Meriter

3. Eleonora Charlotta d'Albedyhll, f. Wrangel, den föregåendes hustru, f. 27 mars 1770 i Stockholm, d. 29 maj 1835 därstädes. Föräldrar: riksrådet och generalfälttygmäståren greve Anders Reinhold Wrangel och Eleonora Mariana Barnekow.

Gift 17 mars 1795 i Stockholm med kammarherren friherre Gustav d'Albedyhll (se ovan 2).

Biografi

E. Ch. W., som friherrinnan D'Albedyhll känd som en medelpunkt i det romantiska Uppsalas litterära salonger, var dotter till den från frihetstiden och Gustav III:s tid bekante Anders Reinhold Wrangel, vilken tillhörde den sista uppsättningen av riksråd, som mösspartiet tillsatte på våren 1772. Vid statsvälvningen blev han avskedad men inkallades omedelbart av konungen i den nybildade rådskammaren och tillhörde sedan denna till sin död år 1780. Den ställning, hans familj intog, var således i yttre bemärkelse lysande, och i överensstämmelse härmed erhöllo barnen också en efter tidens sätt att se ytterst sorgfällig uppfostran. E. Ch. tog som ung flitigt del i Stockholms högre sällskapsliv och tillvann sig där talrika beundrare. År 1789 sammanträffade hon på Tistads slott i närheten av Nyköping, vilket då ägdes av kammarherren friherre Fredrik Bengt Rosenhane, för första gången med sin blivande make baron Gustav d'Albedyhll, vilken i sin självbiografi tecknat hennes bild i hänförda färger: »Hon var nitton år, i fulla blomman av sin fysiska och moraliska fägring. Hon dansade med gracemas lätthet; hon sjöng icke blott airer utan snart sagt hela operor, i synnerhet Gustav Vasa, med ett förtjusande uttryck av alla däruti förekommande ställen, som röja frihetens, fosterlandskänslans, ädelhetens, högre anda, och alla övriga med den lyckligaste härmning av de förnämsta röster, som dem på Stockholms teater utfört; hon ritade, icke blott med talang utan med snille och känsla; uti själva de vanliga fruntimmerssysslorna satte hon en viss elegans. För övrigt andades hela hennes väsende en livlighet och glättighet, vilka av hennes fina känsla för det rätta och sköna alltid återhöllos inom denna estetiska gräns. Oskulden helgade hennes fria ofördolda yttranden, jämväl då de voro blandade med det attiska salt, varpå hennes kvickhet hade rikt förråd, eller stämplade av den energiska styrka, varmed hennes lågande patriotism och frihetskänsla brukade förklara sig.» Det är tydligt, att den unga, förtjusande flickan redan från första ögonblicket fängslat den trettioettårige, redan i mångahanda värv prövade diplomatens hjärta. Dock dröjde det flera år, innan en avgörande förklaring kom till stånd, möjligen beroende på de yttre svårigheter, varmed d'Albedyhll under denna tid hade att kämpa. Först 1795 förenades deras öden. Äktenskapet, som var mycket lyckligt, upplöstes genom makens död år 1819.

När E. Ch. d'A. började syssla med författarskap, är ej alldeles klart. Att hon från barndomshemmet medförde livliga vittra intressen, kan tagas för avgjort, men steget därifrån och till att utöva egen skriftställarverksamhet var dock ganska långt, särskilt för en dam i hennes ställning och med hennes förutsättningar. Knappast torde hon väl ha börjat, förrän hon närmat sig trettiotalet. Den 16 okt. 1798 riktade hon ett skaldebrev till fru Lenngren, som hon-högt beundrade och hyllade som »drottning uppå Pindens topp» och arvtagarinna till den tron, Sapfo lämnat. Brevet slutade med en bön:

»Var Du mitt unga snilles skygd och moderligt mig vägen visa!»

samt åtföljdes av en dikt, rimsagan »Jacobinen», som underställdes den berömda författarinnans granskning. Denna svarade med ett elegant format litet brev, som dock förrådde, att hon ej önskade uppträda som sin okända korrespondents mentor. Till någon närmare förbindelse mellan de båda damerna synes episoden icke lia lett.

