Clas (Niklas) Danckwardt-Lillieström

Född:1613 – Örebro församling, Örebro län
Död:1681-01-06

Arméofficer, Landshövding, General


Band 10 (1931), sida 166.

Meriter

Clas (Niklas) Danckwardt-Lillieström, f. 1613 i Örebro, d. 6 jan. 1681. Föräldrar: borgaren och smedsmästaren Mikael Danckwardt och Kerstin Jakobsdotter. Soldat vid armén i Preussen 1629; överstelöjtnant; var kommendant i Sagan 1640, i Neustadt från 1642; överste; adlad 18 aug. 1647; erhöll donation på gods 9 maj 1648; överste för bergsregementet 7 nov. 1655 och för ett utländskt värvat regemente 1656; kommendant i Elbing två månader 1656 samt i Danziger Haupt från senare delen av år 1656–dec. 1659; generalmajor av infanteriet 18 jan. 1658; tjänstlös vid arméns reducering efter kriget 1660; ånyo generalmajor av infanteriet med lön 15 sept. 1664; landshövding i Kalmar 13 febr. 1666 (instr. 23 mars 1666); v. guvernör i Skåne 26 okt. 1666; generallöjtnant 8 febr. 1667; landshövding i Malmöhus län 10 dec. 1669 men tillträdde aldrig denna befattning; överkommendant över befästningarna i Skåne 22 febr. 1670; krigsråd 1675.

Gift 1643 med Maria von. Pfuel, f. 1622, d. 10 jan. 1697 på Oppboga, Fellingsbro socken.

Biografi

Ättartavlorna förtälja om D., att han efter faderns död emot moderns vetskap och vilja, försedd med endast sex mark penningar och ett stycke limpebröd, avvek från hemmet och lyckades komma över till armén som dräng hos en herre, som ämnade sig till Preussen, sedan han dock först skrivit ett ömt brev till sin moder med berättelse om sin tillämnade resa. Det väsentliga i denna tradition, att D. redan» som pojke gått i fält, bekräftas av hans adelsbrev 1647. Enligt denna källa tjänade han sig igenom alla »gradus militise», från gemen soldat, och hade i sju år varit överstelöjtnant, då han av överbefälhavaren i Tyskland utnämndes till överste. När detta skett, är emellertid ej känt. Säkert är, att han tidigt kastat sig in i värvningsaffärer och därvid visat en redobogenhet att insätta egna — ärvda eller förvärvade — medel, som otvivelaktigt bidragit till att påskynda hans karriär. Själv meddelar han långt senare, att han 1640 värvat ett regemente till fot i Sagan i Schlesien och 1642 ännu ett regemente till fot samt ett frikompani till häst till garnison i Neustadt i Mähren (norr om Olmutz) .samt att han för dessa värvningar skulle ha haft en obetald fordran på över 10,000 rdr. Av de .åberopade uppgifterna och andra källor framgår, att D. 1640 någon tid varit kommendant i Sagan och att han åtföljt Lennart Torstensson på det tåg till Mähren, som kulminerade i Olmütz' erövring i juni 1642. Kvar-lämnad som kommendant i Mährisch-Neustadt, förvandlade han denna stad till en verklig fästning. På hösten 1643, då Torstensson bröt upp från Mähren för att infalla i Danmark, börjar en serie brev från D. till Karl Gustav Wrangel, som ha ett och annat att meddela om de svenska ockupationstrupperna i arvländerna. Av största intresset är ett brev av 29 nov. 1644. Fienden var aktiv, blockaden hade i sju månader varit mycket stark, Olmütz berättades vara hårt ansatt, nöden var stor både där och i Neustadt, och ingen visste, var den svenska huvudarmén fanns. D. lovar emellertid att enligt order hålla ut till det yttersta men döljer ej, att en undsättning är nödvändig. Den kom också genom segern vid Jankowitz (6 mars 1645) men först ett och ett halvt år efter Torstenssons avtag till Danmark. De följande breven tala''om provianterings- och rekryteringssvårigheter, om stora förskott av D. — de skola enligt hans senare uppgifter ha närmat sig nya 10,000 rdr — och om förnyad fientlig aktivitet, så snart den svenska armén drog bort. Ehuru D. började längta efter avlösning, fick han hålla ut, tills Mähren efter freden utrymdes. Någon ersättning för sina utlägg fick han aldrig, men adelskap (1647) och förläningar torde i viss mån ha hållit honom skadeslös.

