Nils Dalberg

Född:1736-04-01 – Linköpings Domkyrkoförsamling, Östergötlands län
Död:1820-01-03 – Stockholms stad, Stockholms län

Läkare


Band 10 (1931), sida 18.

Meriter

Dalberg, Nils, f. 1 apr. 1736 i Linköping, d. 3 jan. 1820 i Stockholm. Föräldrar: borgaren och skrädderiåldermannen Erik Dalberg och Margareta Lundberg. Elev vid Linköpings läroverk; student i Uppsala 11 aug. 1752; avlade teol. examen 17 maj 1755; disp. 3 juli 1755 (Dissertatio botanica metamorphoses plantarum sistens; pres. K. von Linné); avlade fil. examen 24 maj 1756, kem. examen 31 okt. 1760, teor. examen 10 dec. 1760 och praktisk examen 16 apr. 1761; disp. 19 dec. 1761 (Theses medicae; pres. S. Aurivillius); med. doktor 7 juni 1763. Konditionerade hos direktören, vid Ostindiska kompaniet Klas Grill i Stockholm; praktiserande läkare i Stockholm; fattigläkare därstädes 1762; husläkare hos grevarna K. och A. von Fersen 1762; livmedikus hos kronprins Gustav utan lön 7 nov. 1768; erhöll 1,000 dir smt i lön samt 1,000 dir smt i respengar 6 febr. 1770 (jmfr K. brev 25 sept. s. å.); åtföljde kronprinsen på dennes utrikes resa nov. 1770—maj 1771; skall enligt Dagligt allehanda n:o 147 1773 ha erbjudits adelskap 1772 men avböjt; erhöll i egenskap av tjänstgörande livmedikus säte och stämma såsom vice president i collegium medicum 21 apr. 1773; förste tjänstgörande livmedikus 11 maj 1773; erhöll assessors lön (1,000 dir smt; jmfr K. resolution 13 febr. 1798) i collegium medicum 14 juni 1774; åtföljde konungen å dennes finska resa 1775 samt å hans utrikes resor 1777 och 1780; erhöll avsked från livmedikusbefattningen och collegium medicum samt utnämndes till bergsråd på extra stat med särskild lön av 300 rdr utöver honom tillkommande pensioner på 500 rdr (se nedan) 10 sept. 1781; erhöll, ehuru ej på stat, full bergsrådslön (600 rdr, alltså tillhopa 1,100 rdr) 31 aug. 1784; förklarades berättigad att deltaga i bergskollegiets göromål så mycket och så ofta som hans omständigheter medgåvo 6 mars 1789; erhöll bergsråds lön å stat 23 febr. 1815 samt avsked från bergsrådsbefattningen med oavkortad lön 14 maj 1816. — Tillerkändes 4,000 dir smt i belöning för koppympning å kronprinsen och hans gemål 6 febr. 1770, de 1770 beviljade 2,000 dlr smt (=333 1/3 rdr sp.) för livstiden 22 jan. 1777, Rådmansö kungsgård å förmånliga arrendevillkor 3 juli 1780, en årlig pension å 166 1/2 rdr sp. vid kronprinsens överlämnande till hans generalguvernör 1 juli 1781, en gratifikation av 333 i/2 rdr 1 sept. 1782 (ang. utbetalandet se konseljprot. 6 febr. 1798) samt en ytterligare gratifikation av 74 rdr 5 sk. årligen räknat från 1785 genom K. brev 1 mars 1787 men måste vidkännas en nedsättning i sina pensions- och löneförmåner med 200 rdr årligen till 974 rdr genom K. resolution 28 nov. 1797. — LVA 1773 (preses 1777 och 1784); ledamot av Patriotiska sällskapet 1786; hedersledamot av collegium medicum 16 maj 1811; med. jubeldoktor 3 juni 1813; hedersledamot av Sällskapet Pro patria 1815; KVO 1817; var dessutom ledamot av utländska lärda sällskap. En medalj över D. präglades av Vetenskapsakademien 1816. — Ogift.

