David

Död:1000

Helgon, Missionär


Band 10 (1931), sida 326.

Meriter

 

Biografi

David, Västmanlands apostel, kallas en engelsk missionär i Sverige, sannolikt vid 1000-talets slut, vars minne under medeltiden firades 25 juni. Det för denna dag sammanskrivna helgonofficiet innehåller en kortfattad legend. Enligt denna skall D. ha ägnat sig åt studier och fromhetsövningar och inträtt i cluniacenserorden. Underrättelsen om den helige Sigfrids systersöners martyrium drev honom så att bege sig som missionär till Sverige för att själv vinna martyriets krona. Han kom till Västmanland och tog på Sigfrids inrådan sin bostad vid Snävringe kyrka. (Snävringe är namnet på det härad, till vilket Munktorps församling hör.) Västeråsbreviariets legend vet sedan endast att berätta, att »han gick omkring i byar och städer och predikade Guds ord och döpte de omvända, om natten vakade han i bön, under tårar och suckar anbefallande åt Gud den talrika avkomma, som han så fött i Herren». De medeltida kalendarierna omnämna honom som »S. David abbas de Munkatorp». Munktorps kyrka utpekas också som hans viloplats av en populär tradition, som man ej har anledning att betvivla. Dess medeltida karaktär bestyrkes av en böneskrift, som 1463 ingavs till påven av Västeråsbiskopen Birger Månsson och vari denne anhöll att få överflytta D: s kvarlevor till Västerås domkyrka. Den äldsta delen av Munktorps kyrka, den s. k. Davidskyrkan, kan på konsthistoriska grunder dateras till omkring 1100, alltså nära den sannolika tiden för D: s egen verksamhet. Den under den senare medeltiden utvidgade byggnadens ansenliga dimensioner kunna också tyda på en vallfartskyrkas ekonomiska resurser. År 1510 lät dekanen i Västerås Johannes från Klingesboda uppsätta en ännu i domkyrkans västra fasad inmurad bildsten, där D. framställes med herdestav i handen — en sådan kunde föras även av en abbot — och med barett (icke mitra) på huvudet. På stenen läses: »Sanctus David Anglus». I en samling svenska helgonlegender, som år 1623 utgavs av Johannes Vastovius, en av Sigismunds svenska anhängare, under titeln »Vitis aquilonia», ingår också Davidslegenden. Här har ur Uppsalabreviarierna upptagits också berättelsen om hur hans. handskar blevo hängande på en solstråle. Johannes Messenius uppger i sin »Scondia illustrata», att D. bott vid Munktorp med några munkar av sin orden och där blivit begraven. Även om denna notis skulle bygga på någon nu förlorad källa, vilket icke är alldeles otänkbart, är dock det dödsår, som Messenius uppger (1025), säkerligen oriktigt. De uppgifter, som den förfalskade biskopskrönikan för Västerås innehåller om David, äro helt värdelösa: de härröra från den kände förfalskaren prosten Nils Rabenius, vilken en tid var komminister i Munktorp och därunder mycket sysslade med D:s historia. Sålunda måste särskilt påståendet, att D. varit Västerås förste biskop, avvisas: de medeltida källorna till lägga honom bestämt abbotstiteln. Ej heller kan något värde tillmätas de etymologier, som sätta »Sankt David» i samband med gårdsnamnen Sandsta och Dåvö.

Om något kan byggas på legendens uppgift, att D. tillhört cluniacenserorden, som blev fullt bofast i England först efter den normandiska erövringen, måste tiden för hans verksamhet förläggas till 1000-talets slut. Härpå tyder även den omständigheten, att hans helgonkult icke synes ha vunnit någon alltför stor popularitet utanför Västerås stift — detta synes peka på en tid, då de olika stiften redan börjat avgränsa sig från varandra. Att han, ehuru icke martyr, likväl vunnit helgonglorian inom den trakt, där hans verksamhet varit förlagd, synes dock vittna om hans personliga betydenhet. Sannolikt ha vi att i honom se en något yngre samtida till Eskil, liksom denne mer en organisatör av den nya kyrkan än dess egentliga grundläggare. Västerås stifts upprättande (senast år 1120) är måhända att betrakta som en frukt av hans arbete. Under reformationstiden uppbröts det skrin, vari hans reliker förvarades, silvret borttogs och benen kastades »i en stor benkista till de andra». Måhända vila de ännu på Munktorps kyrkogård. Vid Uppsala möte skall kyrkoherden Tomas i Munktorp ha berättat, att på Johan III: s tid »påviska legater» kommit till Munktorp och begärt att få Davids ben — då dessa icke mer funnos bevarade, hade han lämnat dem godtyckligt utvalda ben ur »benkistan». Till äventyrs bevarar denna något apokryfiska berättelse en erinran om konungens intresse för helgonets minne.

På runstavarna utmärktes Davids dag av en hand, som tytts som en handske och satts i samband med legenden om handskarna, som hängde på solstrålen. I den förteckning över svenska helgon, som är intagen, i inledningen till den stora rimkrönikan, omnämnes även »Confessor aff Munketorp Sancte David». Det förnämsta minnesmärket över hans helgonrykte är emellertid Västeråsbreviariets officium, i vilket legenden ingår. En av dess kollekter kallar honom »abbas et confessor», och en av hymnerna understryker, att han icke varit biskop (»nil curat de pallio»). Hans namn var även knutet till en källa vid Munktorp, som igenfylldes efter reformationen.

Författare

Y. Brilioth.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Historia Sancti Davidis abbatis et confessoris, cum hymms, antiphonis et responsoriis e breviario Arosiensi (Scriptores rerum Suecicarum, 2:1, 1828); [den förfalskade biskopskrönikan för Västerås' stift: Chronicon episcoporum Arosiensium, ex vetustis rhytmis latinis extractum a Petro Swart, episcopo Arosiensi, är tryckt ibid., 3:2, 1871]. — N. Ahnlund, Nils Rabenius, 1648—1717 (1927); Gerda Boethius, Engelskt inflytande inom Västmanlands romanska konst (Konsthist. sällsk. publikation, 1918); Y. Brilioth, Den helige Davids minne i Munktorp (Västmanlands fornminnesfören. årsskr., 14, 1924); J. Messenius, Scondia illustrata (1700—05); D. Raméen, De Sancto Davide, primo apostolo Westmannias (1723; diss., prass. A. Grönwall); Toni Schmid, Eskil, Botvid och David (Scandia, 1931); J. Vastovius, Vitis aquilonia, seu vitæ sanctorum, qui Scandinaviam magnam... illustrarunt (1523).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17204, Svenskt biografiskt lexikon (art av Y. Brilioth.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17204
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David, urn:sbl:17204, Svenskt biografiskt lexikon (art av Y. Brilioth.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se