På nyåret 1650 återfinnes D. i Pommern, där han 14 mars 1651 för 7,000 rdr specie inköpte det Bröckerska godset Vogelsang i kretsen Uckermünde (K. konfirmation 16 aug. 1651). Några år senare, 1653, sänder han, alltjämt från Pommern, till Erik Dahl-bergh sin bild för »Das schwedische Heldenbuch», det tyvärr aldrig fullbordade, av Merianska förlaget planerade porträttverket över våra främsta officerare under trettioåriga kriget. Efter freden synes D. ha varit utan militärt befäl, tills polska kriget 1655 ånyo beredde honom användning. I den instruktion för krigskollegium (av 20 maj 1655), som Karl X Gustav utfärdade före sin avresa till Polen, hade han bl. a. anbefallt kollegiet att träffa förberedande åtgärder för upprättande av ett regemente vid Kopparberget, som, i händelse av en brytning med Danmark, skulle kunna användas till gruvans och stadens försvar, utan hjälp av trupper från andra landsdelar. Utförandet av detta uppdrag anförtrodde kollegiet åt en kommission, som på riksrådets befallning skulle undersöka Falu gruva och föreslå åtgärder med anledning av ett där inträffat ras. Då D. samtidigt ankom till Stockholm »att förrätta sina privatärender», erbjöds åt honom chefskapet över det. nya regementet, emedan, han enligt riksrådets mening »var av de kvaliteter, att han den chargen skall väl kunna förestå». Den 1 sept. 1655 utfärdades ett memorial för D., enligt vilket regementet borde sammansättas av en genom en frivillig utskrivning i Kopparbergs bergslag bildad kontingent och en trupp tagen från »stadsregementet», dvs. borgarbeväpningen, i Falun. För att undvika missnöje skulle D. försäkra, att varken regementet eller någon del därav skulle användas utom orten. Redan 15 sept. kunde D. insända en ganska förhoppningsfull rapport, och efter hans återkomst till Stockholm utfärdade krigskollegiet fullmakt för honom »att vara överste för det bergslagsregemente, som nu uppsättas skall» (7 nov.). Även ett antal regements- och kompaniofficerare förordnades »in antecessum». Men nu tillstötte ett svårt hinder. Planerna på upprättandet av det nya-regementet hade väckt stora betänkligheter i bergskollegiet, där man (5 och 15 nov.) gav luft åt sina farhågor för menliga följder för bergsbruket; särskilt fruktade man, att svenskt bruksfolk för att undgå krigstjänsten skulle rymma till Norge, som därigenom skulle sättas i stånd att uppbygga och förbättra sina ödeliggande bergsbruk. Sedan krigskollegiet fått del av dessa synpunkter, underrättade det (8 dec. 1655) konungen om vad som åtgjorts men meddelade tillika, att det på grund av bergskollegiets invändningar ansåg sig böra avbida ytterligare befallningar.

Det av P. påbörjade arbetet med bergsregementets organisation var givetvis härmed avbrutet; att han icke skulle få återupptaga det — för det bergsregemente, som inom kort bildades efter förändrade grunder, nämndes till överste Klas Fleming (fullmakt 27 juni 1656) — berodde därpå, att han redan förut kallats till konungen i Polen för att värva ett regemente där (20 sept., 9 okt. 1655, från Krakau). Han kom dock ej längre än till Preussen. Våren 1656 underrättade han härifrån krigskollegiet, att han på grund av sitt nya värvningsuppdrag måste avstå från arbetet med bergsregementet. Till samlingsplats hade han fått Elbing. Värvningarna mötte emellertid stora svårigheter i Preussen, och D. anskaffade därför folk även i Pommern trots därmed förbundna kostnader. Liksom i Tyskland försköt han själv en god del av de erforderliga medlen; sina oersatta utlägg för värvningarna uppgav han sedermera till över 1,500 rdr. Före årets slut fick D. med sitt regemente lägga sig i Danziger Haupt, den bekanta skansen i vinkeln mellan Weichsel och Nogat, vilken Karl Gustav följande Gustav Adolfs föredöme besatt på sommaren. Skansen utgjorde en kärnpunkt i ett system av fästningar och skansar med den dubbla uppgiften att hålla Danzig i styr och bilda ett bålverk mot den fientliga krigsmakten i söder. D. hade sålunda placerats på en av de allra ansvarsfullaste posterna — densamma, för vilken Johan Baner tagits i anspråk under det föregående preussiska kriget. Liksom sin företrädare fick han lämna många prov på aldrig slappnande vaksamhet, omtanke och uthållighet. Hans förtjänster belönades också av Karl Gustav med en generalmajors fullmakt. Omväxling i isoleringens enahanda och i kampen med otillräckliga medel och de av det fuktiga klimatet framkallade sjukdomarna skänkte »utritter» i rekognoscerings- och provianté-ringssyfte, ett och annat större krigsföretag, till vilket garnisonen fick lämna trupper, samt fientliga försök mot skansen. Ett dylikt avvisades framgångsrikt i slutet av år 1656, ett andra mera allvarligt i maj 1657, sedan Karl Gustav fördjupat sig i Polen.