År 1807 hörde Malla Montgomery E. Ch. d'A. vid ett besök på Edsberg hos familjen Rudbeck, där hon vistades för att rekreera :sig efter en längre tids sjuklighet, läsa högt en roman med titeln Ludvig von Mansfeldt. »Egentligen», säger Malla Montgomery, »voro händelserna däri sanna och verkliga. Greve Ludwig von Eickstedt, d'A:s morbror, bosatt i preussiska Pommern, var den verkliga hjälten i denna roman, som är mycket intressant, roade alla och upprörde många smärtsamma minnen av år 1805. Uti denna bok är det mannen, som är i strid mellan två böjelser.» Denna roman blev emellertid aldrig tryckt. Smärre dikter av E. Ch. d'A:s hand blevo under de följande åren någon gåri'g synliga i Lunds wecko-blad samt i P. A. Wallmarks Journal för litteraturen och teatern. Med Wallmark synes hon ävenledes ha trätt i personlig beröring, varmed följde en genom flera år fortsatt korrespondens. Till en början antyda breven en viss tvekan. Brevskrivarinnan ber sålunda (22 febr. 1810) Wallmark ursäkta, att hon »besvärar med genomläsandet av några ytterligare kråkfötter i bunden stil, dem en lågande och verksam inbillningskraft nödgat en ovan och därför osäker, hand att sammansätta». Hennes brevstil vittnar om inflytande från den gustavianska periodens sirliga epistolografi. Vid sidan av upprepade blygsamma försäkringar om egen ovärdighet stå elegant formulerade artigheter till brevemottagaren, vilka dock onekligen ibland tangera gränsen av det tillåtliga, såsom då den prosaiske Wallmark betecknas som »en av Minervas gunstlingar-I dessa brev framträder E. Ch. d'A. som utpräglad anhängare av det rent akademiska idealet. Hon ogillar livligt Polyfem och förklarar Schlegel och Tieck vara »de absurdaste varelser under solen»-Wallmark, som synbarligen var ej litet intresserad av sin vackra och aristokratiska elev, rättade tålmodigt formfelen i hennes verser och återsände dem med välvilliga omdömen, vilka uppmuntrade tillför tsättning . Med tiden växte därför hennes mod, och hon började nära planer på att samla sig till ett större arbete, som skulle taga form av ett epos med mytologiskt motiv. Wallmark sände henne böcker i den nordiska mytologien från Stockholm, och så småningom tog arbetet sin början. Ämnet blev Odens dotter Gefion och hennes kulturinsats i Norden. Det dröjde dock ännu ett par årr innan dikten förelåg i avslutad form. Uppenbarligen blev den emellertid i allt väsentligt slutförd under loppet av år 1812, ty i maj detta år sände författarinnan manuskriptet till Esaias Tegnér, vilkens bekantskap hon året förut gjort i Stockholm och som, tydligtvis också han ej oberörd av hennes behagfulla uppenbarelse, välvilligt lovat att underkasta den sin granskning, innan den gick i tryck.

Ett långt brev, daterat 15 juli 1813, vittnar om att Tegnér verkligen tagit sitt granskarekall på allvar. Till övervägande del äro hans anmärkningar sakligt sett mycket skarpa, om än klädda i en utomordentligt älskvärd form. Framför allt vänder han sig; mot den av författarinnan använda hexametern och förklarar den oanvändbar i den moderna poesien; den är enligt hans mening blott en livlös vålnad av den klassiska hexametern, »en tysk uppfinning, stridande mot språkets genie». Dessutom har han många synnerligen vägande invändningar att göra dels mot diktens planläggning, dels även mot åtskilliga detaljer. Syftet med hela brevet var oförtydbart att rekommendera författarinnan att omarbeta dikten från grunden, ändra dess plan och skriva om den på rimmad vers, vilket ju i realiteten betydde detsamma som att helt och hållet avråda från utgivandet. Visserligen slutar han sin skrivelse med en anhållan om att brevemottagarinnan »behagade anse dessa anmärkningar endast för vad de äro, flyktigt framkastade underställningar, individuella tycken av en dilettant», men det är icke svårt, att mellan raderna läsa ut vad hån tänkte. Författarinnan lät sig emellertid icke avskräcka. Vid den tidpunkt, då Tegnérs brev nådde henne, hade hon nämligen fått en annan krets av rådgivare, som voro mindre uppriktiga vid bedömandet av hennes poetiska prestationer.