Biografi

D: s föräldrahem var fattigt och barnskaran rätt stor. Efter avlagd studentexamen i Uppsala (1752) blev han för sina fortsatta studier, som han ägnade åt medicinen, hänvisad till egna krafter. Som vanligt i dylika fall uppehöll han sig genom konditionerande. På denna väg vann han en vän och gynnare i Klas Grill, den kände direktören för Ostindiska kompaniet, som var en intresserad samlare av naturhistoriska föremål och én stor mecenat. I Grills hus lärde han älska naturvetenskaperna, särskilt botaniken, och där förvärvade han också det umgängessätt, som var av värde för de stores och kunglighetens läkare. Han gjorde sig också omtyckt för »sitt bildade väsen och sin manliga karaktär». Under vistelsen i huvudstaden begagnade han de tillfällen till medicinska studier, som där bjödos. Redan innan han 1763 promoverades till medicine doktor, hade han blivit anställd som fattigläkare i Stockholm, och där förvärvade han även en omfattande praktik bland de burgna och högre klasserna, bl. a. som läkare i de grevliga familjerna Karl och Axel von Fersen. Genom dessa herrars rekommendation, understödd av Nils von Rosensteins och Olof Acrels, blev han 1768 anställd som livmedikus (utan lön) hos kronprins Gustav. Denne synes ej ha blivit tillfrågad om valet, men om detta än till en början möjligtvis kan ha framkallat en viss kallsinnighet från. hovets sida, torde D. dock snart ha vunnit förtroende. Särskilt framträdde detta, då han 1769 på eget ansvar fick ympa kronprinsen och hans gemål med smittkoppor. Den lyckliga utgången höjde D: s anseende och förskaffade honom icke blott lön utan även en av ständerna förordad dusör på 4,000 dir smt. Gustav fick visserligen 22 koppor i ansiktet och ett vida större antal på kroppen, men smittkoppympning var ju före Jenners ko-koppympning enda skyddet mot svårare smittkoppor.

Följande år var D. kronprinsen följaktig på dennes utländska, resa. Med stor energi begagnade han tillfällena att besöka museer, bibliotek, sjukhus, botaniska trädgårdar och dylikt och att göra bekantskap med en mängd av sin tids berömdaste lärda: naturvetenskapsmän, läkare, filologer, arkeologer. I Paris lyckades han t. o. m. förmå J. J. Rousseau att uppvakta Gustav. Medlet var ett samtal om Linné, för vilken Rousseau hyste stor beundran. På resan i Finland 1775 var D. likaledes konungen följaktig och intresserade sig därvid för förbättringar i medicinalväsendets bedrövliga tillstånd i det fattiga landet. Även på ryska resan 1777 och på resan till Spa 1780 medtog Gustav D.