Efter huvudarméns avtag till Danmark 1657 förde Adolf Johan högsta befälet i Preussen. Hans ganska aktiva krigföring, Thorns långvariga belägring 1658 och Adolf Johans och Paul Wirtz' gemensamma operationer under förra hälften av år 1659 hindrade länge fienden att rikta något allvarsammare angrepp mot Danziger Haupt. Men sedan Wirtz nödgats återgå till Pommern för att skydda detta land och Adolf Johan lämnat den sammansmälta preussiska armén, kunde fienderna ostört vända sig mot de svenska besättningarna kring Danzig. Huvudmålet för deras ansträngningar blev, särskilt på grund av Danzigs iver, Danziger Haupts betvingande. Skansen hade så småningom utbyggts så starkt, att detta mål ej kunde nås utan en formlig belägring med användande av den dåtida krigskonstens alla medel. Det var ett företag, som från början ådrog sig den allra största uppmärksamhet. Flera samtidshistoriska skildringar finnas, den viktigaste av ett ögonvittne, Peter Voget; av en nyare författare har belägringen kallats »nächst der schlacht von Warschau die hauptwaffenthat des ersten nordischen krieges» (Köhler).

D. hade till sitt förfogande 1,500 man och 50 kanoner jämte rikligt med proviant. En del av besättningen var dock redan från. början sjuk, en del, särskilt till krigstjänst tvingade danskar, opålitlig. Utlovade förstärkningar, som varit behövliga på grund av verkens stora omfattning, uteblevo även. I mitten av sept. inneslöts skansen av danzigska trupper under översten Valentin von Winter, medan en brandenburgsk kår och senare även en polsk, som först erövrat den längre söderut belägna svenska. skansen Montauer Spitz, sekunderade och sörjde för belägringskårens trygghet. Steg för steg fördes löpgravarna framåt, de svenska utanverken föllo, och det fientliga artilleriets eld vann överhand. Logement och ekonomibyggnader skötos sönder, de belägrade måste söka skydd bakom vallarna eller i jordhålor, sjukdomarna tilltogo och ökade förlusterna; en fjortonårig son till D. blev skjuten. Äntligen hade de fientliga verken nått fram till de svenska, .och allt var färdigt till stormning, då D., för fjärde gången uppmanad att ge sig, efter tolv veckors motstånd kapitulerade 11. dec 1659. Villkoren voro hedrande: besättningen tillerkändes fritt avtag med flygande fanor, klingande spel och eldfärdiga vapen; även det svenska artilleriet fick, tack vare D:s orygglighet i denna punkt, behållas. Dagen efter kapitulationens undertecknande uttågade vad som fanns kvar av garnisonen, omkring 500 man, varav endast hälften tjänstdugliga. D. inskeppade sig med sina trupper för att enligt mottagna order segla till Pommern men uppehölls länge av motvind och landsteg slutligen i Skåne. En befallning att därifrån fortsätta till Pommern inhiberades genom fredsslutet.