1812 hade d'Albedyhlls flyttat från Nyköping, där de tidigare varit bosatta, till Uppsala, och det dröjde icke länge, förrän E. Ch. d'A. nått en framskjuten plats i universitetsstadens livligt florerande litterära umgänge. Hennes smak undergick under dessa år en avgörande förändring. Den akademiska åskådning, som hon tidigare hyllat, avlöstes nu av en stark dragning åt romantiken. Helt naturligt var denna åsiktsförskjutning i mycket hög grad motiverad av personligt inflytande från den unga diktargenerationen i Uppsala, med vilken hon, nu för första gången trädde i beröring. Enligt uppgift av K. V. Bottiger var hon den första proselyt, som fosforisterna, vunno inom Uppsalas högre samhällskretsar. Särskilt var P. D. A. Atterbom, vilken hon på senhösten 1813 lärt känna genom förmedling av J. Kr. Fr. Heeffner, föremål för hennes beundran, och ofta hände det, att hon i sin vänkrets med stor recitatorisk talang och mycken känsla läste hans dikter högt. En tid tycks det rentav ha förelegat en liten rivalitet om Atterbom mellan E. Ch. d'A. och Malla Montgomery-Silfverstolpe, vilket hade till följd en påfallande avkylning av förhållandet dem emellan. Den blyge Atterbom var emellertid för sin del högst charmerad av den uppmärksamhet, för vilken han var utsatt, och försummade ej att i den mån det var honom möjligt genom artig kritik och poetiskt medarbetarskap kvittera sin tacksamhetsskuld. Då »Gefion» utkom (den trycktes-på Palmblads tryckeri våren 1814), firades i familjen d'Albedyhll en liten fest, där Atterbom i sin dubbla egenskap av husets både vän och »Apollo» var inbjuden. Han gjorde även sitt bästa för att jämna diktens väg i den litterära världen. En lång recension, publicerad i n:o 23 och 24 av Svensk litteraturtidning 1814, vittnar härvidlag på ett nästan rörande sätt om hans bemödanden. Diktens första och sista sånger förklaras vara »fullbordade mästerstycken», och de milda invändningar, som framställas emot dess plan och anläggning, äro enligt recensentens naiva försäkran »endast prov av hans aktning för författarinnans ovanliga talang». Även pa andra håll inom fosforistkretsen tycks man ha gjort sitt bästa för att finna förtjänster hos dikten, om det också synbarligen varit förenat med vissa svårigheter. Palmblads omdöme är i detta hänseende karakteristiskt: »Mediertid kan man väl säga, att såsom skriven av ett fruntimmer, ett svenskt, är denna dikt rätt märkvärdig.» Längre än till detta högst betingade erkännande var det honom tydligen icke möjligt att sträcka sig. Av andra litterära personligheter, som uttalat sitt omdöme om dikten, må nämnas den gamle chevalereske K. G. af Leopold, som enligt vad Wallmark berättade för författarinnan därom yttrat sig på ett sätt, som borde både fägna och smickra henne. Även G. G. Adlerbeth synes ha uppmuntrat henne till fortsatta försök i den mytologiska genren.

Då man numera läser »Gefion», måste man emellertid utan fråga medgiva, att den är ett helt och hållet förfelat diktverk. Innehållet är särdeles magert: Oden beslutar att göra »den isiga Norden» delaktig av kulturens välsignelser och ditsänder därför sin dotter Gefion för att lära urinvånarna åkerbruk, bergshantering och nyttiga slöjder. Dikten avhandlar sedan ingenting annat än dessa hennes lärdomar, kryddade med några genealogiska artigheter åt Sveriges förnämsta adelsätter, därvid den aristokratiskt intresserade författarinnan givetvis icke glömmer sin egen släkt, den Wrangelska. Formen är mycket bristfällig; versen flyter trögt och är på många ställen i metriskt hänseende felaktig. Det erkännande, som kom författarinnan till del, torde därför endast och allenast få fattas som en tribut åt hennes älskvärda och vinnande personlighet. Förmodligen har E. Ch. d'A. själv också insett, att hennes krafter icke räckte till för större arbeten, ty för framtiden syntes hennes namn blott under småverser (bl. a. i Poetisk- kalender för år 1815), och så småningom upphörde hon även med denna anspråkslösa poetiska verksamhet.

