. von Flemming av '28 febr. 1699, att han varit aktivt inblandad i Patkuls planer. Emellertid utnämndes B. i dec. 1699 till direktör för lantdagen i Riga och fungerade som sådan även under lantdagen år 1700. Detta visar väl, att Dahlbergh ej hyste några misstankar mot B., ty att han vetat om dennes hemliga företag men genom förtroendebevisen velat draga honom bort från dessa och föra honom närmare de svenskvänliga kretsarna i Lifland, synes föga troligt. Att B: s namn icke finnes i den s. k. »Verzeichnis der wohlge-sinnten», som för övrigt helt säkert är uppgjord redan under Hast-fers tid, är mycket naturligt och torde icke i detta fall hava någon beviskraft. — B: s senare företag och hans förhållande till de stora händelserna i Lifland åren före hans död 1708 undandraga sig till följd av bristfälligt kända källor helt och hållet vår kunskap.

Författare

A. R. Cederberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Actenstiicke aus dem polnisch-schwedischen Kriege, Livland betreffend, vom Jahre 1699 (Archiv f. d. Geschichte Liv-, Ehst- u. Curlands, 7, 1854); Patkuls Anschläge und Begebenheiten (A. F. Biisching's Magazin f. d. neue Historie. u. Geographie, 15, 1781); Die Recesse der livländischen Landtage aus den Jahren 1681 bis 1711, hrsg. von C. Schirren (1865). ¦— A. Buchholtz, Beiträge zur Lebensgeschichte Johann Reinhold Patkuls (1893); A. Budberg-Gemauert-Poniemon, Beiträge zu einer Geschichte des Geschlech-tes des Freiherrn v. Bönnighausen, genannt Budberg (1897); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 17 (1852); C. Hallendorff, Bidrag till det stora nord. krigets förhistoria (1897); A. Hammarskjöld, Bidrag till Livlands historia under Karl XI: s regering. 1. Grefve Jakob Johan Hastfer (Hist. tidskr., 1888; på tyska i Baltische Monatsschrift, 38, 1891); Chr. Kelch, Liefländischer Historiae . . . Continuation 1690 bis 1707 (1875); A. von Richter, Geschichte der dem russischen Kaiserthum einverleibten deutschen Ostsee-provinzen, 2 (1858); C. Schirren, Charactere und Menschheitsprobleme (1912); E. Seraphim, Livländische Geschichte, 2:e Aufl., 2 (1904); O. Sjögren, Johan Reinhold Patkul (1882); O. A. Wernich, Der Livländer Joh. Reinh. von Patkul und seine Zeitgenossen (1849). — Se i övrigt: Biographica, RA.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Leonhard Gustaf Budberg, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17133, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. R. Cederberg.), hämtad 2019-01-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17133
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Leonhard Gustaf Budberg, von, urn:sbl:17133, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. R. Cederberg.), hämtad 2019-01-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se