Resan till Spa började illa. Konungen sjuknade redan under den oerhört forcerade färden genom Sverige och blev under edva dagar sängliggande i den lilla pommerska staden Damgarten i feber och en akut lungkatarr eller kanske lunginflammation. I Sverige spredos ytterst oroande rykten, men sjukdomen fick ett gynnsamt förlopp. Vår tid vill väl icke tro, att de »rafraichisserande pulver» och dito lavemang, varmed den höge patienten behandlades, som det vill synas på egen ordination, kunna ha haft stort inflytande på en dylik sjukdom. Huvudsaken var kanske, att D. här som eljes litade mycket på naturen och icke var någon vän av tidens missbruk av medikamenter och våldsamma kurer. Stor möda hade han att lugna stämningen genom långa rapporter till Karl Fredrik Scheffer och andra. Det kom väl till pass, att han, som Hedvig Elisabet Charlotta säger (1, s. 254), väl »var 'au reste un fantaste'. men icke benägen för oro». Hans anseende växte efter detta betydligt, och han ansågs ha, visserligen med hjälp av försynen, räddat konvmgens liv. Vistelsen i Spa synes ha varit ganska prövande för D. Läkarna hade tillstyrkt resan på grund av ett armbrott, som konungen ådragit sig flera år tidigare. Men i D: s livliga brevväxling med Karl Fredrik S cheffer och andra kan man se, hur Gustav förvandlade den till en ren nöjesresa. Han festade duktigt och gjorde natten till dag i sällskap med berömda förnämiteter frän olika länder. Spa prisades visserligen som en brunnsort, där »vattnet icke fordrade någon strängare regim», och konungen ansåg tiden i Spa som en av sina lyckligaste, men det gjorde däremot ej hans livmedikus, som tydligen ¦ ej hade något att säga till om. Så tillkom en pinsam episod. Resan hade från början endast ganska motvilligt tillstyrkts av riksrådet, och då nu ett rykte spred sig, att konungen ämnade fortsätta till Italien, fruktade man mycket, att hans långa frånvaro skulle lända riket till skada. I synnerhet Karl Fredrik Scheffer var mycket upprörd. Man kan läsa mellan raderna i hans brev, att han hoppades, att D. skulle göra konungen kraftiga föreställningar. För egen del förordade Scheffer i entusiastiska ordalag i stället för Romresan — Aachenvattnet. Då konungen en gång frågade, vad Scheffer skrev, lämnade D. helt enkelt fram brevet. Gustav mulnade och »visade sedan ingen lust att läsa Scheffers brev», anmärker D. helt torrt.

I själva verket hade D: s ställning vid hovet blivit ganska ohållbar. En uppteckning i Uppsala universitetsbibliotek (sign. X. 240) skjuter till stor del skulden på hans »egna lynne» och »en viss orolig ärelystnad» samt tillfogar, att han genom en besynnerlig skickelse från själva den tid, som grundlade hans lycka, kom att bevara många ämnen till missnöje och ledsnad, dem han sedan älskade att uti vänners umgänge nedlägga. Till att försämra hans ställning bidrog ej minst en långvarig tvist med hans berömde kollega D. von Schulzenheim. Härom berättar den kände läkaren A. J. Hagströmer (sign. X. 240), »att de schismer, som voro mellan Dalberg och Schulzenheim, och de partier bland läkare, som båda tillvunno sig, mycket skadade den goda saken och gåvo de satirici, som omgåvo Gustav III, tillfälle att ofta förlöjliga både läkare och vetenskapen». Själv synes D. icke ha återhållit skarpa och ogillande yttranden. En ofrälse, fattig och rätt ung läkare har måhända dessutom icke i den högförnäma kretsen mött den hänsyn, som han ansåg sig kunna göra anspråk på. Tydligt är, att D. med tiden blev malkontent och tillägnade sig de oppositionella kretsarnas fientliga stämning mot konungen och hovet.

Gustav III tyckte enligt G. M. Armfélt (Tegnér, 1, s. 460) icke om D. »på grund av en viss anspråksfullhet i hans väsen, som kunskaper och skicklighet stundom giva åt de redbaraste män med de bästa avsikter». D. har beklagat sig över oädla handlingar av konungen mot honom personligen, men vilka dessa varit, är svårt att se. Vid flera tillfällen visade Gustav honom i varje fall både frikostighet, förtroende och välvilja. För hans pekuniära belöningar redogöres nedan. Som bevis på konungens förtroende kan följande anföras. D. har berättat, att hans fiender en gång sökte störta honom genom att utsprida äreröriga beskyllningar både mot hans personliga karaktär, hans trohet mot konungen och hans heder som läkare. Enligt en anteckning i Uppsala universitetsbibliotek (sign. X. 240) skall ett rykte ha utprånglats, att D. blivit lovad mutor från Ryssland för att förgifta Gustav III. Greve Karl Sparre, som fått höra skvallret av sin mätress, underrättade D., och denne var klok nog att vända sig direkt till konungen, som sade sig väl ha hört ryktet men ej tillmätt det någon betydelse.