Om E. Ch. d'A:s personliga uppträdande äga vi tämligen olikartade omdömen. Atterbom har i ett brev till sin syster Beate-Sofie, skrivet från Uppsala 3 juni 1814, skildrat henne sådan hon tedde sig för hans hänförda ögon: »Hon är omkring fyrtio år, starkt byggd, med en stolt gång, en majestätisk profil, som liknar drottning Lovisa Ulrikas; stora, mörka och blixtrande ögon och ramsvart hår, som i mångfaldiga lockar faller ned om den höga pannan. Större delen av dagen sysselsätter hon sig med läsning eller målning; när hon vilar sig, brukar hon merendels promenera fram och åter i sitt kabinett med sin cittra hängd över axeln, och under det då hennes fingrar glida över strängarna, ser hon verkligen ut som en sånggudinna... Bland annat kan hon agera nästan alla tänkbara roller och härma alla människor; särdeles härmar hon Gustav III ypperligt. Fruntimren här i staden frukta henne mycket och beklaga sig över hennes satiriska tunga, ehuru hon i själva verket dömer mycket mildare över dem än de över henne, ty jag har ännu aldrig hört henne förtala mer än ett enda fruntimmer.» Denna beundrande skildring — för övrigt ett briljant porträtt av en grande dame från empirens dagar — visar, att Atterbom hade skäl i att tillägga: »Det är min lycka, jag tillstår det, att hon icke är tio eller femton år yngre.» Andra färger använder däremot Malla Montgomery-Silfverstolpe, då hon omtalar henne. I trots av att hon utåt framträdde som hennes väninna och ganska flitigt umgicks i hennes hem, ansåg hon henne i sitt hjärta vara »pedantisk och opraktisk», samtidigt med att hon klandrade henne för att »vilja ha allt så estetiskt och utsökt». Emellertid är det säkerligen här en viss rivalitet som för ordet; om också Atterboms skildring kanske är hållen alltför mycket ljust i ljust, kommer den dock antagligen sanningen närmare. Det synes icke omöjligt, att Atterbom i E. Ch. d'A. tyckt sig finna en svensk motsvarighet till madame de Staél, vilken han under hennes uppehåll i Sverige träffat och som han livligt beundrade. Vad E. Ch. d'A. själv beträffar, har hon antagligen just tänkt sig att spela rollen av en svensk madame de Stael, förenande den äldre generationens förfinade formkultur med den yngres idérikedom och konstnärliga skaparkraft. På det litterära området räckte hennes krafter icke till, men på det personliga lyckades hon otvivelaktigt delvis realisera sina önskemål, om än blott inom ramen av de begränsade förhållanden, som härskade i det begynnande 1800-talets lilla idylliska Uppsala.

Författare

O. WlESELGREN.

Arkivuppgifter

Brev till och från. E. Ch. d'A. finnas i d'Albedyhllska brevsamlingen i Uppsala universitetsbibliotek (sign. W. 954—956) och i släktens ägo. K. biblioteket förvarar hennes ovan åberopade brev till Wallmark (sign. Ep. V. 4:1) samt ett brev till Gr. G. Adlerbeth (autografsaml.). I riksarkivet påträffas ett par brev från henne till ambassadören J. V. Sprengtportens hustru Sofie Louise Mörner. Flera brev till E. Ch. d'A., bl. a. från Adlerbeth och J. G. Oxenstierna, äro tryckta av M. J. Crusenstolpe i Ställningar och förhållanden, 1864. '

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Smärre skaldestycken i Lunds weckoblad, Journal f. litteraturen och theatern, och Lunds allehanda (oftast under sign. Ch. Wr.J samt i Poetisk kalender, 1815. — Gefion. Skaldedikt i fyra sånger. Upps. 1814. 4: o 40, (4) s. — Historisk berättelse. Sthm 1855. 8 s. (Anon.; undert.: Chr. Wr.l.

Källor och litteratur

Källor: E. Ch. d'A:s ovannämnda brev till P. A. Wallmark, KB; bouppteckning, RA; dödbok, Jakobs kyrkoarkiv. — Anna Maria Lenngren, Samlade skrifter, utg. av Th. Hjelmqvist & K. Warburg, 2 (1919), s. 464, 3 (1925), s. 572; Malla Montgomery-Silfverstolpe, Memoarer, 1—4 (1908—11); Es. Tegnér, Samlade skrifter, 2 (1919). — Hedvig Atterbom-Svenson, Eleonora Charlotta D'Albedvhll och fosforisterna (Ord o. bild, 1913); C. Ljunggren, Sv. vitr.erhete.ns häfder efter Gustaf III: s död, 4 (1890).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eleonora Charlotta d'Albedyhll (f. Wrangel), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17211, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17211
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eleonora Charlotta d'Albedyhll (f. Wrangel), urn:sbl:17211, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-04-19.