Efter kapitulationen rättfärdigade D. i skrivelser till olika personer sitt förhållande; en utförlig relation om belägringen finnes sålunda bland hans brev till Karl Gustav Wrangel. Något tadel synes skansens uppgivande ej ha ådragit honom, i senare framställningar har tvärtom hans ihärdiga försvar prisats som en vacker krigsbragd och till och med jämförts med B. H. von Bülows hjältemodiga försvar av Thorn. På grund av aneiennitet såg D. sig vid arméns reducering efter freden utestängd från fast placering. Men efter några år tilldelades honom åter generalmajorslön (1664), och efter en hänvändelse till Per Brahe, som var hans gynnare, blev han 1666 landshövding i Kalmar län. Därifrån förflyttades han emellertid nästan omedelbart till Skåne, där han, inom kort befordrad till generallöjtnant, såsom v. guvernör ställdes vid generalguvernören Gustav Banérs sida. Vid indragningen av guvernörsämbetena 1669 fällde krigskollegiet (2 dec.) ett gott ord för D. Regeringen ämnade först göra honom till landshövding i Malmöhus län men ändrade sig och befordrade honom i stället till överkommendant över fästningarna i Skåne (febr. 1670). Såväl i Kalmar som i Skåne togs D. i stor utsträckning i anspråk för övervakande av fortifikationsarbetena. Han synes ha varit en mycket fordrande, kanske också en hård chef; knektarna, som kommenderats till arbete, tröttnade i varje fall och rymde i stor utsträckning. Frågan om manskapets behandling ledde till en bitter tvist mellan D. och överstelöjtnanten, sedermera översten vid Östgöta regemente Gustav Ulfsparre, som ivrigt tog sitt folks parti och ej skonade sin anta-, gonist. I övrigt gå omdömena om denne isär. D: s utnämning till landshövding i Malmö motiverades med att han ägde större handlingskraft än företrädaren, men från provinsen klagades det över att man toge bort en saktmodig man för att sätta en brutal i hans ställe. Till äventyrs hade D. också sett sin bästa tid. Enligt egen uppgift hade han i Danziger Haupts osunda klimat ådragit sig ett plågsamt kroniskt lidande, vilket han själv en gång (1678) karakteriserade som »sten och skörbjugg». Men det hette också, då man var missnöjd med honom på högsta ort, att han »sitter och dricker sig drucken var dag och gör ingenting till saken».

I början av år 1675 blev D. kallad till Stockholm för att inträda i krigskollegiet som krigsråd. I ämbetsverkets överläggningar framträdde han föga. Vid en fördelning av arbetsuppgifterna 1676 fick han infanteriförbanden på sin lott, och 1677 förordnades han till ordförande i en ständig generalkrigsrätt för Stockholm, som även synes ha trätt i verksamhet; liksom tidigare i Skåne användes han även för mönstringar av truppförband. D: s administrativa arbete avbröts emellertid av stundom besvärande långa ledigheter, under vilka han, ofta på sina gods, vårdade sin angripna hälsa. År 1679 insjuknade han svårt och kunde sedermera icke före sin död på nyåret 1681 återinträda i tjänst.