Bland de bevis på konungens uppskattning, som kommo D. till del, var även, att övervakandet av kronprins Gustav Adolfs hälsotillstånd anförtroddes åt honom. Därvid anordnade han en härdande behandling med kalla tvättningar och lätt beklädnad, mycket mot tidens uppfattning. Följden blev tvister och klagomål från »käringar såväl manliga som kvinliga», såsom kejsarinnan Katarina skall ha yttrat, då konungen beklagade sig för henne. Med eller utan rätt troddes det, att det var för att få slut på det ständiga bråket, konungen tog D. med till Spa; enligt vad som sades, skulle beslutet härom ha fattats i sista stund, D. lär blott några timmar före avresan ha blivit befalld att medfölja. I varje fall blev D. på detta sätt berövad vården om kronprinsen och återfick den ej heller efter hemkomsten. Detta gick honom djupt till sinnes. Att döma av brev från honom till G. A. Reuterholm, då tjänstgörande kammarherre hos drottningen, var han vid denna tid djupt fästad vid »sin lilla och välsignade Herre, som han älskade, som om han vore hans egen». Under Spavistelsen hade D. upprepade gånger begärt att bli entledigad efter hemkomsten, men konungen hade aldrig velat uppfylla denna hans önskan. Till slut beviljades dock avskedet (1781) med villkor, att D. skulle stanna, till dess drottningen blivit lyckligt förlöst. Efter hertigens av Småland födelse fick D. 1782 lämna hovet och återsåg det sedan icke förrän några timmar före Gustavs död. Han hade den smärtsamma plikten att meddela konungen, att döden var i annalkande, och rådde honom att tillkalla hertig Karl och sin själasörjare, biskop Olof Wallquist. På det förra svarade konungen ett tvärt nej, på det senare ja. D. klandrar häftigt läkarnas förment brutala behandling av såret och ordar om den ominösa verkan av en citronglass, som konungen fått förtära. Båda klagomålen synas lika obefogade. I sin offentliga verksamhet som läkare liksom i sin — för övrigt obetydliga — litterära produktion visade D. stort intresse för allmän hygien och förbättrad sjukvård. Så torde han i sin bestämda opposition mot begravningsplatser inom städerna, mot hamnarnas förorening och dylikt ha varit ett gott stycke före sin tid. Sin ställning till konungen sökte han utnyttja till medicinalväsen-dets fromma, och inom collegium medicum, där han i egenskap av förste livmedikus fick säte som vice president, nedlade han ett energiskt arbete. Han skall ha verksamt bidragit till de reformer, som sammanfattades i 1774 års förordning om medicinalverket, och inlade en stor förtjänst vid inrättandet av den särskilda professuren i anatomi vid Uppsala universitet 1776 och dess besättande med den förträfflige Ad. Murray, som redan hade lockande anbud från såväl Tyskland som Italien. Men D. synes ha haft svårt att finna sig i den byråkratiska långsamheten vid ärendenas behandling och torde ha drivit på icke utan en viss brist på precision. Hans stridiga lynne, som icke saknade drag av rätthaveri, ja, t. o. m. av kverulans, försvårade även arbetet, och personliga sym- och antipatier dikterade stundom hans ställningstagande. Särskilt hämmande voro hans tvister med Schulzenheim. Mot en av D. till antagande förordad farmakopé säger sig Schulzenheim ha gjort 451 anmärkningar och funnit »dess latin befläckat med de grövsta grammatikaliska fel, collegium och nationen till en evärdelig blygd». De båda herrarnas skriverier föranledde till slut K. M:t att uttala sitt höga missnöje över »oanständigheten i tankar och utlåtanden» och uppmana till snar bättring. Till de planer på ett allmänt barnbördshus, som Schulzenheim framlagt, ställde sig D. avvisande och gynnade i stället, även med egna donationer, det av doktor Kr. L. Ramström på enskild väg uppsatta barnbördshuset Pro patria.