Trots den uteblivna betahiingen för förskotten under det tyska kriget hade D. ej tvekat att göra nya under det polska; utom de Ovannämnda omkostnaderna för värvningarna hade han även släppt till penningar för garnisonens underhåll i Danziger Haupt, då nöden så krävde. Inberäknat obetalta löner stego hans från polska kriget härrörande fordringar enligt hans egna uträkningar till över 21,500 rdr, en summa, som dock väsentligen nedsattes vid likvidationen 1689. Huruvida D. i det hela förtjänat eller förlorat på sina värvningar och försträckningar under krigen, måste förbli en öppen fråga. Däremot är det obestridligt, att kronans godsavsöndringspolitik beredde honom tillfälle att jämte sin pommerska egendom förvärva ett ansenligt godskomplex även i Sverige. Sitt huvudsakliga intresse riktade han därvid på bruksbygden ovanför fädernestaden Örebro. Här samlade han sina besittningar kring den på vattenkraft rika Arbogaån. På ömse sidor om denna lågo hans båda huvudgårdar, Frötuna i Närke (Götlunda socken) och Oppboga i Västmanland (Fellingsbro socken). Frötuna grundlades 1649 genom en drottning Kristinas donation (av 9 maj), omfattande 2 1/4 hemman och en kvarn. Jämte jordbruket bedrev D. stångjärnssmide på Frötuna. Han bebyggde även egendomen till säteri och synes merendels ha vistats där, då han kunde för sin tjänst. Samtidigt med förvärvet av Frötuna började D: s egendomsförvärv på den motsatta stranden, i det han 12 febr. 1649 för över 2,200 rdr köpte Rynninge Konungsby i Fellingsbro socken till frälse. Ett par år senare, 15 aug. 1651, övertog han av kamreraren Anders Bohm för 4,100 rdr (ett betydligt överpris) ett annat frälseköp, omfattande bl. a. 4 mantal Oppboga, som. likaledes gjordes till säteri. På ett lyckligt sätt arronderades slutligen D: s domäner i denna trakt genom en större donation 29 aug. 1651, som gjorde honom till herre över ett betydande antal gårdar i olika härad. Inalles omfattade de till D. donerade hemmanen i Örebro län tretton, de köpta fjorton mantal. I Oppboga hade sedan gammalt bedrivits en järntillverkning, som med tiden utvecklats till en större bruksanläggning, tillhörande familjen Schaeij. År 1660 köpte D. för 20,500 dlr kmt och en äreskänk av 100 dukater även denna possession, som då bestod av bl. a tre hamrar, en kvarn och en såg men endast omfattade föga jord i byn (jämte ett halvt hemman i en annan socken). Genom detta förvärv sammanslogos alltså bruket och säteriet till en enda bruksegendom. Bruksrörelsen har D. dock ej förmått driva i någon större omfattning. Då det 1674 ånyo uppsatta bergsregementet två år därefter skulle förstärkas, gjorde han förnyade gånger svårighet vid presterande av på hans bruk fallande soldater: han lyckades också helt undgå rekryteringen 1676, och 3 dec. 1677 resolverade bergskollegiet, att han skulle förskonas med de två soldater han för detta år utgjort, »efter där intet finnas större mantal vid bruket än 13 personer». Även i Västergötland fick D. besittningar tack vare en donation på 200 dir smts ränta av Karl Gustav (28 febr. 1657; jmfr K. brev 5 maj 1660), men ehuru han sedermera genom ett byte 15 dec. 1664 sökte omdana possessionen på ett för sig fördelaktigare sätt, synes han icke ha ägnat samma intresse åt denna som åt Närkes- och Västmanlandsgodsen.

Det torde ej vara uteslutet, att D. överansträngt sig ekonomiskt genom sina stora godsaffärer. Mot slutet av hans liv synes nämligen hans ekonomi ha försämrats betänkligt. Han klagar ej sällan över lönens otillräcklighet, särskilt i Skåne, där han betungades med både representationsskyldighet och förpliktelsen att företaga inspektionsresor. Vid hans död var Oppboga (i varje fall bruket) pantförskrivet till den rike prosten i Fellingsbro Johan Christiernin; och Frötuna måste 1682 jämte andra fastigheter lämnas i »betalning» till räntmästaren Jakob Sneckenberg. Svårigheterna voro så stora, att D: s lik enligt en uppgift av änkan i en supplik på grund av penningbrist stod obegravt ännu tretton år efter hans död. Vogelsang övertogs av D:s (halv)brorson och måg majören Axel Lillieström men övergick efter dennes död genom långvariga, invecklade processer till hans kreditorer. I Sverige räddades familjens ställning av D: s yngre son, den ovan i släktöversikten omtalade Jakob Danckwardt-Lillieström. På allt sätt omtänkt, för att bruka hans egna ord, huruledes han någorlunda till sitt subsistens kunde bliva försedder, förlovade han sig med sin fordringsägare prosten Christiernins dotter Magdalena och utverkade med den nyss anförda kraftiga motiveringen K. M:ts bifall till det ofrälse giftet (3 juni 1682). En första frukt härav var, att han 1 aug. 1682 kunde återköpa Frötuna av Sneckenberg för 44,531 dir kmt. Strax därpå, satte reduktionen in, Frötuna och övriga donationsgods indrogos, och köpegodsen, bland dem Oppboga, graverades för de oköpta räntorna. Danckwardt-Lillieström ägde emellertid tillräckligt med ströhemman för att byta tillbaka Frötuna (22 dec. 1682). Oppboga säteri synes han däremot ej ha kunnat behålla, ty då kronan 1690 inlöste detta köpegods för att indela det till militien, innehades det av Västeråsbiskopen Karl Carlsson. För den gamle innehavaren var godsets inlösning en fördel. Det låg nämligen icke i kronans intresse att behålla de många svårförvaltade större egendomarna i sin ägo. Dessa plägade tvärtom snarast möjligt åter överlämnas till enskilda godsägare under olika rättstitlar, bland vilka näst bytena åtagandet av en mot räntan svarande rustningsskyldighet var den viktigaste. Begagnande sig av den sistnämnda utvägen lyckades-Danckwardt-Lillieström nu återfå Oppboga som berustat säteri.

Under det stora nordiska kriget synes den sålunda återställda-Danckwardt-Lillieströmska brukspossessionen i likhet med andra bruk länge ha haft goda tider. Måhända hade också fru Danckwardt-Lillieström, som säges ha ärvt sin fader prostens affärsbegåvning, stor andel i den nu inträdande uppblomstringen. Sitt utåt mest i ögonen fallande uttryck fick denna i ett målmedvetet fullföljt inköp i stor skala av hemman och egendomar i trakten, däribland de båda säterierna Kåsäter (1705) och Sickelsjö (1708). Tack vare dessa omfattande jordförvärv behövde hammarkommissionen 1724, som skulle reglera smidet efter bränsletillgången, icke påyrka nedsättning i Frötunas och Oppbogas tillverkningsrätt. Efter Jakob Danckwardt-Lillieströms död delades egendomarna mellan han& båda söner och fingo sedermera genom arv och köp växlande innehavare; längst, till 1859, förblev Kåsäter i- ättens ägo.

Författare

B. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Generallöjtnanten D:s' koncept såsom viceguvernör i Skåne ingå i generalguvernementskansliets arkiv i Lunds landsarkiv. Talrika brev från honom finnas i riksarkivet, däribland, jämte tjänsteskrivelser och de ovannämnda breven till Wrangel, skrivelser till Karl Gustav under trettioåriga och till Adolf Johan under polska kriget samt hans brevväxling med legaterna i Oliva. Ett mycket betydande antal brev från D. anträffas jämväl i krigskollegiets brevböcker i krigsarkivet. Där förvaras även. räkenskaper för garnisonen i Danziger Haupt från 1656 och 1658. D: s brev till Kristoffer Johansson Ekeblad 1640 och 1643 tillhöra K. biblioteket.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Biographica, riksregistr., D:s ovannämnda brev till olika personer, bergverksrelationer för Nora och Linde 1724 (hammarkommissionens prot. med avskrifter av åtkomsthandlingarna till de Danckwardt-Lillieströmska godsen, i bergskollegiets arkiv), allt i RA; likvidationer, reduktionskollegiets akt n:o 45, köpegods- och bytesakter, allt i kammararkivet. — J. L. Carlbom, Karl X Gustaf. Från Weichseln till Balt 1657 (1910); B. Dudik, Schweden in Böhmen und Mähren 1640—1650 (1879); A. Garfvé, Fellingsbro sockens historia, 2: a uppl. (1926); D. Gralath, Versuch einer Geschichte Danzigs, 2 (1790); 'J.V.Jonsson, Sickelsjö (Sv. slott och herresäten, Ny följd, Nerike, 1923); G. Köhler, Geschichte der Festungen Danzig und Weichselmunde, 1 (1893); L. W:son Munthe, Kongl. fortifikationens historia, 2 (1906); G. Petri, Kungl. första livgrenadjärregementets historia, 2 (1928); S. Pufendorf, De rebus a Caroh? Gustavo, Sueciaa regis, gestis commentariorum libri VII (1696); G. Wittrock, Karl XI: s förmyndares finanspolitik, [1], 1661—1667 (1914), s. 34, 348; [2], 1668—1672 (1917), s. 197, 208, 224, 306; P. Voget, Wahrhafftiger und griindlicher Bericht von Belager- und Eroberung der Haupt-Schantze in der Dantziger Nährung ... von den Schweden, a. 1656 (1661). —¦ Meddelanden av riksbibliotekarien E. W. Dahlgren ang. bergsregementet ur bergskollegiets och krigskollegiets arkiv. — Se i övrigt, ang. Frötuna: C. Wijnbladh, Generalplaner till fem sätesgårdar uti koppar stuckne (1765); ang. Vogelsang och dess senare öden: H. Berghaus, Landbuch des Herzogthums Pommern, 2: 1 (1865), s. 1095 o. föli.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Clas (Niklas) Danckwardt-Lillieström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17250, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17250
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Clas (Niklas) Danckwardt-Lillieström, urn:sbl:17250, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se