Som behållning av sin hovtjänst medförde D. ansenliga ekonomiska fördelar. Vid olika tillfällen hade han erhållit betydande pensioner, och därjämte hade han under Sparesan mot en ganska ringa avgift fått arrendera Rådmansö kungsgård. I samma resolution, varigenom D. erhöll avsked från livmedikustjänsten — och därmed även från  collegium medicum — utnämndes han så, med bibehållande av de nämnda förmånerna, till bergsråd (1781). Till en början måste han anses ha stått ganska främmande för ärendena i bergskollegium. Han synes emellertid snart ha förvärvat grundlig kännedom om bergsförfattningarna m. m., och år 1783 skall han, ehuru icke kommitterad, ha åtföljt; presidenten i bergskollegium greve Nils Bielke och bergsrådet Samuel Sandels på en deras kommissionsförrättning till Dannemora, Sala och Falun m. fl. platser för att på ort och ställe studera hushållningen vid de förnämsta bergverken och bruken. Redan 1789 utverkade D. emellertid K. M:ts tillstånd att deltaga i bergskollegiets göromål blott så mycket och så ofta som hans omständigheter det medgåve och vistades därefter om somrarna på Rådmansö, där han upptagit två systrar i sitt hem. Under vintrarna, då han bodde i Stockholm, deltog han däremot ännu i många år i kollegiets sessioner men vägrade att åtaga sig föredragning av rättegångsärenden. Därom yttrade han vid sessionen 10 nov. 1789 följande: »Då jag hos Kongl. Maj: t i underdånighet anhållit om mera ledighet ifrån tjänstgöringen här vid Kongl. kollegium, har det skett i den avsikt, dels därifrån bliva befriad att som referent föredraga något av de till Kongl. kollegium inkommande lagvadda mål, dels därföre, att enär mina enskilta angelägenheter och omständigheter det fordra, äga rättighet att vara frånvarande, utan att jag varje gång vore förbunden därtill söka särskilt tillstånd. De av vintermånaderna, som jag behöver vistas här i staden, vill jag dock icke undandraga mig att lika med de andre Kongl. kollegii Herrar Ledamöter vid Kongl. kollegii sessioner vara tillstädes, på det Kongl. kollegium även där igenom icke måtte sakna dömfört antal.» Efter den 20 nov. 1810 tyckes emellertid ihållande sjuklighet ha hindrat D. från att vidare infinna sig i bergskollegium. Den 13 nov. 1812 meddelades därstädes, att »Herr bergsrådet Dalberg förklarat sig vara så svag till hälsan, att han på ett års tid ej kunnat lämna sina rum vidare än under resan till och från landet, där han under sommarmånaderne vistats; vadan, och då det ännu fortfore, han ingalunda för det närvarande kunde uti Kgl. kollegium uppkomma». Sedan D: s systrar 1813—14 avlidit, vistades han ej vidare på Rådmansö men torde därför ej ha ökat sin tjänstgöring i kollegiet. Icke desto mindre överflyttades han 1815 på ordinarie stat med full bergsrådslön.

De pensioner, D. under sin tjänstgöring vid hovet successivt erhållit, uppgingo, oberäknat vinsten av Rådmansöarrendet, i det närmaste till samma belopp som hans bergsrådslön. Hans osedvanliga förmåner ådrogo sig också en särskild uppmärksamhet vid en 1797 igångsatt revision av den extra benificii- och benådnings-staten. Ehuru D. gynnades framför andra — han fick behålla lön och pensioner till ett sammanlagt belopp av 974 rdr i stället för de 766, varmed Han enligt de uppställda grunderna bort åtnöjas — väckte reduceringen av hans inkomster hos honom ett bittert missnöje. I flera anteckningar återkommer han till denna sak och klagar även. — ehuru enligt myndigheternas omdöme och såvitt man nu kan se utan grund — över att vissa av Gustav III: s utfästelser ej skulle ha uppfyllts.

Det förgrämda missnöje, som av olika anledningar samlades hos D., tog sig framför allt uttryck i en förbittrad fiendskap mot Gustav III. Samtiden trodde, att han gjort mycket graverande anteckningar om konungen och hans hov men sedermera bränt dem av fruktan för husvisitation. Efter hans död brändes efter hans förordnande vissa andra papper. Trots alla utgallringar efterlämnade han emellertid flera uppteckningar, vilka alla skildra konungen i de mörkaste färger. En del anteckningar (använda av Wieselgren) finnas i Lunds universitetsbibliotek, de viktigaste deponerades förseglade i Linköpings stiftsbibliotek. Utom en huvuduppsats, undertecknad N. D. och daterad 30 mars 1792, således dagen efter konungens död, men uppenbarligen senare renskriven och måhända även överarbetad, finnas där två »Bihang», det ena daterat febr. 1816, det andra odaterat (båda utan underskrift), samt en ytterligare uppteckning, dat. juni 1818 och undertecknad N. D. Alla äro egenhändiga. Enligt D:s förordnande blevo de deponerade anteckningarna icke tillgängliga förrän tjugu år efter hans död. De voro sålunda icke tillgängliga för hans första biograf, prosten Kr. Stenhammar, men deras andemening var ingalunda av D. hemlighållen. Stenhammar beklagar också i sitt för övrigt panegyriskt hållna åminnelsetal, att D. »lånat nattens färger» vid skildringen av sin konung. D: s tidigt väckta missnöje och den sena eller obekanta tidpunkten för hans uppteckningars nedskrivning eller slutredigering göra det till ett mycket vanskligt problem att rätt värdesätta dem som historiska källor. Några uttalanden om ett par frågor av allmän betydelse må dock anföras.

Med avseende på den långvariga missämjan mellan de kungliga makarna skriver D. i de 1792 daterade anteckningarna: »Som konungens smak ej var passande för äktenskaplig sammanlevnad, var det så mycket lättare för hans moder att öka den uppkomna osämjan mellan konungen och hans gemål, vilken omsider bragtes så långt, att förslag till äktenskapets upplösning gjordes, som ofelbart blivit verkställd, om jag kunnat förmås att giva ett skriftligt intygande, att drottningen var otjänlig till äktenskap och att bli moder. Med ögonskenlig fara nekade jag allvarligt att låna mitt biträde till en så orimlig gärning och fick därigenom åtskilligas ovänskap, helst konungen givit till känna sitt uppsåt att följa K. Gustav I: es efterdöme och taga till äkta något här i riket fött fruntimmer och några släkter gjorde sig hopp om en så stor förbindelse. Efter några föreställningar övertalades konungen att icke allenast avstå från
D. var, som han själv yttrat, mera älskare av vetenskapen än han hade förmåga som idkare av densamma. Hans stora inkomster och enkla levnadssätt satte honom i stånd att samla ett storartat bibliotek, som han jämte ett litet urval av sina papper skänkte till Linköpings stiftsbibliotek. Jämväl Patriotiska sällskapet och Vetenskapsakademien samt, såsom ovan omtalats, Pro patria fingo mottaga donationer av D. Även följande drag torde böra bevaras. Då D. efter systrarnas död ej längre ville vistas på Rådmansö, kallade han till sig en yngre ämbetsman, kanslirådet N. J. af Wetterstedt, och överlämnade till honom nyttjanderätten till kungsgården samt skänkte honom alla under årens lopp inköpta inre och yttre inventarier. Som skäl för denna överraskande åtgärd anförde han, att han genom ett ofrivilligt förbiseende vid läkarbehandling i Wetterstedts ungdom förorsakat denne ett långvarigt lidande. Vid sin död hade D. skänkt bort allt vad han ägde. Hans bouppteckning visar därför en behållning av endast 409 rdr., som delades mellan hans tjänare. Begravningen, på Johannes kyrkogård, försiggick enligt hans förordnande i största enkelhet. Ingen vård restes över hans grav, men Patriotiska sällskapet hade redan tidigare hugfäst hans minne med en jeton (1809) och Vetenskapsakademien med en medalj (1816). Hans porträtt, målat i olja, finnes hos medicinalstyrelsen. Ett tropiskt växtsläkte, Dalbergia, har uppkallats efter honom ovh en hans kusin, överste K. G. Dalberg, vilken hemsänt i sprit bevarade djur och växter till Sverige.

Författare

C. D. Josephson bidrag av N. Zenz



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

D: s ovan omtalade skriftliga kvarlåtenskap i Linköpings stiftsbibliotek omfattar, utom anteckningarna om Gustav III (avskrift i K. biblioteket), två digra folioband med anteckningar, avskrifter av historiska och statistiska handlingar, anekdoter m. m., en resejournal 1770—71, ett band fullmakter, kallelsebrev och dyl. samt ett mindre band brev till honom, bl. a. från K. Fr. Scheffer. I De la Gardieska samlingen i Lunds universitetsbibliotek finnas, jämte de ovannämnda memoarartade anteckningarna, allehanda avskrifter och anteckningar, enstaka brev, boutredningshandlingar m. m. Brev från D. till G. A. Reuterholm och Fredrik Sparre (i Börstorps-arkivet) förvaras i riksarkivet, brev från honom till T. Bergman, J. H. Liden och K. P. Thunberg i Uppsala universitetsbibliotek. Där finnas också redan åberopade samlingar till hans biografi (sign. X. 240), åtminstone i huvudsak tillkomna i samband med Stenhammars åminnelsetal över honom. En kortfattad självbiografi äges av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg. I Vetenskapsakademiens bibliotek finnes ett brev från D. till P. Wargentin 1782 samt i akademiens sekreterarearkiv ett »Betänkande angående svar på frågan: Hvilka äro de allmänna och minst kostsamma medicinal-författningar, som bäst befordra folkhopens tillväxt?» (1776).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Theses medicae. Upps. 1761, 4: o 2 bl. (Diss., praes. S. Aurivillius, resp. D.) — Rön om verkan af Ipecacuanha, gifven i ganska liten dosi (VA Handl., 1770, s. 316—320; med 'tilläggning' av P. J. Bergius, ibid.; s. 320—324). — Tal, om några det svenska climatets förmåner och olägenheter i anseende till hälsan. Sthm 1777. 44 s. (Praesidietal i VA 2 maj 1777.) _ Rön om verkan af Cucumis Colocynthis (VA Handl., 1782, s. 144— 147). — Tal, om luftens beskaffenhet i stora och folkrika städer. Sthm 1784. 32 s. (Praesidietal i VA 28 juli 1784.)

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: D:s ovannämnda papper och brevväxling; inrikes konseljprot., collegium medicums und. skrivelse 17 mars 1773, statsberedningens und. skrivelse ang. personalstaterna 30 mars 1797 (med bilagor) samt tvenne statskontorets und. utlåtanden ang. D.. 22 dec. 1797, allt i RA. — Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:5 (1911); DelaGard. archivet, utg. af P. Wieselgren, 18 (1842); Lewenhauptska arkivet på Sjöholm, utg. af A. Léwenhaupt, 1 (1919); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 1 (1902); ¦biografi i VA Handl., 1821; J. A. Almquist, Bergskollegium (1909); C. Fors-strand, De tre gracerna (1912); O. E. A. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia, 1—2 (1891—92); J. Fr. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822) & Supplement (1835); O. Sjöqvist, Gustaf III: s banesår (Hygiea, Bd 93, 1931); Chr. Stenhammar, Åminnelsetal öfver bergsrådet... doctor Nils Dalberg liållet på Linköpings gymnasii större lärosal... 13 sept. 1820 (1820); Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1 (1883); [P. Wiselgren], Nils Dalberg (Biogr. lexikon öfver namnkunnige svenske män, 4, 1875).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Dalberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17213, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. D. Josephson bidrag av N. Zenz), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17213
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Dalberg, urn:sbl:17213, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. D. Josephson bidrag av N. Zenz), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se